Den svenska filmen: Du och jag, Offside och Farväl Falkenberg

Astoria Cinemas oansvariga ekonomiska äventyr kommer förmodligen att lämna djupa spår efter sig i det svenska filmklimatet. De pengar de är skyldiga Svenska filminstitutet exempelvis skulle ju ha gått till produktion av ny svensk film. Om de miljonerna inte kommer tillbaka, vilken är tveksamt i dagsläget så betyder det sju miljoner kronor mindre för kommande projekt. Den som egentligen är ansvarig för detta har mycket på sitt samvete. Men det behöver inte vara en katastrof, med tanke på hur många svenska filmer som görs och hur få som faktiskt känns meningsfulla. Om bara de resterande pengarna används mer genomtänkt…

Just nu går det, minst, tretton svenska filmer på biograferna. Action och komedier, drama och dokumentärer. Inte ens den som månar om att se allt svensk kan räkna med att hinna med, om inte han eller hon har som enda uppgift att sitta i en biografsalong. Dessa tretton har dock inte gett något större avtryck, intryck eller uttryck, med undantag av Farväl Falkenberg. Veckans filmforum ska titta närmare på den, och två andra nya svenska filmer.

Du och jag är gjord av Martin Jern och Emil Larsson, två av de fyra som tidigare gjorde Fjorton suger (2004). Alla har blivit äldre men det verkar som 25 också suger ganska hårt. Filmen gör det inte dock. Du och jag var ganska trevlig, eller trivsam i alla fall, men samtidigt menlös. Den ledde ingen vart, trots att personerna i filmen reste än hit, än dit, och aldrig slog sig till ro. Upphovsmännen verkar sakna både insikter och åsikter, det enda de hade var en samling skådespelare och en handfull scener av pinsam förstämning. Därför är det tur att skådespelarna var så pass bra, i alla fall Noomi Rapace och i synnerhet Saga Gärde. Det är uppenbart här, som i New York Waiting (läs mer här), att berättelsen är framliden av ett blödande hjärta, men lite mer substans i manuset hade varit på sin plats.

Offside är något annat, en film om arbetslöshet, landsbygdens avfolkning, svensk flyktingpolitik, fotboll, far-son relationer, alkoholism. Redan där har filmen ett problem. Det finns en gräns för hur mycket man kan pressa in i en film innan den börjar spricka i sömmarna. Jag har gått ner fyra kilo i sommar, det är något Offside också borde ha gjort. Den höll sig tryggt i den svenska filmiska mittfåran, och några överraskningar bjöds inte, men samtidigt fanns det mycket som var bra här. Den hade en skön stil, var genuint rolig och ytterst charmerande i sin välvilja, samtidigt som den var förvånansvärt vemodig. Också här var skådespelarna en behållning, med Jonas Karlsson och Ingvar Hirdwall i spetsen som son och far.

Farväl Falkenberg är återigen något annat, en film om några unga män med ett överflöd av ansiktsbehåring. De driver runt en sommar på västkusten, badar lite, gör lite inbrott, äter lite, filosoferar lite, någon tar livet av sig. Någonstans fanns det en bra film här, men den försvann bakom en massa trams. Dels trams i form av scener som inte innehöll något, men främst trams i form av kameraarbetet. Jag har sagt det för och jag säger det igen, hur länge kommer detta med frenetisk rörlig handkamera att anses alternativt och äkta? Det fallerar på alla punkter. Om syftet är att skapa realism och en känsla av "hemvideo" så är det feltänkt för om man filmar själv så försöker man inte i varje givet ögonblick skaka kameran så mycket som möjligt, man försöker hålla den så stilla som möjligt. Det är där känslan av realism skapas, av en lös kamera som skakar så lite som möjligt, inte av en kamera som skakar så mycket som möjligt. Det skapar nu främst åksjuka och drar dessutom blickarna till sig. Om syftet är att vara ung och hipp så går det inte längre när vilken Hollywoodfilm som helst använder samma teknik, fast bättre. När den skakiga kameran får ett egenvärde växer misstankarna om att filmskaparna inte tror på sitt material. Det känns mest omoget, och det gjorde det redan när John Cassavetes höll på som värst på 60- och 70-talet. Och det är synd, för, som sagt, någonstans fanns det något bra här, en klangbotten av desperation och en genuin vilja att berätta sin egen historia på sitt eget sätt, som tyvärr kom bort. Kanske att producenterna Anna Anthony och Lars Jönsson borde haft en mer aktiv roll och försökt dämpa de värsta excesserna, eller var det på deras inrådan Jesper Ganslandt och Fredrik Wenzel gick loss?

Det var ett litet urval av aktuella svenska filmer. Säger de något om Sverige? Inte mer än turerna kring vår nya, och nyavgångna, kulturminister. Men har de något gemensamt? Kanske att de är koncentrerade på, så kallade, vanliga människors vardag. Här är alla som folk är mest, lite enfaldiga, lite tokiga, lite fulla, lite svenniga. Ingen av dem är särskilt glada heller. Det kanske går bra till slut, man vet inte, men förmodligen inte. Och småstaden kväver definitivt sina invånare. Jag skulle inte använda dem för att marknadsföra Sverige utomlands. Två av filmerna, Du och jag och Farväl Falkenberg, tittade bara inåt, omvärlden existerade bara som ett sorl. I Offside fanns det en verklighet utanför huvudpersonernas privata sfär. En orsak till att jag nog tycker om den mest av de tre.