Den svenska filmen: I kris idag?

I lördagens Svenska Dagbladet var det ett uppslag om krisen i den svenska filmen. Frågorna var varför svenska filmer är dåliga, vad som kan göras åt det, och hur man ska få fler besökare till dem. De svar som gavs i artiklarna var bland annat att manusen var för dåliga, att det görs för många filmer och att det inte finns pengar till marknadsföring.

Jag hade egentligen tänkt skriva om den svenska 30-tals filmen. Det får bli en annan gång. Idag handlar det om dagens svenska film. Jag får nämligen själv ofta frågan: ”Vad är det för fel på svenska filmer?” Jag brukar säga att det kanske beror på att man inte tar film på allvar i Sverige, utan tror (och tycker) att alla kan och bör få göra film. Att det är en demokratifråga. Men även om vem som helst kan göra en film, så kan inte vem som helst göra en bra film.

Men jag har alltmer börjat tycka att frågorna är felställda. En mer intressant fråga är "Är den svenska filmen verkligen anmärkningsvärt dålig?" Vad är det vi jämför oss med? Naturligtvis har vi inte en filmkonst eller en filmhistoria som kan mäta sig med Frankrikes, Japans eller USA:s, och idag är filmer från exempelvis Iran, England eller Sydkorea betydligt mer intressanta än svensk filmer. Men dessa länder är så mycket större än Sverige. Om man jämför Sverige med likartade länder, som Österrike, Schweiz, Nya Zeeland, eller våra grannländer, har vi då så mycket att gnälla över? Danmark är det land vi alltid mäter oss mot, och alltid kommer till korta mot i vår självspäkning, men är inte Danmark ett undantag. Är det förresten någon som lagt alla svenska och danska filmer sida vid sida och jämfört dem. Kanske är skillnaden inte så stor, kanske det snarare är ett mytiskt danskt filmskapande som jämförs med det svenska, snarare än de faktiska danska filmer som kommer hit. Under ett givet år så nog görs det ett flertal svenska filmer, kanske fem, som får goda recensioner, och ungefär lika många, fast inte nödvändigtvis samma, som får många besökare. Hur många danska filmer kommer det hit varje år och hur många besökare får de? Av förra årets svenska filmer tyckte jag att i alla fall fyra var bra.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Exempelvis har jag inte sett en enda svensk film sedan En kärlekshistoria (1969) som inte haft några irriterande svagheter. Det är märkligt hur svårt det verkar vara för svenska filmskapare att göra en helgjuten film. Någonstans brister det alltid, är det inte i bildspråket så är det i dialogen, är det inte skådespelarna så är det manuset. I Svenska Dagbladets fördjupning efterlyste Mattias Nohrborg bra bildberättande (vilket var en befrielse efter som det annars nästan bara är bra manus som kritikerna saknar), men vi har bra bildberättare också, som Daniel Lind-Lagerlöf och Kjell Sundvall, även om de är få. Tyvärr brister deras filmer ofta på att manusen inte håller måttet.

Men kanske är det så att vi har de filmer och filmare vi förtjänar, precis som vi har de politiker vi förtjänar.

Tidigare texter i serien Den svenska filmen
(här) Om historielösheten och missuppfattningarna om den svenska filmen före Bo Widerberg.
(här) Om Arne Mattsson

Andra bloggar om: Demokratifrågan, Mattias Nohrborg, Iran