måndag, januari 29, 2007

Mode, kläder och stil

När Clark Gable klädde av sig i Det hände en natt (It Happened One Night 1934) så chockades hela USA, och förmodligen resten av världen också. Inte så mycket för det faktum att han klädde av sig, som för att han inte hade på sig något linne under skjortan. Direkt under skjortan var hans bara bringa, och det var på tvärs mot alla konventioner. Som en direkt följd av den scenen sjönk försäljningen av linnen som en sten. Det var ju ingen man som ville gå runt i ett sånt, när den store Gable körde utan. Om sanningen ska fram så blev även jag överraskad över att han var linnelös första gången jag såg filmen.

Ett av alla exempel på hur film och mode är intimt förknippade med varandra, och ett exempel på att det inte är något nytt påfund. Jennifer Aniston är berömd för sina frisyrer, som flitigt imiterats, men hon är bara en i raden. Under Andra världskriget så var det Veronica Lakes frisyr som regerade. Den kallades peekaboo, och var långt böljande hår klippt så att det täckte halva ansiktet, vilket medförde problem. Kvinnorna hade på grund av kriget hamnat ute i arbetslivet och fick bland annat arbeta i industrin, och då var det opraktiskt att ha samma frisyr som Veronica Lake. Efter flera olyckor där kvinnor fastnat med håret i maskiner så uppmanade myndigheterna Lake att byta frisyr, vilket hon gjorde, hennes egna "contribution to the war effort".

När man pratar om filmens påverkan är det ofta i negativa termer (våldspåverkan exempelvis) men film påverkar på så många sätt, och på så många olika områden. Annie Hall (1977) är känd som Woody Allens genombrott som seriös filmskapare, men det var också filmen då Diane Keaton skapade ett nytt mode. Hennes klädsel, designad av Ruth Morley och Ralph Lauren, och inspirerad av Katherine Hepburn, var en lätt bohemisk blandning av hattar, slipsar, långbyxor och västar, och det blev plötsligt väldigt inne. Sett i ett vidare perspektiv kanske Annie Halls kläder var mer inflytelserika än själva filmen Annie Hall var. I alla fall skapades ett nytt mode, precis som kaki blev mode efter Mitt Afrika (Out of Africa, 1985), och pälsmössor blev mode efter Doktor Zjivago (Dr Zhivago 1965). Förra årets kanske mest omtalade film, Brokeback Mountain, fick naturligtvis fart på försäljningen av cowboy outfits, och Marie Antoinette är ännu ett modernt exempel på hur en film (åter)skapar ett mode.

En av de största stilikonerna är naturligtvis Louise Brooks, stumfilmsstjärnan från 1920-talet, som med sitt kortklippta, svarta hår, och lugg ner till ögonbrynen, skapade en stil som ständigt återkommer. Mia Wallace (Uma Thurman) i Pulp Fiction (1994) är ett exempel, liksom Audrey Hankel (Melanie Griffith) i I vildaste laget (Something Wild 1986), eller för den delen panda-looken bland kidsen i dag (eller kanske igår).

Ibland underlättar det förståelsen av en film om man känner till vilka klädkoder som gäller (eller gällde då filmen gjordes), och vilken stil som var mode just där, just då. Det sätt en rollfigur är klädd signalerar hans/hennes status och position, och i en modern västerländsk film kan det vara lätt att ta till sig, men i äldre filmer, och filmer från andra kulturer, blir det mer svårtolkat, men det kan ändå vara mödan värt att tänka på det. När Irene Dunne i Min favorithustru (My Favorite Wife 1940) återkommer till civilisationen, efter att bott på en öde ö i flera år, är ett återkommande inslag att hennes klädsel är hopplöst omodern. Det är små saker, som längden på kjolen, men det var förstås tydligt för dåtidens kvinnor, och den dimensionen går förlorad om man inte är hemma på 40-tals mode. Att diskutera kläder och stil borde därför vara relevant, inte bara för fashionistas, utan även för akademiskt forskning, och det borde definitivt undervisas om på filmutbildningar. En skicklig filmare lämnar ingenting till slumpen, och kläder och dekor är viktigt. Alfred Hitchcock hade synpunkter på allt, ner till vilken färg det var på skorna hans rollfigurer hade på sig, och i flera av hans filmer har klädseln en symbolisk och/eller psykologisk betydelse, som på Madeleine/Judy (Kim Novak) i En studie i brott (Vertigo, 1958).

I en annan av Hitchcocks 50-tals filmer, Ta fast tjuven (To Catch a Thief 1955), är det Grace Kelly som spelar den kvinnliga huvudrollen, och hennes kläder, skapade av Edith Head, är bland det mest spektakulära man kan se. Jag träffade en gång en kvinna som var så besviken på att hon inte kunnat se den otextad, för när det var text så såg hon inte skorna Kelly hade på sig. En fördel med dvd, att man kan välja bort textningen. Edith Head och Hubert de Givenchys kläder på Audrey Hepburn i den absurt chica Frukost på Tiffanys (Breakfast at Tiffany's 1960) är förvisso mer inflytelserika, modemässigt är de en av de viktigaste filmerna, med de långa, slanka, svarta klänningarna, men Kellys kreationer i Ta fast tjuven är ändå strået vassare.

Dessa plagg är kanske inget man har på sig till vardags, men kläder kan vara betydelsefulla även om de är mer vardagliga. Ta som exempel från kläderna Laura Hunt (Gene Tierney) har på sig i Laura (1944). Bonnie Cashin är designer, och hennes stilrena, tidlösa kontorskläder för den framgångsrika yrkeskvinnan är en av flera faktorer som förklarar filmens briljans. De säger något om vem Laura Hunt är, och kanske ännu mer vilken typ av människa hon vill vara. De säger också något om kvinnans nya roll i samhället under 40-talet.

Det finns kort sagt all anledning att även ta med klädseln när film ska diskuteras. Kläder är mer än bara yta, kläder är en del av en films betydelsegörande tecken, och bara den som kan läsa av alla tecknen, kan få en full förståelse av filmen.

-----------------------------------------------------
Nästan alla exempel var från amerikansk film, men naturligtvis är kläder inte mindre viktigt i andra länders filmskapande. Det är bara slöhet från min sida som gjort att urvalet blivit så smalt. Men Coco Chanels kläder för Spelets regler (La règle du jeu 1939) förtjänar ett omnämnande.

2 kommentarer:

Karin Gustafson sa...

Tack för en väldigt intressant artikel om mode och film.

amelie sa...

en rolig historia: "the devil wears prada", en storlanserad film 2006 om en osynlig tjej från landet (anne hathaway) som kommer till new york att jobba hos modedrottningens "anna wintour" (meryl streep) modetidning. rolig film om modet med allt ssling och slang och hur den där tjejen utvecklades till en riktig fashion victim! så såg man anne hathaway iförrgår på oscars-galan med en hemsk ful klänning med jätterosett framtill. filmen lämnade inga synliga spår på henne : )