Segerns sötma

"I love this dirty town!" säger J.J. Hunsecker till Sidney Falco efter att han sett en berusad man bryskt bli utkastad från en fashionabel krog på Broadway. En replik som så väl som någon annan anger tonen för detta magiska verk, som på svenska heter Segerns sötma, en blekare variant av originalets Sweet Smell of Success. I mitt inlägg om Ernest Lehman lyfte jag fram den såsom varandes Lehmans främsta prestation, men den förtjänar ett eget inlägg.

Under ungefär 30 år var Walter Winchell USA:s kanske mest berömda, lästa och fruktade journalist, eller kolumnist. När han var som störst skrev han sex kolumner i veckan, som publicerades i tusentals tidningar. Han hade också en egen radioshow och sammanlagt fängslade han upp mot 50 miljoner läsare/lyssnare. Han höll hov vid bord nummer 50 på Stork Club, New York, och att hålla sig väl med honom var nödvändigt om man ville komma någonstans inom nöjesbranschen eller politiken. Politiskt var han först radikal på vänsterkanten, och stöttade Roosevelts New Deal, men på 50-talet gick han över till andra sidan och hyllade kommunistjägaren Joe McCarthy. Men precis som McCarthy tappade han konceptet och anmälan efter anmälan om ärekränkning och förtal drog ner honom. Vid mitten av 1950-talet var hans storhetstid över, men hans kolumn “On Broadway” fortsatte han skriva fram till 1963. Han dog 1972, 75 år gammal, i det närmaste bortglömd.

Men 1957 var han inte bortglömd, och när Segerns sötma hade premiär på biograferna var det inte svårt för kritikerna och publiken att se likheterna mellan filmens J.J. Hunsecker och verklighetens Walter Winchell.* Hunsecker är också den mest fruktade kolumnisten, han har också stambord, fast inte på Stork Club utan 21, och han är lika fruktad och respekterad, och lika skoningslös. Men Hunsecker (spelad av Burt Lancaster) är egentligen inte huvudpersonen i filmen, det är istället Sidney Falco (Tony Curtis). Sidney är pressagent, och hans uppgift är att se till att hans klienters namn omnämns i Hunseckers kolumn. Men pressagent är inte vad Sidney vill vara, han vill upp på toppen:

"Way up high, Sam, where it's always balmy. Where no one snaps his fingers and says, 'Hey, Shrimp, rack the balls!' Or, 'Hey, mouse, mouse, go out and buy me a pack of butts.' I don't want tips from the kitty. I'm in the big game with the big players...In brief, from now on, the best of everything is good enough for me."

För att nå toppen är Sidney beredd att göra vad som helst, lögner, utpressning, hot, smicker, mutor, inget ligger under Sidneys värdighet. ("I'd hate to take a bite out of you, you're a cookie full of arsenic." sägs det om honom vid ett tillfälle.) Det enda han fruktar är Hunsecker. Och det är han inte ensam om. Det tar ganska lång tid innan Hunsecker dyker upp i egen person, men från första bild rutan så finns han ändå där, som en dold kraft, som ett negativt laddat energifält. Hans byline spänner ögonen i New Yorks invånare från löpsedlar, affischer och förstasidor. Hans namn nämns i konversationer, och rösterna får något förskrämt över sig när de uttalar hans namn. Till sist kommer Sidney till 21 för att träffa honom. Han går in till receptionen och frågar om J.J. är där. När han får ett jakande svar så ber han dem ringa upp honom. "But he's right inside." säger telefonisten. "So, it's not longdistance!" svarar Sidney. Så rädd är han att han inte vågar gå in och möta honom, utan han ringer honom. Han har nämligen misslyckats med det Hunsecker bett honom om. "Could I come in for a minute?" frågar han. "No. You're dead, son. Get yourself buried." är Hunseckers svar innan han lägger på.

Men Sidney vågar sig in i alla fall, och de två, musen och mästaren, börjar sitt spel tillsammans. För Hunsecker vet att han behöver Sidney, och det vet Sidney också. Hunseckers syster har nämligen träffat en jazzmusiker, och Hunsecker vill inte veta av den romansen, så han beordrar Sidney att bryta upp deras relation. I utbyte ska Sidney få skriva Hunseckers kolumn när Hunsecker är på semester.

Segerns sötmas kvaliteter är så många, och så överväldigande, att det är svårt att börja. Jag börjar istället med dess brister, som är två. Det ena är de bleka kvinnorollerna. Det är tre kvinnor med i någon större utsträckning, och de är alla förtryckta offer. Den andra bristen är att kärleksrelationen mellan jazzmusikern och Susan Hunsecker är alldeles för mesig, framför allt i relation till resten av filmens hetta. Det är i Susans och Steves scener tillsammans som har åldrats, resten av filmen har inte förlorat ett uns av skärpa. Det beror mycket på musiken och sättet det är filmat på. Det är stor kontrast mellan de konventionella scenerna mellan de unga tu, och den naturalistiska, fräna tonen och estetiken ute på Broadway och på 21. Men det är trots allt få av filmens dryga 90 minuter som spenderas på kärleken.

Filmens inledning är visuellt kanske det mest intressanta. Filmen inleds med att tidningen The Globe trycks, lastas på lastbil och slängs ut till tidningskioskerna, och Sidney Falco köper sig ett ex, går in på ett kafé och läser det. Filmen kom 1957, alltså tre år innan Godards debut Till sista andetaget (A bout de souffle), men den har precis samma improviserade, hetsiga, jazziga stil, och den är långt bort från studior och kulisser. Det här är det äkta New York, det äkta Broadway. Ansvaret för filmens stil lägger jag delvis på fotografen James Wong Howe, och dels regissören Alexander Mackendrick. Orden och storyn må komma från Lehman, och medförfattaren Clifford Odets, men filmens moderna look känns som ett arv från Mackendrick, en skotte som innan Segerns sötma gjorde fem filmer i England, för Ealing, kända för sina cyniska komedier i ett härjat efterkrigs-London. Realismen hade Mackendrick i blodet, liksom en känsla för cynism och maktspel. Han var inte bara "the Ealing funnyman" som han kallats, utan också en skarpsynt iakttagare av maktens korruption, människans lägre jag och de oskyldigas utlämnade position i en kylig värld. Och James Wong Howe var en av Hollywoods främsta fotografer, ständigt ute efter nya grepp och tekniskt nytänkande. I en recension av Karriär på Broadway (The Hard Way, 1942) skrev James Agee att Howes foto: "all but floored me with gratitude" och det samma kan sägas om hans arbete här. Interiörerna har ett dunkelt, dovt foto, som kontrasterar mot det blänkande, glittrande neoniserade Times Square och Broadway, allt i fulländad svartvit lyster.

Om Sidney Falco bara hade varit en framgångssuktande, omoralisk mus, då hade filmen kanske tappat i styrka. Men en annan av dess kvaliteter är just det faktum att vi emellanåt misstänker att Sidney i själva verket föraktar sig själv och allt han gör och allt han står för. En blick här, en rykning i mungipan där och ett förfluget ord där, och karaktären får helt nya sidor. Det faktum att Tony Curtis spelar honom med sådan bravur gör naturligtvis sitt till. (Han hade övat sig med titelrollen i Den mystiske mr Cory (Mister Cory, 1957).) Hunsecker verkar själv inte visa några liknande drag av självinsikt eller självförakt. Han är dock medveten om att allt är ett spel, han råkar bara vara den främsta spelaren. Nehru har sagt att alla människor får ett visst antal spelkort, och att det är sen upp till oss, att efter kortens värde, spelar spelet så gått det går. Egentligen är inte Hunsecker ond, han är bara en man som blivit tilldelad en gynnsam hand, och som vet att sköta sina kort väl. Det obehagliga med honom är inte att han är ett monster, utan att han känns alltför trovärdig. Burt Lancaster rollprestation är kanske den främsta anledningen både till att Hunsecker är så skräckinjagande, och dels så oemotståndlig. Han är hypnotisk.

Men kanske är det trots allt dialogen som är det ljuvligaste med filmen. Jag har redan citerat ymnigt ifrån den, här och i Ernst Lehman-inlägget. Beröm för dialogen är kanske det svåraste att rikta åt rätt håll. Lehman och Odets är naturligtvis de man först tänker på, men alla inblandade förtjänar ett gemensamt nobelpris i litteratur. Och kanske även Walter Winchell. Man skriver inte kolumner i 30 år utan att ha ett visst grepp om språket. Här är några godbitar som kunde varit hämtade direkt ur Segerns sötmas manus:

"The way to become famous fast, is to throw a brick at someone who is famous."

I usually get my stuff from people who promised somebody else that they would keep it a secret.

Hollywood is where they shoot too many pictures and not enough actors.

Gossip is the art of saying nothing in a way that leaves practically nothing unsaid.

------------------------------------
Winchell tillhörde William Randolph Hearts mediaimperium, och skrev för dennes New York Daily Mirror, varför Segerns sötma bildar en naturlig pendang till Citizen Kane som ju är "inspirerad" av Hearts liv och leverne.