Bobby och Vita huset

I fredags var det inte bara säsongsfinal för tv-serien Vita huset (The West Wing), det var det sista avsnitt någonsin, och det känns vemodigt. Det var en superb tv-serie, och personerna i den har blivit en del av mitt liv. Martin Sheen har med en förödande auktoritet styr och ställt sedan 1999, och jag har varit beroende av honom, och allt runt omkring honom. Så på sätt och vis är det skönt att det är över. Om någon ser mig på väg att köpa en dvdbox med serien så har ni två alternativ, att medlidsamt vända bort blicken, eller ingripa och vänligt med bestämt avråda mig från inköpet.

Martin Sheens ena son, Emilio Estevez, är också aktuell, som manusförfattare och regissör till Bobby, filmen om dagen då senatorn och presidentkandidaten Robert F. Kennedy blev mördad. Mordet begicks i köket på Ambassador Hotel i Los Angeles, och hela filmen utspelas på det hotellet, och till stor del i köket.

Det är en film som har stora brister, men samtidigt är jag villig att förlåta den för det mesta, eftersom den är så ömsint och passionerat gjord. Den mest påtagliga svagheten är det överflöd av personer som figurerar i filmen, och där allt för många bara är i vägen, alla dessa parallella historier som berättas är inte lika relevanta, och vissa är generande tunna och intetsägande. Estevez har valt att ge en ögonblicksbild av det amerikanska samhället 1968, rakt över klass- köns- och rasfrågor, och låta alla ge sin syn på tillvaron, och det är inget fel i det, men det hade varit önskvärt om han begränsat sig, alternativt lagt ner mer tid på att skapa intressanta personer att fylla ut alla historier med.

Med å andra sidan, med färre personer hade det blivit färre skådespelare, och här finns ingen jag skulle vilja vara utan. Lindsay Lohan, Anthony Hopkins, Freddy Rodriguez, Christian Slater, William H. Macy, Sharon Stone, Joy Bryant, med flera, med flera, alla är de förträffliga och gör det bästa av materialet. Den historia som grep mig mest handlade om José, en av dem som jobbar i köket. Han jobbar dubbelt kvällsskift, men egentligen vill han gå och se Don Drysdale slå rekord på basebollplanen. En av filmens bästa scener är när han lever sig in i en radioutsändning från matchen i stället.

Men annars är det bästa med filmen Bobby Kennedy själv, och de många journalfilmer som ständigt återkommer. Den sista kvarten är närmast outhärdlig, för ångesten över att han snart kommer att dö var så påtaglig, och jag skruvade nervöst på mig i stolen och hoppades att han på något mirakulöst sätt faktiskt skulle överleva filmen.

Men det gjorde han inte, och slutscenerna var bland de starkaste jag sett på länge.

Precis som president Bartlett i tv-versionen av Vita huset är för bra för att vara sann, så var kanske också Robert Kennedy för bra för att vara sann. Det får vi aldrig veta, och naturligtvis ligger en del av hans popularitet i det faktum att han aldrig hann bli korrumperad i the oval office. Men det hade varit intressant att se hur han hade klarat sig, och hur USA och världen hade sett ut. Nu blev Richard Nixon president istället, och det såg vi ju hur det gick för honom.

---------------------------------------------------------
Vill passa på att tipsa om två artiklar med anledning av premiären på Bobby: Stephanie Zachareks i Salon (här) och Martin Kettles i The Guardian (här).