Den svenska filmen: Du och jag, Offside och Farväl Falkenberg

Astoria Cinemas oansvariga ekonomiska äventyr kommer förmodligen att lämna djupa spår efter sig i det svenska filmklimatet. De pengar de är skyldiga Svenska filminstitutet exempelvis skulle ju ha gått till produktion av ny svensk film. Om de miljonerna inte kommer tillbaka, vilken är tveksamt i dagsläget så betyder det sju miljoner kronor mindre för kommande projekt. Den som egentligen är ansvarig för detta har mycket på sitt samvete. Men det behöver inte vara en katastrof, med tanke på hur många svenska filmer som görs och hur få som faktiskt känns meningsfulla. Om bara de resterande pengarna används mer genomtänkt…

Just nu går det, minst, tretton svenska filmer på biograferna. Action och komedier, drama och dokumentärer. Inte ens den som månar om att se allt svensk kan räkna med att hinna med, om inte han eller hon har som enda uppgift att sitta i en biografsalong. Dessa tretton har dock inte gett något större avtryck, intryck eller uttryck, med undantag av Farväl Falkenberg. Veckans filmforum ska titta närmare på den, och två andra nya svenska filmer.

Du och jag är gjord av Martin Jern och Emil Larsson, två av de fyra som tidigare gjorde Fjorton suger (2004). Alla har blivit äldre men det verkar som 25 också suger ganska hårt. Filmen gör det inte dock. Du och jag var ganska trevlig, eller trivsam i alla fall, men samtidigt menlös. Den ledde ingen vart, trots att personerna i filmen reste än hit, än dit, och aldrig slog sig till ro. Upphovsmännen verkar sakna både insikter och åsikter, det enda de hade var en samling skådespelare och en handfull scener av pinsam förstämning. Därför är det tur att skådespelarna var så pass bra, i alla fall Noomi Rapace och i synnerhet Saga Gärde. Det är uppenbart här, som i New York Waiting (läs mer här), att berättelsen är framliden av ett blödande hjärta, men lite mer substans i manuset hade varit på sin plats.

Offside är något annat, en film om arbetslöshet, landsbygdens avfolkning, svensk flyktingpolitik, fotboll, far-son relationer, alkoholism. Redan där har filmen ett problem. Det finns en gräns för hur mycket man kan pressa in i en film innan den börjar spricka i sömmarna. Jag har gått ner fyra kilo i sommar, det är något Offside också borde ha gjort. Den höll sig tryggt i den svenska filmiska mittfåran, och några överraskningar bjöds inte, men samtidigt fanns det mycket som var bra här. Den hade en skön stil, var genuint rolig och ytterst charmerande i sin välvilja, samtidigt som den var förvånansvärt vemodig. Också här var skådespelarna en behållning, med Jonas Karlsson och Ingvar Hirdwall i spetsen som son och far.

Farväl Falkenberg är återigen något annat, en film om några unga män med ett överflöd av ansiktsbehåring. De driver runt en sommar på västkusten, badar lite, gör lite inbrott, äter lite, filosoferar lite, någon tar livet av sig. Någonstans fanns det en bra film här, men den försvann bakom en massa trams. Dels trams i form av scener som inte innehöll något, men främst trams i form av kameraarbetet. Jag har sagt det för och jag säger det igen, hur länge kommer detta med frenetisk rörlig handkamera att anses alternativt och äkta? Det fallerar på alla punkter. Om syftet är att skapa realism och en känsla av "hemvideo" så är det feltänkt för om man filmar själv så försöker man inte i varje givet ögonblick skaka kameran så mycket som möjligt, man försöker hålla den så stilla som möjligt. Det är där känslan av realism skapas, av en lös kamera som skakar så lite som möjligt, inte av en kamera som skakar så mycket som möjligt. Det skapar nu främst åksjuka och drar dessutom blickarna till sig. Om syftet är att vara ung och hipp så går det inte längre när vilken Hollywoodfilm som helst använder samma teknik, fast bättre. När den skakiga kameran får ett egenvärde växer misstankarna om att filmskaparna inte tror på sitt material. Det känns mest omoget, och det gjorde det redan när John Cassavetes höll på som värst på 60- och 70-talet. Och det är synd, för, som sagt, någonstans fanns det något bra här, en klangbotten av desperation och en genuin vilja att berätta sin egen historia på sitt eget sätt, som tyvärr kom bort. Kanske att producenterna Anna Anthony och Lars Jönsson borde haft en mer aktiv roll och försökt dämpa de värsta excesserna, eller var det på deras inrådan Jesper Ganslandt och Fredrik Wenzel gick loss?

Det var ett litet urval av aktuella svenska filmer. Säger de något om Sverige? Inte mer än turerna kring vår nya, och nyavgångna, kulturminister. Men har de något gemensamt? Kanske att de är koncentrerade på, så kallade, vanliga människors vardag. Här är alla som folk är mest, lite enfaldiga, lite tokiga, lite fulla, lite svenniga. Ingen av dem är särskilt glada heller. Det kanske går bra till slut, man vet inte, men förmodligen inte. Och småstaden kväver definitivt sina invånare. Jag skulle inte använda dem för att marknadsföra Sverige utomlands. Två av filmerna, Du och jag och Farväl Falkenberg, tittade bara inåt, omvärlden existerade bara som ett sorl. I Offside fanns det en verklighet utanför huvudpersonernas privata sfär. En orsak till att jag nog tycker om den mest av de tre.

Förföljaren

Vissa filmer har man ett särskilt förhållande till. Förföljaren (The Searchers 1956) är en sådan film för mig. När mitt filmintresse tog fart i slutet av 1989 tog det inte lång tid innan jag förstod att John Ford var en viktig filmhistorisk person, så jag undersökte vilka av hans filmer min lokala videobutik hade att erbjuda. De hade tre minns jag, Förföljaren, Så vanns vilda västern (How the West Was Won 1962) och Mogambo (1953). Men jag hyrde dem alla, och blev närmast förhäxad, av filmerna och av namnet John Ford. Jag tyckte att namnet var perfekt! Kort, koncist, kärvt och maskulint. Man har ju så många idéer som ung.

I år fyller Förföljaren 50 år, och har släppts i olika specialutgåvor på dvd. Det vore trevligt om den fick biopremiär också. Själv har jag sett om den med ojämna mellanrum och det är en av de filmer jag sett flest gånger. Men varje gång jag sett den har varit i olika utgåvor. Jag har sett den på tv och på sliten vhs-kopia, jag har sett den på bio och på nyrestaurerad dvd-utgåva. Jag har tyckt olika mycket om den varje gång jag sett den. Men två saker har alltid varit konstant. Dels har jag retat mig en smula på de ibland lite 50-tals kitschiga, melodramatiska färgerna i familjen Edwards bosättning och Natalie Woods sminkning. Dels har jag alltid tyckt att John Waynes insats är fantastisk.

Det är inte särskilt unikt att gilla Förföljaren, den brukar ligga bra till när de bästa filmerna någonsin ska röstas fram, och det har påverkat en hel generation av amerikanska filmskapare, samt givit upphov till namnet på en engelsk popgrupp från 60-talet. Regissörerna i det "nya" Hollywood på 70-talet har alla förhållit sig till Förföljaren, och att hitta scener som är tagna direkt därifrån är inte svårt, Star Wars (1977) är ett exempel som spontant dyker upp. På imdb.coms topp 250-lista kommer den dock först på plats 239. Min mormor uppskattade den mycket, bland annat för att den gav ursprungsamerikanerna en egen röst. Jag fick också en gång en ingående analys av filmen av en fyraårig flicka, som var förbluffande insiktsfull. Det är fortfarande en av hennes favoritfilmer.

För den som inte sett filmen handlar den om Ethan Edwards (John Wayne), som återvänder hem till sin brors familj, nybyggare i 1870-talets USA. Strax efter Ethans ankomst blir bosättning överfallen av Comancher, och familjen mördad, med undantag av döttrarna, som bortförs. Ethan, som var borta under själva anfallet, ger sig ut på en flera år lång jakt efter dem, först för att rädda sina brorsdöttrar, men snart för att döda dem, eftersom han anser att de blivit förvildade och "comanchifierats". Det är historien på ytan, och den är intressant nog i sig själv, men den är bara halva filmen. Den svenska titeln är egentligen en förenkling av originalets The Searchers. Filmen har många sökare, och vad de söker är inte alltid det uppenbara, inte heller är det uppenbart att de när filmen är slut har funnit vad de sökte.

John Ford är en av de främsta bilddiktarna, och Förföljaren är en av hans mest fulländade filmer på det området, men det finns inget förskönande över bildspråket. Det landskap som presenteras här är kalt, kargt och ogästvänligt. Värmen och gästfriheten i interiörerna kontrasteras kraftfullt med omgivningarna, och hela tiden kryper det vilda in i civilisationen och hotar eller förstör den. Men hotet kommer inte bara från comancher eller naturen, hotet finns också inombords.

Ethan Edwards är en psykotisk rasist. Han är en gåta, och en tragedi. Vem är han? Var har han varit innan han oväntat dyker upp? Vad gjorde han under inbördeskriget? Varför bär han på ett sådant hat? Han försöker inte dölja det förakt han känner för alla omkring sig. Det är bara sin brors hustru han respekterar, och däri ligger en av filmens tragedier. Förmodligen så älskade de varandra en gång i tiden, men hon gifte sig med hans bror. Varför då? Är det där källan till Ethans hat och vrede finns? Känslorna finns fortfarande kvar dem emellan, vilket ligger som en outsagd underton i filmens början, i några av dess mest berömda scener.

Det som väger upp Ethans egentligen avskyvärda person är hans uppriktighet. En annan förmildrande omständighet är det faktum att Ethan, på grund av att han är den han är, är ensam och utstött. Det finns ingen plats för honom i samhället. Han är dömd till att för evigt ensam vandra mellan vildmarkens utposter. Han är en man som sett allt och förlorat allt, och som tvingas leva ensam med sina synder och demoner. I trailern till filmen sägs att det är en berättelse om "aching loneliness". Den ensamheten är en av många känslor som uttrycks av John Waynes spel och ansikte. Aldrig har väl en skådespelare så dominerat en film, varit ett sådant intensivt centrum. Som tur är, för att göra filmen lättare att orka med, finns här också humor, genom att Ethan är så förbannat cool. Cool som man bara kan vara när man föraktar allt och alla och inte bryr sig om någon annan. Han kallar sin brors adoptivson för "blankethead" större delen av filmen. Han ger en pistol till en överste med orden "Careful, it's loaded". När en pojkspoling hotar honom med stryk ger Ethan honom en blick och säger "That'll be the day." Man vill förakta honom för hans rasism, sadism och hat, men det går inte. Man tvingas förhålla sig till honom i all hans komplexitet.

Det rika och färgstarka persongalleriet är också en källa till filmens storhet. Mose Harper (Hank Worden) till exempel. Här finns också flera starka kvinnoroller, särskilt Ma Jorgensen (Olive Carey), som är den som står för förståndet. Hon blir filmens taleskvinna för alternativet till vildmarken, hon står för framtiden, trots att hon är gammal och trött.

Västernfilmen är ofta missförstådd, och framställs som enkla berättelser om ont och gott, om indianer mot vita, om lyckliga slut i solnedgången. Svenska Dagbladet hade en understreckare härom veckan där denna ohistoriska uppfattning senast proklamerades (här). Förföljaren är ett av många exempel på att västerngenren har både djup och är mångfacetterad. Här finns föga hopp, och den utspelas i en moralisk gråzon. Ett exempel: filmen inleds förvisso med att en grupp comancher anfaller och slaktar en vit bosättning, men senare i filmen kommer Ethan och "blankethead" (han heter Martin Pawley, och spelas av Jeffrey Hunter) till en plats där kavalleriet slaktat ett helt läger för ursprungsamerikaner, inklusive kvinnor och barn. Ett brott av samma dignitet som något någon Comanche utfört. Scar, den hövding som ledde anfallet mot Ethans familj, är fylld av samma hämndbegär som Ethan själv. De vita har dödats hans söner, och det är hans drivkraft. Ethan och Scar är på sätt och vis varandras speglingar. Vem som är "vilde" och vem som är "civiliserad" lever kvar som en fråga långt efter att filmen är slut.

"Some day, this country's gonna be a fine, good place to be. Maybe it needs our bones in the ground before that time can come." säger Ma Jorgensen vid ett tillfälle. "That'll be the day." hade förmodligen Ethan muttrat om han hört det.

------------------------------------

Korrigering 16 oktober. Den fyraåriga flickan jag nämnde ovan låter hälsa att hon var fem år.

Claire Denis

Det som skiljer ut vissa filmskapare är deras förmåga att skapa egna världar, eller att skildra den befintliga världen på ett eget sätt. Med hjälp av miljöer, bilder, ord, händelser så formar de något säreget, utpräglat, personligt.

Claire Denis har under de 20 år hon varit verksam som självständig filmare gjort blott 8 långfilmer, men var och en av dem har varit något extra och något särpräglat Denis-skt, med reservation för Trouble Every Day (2001), som jag inte sett. Hon skriver sina egna manus, och på nästan varje film har hon samarbetat med fotografen Agnès Godard. Deras karriärer har löpt parallellt, ända sedan båda var assistenter på Paris, Texas (1984), som Wim Wenders regisserade och Robby Müller fotograferade. Samarbetet mellan Wenders, Denis och Godard fortsatte på Himmel över Berlin (Der Himmel über Berlin 1987), fast nu med Henri Alekan som fotograf. En annan regissör som influerat Denis är Jim Jarmusch, som hon också samarbetat med. De delar bland annat förhållningssättet till musik, där musiken ibland blir utgångspunkt för en scen, en rollfigur eller ett händelseförlopp.

Men Denis egna filmer är ändå annorlunda från Wenders och Jarmusch. Med knivskarpa och vackra bilder och fragmentarisk berättarstil berättar hon om invandrare i Frankrikes förorter, om fransmän i Afrika, om fäders skuld och mäns svek, om sexualitet och erotik, hetero- eller homo-. Redan hennes debut Chocolat (1988) om kolonialism och alienation, visade vem hon var och vad hon ville.

I Chocolat, som utspelas i Kamerun, berättas om den outlevda åtrån mellan en vit, fransk kvinna och en svart man, hennes tjänare, sett genom en liten flickas ögon. I Jag är inte sömnig (J'ai pas sommeil 1994) berättas om en ung kvinna från Lettland som hankar sig fram i Paris. Nénette och Boni (1996) handlar om ett syskonpar som återförenas av yttre omständigheter. Beau Travail (1999) är något helt annat, en film om främlingslegionärer på ett läger i Afrika, iscensatt som en surrealistisk dröm av färger, rörelser och stillhet. Vendredi soir (2002) är däremot som en saga som till stor del utspelas i en bilkö på en gata i Paris, där en man och en kvinna blir förförda och berörda av varandra. L'intrus (2004) är återigen något nytt, en historia om en man med ett ärr och ett förflutet som lever i ensamhet på landet. Men vad de handlar om är inte det viktigaste, och inte alltid helt lätt att redogöra för, eller ens förstå. Denis drar ibland filmerna in i ren abstraktion. Scenerna är ofta korta och utan dialog, och berättelsen rör sig i cirklar, om den alls rör sig. Det som intresserar henne verkar vara oväntade, rent av omöjliga, möten, möten hon skildrar skissartat så att åskådaren själv får fylla ut resten, eller nöja sig med att bara för några timmar fått förmånen att spendera tid med dessa människor.

Det finns något av en upptäcksresande i Denis förhållande till filmmediet. Hon söker hela tiden nya bilder, nya berättelser, nya platser, men oavsett vad hon finner gör hon dem till sina. Hon är en av filmkonstens största, och det känns skönt att veta att hon fortfarande är verksam. Hennes senaste film Vers Mathilde (2005) , om koreografen Mathilde Monnier, har inte visats utanför Frankrike, utom på någon festival. Jag hoppas hon kommer med en ny långfilm snart. Hon är 58 år gammal och har förhoppningsvis många år och många filmer kvar.

--------------------------------------------
Chocolat, Jag är inte sömnig och Nénette och Boni finns att hyra i välsorterade videobutiker. Alla finns också på dvd i England och/eller i USA.

Veckans dvd-tips: Det levande slottet

Studio Ghibli, och främst Hayao Miyazaki, gör de bästa animerade filmerna just nu. Bland hans tidigare verk kan nämnas Tonari no Totoro (1988), Prinsessan Mononoke (Mononoke-hime 1997) och Spirited Away (Sen to Chihiro no kamikakushi 2001). Idag släpps ännu en på dvd i Sverige, Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro 2004). Kanske inte lika fulländad som Spirited Away, men en underbar film likafullt. En flicka får en förbannelse över sig och förvandlas till en gammal tandlös kvinna. Hon söker sin tillflykt till en prins som bor i ett levande slott, som vandrar runt på landsbygden. Det är alltså en riktig saga, fylld av små lustiga figurer, hemska monster och äventyr i fantasins gränsland. Den som sett tidigare filmer av Miyazaki kommer att känna igen sig, och den som inte sett några kommer bli överväldigad av berättarglädjen, vemodet och bildrikedomen.

Andra bloggar om: Ghibli, tandlös kvinna, landsbygd

Presidenter på bio

Just nu går på biograferna Hotet inifrån (The Sentinel). En film om Secret Service, den organisation som beskyddar USA:s president (inklusive presidentkandidater och vicepresidenter) med livvakter och även bekämpar falskmynteri. Det är en habil thriller, där den som gillar hörselsnäckor, limousiner och män i svarta kostymer får sitt lystmäte. Det mest intressanta med den är dock själva presidenten, här spelad av David Rasche.

Hollywood anses ju ofta stå till vänster på den politiska skalan, och vara liberalt i den amerikanska användningen av termen och att se var en viss film lägger fokus, och hur den fördelar skuld, är därför alltid spännande, samt se var den lägger sig på den politiska skalan. Om filmen dessutom handlar om presidenten blir det extra intressant.

President Ballantine i Hotet inifrån har inte fått någon partibeteckning, men det är uppenbart att det inte är Bush han ska föreställa. Snarare motsatsen. Ballantine får göra två viktiga utspel i filmen, dels mäkla fred i Mellanöstern (Israels och Palestinas presidenter skakar hand på Camp David), dels prata om hotet mot miljön och förklara att han ämnar skriva under Kyoto-avtalet. Han blir på så vis en projektion av vad en liberal skulle önska att presidenten gjorde.

Ett annat exempel från i år är American Dreamz, där president Staton (Dennis Quaid) är ett tydligt porträtt av Bush, eller en nidbild av Bush, och där Willem Dafoe spelar en Dick Cheney-lik person. Presidenten har en öronsnäcka och upprepar bara vad hans rådgivare säger att han ska säga. Men även om filmen ger en pessimistisk bild av samhället så ger den en optimistisk förhoppning om just presidenten, för han bestämmer sig en dag för att börja läsa tidningar, lära sig om världen och ta ansvar.

Så sker varken i Absolut makt (Absolute Power 1997), där presidenten är en horbock, utan skrupler, eller i Påtaglig fara (Clear and Present Danger 1994), där presidenten bedriver en privat vendetta i Columbia. Här kommer kritiken från ett annat håll, ett konservativt eller populistiskt. Faktum är att Påtaglig fara i sin politik påminner en del om Michael Moores Fahrenheit 9/11 (2004).

Men presidenten i Presidenten och miss Wade (The American President 1995) är som en våt dröm. Intelligent, sexig, godhjärtad, vidsynt och passionerad, och med vänsterliberala sympatier. Han (spelad av Michael Douglas) är skapad av Aaron Sorkin, som också gav honom en stabschef, spelad av Martin Sheen, som, nästa gång Sorkin skapade en president, befordrades till själva presidentposten. Med andra ord, han blev president Bartlet i tv-serien Vita huset (The West Wing). Förmodligen den mest komplexa president som setts på länge.

Tidigare var det ovanligt med fiktiva presidenter, men vanligare med biografier. Woodrow Wilson och Abraham Lincoln är två som skildrats, den första i Wilson (1944), med Alexander Knox i titelrollen, och Lincoln minst två gånger, dels D.W. Griffiths sista film Abraham Lincoln (1930) (eller näst sista om man ska räkna The Struggle (1931), som aldrig fick premiär), där Walter Huston spelar Lincoln, och dels Folkets hjälte (Young Mr. Lincoln 1939) där Henry Fonda spelar titelrollen. Jag rekommenderar även dem för den som vill studera Hollywoods bild av presidenten. Oliver Stones mer moderna film, Nixon (1995) är också ett intressant studieobjekt. Se den gärna i kombination med Alla presidentens män (All the President's Men 1976), mästerverket om Watergate.

Dessutom kan man gärna gå och se En obekväm sanning (An Unconvenient Truth) där före vicepresidenten och presidentkandidaten Al Gore håller föredrag om växthuseffekten. Den går på biograferna nu, men kom ihåg att inte ta bilen för att åka dit. Gå, cykla eller ta tåget!

Andra bloggar om: Secret Service, Woodrow Wilson, Henry Fonda, växthuseffekten

Veckans 5: Franska gangsterfilmer

Pépé från Marseilles (Pépé le Moko 1937)
Bob le Flambeur (1955)
Ställd mot väggen (Le doulos 1962)
Andra andningen (Le deuxième souffle 1966)
Borsalino (1970)

Ingen finns utgiven på dvd i Sverige, fast Pépé från Marseilles kan finnas i välsorterad videobutik i en gammal vhs-utgåva. Den finns också i lyxig dvd-utgåva i USA. Ställd mot väggen finns på dvd i England, och Bob le Flambeur släpps i november, i England.

Filmarkivet (5)

Film kan vara så mycket. Den kan vara lugn och eftertänksam eller svulstig och bombastisk, dialogbaserad eller bildbaserad, i färg eller svartvit, med eller utan ljud. Med filmarkivet vill jag försöka fånga så många olika aspekter av filmkonsten som möjligt. De fyra första filmerna var alla stumfilmer, nu kommer den första ljudfilmen.

Man hade experimenterat med ljudfilm ungefär från filmens födsel i slutet av 1800-talet, men de första egentliga ljudfilmerna dök upp under slutet av 1920-talet, och den första film med tal var Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927). En vanlig uppfattning är att det första ljudfilmerna var statiska och stela, men det stämmer bara till en viss del. Visserligen försvann de mest ekvilibristiska kamerarörelserna i väntan på att ljudinspelningstekniken skulle utvecklas, men det gjordes filmer även i början som var både dynamiska och rörliga, och även om många inte var bekväma med den nya tekniken så fanns det också de som tämligen omgående lärde sig att behärska den och använda den kreativt. En av de första var inte oväntat Alfred Hitchcock i Utpressning (Blackmail 1929), Englands första ljudfilm.

Men den första ljudfilmen i filmarkivet är inte engelsk utan amerikansk, och den är inte från 1929 utan från 1940. Det ligger i blodet (His Girl Friday). Det är en nyinspelning av filmen Det stora reportaget (The Front Page 1931). Där handlade historien om en tidningsredaktör och hans manliga stjärnreporter, i nyinspelningen blev stjärnreportern kvinna. Filmen inleds med att hon, Hildy Johnson (Rosalind Russell), kommer till redaktionen för att berätta för sin redaktör, tillika ex-man, Walter Burns (Cary Grant) att hon först ämnar säga upp sig och sedan gifta om sig. Burns kommer snabbt över sin chock och börjar på alla sätt slåss för att få henne tillbaka.

Det ligger i blodet är svår att definiera. Det är en screwball komedi med gangsterfilms inslag, det är ett drama om korruption med inslag av romantisk komedi, det är ett drama om brott och straff och en satir över journalistik och journalister, det är parallellt en komedi och en tragedi. Att den lyckas hålla alla dessa bollar i luften samtidigt utan att någon gång darra på manschetten är skäl nog till att den ska platsa i filmarkivet, som ett exempel på konsten att berätta en historia. Den är en uppvisning i narrativ briljans. Den djupa tragik som ligger i grunden för historien, det rättsfall som tidningen bevakar, faller aldrig i glömska, samtidigt som filmens indignation över maktmissbruk, korruption och sensationshunger inte tappar i styrka. Humorn blir istället ett sätt att förstärka svärtan, och göra den mer drabbande. Manuset av Charles Lederer bygger på en pjäs av Ben Hecht och Charles MacArthur.

Men det är mer än så. Det är också Cary Grants främsta rollprestation, och därigenom en av de främsta rollprestationerna någonsin. Grants båda sidor, den charmerande playboyen och den demoniske domptören, för båda fullt spelrum, och det är en ren uppvisning, även här.

Sen var det ljudet, för filmen var här innovativ, i användandet av dialog. För att få dialogen mer realistiskt så pratar folk i munnen på varandra, och det som kallas överlappande dialog fick här något av ett genombrott, det som senare Robert Altman skulle bli berömd för. Det sägs ibland att Det ligger i blodet är den film som håller högst tempo i dialogerna, och den är verkligen halsbrytande. Det är inte bara det att det pratas snabbt, en person kan prata med två personer i rummet samtidigt, och dessutom med en i rummet bredvid samt i telefon med en fjärde person.

Filmen är också ett exempel på den progressiva kvinnosyn som fanns i Hollywood på den här tiden. Hildy Johnson är en yrkesarbetande kvinna, den främsta inom sitt område, som inte drar sig för att tackla (bokstavligt) sheriffen i en mörk gränd. Hon är också en kvinna som får välja mellan ett tryggt liv som gift hemmafru eller en fortsatt yrkeskarriär, och väljer karriären. Det finns ingen som sätter sig på henne, och hon är det naturliga navet, och det i kraft av sin intelligens och kompetens, inte tack vare djupa urringningar och höga klackar. Rosalind Russell gör henne till en genuin hjälte, inte tack vare några särskilda hjältedåd eller övermänskliga krafter, utan genom att vara mänsklig och samtidigt the best of the best.

Så, om man ska se en film som ett exempel på berättarteknisk fulländning och emotionell komplexitet, då är Det ligger i blodet filmen man ska se. Därför får den en plats i filmarkivet.

Läs mer om filmens regissör och producent, Howard Hawks, här. Jag har inte nämnt hans namn förrän nu, men det är hans film, från början till slut.

Tidigare filmer i filmarkivet:

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

Napoleon (1927) här

Andra bloggar om: Journalister, tackling av sheriffer, karriärkvinna

Veckans 5: George Clooney

En underbar dag (One Fine Day 1996)
Three Kings (1999)
Ocean's 12 (2004)
Syriana (2005)
Good Night, and Good Luck (2005)

Alla finns på dvd i Sverige

Veckans dvd-tips: Svart narcissus och De röda skorna

Den främsta brittiska regissören genom tiderna är förmodligen Michael Powell, med eller utan sin partner, manusförfattaren Emeric Pressburger. Jag har tidigare hyllat honom, och deras film Det hände i Skottland (I Know Where I'm Going 1945) här, och nu släpps den här veckan, i Sverige, två av deras bästa filmer: Svart narcissus (Black Narcissus 1947) och De röda skorna (The Red Shoes 1948).

Det är filmer som vibrerar av passion, åtrå och galenskap, särskilt Svart narcissus. Färgerna är lika starka som känslorna och det finns några febrigt över dem. Powell/Pressburgers svit av filmer mellan 1939 och 1950 är oöverträffade i sin konsekvens, fantasifullhet, djärva utspel och nyskapande visuella iscensättningar. Ska man göra någon jämförelse så får det bli med Rainer Werner Fassbinder, fast han är mer självupptagen. Men det kan man diskutera. Vad som inte kan diskuteras är att Svart narcissus och De röda skorna är unika, magnifika och obligatoriska. Följande dialog avsnitt ur De röda skorna får avsluta:

Tell me miss Page, why do you want to dance?
Well, I don't know. Why do you want to live?
I don't know exactly why...., I have to.
That's my answer too.

Den svenska filmen: I kris idag?

I lördagens Svenska Dagbladet var det ett uppslag om krisen i den svenska filmen. Frågorna var varför svenska filmer är dåliga, vad som kan göras åt det, och hur man ska få fler besökare till dem. De svar som gavs i artiklarna var bland annat att manusen var för dåliga, att det görs för många filmer och att det inte finns pengar till marknadsföring.

Jag hade egentligen tänkt skriva om den svenska 30-tals filmen. Det får bli en annan gång. Idag handlar det om dagens svenska film. Jag får nämligen själv ofta frågan: ”Vad är det för fel på svenska filmer?” Jag brukar säga att det kanske beror på att man inte tar film på allvar i Sverige, utan tror (och tycker) att alla kan och bör få göra film. Att det är en demokratifråga. Men även om vem som helst kan göra en film, så kan inte vem som helst göra en bra film.

Men jag har alltmer börjat tycka att frågorna är felställda. En mer intressant fråga är "Är den svenska filmen verkligen anmärkningsvärt dålig?" Vad är det vi jämför oss med? Naturligtvis har vi inte en filmkonst eller en filmhistoria som kan mäta sig med Frankrikes, Japans eller USA:s, och idag är filmer från exempelvis Iran, England eller Sydkorea betydligt mer intressanta än svensk filmer. Men dessa länder är så mycket större än Sverige. Om man jämför Sverige med likartade länder, som Österrike, Schweiz, Nya Zeeland, eller våra grannländer, har vi då så mycket att gnälla över? Danmark är det land vi alltid mäter oss mot, och alltid kommer till korta mot i vår självspäkning, men är inte Danmark ett undantag. Är det förresten någon som lagt alla svenska och danska filmer sida vid sida och jämfört dem. Kanske är skillnaden inte så stor, kanske det snarare är ett mytiskt danskt filmskapande som jämförs med det svenska, snarare än de faktiska danska filmer som kommer hit. Under ett givet år så nog görs det ett flertal svenska filmer, kanske fem, som får goda recensioner, och ungefär lika många, fast inte nödvändigtvis samma, som får många besökare. Hur många danska filmer kommer det hit varje år och hur många besökare får de? Av förra årets svenska filmer tyckte jag att i alla fall fyra var bra.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Exempelvis har jag inte sett en enda svensk film sedan En kärlekshistoria (1969) som inte haft några irriterande svagheter. Det är märkligt hur svårt det verkar vara för svenska filmskapare att göra en helgjuten film. Någonstans brister det alltid, är det inte i bildspråket så är det i dialogen, är det inte skådespelarna så är det manuset. I Svenska Dagbladets fördjupning efterlyste Mattias Nohrborg bra bildberättande (vilket var en befrielse efter som det annars nästan bara är bra manus som kritikerna saknar), men vi har bra bildberättare också, som Daniel Lind-Lagerlöf och Kjell Sundvall, även om de är få. Tyvärr brister deras filmer ofta på att manusen inte håller måttet.

Men kanske är det så att vi har de filmer och filmare vi förtjänar, precis som vi har de politiker vi förtjänar.

Tidigare texter i serien Den svenska filmen
(här) Om historielösheten och missuppfattningarna om den svenska filmen före Bo Widerberg.
(här) Om Arne Mattsson

Andra bloggar om: Demokratifrågan, Mattias Nohrborg, Iran

Veckans 5: Michelle Pfeiffer

Gift med maffian (Married to the Mob 1988)
De fantastiska Baker Boys (The Fabulous Baker Boys 1989)
Love Field (1992)
Batman - återkomsten (Batman Returns 1992)
En underbar dag (One Fine Day 1996)

Baker Boys, En underbar dag och Batman - återkomsten finns på dvd i Sverige, och även på hyr-vhs i välsorterad videobutik, de andra två finns i England.

Veckans dvd-släpp: Till sista andetaget

Till sista andetaget (A bout de souffle, 1960) bör naturligtvis finnas i varje hem. Jag har med den på min 100-bästa lista, och den växer för var gång jag ser den. Det handlar inte om att den skulle vara nyskapande, för det har överdrivits. Det handlar nästan enbart om Jean-Paul Belmondo, Jean Seberg och Paris, som är oemotståndligt. Om Good Night, and Good Luck (2005) får mig att vilja bli kedjerökande journalist i hatt, så får Till sista andetaget mig att vilja sälja New York Herald Tribune på Champs-Élysées, eller ännu hellre dejta någon som gör det. Varför välja förresten, hon och jag kan öppna ett tidningsstånd alldeles vid Triumfbågen, och emellanåt åka och intervjua Jean-Pierre Melville på flygplatsen.

Musiken, skådespelarna och miljöerna är mer förföriska och naturliga än någon annanstans, andra kanske har kommit lika långt, men ingen har kommit längre. Precis som Hatari! (1962) är det här en film jag vill leva i.

Några år senare gjorde Jean-Luc Godard (regissör till Till sista andetaget) filmen Leva sitt liv (Vivre sa vie 1962). Den finns också att hyra och köpa, och även den är obligatoriskt. Den är annorlunda i tonfall och stil, men nästan lika bra. En tragedi i tolv akter. Den har dessutom två syskonfilmer, En kvinnas martyrium (La passion de Jeanne d'Arc, 1928) och kanadensiska 13 någonting (Emporte-moi, 1998). Att se dem tillsammans gör att alla tre får ett lyft, och om det finns en driftig distributör där ute så släpp dem i en box snarast. Bara Godards film finns i Sverige, även om 13 någonting kan finnas kvar på en dammig vhs-kassett i en välsorterad videobutik. En kvinnas martyrium finns på dvd i USA, under titeln The Passion of Joan of Arc.

Filmarkivet (4)

1927 var ett bra filmår. I Sovjet kom både Dagar som skakade världen / 10 dagar som skakade världen (Oktjabr) och S:t Petersburgs sista dagar (Konec Sankt Petersburga). I Tyskland gjorde Pabst sin bästa film, Revolutionens vrakspillror (Die Liebe der Jeanne Ney). I England gjorde Hitchcock en av sina bästa stumfilmer, Cirkusboxaren (The Ring). I USA gjorde Josef von Sternberg både gangsterfilmen Underworld och krigsskildringen Sista kommandot (Last Command), och, fram för allt, Murnau gjorde Soluppgång (Sunrise), den vackraste av kärleksfilmer.

Men mitt nästa val till filmarkivet är ingen av dem, utan istället en fransk film.

Det pratas ofta om hur patriotisk den amerikanska filmen är, men få filmer är lika ohämmat patriotiska som Abel Gance absurt ambitiösa filmporträtt av Napoleon Bonaparte, Napoleon. På en och samma gång svulstig och intim, är det en film som får även Apocalypse Now att verka blygsam.

Abel Gances liv var fyllt av tragedier och han var ofta sjuk, därtill livshotande så. Han blev gasförgiftad under Första världskriget och hans andra fru dog i influensa. Kanske var det därför han la ner så mycket kreativ energi på filmen, och kanske var det därför han drev sig själv och filmkonsten till fantastiska nya höjder. Napoleon förtjänar en plats i filmarkivet för att den dels visar vad en ohämmad konstnär och visionär kan göra med sitt medium, och dels för att den är ett sådant koncentrerat spektakel. Vissa sekvenser, som ett snöbollskrig, har en energi och vitalitet som gör att det spritter i benen, och det känns som om man själv fått en snöboll i ansiktet. Gance och hans fotografer (det var fyra stycken fotografer, Gance själv skrev, regisserade, redigerade och spelade med i filmen), använde dessutom alla trick som fanns, och uppfann en hel del nya. Rörliga kameror, ibland på hästrygg, användes exempelvis. I en sekvens sammanjämkades tre bilder tagna med tre kameror för att skapa en bredd som inte sedan sågs till förrän Cinerama på 1950-talets slut. Gance lät dessutom tinta varje bild i varsin färg, rött, vitt och blått, så att filmen i den sekvensen fick färg och form efter Frankrikes flagga, Tricoloren. Vad det handlar om här är vad Rene Clair kallade cinema pur, det är en film som är ett anfall mot alla sinnen.

Men i all extravagant teknik så ligger fokus hela tiden stadigt förankrat på den unge Napoleons inre själsliv. En romantisk och sentimental skildring, men i sin naivitet ganska gripande. Det är också viktigt, för en film som saknar emotionell förankring tappar snart sin spänning, och blir tråkig. Napoleon är uppåt fem timmar, men aldrig tråkig.

Tidigare filmer i filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

------------------------------------------
Napoleon finns utgiven på dvd i Australien.

New York Waiting

För ett par veckor sedan gav jag uttryck för min förtvivlan över trailern till New York Waiting (2006). Nu har jag sett filmen i sin helhet, och tyvärr var den inte bättre än trailern. Det bästa sättet att illustrera hur den var är nog att säga att efter ungefär en timme, i en emotionellt laddad scen, då dialogen ungefär var så här:
"I still don't know your name." (mannen)
"It's not to late yet." (kvinnan)
"But I don't want to know it." (mannen)
"You don't have to." (kvinnan)
"Thank you." (mannen)
så började publiken att fnissa ohämmat. Det var ungeför 60 personer i salongen, och det var uppenbart att de inte greps av stundens allvar, utan hånade den pretentiösa, tonårsfilosofiska smörja som exponerades på den vita duken. Det var ett av årets mest stimulerande bioögonblick.

Det är uppenbart att det fanns ett stort hjärta någonstans i filmen, och att de medverkande nog led för sin konst. (Fast förmodligen på ett annat sätt än vi i publiken led.) Och de två huvudrollsinnehavarna hade någon form av personkemi. Om de inte hade tvingats säga de måste horribla repliker med de mest svårmodiga blickar så hade det kanske kunnat bli något. Filmen ville vara poetisk, och lyckades i någon enskild scen, men vad övrigt var var genant.

Den befogade frågan varför jag gick och såg filmen besvaras med att det var gratis, jag försöker se så mycket film jag hinner, och att jag lovat se den. Sen är jag optimist, och jag ville så gärna tro att den inte skulle vara lika hopplös som trailern.

Den som vill se kärleksförvecklingar på bio nu kan se The Break-Up (2006) istället. Den som vill ha poesi kan läsa Emily Dickinson (till exempel här). Joachim Hedén (regi och manus till pekoralet) får gå hem och sova kärleksruset av sig, och sen göra en ny film.

Andra bloggar om: patetisk soppa, Empire State building, Emily Dickinson

Veckans 5: New York romcoms

48 timmar (The Clock, 1945)
Sånt händer med flickor (It Should Happen to You, 1954)
Annie Hall (1977)
En underbar dag (One Fine Day, 1996)
Du har mail (You've Got Mail, 1998)

De tre sistnämnda finns på dvd i Sverige, It Should happen to You finns på dvd i England. 48 timmar finns inte, sorgligt nog.

Veckans dvd-släpp: Good Night, and Good Luck

Efter att ha sett Good Night, and Good Luck (2005) var min högsta önskan att få bli kedjerökande journalist i hatt på 1950-talet. Filmen, skriven och regisserad av George Clooney och fotograferad av Roger Elswit, är som en svartvit dröm, en blyertsskiss i grafit. Nästan varje bild är ett litet konstverk i sig, att rama in och hänga upp på väggen. Den är samtidigt laddad och intensiv, spelade till perfektion av speciellt David Strathairn som Edward R. Murrow.

Det är en form av politisk thriller, som utspelas i en tv-studio, där ett nyhetsprogram tar sig an den svavelosande senatorn och kommunistjägaren Joe McCarthy. Det lönar sig att känna till perioden och ämnet den behandlar, eftersom lite förklaras, men även den som inte känner till McCarthy borde ryckas med av stämningarna och spänningarna. En fråga som filmen dock lämnar obesvarad är varför McCarthy fick härja fritt i fyra år innan Murrow och Fred Friendly gav sig på honom.

Andra bloggar om: Good Night and Good Luck, Joseph McCarthy, 1950-talet

Mitchell Leisen

Alla kan inte bli världsberömda, eller älskade av gemene man, och det har inte alltid att göra med hur bra man är, utan beror ofta på tur, tillfälle och kontakter. I vissa fall är okunskapen och glömskan fullt rättvist, i andra fall inte så. Fallet Mitchell Leisen hör till de sistnämnda. Visserligen högaktas han av vissa filmhistoriker, och av en samtida regissör som Guy Maddin, men när såg du ett Leisen-retrospektiv senast?

Leisens grej var stil. Det hade han i större utsträckning än mången regissör. Hans filmer har ofta en säregen lyster, delvis beroende på att han var verksam på Paramount, som glittrande mer än andra studios*, men också beroende på hans egen sensibilitet. Han hade börjat sin bana inom filmen som kostymör och dekoratör, och han var utbildad arkitekt. Han arbetade sig uppåt inom filmhierarkin och regidebuterade, förhållandevis sent, 1933, när han var 36 år gammal. Filmen var Cradle Song, som väl ingen har sett. Hans andra film däremot är välsedd, Döden tar semester (Death Takes a Holiday, 1934). Fredric March spelar Döden, som bestämmer sig för att bli en människa bland andra för en period (en nyinspelning kom 1998, med Brad Pitt och Anthony Hopkins, Meet Joe Black.). Med värme och svart humor, och sinnlig iscensättning, visade Leisen tämligen omgående sin personlighet på duken, och fick tackbrev från äldre människor för att de efter att ha sett filmen inte längre var rädda för att dö.

Mot slutet av sin karriär, han höll på ända till 1967, 70 år gammal, gjorde han tv-filmer och annat, och det är inte något jag sett. Men det spelar inte så stor roll, för det är under 1930-40-talet han var i sin fulla rätt, som fisken i vattnet på Paramounts soundstage. Ta en film som Midnatt (Midnight, 1939) till exempel. Den är som en dröm av sammet och silke. Här finns en fest hos familjen Flammarion som är ett underverk av elegans och art deco. Midnatt är skriven av Billy Wilder och Charles Brackett, men mer skör och ömsint än något Wilder själv regisserat. Visst känns vissa grepp och repliker igen som Wilderska, men tonen och stilen är helt annorlunda. Wilder har också sagt, halvt på skämt kanske, att det var Leisen som gjorde att han själv började regissera, så ingen skulle ändra på hans manus. Men Wilder har nog ändå lärt sig ett och annat av Leisen, fast inte tillräckligt.

Den där festen hos Flammarion är inte bara en uppvisning i stil, den är också ett exempel på Leisens förmåga att fylla ett rum, en scen, en sekvens, med underliggande känslor, som gör att filmen plötsligt för ett nytt, eget liv, långt bortom manuset. Ett annat exempel är En fattig miljonär (Hands Across the Table, 1935), som är en screwball komedi med Carole Lombard, Fred MacMurray och Ralph Bellamy. Sekvensen då Lombard ger MacMurray en manikyr är just en exempel på hur det ibland bubblar och sjuder av känslor, som inte finns på pappret, utan i luften, som skapas vid inspelningsögonblicket, och som förmodligen skulle gå förlorade om man gjorde en omtagning. En fattig miljonär är tveklöst en av Leisens bästa filmer, och en av 30-talets absoluta höjdpunkter. Det är inte för humorn den främst är minnesvärd, även om den är rolig nog, utanför den ömhet och längtan som genomsyrar nästan hela filmen. Utan att det blir sentimentalt. Filmen slutar med att Lombard och MacMurray sitter på bussen, och de funderar på om de ska gifta sig eller äta lunch. "Let's flip for it. Heads we get married, tails we get lunch." Sen ställer sig myntet på kanten, så jag förmodar att de svalt ihjäl i synd. En parantes är att MacMurray går runt halvnaken en stor del av filmen, antingen utan byxor eller med bar överkropp, medan Lombard är välklädd mest hela tiden. Leisen var gay, och kanske tyckte han det var roligt att vända på konventionerna.

Vår flygande reporter (Arise, My Love 1940), är ännu en höjdpunkt, och också ett exempel på en antinazistisk propagandafilm gjord före Pearl Harbor. Det hävdas ofta att Chaplins Diktatorn (The Great Dictator, 1940) var enda gången det fega Hollywood vågade göra en film om hotet från Hitler, innan USA gick med i Andra världskriget. Det är nonsens, och är väl en myt skapade av Chaplins fanclub, och sen vidarespridd av okunniga recensenter och historiker. Vår flygande reporter börjar i Spanien, efter inbördeskriget, och är som en roadmovie genom ett krigshärjat Europa. Den är udda och egensinnig, och ibland blir den lite jolmig, men överlag är den fin, spännande och politisk.

Det politiska var inget nytt med Vår flygande reporter. Det har hos Leisen, ända från början funnits en tydlig medvetenhet, främst om klassfrågor. Som en klangbotten till Carole Lombards rollfigur i En fattig miljonär finns ångesten över den fattiga barndomen, och moderns slit. Denna aspekt, tillsammans med en touch av film noir, både stilistiskt och mentalt, ger hans filmer en extra spänning. Att han liknats med Jean Renoir är inte helt orimligt.

Det brukar sägas att Leisen tappade stinget efter kriget. Det blev mindre vassa komedier och mer sliskiga melodramer. En som ogillade dem var James Agee, som kritiserade exempelvis Kärlek som aldrig dör (To Each His Own, 1946) för "really bottomless vileness" och suckade över att den "walk the streets unchallenged and never even pass a serious medical inspection". Så farlig är den inte. I alla sin absurdhet är den ganska skön, om än långt från Leisens fornstora dagar. Men jag tror att om Leisens filmer skulle släppas på dvd eller visas i retrospektiv, så skulle det nog visa sig att de senare filmerna väl kan mäta sig med de tidiga.

-----------------------------------------
*När man pratar om det klassiska Hollywood måste man ha i åtanke att de olika filmbolagen var olika. MGM var toppstyrt och överlag konservativt och inriktat på eskapism. Warner var också toppstyrt, men mer radikalt/populistiskt och socialt medvetet. Paramount gav större frihet till regissörerna, och några av de främsta individualisterna var verksamma där, så som Preston Sturges, Josef von Sternberg, Ernst Lubitsch, Billy Wilder, Rouben Mamoulian. För Paramounts look stod kanske främst fotograferna Victor Milner och Lee Garmes, men även Charles Lang Jr. och John F. Seitz bör nämnas, den sistnämnda främst inom film noir. Scenografen Hans Dreier var också en viktig person.

Det är få av Leisens filmer som finns tillgängliga på dvd. Hands Across the Table finns på en dvdbox med fem filmer med Carole Lombard. Zigenarblod (Golden Earrings, 1947) finns som svensk hyr-dvd, i Marlene Dietrich-serien.

Andra bloggar om: Mitchell Leisen, Paramount, Carole Lombard

Veckans 5: sjökrigsfilmer

Havet är vårt öde (In Which We Serve, 1942)
De skulle offras (They Were Expendable, 1945)
Det grymma havet (The Cruel Sea, 1953)
Första segern (In Harm's Way, 1965)
Jakten på Röd Oktober (The Hunt for Red October, 1989)

De finns alla på dvd i England, och de två sista även i Sverige.

Veckans dvd-släpp: Om Gud vill

På onsdag, 23 augusti, kommer en av årets mest charmerande filmer på dvd, svenska Om Gud vill. Det är en försynt kärlekshistoria som utspelas i Stockholm 1975, de två förälskade spelas av Amir Chamdin och Nina Persson. Chamdin har också skrivit och regisserat. Crille Forsberg är fotograf och Nathan Larson, gift med Persson, har skrivit musiken.

Om Gud vill är oändligt sympatisk och egen. Mjuk och rar, och väldigt snygg. Inte så mycket substans eller spänning, men liv, vilja och passion. Det räcker långt.

--------------------------------
För att marknadsföra mig själv har jag placerat min blogg i
Stockholm på bloggkartan.se

Film utanför storstaden

Jag har tidigare kritiserat dvd-krönikor i tidningar, som inte mycket mer än reklam för de senaste filmer recensenterna fått hem i brevlådan. Men jag har tänkt om. Med tanke på hur få biofilmer som kommer till städer utanför de stora universitetsstäderna, är dvd:n ofta enda chansen att se de filmer som är självklara för de boende i Stockholm och till viss del Göteborg.

I de mindre städerna är det entusiaster, som håller i filmklubbar, som ger invånarna chansen till ett bredare utbud än de bredaste barnfilmer och actionfilmer. Örebro har till exempel Örebro filmklubb. I andra städer finns filmfestivaler och andra evenemang, som Norrköpings dynamiska Flimmer. I Kalmar finns bio Saga, som i år fyller 100 år och därigenom är Sveriges äldsta biograf som fortfarande är i drift. På den lite udda tiden lördagar 15.00 visas annan film än den som visas på Kalmars multiplex Biostaden.

Ett annat alternativ är Sveriges Förenade Filmstudios (SFF), som i städer och småorter visar film runt hela Sverige. Om det saknas en filmstudio i din ort kan du för övrigt starta en själv. Det är bara att kontakta SFF.

Och sen finns på vissa utvalda städer Astoria Arthouse, som visar serier med utvalda filmer av smalare karaktär.

Nackdelen med dessa festivaler och filmklubbar är att en viss film ofta bara visas en gång, så är man sjuk eller upptagen den dagen är det kört, och dvd är enda chansen. Nu är ju även utbudet av dvd-filmer begränsat utanför de större städerna. Om allt som finns att tillgå är bensinmackens utbud kan det kanske kännas frustrerande, men även här finns det hopp. Företaget Boxman, som nu bytt namn till det synnerligen fåniga Lovefilm, har ett väldigt brett utbud av hyrfilmer som man beställer via internet, och som sen skickas med post till brevlådan. Brafilm är ett annat företag med samma idé, som dock går ihop med Lovefilm 4 september.

Så, att skriva om dvd-släpp är därför relevant. Fast på ett mer kritiskt sätt än som ofta är fallet. Så, för att guida och vägleda så kommer även filmforum att ägna mer tid åt dvd-släpp i framtiden. Ett av höstens nya inslag. Samtidigt fortsätter förstås serierna filmarkivet, Den svenska filmen, och annat. Film är bäst på hösten!

---------------------------------------------------
Om du bor någon annanstans än i Stockholm, Göteborg, eller snarlik stad, skriv gärna och berätta om filmutbudet hos dig. Hur ser det ut i Ormträsk och Ystad?

Svaren

Barry Nelson spelade James Bond i Casino Royale (1954), en tv-film gjord av CBS i USA. Bond var amerikan, Felix Leiter engelsman. Sen kom Sean Connery, George Lazenby, Roger Moore, Timothy Dalton och Pierce Brosnan. I parodin med fem regissörer från 1967, Casino Royale, spelar David Niven sir James Bond, och i ytterligare en version av Casino Royale, som har premiär i november, är det Daniel Craig som spelar Bond. Som om vi ska räkna med alla blir det åtta stycken som spelat Bond.

Svarta änglar (Tarnished Angels 1957) heter Sirks film, Faulkners bok heter Luftcirkus (Pylon 1934).

Ida Lupino spelade mamma till Steve McQueens Junior Bonner i filmen Junior Bonner (1972). Hon har också regisserat bland annat Outrage (1950, om en våldtäkt, och dess effekter på den utsatta kvinnan), Man kallar det kärlek (Not Wanted, 1949, om en tjej som blir oplanerat gravid, och sedan övergiven av pappan) och Bitter kärlek (The Bigamist 1953, som handlar om, ja, ni fattar.)

Per Hallberg, som jobbar med ljudeffekter (supervising sound editor), gjorde sålunda på såväl Heat (1995) som Hannibal (2001). Han fick en Oscar för Braveheart (1995) och har jobbat med Ridley Scott på de flesta av dennes senaste filmer.

Fara är det svenska ordet för hatari.

Feber (L'eclisse 1962). Alain Delons rollfigur jobbar som aktiemäklare.

Fem av familjen Makhmalbaf har regisserat, mamma Marzieh Meshkini, pappa Mohsen, döttrarna Samira och Hana, samt sonen Maysam. De tre första har gjort spelfilmer, och de två sistnämnda gjorde var sin dokumentär om systern Samiras filmande.

Lionel Stander spelade gangstern i Djävulsk gisslan (Cul-de-sac 1966).

Gilliam Armstrong har regisserat Min lysande karriär (My Brilliant Career 1979), en av de bästa filmerna från den australiensiska nya vågen på 1970-talet.

Menschen am Sonntag - Das Dokument der Gegenwart (1929) är en cinema vérité-likande film om vad vanligt folk gör i Weimar-tidens Berlin en ledig, solig söndag.

Aamir Khan var den tennisspelande skådespelaren i Lagaan (2001)

Vijay Amritraj spelade mot Sverige i Davis Cup-finalen 1987, och spelade också James Bonds tennisspelande kontaktperson i Indien i Octopussy (1983).

Nå, hur många rätt hade ni?

Nästa vecka blir det inget inlägg, men sen börjar nästa säsong. Då äntligen kommer bland annat den sedan länge utlovade artikeln om Mitchell Leisen!

Glad sommar!

-------------------------------------
2006-08-09 För den som missade själva frågorna så finns de här

Att göra en romantisk komedi (modell 1A)

Det här veckan blir det inte mycket, det är för fint väder. Bara en fundering. Om man inte har några som helst ambitioner, eller någon fantasi, om det enda man gör är att slaviskt följa regelboken, och bocka av på en lista allt eftersom man fått med de föreskrivna scenerna, varför är man då regissör eller manusförfattare. Trailern till New York Waiting (2006) var så fullmatade med indie-klichéer att jag hoppas det var tänkt som en parodi. Så fort musiken hördes, redan innan man fick se några filmbilder, var det fullkomligt klar vad det var för slags film, sen blev det bara värre. Varje replik, varje gest, varje miljö, allt var direkt kopierat ur instruktionsboken. Samma sak med Poseidon (2006), som jag sett i sin helhet. Nu kan ju en film ha exempelvis charm och värme som räddar den, och jag återkommer med en recension av New York Waiting när jag sett den i sin helhet. Poseidon däremot hade varken värme eller charm. Den var i total avsaknad av, tja, allt. Den gode Wolfgang kunde lika gärna vara elektriker eller tandläkare eftersom han ändå inte har någon vilja till konstnärlig gestaltning. Faktum är att min tandläkare visar större tendenser till konstnärligt sinnelag. Synd att han snart går i pension.

För övrigt så talas det för lite om klichéer när det gäller annan film än den breda Hollywood-filmen. Bergman, fransk film, amerikansk independent, japanskt 50-tal, alla har de sina klichéer, men det är nästan bara de från Hollywood som kritiseras och parodiseras. Märkligt.

Hur går det med frågesporten? Nästa vecka kommer svaren.

Andra bloggar om: film, klicheer

Tävling

För långtråkiga sommardagar kommer här en tävling. 12 frågor att besvara, av varierad svårighetsgrad. Lycka till!

Hur många har spelat James Bond?

Vilken film av Douglas Sirk bygger på en bok av William Faulkner?

Hon har spelat mamma till Steve McQueen, och regisserat feministiska dramer, vad heter hon?

Vilken svensk förenar Heat (1995) med Hannibal (2001)?

Vad är det svenska ordet för Hatari! (1962)?

Vilket film av Antonioni utspelas delvis på börsen i Rom?

Hur många i familjen Makhmalbaf har regidebuterat? (Än så länge)

Polanski har regisserat en film där Donald Pleasence går runt i kvinnokläder, men vem spelar mannen som tar honom som gisslan?

Miles Franklin skrev boken, och Judy Davis spelade huvudrollen, men vem regisserade?

Vilken film förenar Billy Wilder, Fred Zinnemann, Robert Siodmak, Edgar J. Ulmer och Eugen Schüfftan?

En indisk film från 2001 där de engelska kolonisatörerna och invånarna i en by möts i en cricketmatch på liv och död, vem spelade huvudrollen?

Den efterfrågade huvudrollsinnehavaren i föregående fråga var också framstående tennisspelare. Det finns (minst) en till indisk tennisspelare som också spelade in filmer. Vem? En ledtråd finns i fråga 1.

--------------------------------------
2006-08-09 Svaren finns här

Veckans 5: Judy Davis

1979 Min lysande karriär (My Brilliant Career)
1984 En färd till Indien (A Passage to India)
1987 High Tide
1992 Fruar och äkta män (Husbands and Wives)
1996 Children of the Revolution

-------------------------------------------
Fruar och äkta män finns på dvd i Sverige, de andra kan gå att hitta på hyr-vhs. Min lysande karriär och En färd till Indien finns på dvd i England. Children of the Revolution finns på dvd i USA, och High Tide finns, förhoppningsvis, på dvd i Australien, Davis hemland.

Sommarlättja

Det blir inte mycket skrivet under sommaren, men några korta tips kommer här:

Se The Squid and the Whale på bio. Den är stortartad. Kanske lite för kort, allt går så fort, men snudd på fulländad.

Lyssna på Lars Lönroth på P1. Just nu har han en serie om stora amerikanska regissörers sista film. De ingår i Kulturnytt och tyvärr är inslagen ganska korta, men hellre ett kort inslag än inget inslag alls. Lars Lönroth har en perfekt radioröst och vet vad han pratar om. Lyssna antingen på radion eller på nätet (här).

Titta in på filmforum nästa vecka, då blir det tävling!

Butch Cassidy and the Sundance Kid

Vissa filmer lyckas skapa en alldeles egen form av magi, de får en lyster, kanske av charm, kanske av glädje, kanske av kärlek. De behöver egentligen inte vara särskilt bra, men de har något visst oemotståndligt över sig som gör att de är omöjliga att inte tycka om. Butch Cassidy och Sundance Kid (1969), är en sådan film. Det är dessutom alldeles särskilt bra, vilket gör den ännu mer magisk. Kombinationen av de tre huvudrollsinnehavarnas totala gehör, Conrad Halls lyriska foto, Burt Bacharachs musik och William Goldmans känsliga manus är överväldigande, och George Roy Hills regi styr allt med en fast men mjuk hand. Det är en av de mest förtjusande filmer som gjorts. Basta!

Butch Cassidy och Sundance Kid fanns på riktigt, de rånade tåg och banker i trakterna runt Fort Worth i slutet av 1800-talet. För att få stopp på dem anlitades dåtidens främsta sheriffer. Butch och Sundance bestämde sig för att bättre fly än illa fäkta, och via New York for de till Sydamerika, först Argentina och sen Bolivia. Där levde de lagenligt i många år, men rånade till slut en bank, och hamnade i onåd med den bolivianska polisen. De dog i en eldstrid i en liten håla på landsbygden. Goldman, som under många år läst och forskat om de två, skrev ett manus som tämligen väl följde det verkliga förloppet, han har bara hoppat över en del detaljer och förskönat en del andra. Exempelvis så var inte Sundance en sådan mästerlig skytt som han är i filmen. Men förvånansvärt mycket av det som är med i filmen hände på riktigt, som att de rånade samma stackars bankbiträde två gånger, den ståndaktige Woodcock på tåget.

Både Goldman och regissören Hill är intresserade av myter och historier, och här har de verkligen gett sig hän. Filmen skildrar två mytiska figurer, och den tid de levde i, och samtidigt hur den tiden var förbi, och hur de egentligen överlevt sig själva. Det var ett vanligt tema i westernfilmer på 60-talet, man kan tänka på Peckinpahs våldsepos till exempel, men även actionfilmer som Underworld USA (1960), Bödlarna (The Killers, 1964) och Hämnaren från Alcatraz (Point Blank, 1967). De filmerna är brutala och cyniska, Butch Cassidy och Sundance Kid är något annat. Den är mer vemodiga och lättsam. Här finns några av de roligaste scener och repliker jag vet, och det är mycket humorn som gör att filmen är så oemotståndlig, samtidig som den ger personerna mer levande och lätta att tycka om. Det är inte några hårdhudade gangsters, utan snarare gentlemän. I en scen som klipptes bort och inte fick vara med i den slutgiltiga filmen säger Butch: "Listen, if there is one thing we've got, it's manners." och så är det. Det är naturligtvis en försköning av verkligenheten, för dem som blev rånade och beskjutna var det knappast någon tröst om rånarna hade stil. Men det är Goldman förlåtet att han inte kan döma dem. Man vill så gärna tycka om dem. På så vis så är filmen en del av den mytbildning den skildrar, och det finns något metafilmiskt över den, vilket är tydligaste i början. Filmen inleds med en journalfilm om The Hole in the Wall Gang, som var ett av namnen på Butch och Sundances band, och sen är inledningen av själva spelfilmen i utsökt svart/vitt, när personerna presenteras, för att sedan övergå i klara och tydliga färger när själva intrigen tar sin början.

Butch Cassidy och Sundance Kid är inte någon av de största westernfilmerna. Den saknar det riktiga djupet för det, svärtan och smärtan, som finns i exempelvis Pat Garrett och Billy the Kid (1973), Mannen från västern (Man of the West 1958), Ulzanas raid (1975) och Förföljaren (The Seacrhers, 1956). Men den har så mycket annat, och framför allt spelet mellan Newman och Redford. De är det bästa paret på bio sedan Bogart och Bacall. I slutscenen, när de, nedskjutna och döende i en anonym by i Bolivia, planerar sin framtid tillsammans i Australien, så förenas alla de känslor som byggts upp under filmen. Det finns något hoppfullt och samtidigt tragiskt, något stoiskt och samtidigt uppsluppet över den scenen, och det samma gäller filmen i sin helhet.

Verklighetens Butch och Sundance dog som sagt i Bolivia. Av skottskadorna att döma så sköt Butch ihjäl den döende Sundance med ett nådaskott, innan han tog sitt eget liv. Så slutar inte filmen, och tur är väl det, för det skulle ha varit outhärdligt. Jag måste få tro att det fanns en möjlighet för dem att fly vidare, till Australien.
--------------------------------------------------------------

Det har nyligen kommit ut en fin dvdutgåva i USA av Butch Cassidy and the Sundance Kid, fullmatade med intervjuer och dokumentärer. Ett kul inslag är att man korsklippt motsägelsefulla svar och visar hur man inte alltid kan lita på sanningshalten i vad som sägs av de inblandade. Men den är ganska dyr, och om man vill kan man köpa en billigare svensk utgåva, som bör finnas i välsorterade butiker, om den inte dragits in i samband med att man släppt den nya utgåvan. De flesta av Peckinpahs filmer finns på dvd, även i Sverige. Det samma gäller Förföljaren och Ulzanas raid. Hämnaren från Alcatraz (Point Blank) och Bödlarna (The Killers) finns på dvd i USA. Underworld USA finns inte utgiven tyvärr.

Veckans 5: Sean Penn

1988 Colors
1998 Den tunna röda linjen (Thin Red Line)
1999 Dur och moll (Sweet and Lowdown)
2003 Mystic River
2004 Attentatet mot Richard Nixon (The Assassination of Richard Nixon)

--------------------------------------------
Colors har funnits på hyr- och köp- dvd/vhs i Sverige, men har utgått. Finns på dvd i England. Detsamma gäller Dur och moll. De andra finns både att hyra och köpa i Sverige.

Lågsäsong

Det är sommar, och filmforum kommer att ta det lite lugnt, kanske rent av ta semester ett par veckor. Idag blir det bara ett kort inlägg, med två biotips för regniga dagar. Det är inte mycket att se just nu, men två omistliga filmer går på repertoaren, i alla fall i Stockholm. Tristram Shandy och Kvinnor offside. Den första är ännu ett experiment av Michael Winterbottom, en av Europas mest intressanta regissörer under de senaste 10 åren. Han för tankarna till Steven Soderbergh i USA, även om Soderbergh har en större maktposition. Men de delar fantasin, självständigheten och den nerviga, närgångna kamerastilen, och viljan att hela tiden pröva på något nytt. Tristram Shandy kan vara Winterbottoms bästa hittills, med ännu en underbart självupptagen Steve Coogan i huvudrollen.

I årets första inlägg efterlyste jag en ny film av Jafar Panahi. Det har jag fått, i fredags hade hans senaste film Kvinnor offside premiär. Den är inte lika trollbindande som Panahis tidigare filmer, som Den vita ballongen (Badkonake sefid, 1995) och Cirkeln (Dayereh, 2000), men den är ändå en av årets bästa. Med ohämmad vardagsrealism skildrar han några tjejers försök att se en fotbollsmatch i Teheran, något som är omöjligt då det är förbjudet för kvinnor att gå på fotbollsmatcher i Iran. Med de enklaste medel skildrar Panahi och de fläckfria skådespelarna frustrationen hos både kvinnorna och deras militära övervakare. Humanism och humor blandas på ett sätt som känns typiskt för den moderna iranska filmen, i alla fall de alster som kommer till Europa. Det kom betydligt fler för några år sedan än idag, en försämring jag hoppas beror på njugga importörer och inte på det inhemska förtrycket i Iran.

Ett annat tips är en ny, lyxig amerikansk dvdutgåva av Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969). Men mer om den nästa vecka.

----------------------------------------------
En tidigare film av Winterbottom som är riktigt bra är Wonderland (1999). Den finns på dvd i USA, och som hyr-vhs i Sverige.

Veckans 5: Boxningsfilmer

1942 Gentleman Jim
1949 Knock-Out (The Set-Up)
1972 Fat City - chansernas stad (Fat City)
1980 Tjuren från Bronx (Raging Bull)
2005 Million Dollar Baby

------------------------------------------
Gentleman Jim finns inte utgiven i dagsläget. Knock-Out och Fat City finns på amerikansk dvd. Fat City har också funnits på vhs i Sverige. Tjuren från Bronx och Million Dollar Baby finns på köp- och hyr-dvd och vhs i Sverige.

Den svenska filmen: Arne Mattsson

I sin bok American Cinema Directors and Directions (1968) delade Andrew Sarris upp regissörer i olika grupper, The Far Side of Paradise, Lightly Likable, Less Than Meets the Eye, och så vidare. En kategori var Expressive Esoterica, och om man skulle placera in Arne Mattsson i en kategori så vore nog den den mest passande. Han fick under 1950-talet epitetet "Sveriges Hitchcock", och rundade av sin karriär med obskyra internationella lågbudgetfilmer med våld och sex, flera av dem med Christopher Lee i huvudrollen, och inte sällan med Jugoslavien som spelplats. Bland titlarna märks Ann och Eve - de erotiska (1970) och Mask of Murder (1985). Men Mattssons karriär var lika lång som den var omväxlande. Han lyckades regissera 61 filmer från debuten 1944, och det säger en hel del om hans entusiasm för filmkonsten att han inte slutade att regissera förrän han var 70 år, även det var mer film än konst han presterade då.

Han föddes 1919 i Uppsala (och som han återkom till i sina filmer), och efter att utbildat sig till ingenjör började han som redigerare och regissörsassistent 1941, bland annat på den experimentella filmen Det sägs på stan (1941). Den egna regidebuten var med ... och alla dessa kvinnor (1944), vilken handlar om en sol- och vårare som reser runt och förför kvinnor på löpande band. Sex var alltså från början ett av Mattssons grundteman. Ett annat tema är brott. Han var vän med Stieg Trenter, och tillsammans gjorde de 1947 Det kom en gäst, den första av de många thrillers Mattsson gjorde, en genre han måhända var den främste på bland dåtidens svenska regissörer. Under 40-talet varvade han komedier med thrillers, inte minst Uppsala-rysaren Farlig vår (1949), med bland annat en effektiv sekvens i ett klocktorn.

Men det var 50-talet som var Mattssons storhetsperiod. Han inledde det lättviktigt med Bergmansatiren Kyssen på kryssen (1950), till vilken Hasse Ekman skrev manus, innan han plösligt blev berömd och firade över hela världen. Han filmade nämligen en barbröstad Ulla Jacobsson i Hon dansade en sommar (1951). Med den vann han Guldbjörnen på filmfestivalen i Berlin, och samtidigt vann han moralens väktares avsky. Filmen skildrar en brytningstid i Sverige, mellan landet och staden, och konflikten mellan ungdomens illusionsfria tillvaro och de vuxnas konformism och steltbenthet. Tyvärr är även filmen aningen stel, men det naturlyriska fotot förlåter en hel del. Fotograf var Göran Strindberg, en av svensk films största.

Efter den magnifika succén med Hon dansade en sommar fick Mattsson fria händer att göra vad han ville. Han ville göra Kärlekens bröd (1953), som utspelas under finska vinterkriget. Det blev en tungt drama som tyvärr floppade, publikmässigt. Men Mattsson fortsatte ett tag till med en rad prestigefyllda filmer, Halldor Laxness-filmatiseringen Salka Valka (1954) och Strindbergs Hemsöborna (1955). Han gjorde dessutom en version av Selma Lagerlöfs Körkarlen (1957), annars mest känd i versionen från 1921. Så gjorde han samma år Damen i svart, den första i hans serie Hillmandeckare, efter Folke Mellvigs romaner, och med manus av Lars Widding. De andra heter Mannekäng i rött (1958) Ryttare i blått (1959) Vita frun (1962) och Den gula bilen (1963). Karl-Arne Holmsten (Sveriges svar på Ray Milland) och Anna-Lisa Ericson spelar huvudrollerna som det gifta detektivparet. De är stämningsfulla och avslappande thrillerkomedier, med ett visst inslag av det övernaturliga, elegant iscensatta.

Sen började det gå utför för Mattsson, i alla fall hans rykte. 1960-talet var en svår tid för de flesta ur den äldre generationen filmskapare, och Mattsson är ett exempel. Delvis berodde det nog på att tidsandan förändrats, och delvis på att jakten på publik fick gå ut över jakten på kvalitet. Hur som helst, prestigen falnade, och till slut fick Mattsson spela in lågbudgetaction med Franco Nero. Men han gjorde också sin kanske bästa film på 60-talet, Yngsjömordet (1966). Den bygger på ett faktiskt mordfall i Skåne 1889. På en gård levde en änka i ett incestuöst förhållande med sin son. Sonen gifte sig med en kvinna från en förmögen familj, men banden till modern var för starka, och det slutade med att de mördade hans hustru. Modern avrättades, sonen hamnade i fängelse. Av detta har Mattsson, på ett manus av Eva Dahlbeck och med Lasse Björne som fotograf, gjort en märklig film, avskalad som en Bresson-film, med en precision och styrka, både i bildspråk och skådespeleri, som är överväldigande. Den är ett klassiskt drama, men berättad på ett modern sätt, med sinnrika förflyttningar i tid, både framåt och bakåt, och med en ton som är rå och oförsonlig, fram till det brutala slutet. Modern spelas sammanbitet av Gunnel Lindblom och sonen av Gösta Ekman (långt från Papphammar). Heinz Hopf som förhörsledaren är också suverän; ettrig, men samtidigt tvivlande. Isa Quensel, som klok gumma, gör också en stor roll, och scenerna mellan henne och Gunnel Lindblom är filmens absoluta höjdpunkter.

Det har alltid hos Mattsson, långt före exploateringsfilmerna han avrundande med, funnits ett intresse för sex, brott och galenskap. Vaxdockan (1962) är ännu ett exempel, där en nattvakt blir förälskad i en skyltdocka, som han tar med sig hem, och som sen börjar leva ett eget liv. Mattsson är inte en reserverad filmare, passionerna är starka och handlingen ofta brutal. Han kan dessutom vara tämligen högtravande i sina dramer. Men det är bildspråket som är det mest slående med Mattssons filmer. Mattsson visste mer om kameraplacering, bildkompositioner och skuggor än de flesta samtida regissörer. Hans bildspråk är expressionistiskt, och slagkraftigt, och kan föra tankarna till Robert Aldrich. Från Kärlekens bröd ligger bilderna av de snötyngda vidderna och de svarta järnkorsen kvar långt efter att historien glömts bort.

----------------------------------------------
Bland Göran Strindbergs andra filmer som fotograf märks Bergmans Fängelse (1949), Alf Sjöbergs Fröken Julie (1951) samt tre av Hasse Ekmans bästa: Ombyte av tåg (1943), Flickan på tredje raden (1949) och Flicka och hyacinter (1950). Fotograf på Kärlekens bröd var Sven Thermænius. Thermænius och Mattsson gjorde sammanlagt sex filmer tillsammans.

Av alla ovan nämnda filmer finns Mattssons fem Hillmanfilmer på dvd, både var för sig och i en box. Bergmans Fängelse finns också på dvd.

Veckans 5: film noir

1944 Laura
1946 Utpressning (The Big Sleep)
1948 Hasard (Force of Evil)
1953 Ficktjuven (Pickup on South Street)
1955 Hämndens skugga (The Big Combo)

Filmkritik

Varje vecka recenseras veckans premiärfilmer. I tv, radio, text-tv, tidningar och på nätet. På filmaffischerna citeras sedan lösryckta citat från recensionerna för att locka fler besökare. Att plocka positiva citat från negativa recensioner är en sport i sig, välutvecklad bland filmbolagen. Vissa filmbolag har dessutom ertappas med att ha egen personal, i alla fall i USA, som utger sig för att vara opartiska filmkritiker, och vars "recensioner" sedan sprids ut. Filmbolagen försöker också smörja kritikerna med pressmaterial och recensionsexemplar hemskickade i brevlådan. En omnämnande kan vara nog så viktigt för en film, i vissa fall spelar det ingen roll om omdömet är positivt eller negativt. Ibland känns det som om filmkritikerna allt för mycket går i de stora filmbolagens ledband. Alla artiklar om vilka Hollywoodfilmer som rekordöppnat första premiärhelgen exempelvis, eller helsidor som berättar vilka datum under de kommande månaderna de stora amerikanska filmerna har premiär, eller dvd-krönikor som listar aktuella dvd-releaser, känns mer som de är betalda av bolagen än publicerade av folkbildarnit.*

Men varför filmkritik? Vilken funktion fyller den egentligen? Det beror på. Den mest uppenbara, och nästan dess enda funktion i Sverige idag, är som konsumentupplysning, som vägledning för den presumtive biobesökaren. Om man läser eller lyssnar på filmkritik regelbundet så kan man skaffa sig kritikerfavoriter vars omdömen stämmer överens med ens egna. Men det kräver att samma kritiker återkommer. Därför kunde det vara en poäng om varje film recenserade av alla recensenter på en tidning, så att om man har en viss recensent som favorit så får man alltid ett omdöme. Men det vore i en perfekt värld, nu finns varken tid eller pengar för det.

Ibland framförs synpunkten att det vore bättre om "vanligt" folk recenserade filmerna, med motiveringen att kritiker och "folket" har helt olika smak, och att de filmer som för höga betyg är "konstiga" filmer som ingen tittar på. Det är dock nonsens. Det har möjligtvis varit så en gång i tiden men inte idag. Med undantag för barnfilmer, som alltid går bra oavsett kritiken, och en och annan actionfilm, så har de publikmässigt mest populära filmerna också oftast fått bra kritik. På samma sätt som kommentaren "alla kritiker är bara misslyckade musiker/skådespelare/regissörer" är meningslös (eftersom kritikerna i så fall borde såga alla konserter/skivor/pjäser/filmer), är kommentaren att filmkritiker bara skriver för någon slags kulturelit inte heller relevant.

Vad är en god filmkritiker? Bakgrund och bildning spelar egentligen inte någon roll, det viktiga är att kritikern är lyhörd och öppen och inte låter sin person och sina förutfattade meningar styra filmkritiken. Och att man faktiskt vet vad man pratar om. Att det finns någon konsekvens i kritiken är också bra, att man kan se en röd tråd.

Tyvärr är svensk filmkritik överlag inte särskilt bra. Det beror delvis på det begränsade utrymme de har att uttrycka sig på, ett par minuter i radio/tv, eller ett par spalter i tidningen. Men det beror också delvis, skulle jag tro, på att många tror att det räcker med att vara filmintresserad för att vara recensent, när det krävs begåvning också. Så mycket av filmkritiken är ytlig och irrelevant. Det är egentligen inte filmkritik utan snarare handlingsreferat med några avslutande korta omdömen. Det gäller såväl radio som tv, såväl tidningar som text-tv.

Det finns absolut en poäng med korta recensioner och handlingsreferat, som konsumentupplysning, men det borde samtidigt finnas fler infallsvinklar. En annan funktion för filmkritiken är, eller borde vara, att föra en diskussion kring estetik, moral, narrativ, skådespelarsätt. Att diskutera filmen som konstart, frågor om film och moral, film och historia, film och samtid, filmen och samhället finns inte, och historiskt perspektiv saknas ofta även det. Vilket återigen beror på bristande utrymme, men även på att film inte tas riktigt på allvar, inte ens av dem som verkligen tycker om film.

Men att diskutera hur filmen ser ut, och varför, och hur den eventuellt borde se ut, och varför, och hur den har sett ut, och varför, är viktigt, eftersom film är en av de mest populära konstarterna. Filmen är för viktig för att utlämnas till filmbolagen. den har en stor betydelse för våra liv, den formar, vägleder, vilseleder, förskräcker och förför oss. Men någon relevant diskussion föreligger inte, bara regelbundna moralpanikattacker om sex och våld.

---------------------------------------------------------
*Att okritiskt läsa pressmaterial är en annan brist. När jag var aktiv recensent och gick på pressvisningar varje vecka så kunde jag ibland roa mig med att gissa hur mina kollegors recensenter skulle utformas, eftersom jag läst samma pressmaterial som de. Jag minns när Disneys tecknade version av Tarzan hade premiär 1999. Då var det fler än en kritiker som skrev att filmen nära följde Edgar Rice Burroughs romanförlaga. Det stämmer nu inte alls, så antingen skrev recensenterna det för att folk skulle tro att de läst böckerna fast de inte hade det, eller så skrev de så för att det stod så i pressmaterialet. Ett annat exempel är Cannes-festivalen 2000, då det rapporterades i alla tidningar att iranska Samira Makhmalbaf medverkade för första gången, trots att hon varit med två år tidigare. Att alla kollektivt gjorde samma misstag är inte så troligt, att alla gjorde misstaget att läsa samma pressmaterial är mer troligt.

Veckans 5: Steven Spielberg

1974 Sugarland Express - regi, manus
1975 Hajen (Jaws) - regi
1987 Solens rike (Empire of the Sun) - regi, producent
1993 Schindler's List - regi, producent
2002 Minority Report - regi

Bourne Supremacy

En av många vittspridda myter är den att uppföljare aldrig är lika bra som originalet. Denna myt frodas trots otaliga exempel på motsatsen. Några klassiska exempel där tvåan är bättre än ettan är: Gudfadern (1972 och 1974), French Connection (1971 och 1975), Agent 007 - med rätt att döda (Dr No, 1962) och Agent 007 ser rött (From Russia With Love, 1963), Stjärnornas krig (Star Wars, 1977) och Rymdimperiet slår tillbaka (The Empire Strikes Back, 1980), och så vidare.

Ett mera nutida exempel är de två filmerna om Jason Bourne, Bourne Identity (2002) och Bourne Supremacy (2004). De bygger på romaner av Robert Ludlum (som jag inte läst), och handlar om en man som vaknar upp med total minnesförlust och upptäcker efter hand att han är expert på att slåss, på att köra bil, på att läsa av rummet, på att tala främmande språk. Han har också ett hemligt bankkonto i Schweiz. Han har alltså spionkompetens. Men han är jagad av sina förra uppdragsgivare, CIA. Storyn är ungefär den samma i båda filmerna. De bygger inte på effekter och stora explosioner, utan på Bournes snabbhet i tanken och rörelsen. Han springer och slåss, och använder sig av de redskap som finns omkring honom. På det viset påminner han mer om tv-hjälten MacGyver än James Bond, och personligen föredrar jag en sådan approach. Det är mer spännande att se någon använda sin hjärna och sin improvisationsförmåga, än någon maskin som han har med sig.

Filmerna är också ganska oglamorösa och skitiga, med en nervig, närgången kamerastil. De är också konsekventa och fokuserade. Här finns inget snack, inga fåniga one-liners, inga gulliga romantiska sekvenser, det är bara ren, rak spänning. Det finns inga hjältar heller, och Matt Damon är perfekt i titelrollen. Hans utseende är tillräckligt diffust och oansenligt för att man ska tro på honom som agent. En agent ska smälta in, inte sticka ut. Det är fråga om högklassig underhållning på en mer gammaldags maner.

Men båda filmerna har dessutom en annan dimension, som är antydd i den första, Bourne Identity, men som utvecklas till huvudtema i den andra, och betydligt bättre, Bourne Supremacy. Den finns en ton av ångest och vemod i den första filmen, av bortkastade liv och ständig smärta, både fysisk och psykisk. Det är inget filmen lägger någon större vikt vid, men det finns där, hela tiden, som en oroande underton. Man behöver inte bry sig om det, utan kan nöja sig med att njuta av Bournes (och filmskaparnas) utsökta professionalism, men om man vill finns den där. Scenen då Bourne skjuter ihjäl "the professor" (Clive Owen) på ett fruset fält sammanfattar dessa två aspekter, professionalismen och ångesten/vemodet. I dödsögonblicket så släpper professorn på sin iskyla och drabbas av självinsikten, och söker tröst hos Bourne. "This is the price you pay." säger han bittert. Det frusna fältet står, om man så vill, som en visuell förstärkning av deras sinnestillståndet.

Men i Bourne Supremacy så kommer som sagt det tidigare underliggande fram i öppen dager. Filmen har de gängse spionthrillerklichéerna, men Bournes motiv skiljer honom från andra agenter, och filmen från andra agentfilmer. Om Bourne i första filmen enbart var intresserad av vem han var och att hålla sig vid liv, så är det i andra filmen först hämnd som driver honom, en hämnd som efterhand ger efter till förmån för en jakt efter förståelse och förlåtelse. Nu vet han vem han är, men det ger honom ingen tillfredsställelse, det bara förstärker ångesten från förra filmen. Han ler nog inte en enda gång i filmen, istället blir han bara mer och mer sluten och sammanbiten. Han är fortfarande lika professionell och kvicktänkt (och actionscenerna, särskilt biljakten i Moskva, är magnifika), men han använder sin skicklighet, inte för att döda, utan för att försonas med sig själv.

Filmen slutar med att han besöker en ung kvinna vars föräldrar han mördade flera år tidigare, och inför hennes förskrämda och stumma ansikte berättar han vem han är och vad han gjort. På så vis hoppas han kunna bli kvitt sina demoner, och få sova om natten. Att filmskaparna (främst regissör Paul Greengrass och manusförfattare Tony Gilroy) lyckas hålla detta tema uppe, och levande, samtidigt som de har gjort en blixtrande kvick actionfilm är imponerande. Det är inte bara ett uttryck för berättarmässig begåvning utan också på ett visst mått av mod. Skuld och botgöring som drivkrafter är sällan skildrade på film, men få tycks ha lagt märke till dessa aspekter av filmen, i alla fall inte bland de kritiker jag läst.

En av förra årets mer uppmärksammade filmer, den kritikerhyllade A History of Violence (2005), hade ett snarlikt tema, men är på sätt och vis motsatsen till Bourne Supremacy. A History of Violence lät ämnet överskugga filmen, och fick på det viset kulturcred, men Bourne Supremacy lät ämnet ligga under ytan, och alla kritiker missade det. Om inte ett budskap stryks under med tjocka streck är det lätt att missa det. Det är också ett exempel på problemen med auteur-tanken. Eftersom David Cronenberg regisserat A History of Violence så blev den behandlad med större respekt än Bourne Supremacy, som ju "bara" är en actionfilm. Men det är ju så det är, det går inte att se en film utan fördomar, oavsett om fördomarna är negativa eller positiva. Det viktiga är att man är medveten om fördomarna.

-------------------------------------------
Båda filmerna om Bourne finns att hyra på dvd och vhs.

Veckans 5: Ingmar Bergman

1953 Gycklarnas afton
1957 Smultronstället
1961 Såsom i en spegel
1966 Persona
1995 Sista skriket - en lätt tintad moralitet

------------------------------------
Gycklarnas afton finns som köp-dvd, Smultronstället, Såsom i en spegel och Persona finns att hyra, både som vhs och dvd, och att köpa, som dvd. Sista skriket finns dock inte utgiven alls.

Den svenska filmen redux

För ett tag sen hörde jag tre studenter som läser filmvetenskap beklaga sig över att de inte kände till något om svensk film, i alla fall inte äldre svensk film. Jag har förståelse för det, eftersom den för en ganska undanskymd tillvaro. Jag har en fil. mag. i filmvetenskap, så jag har läst min beskärda del av filmhistoria, men med undantag av Bergman som var det inte mycket svensk film före 1963 som det undervisades om. Tydligen har det inte skett någon förbättring. Men det är inte bara inom universitetsvärlden det ser mörkt ut. Nästan inget svenskt finns utgivet på vhs eller dvd. När det visas svensk film på tv är det mitt på dagen då få har möjlighet att titta, dessutom utan någon förhandsannonsering, och utan någon information av vad som faktiskt visas.

När jag växte upp så levde jag med den missuppfattningen att äldre svensk film enbart var töntiga lustspel där folk kallade varandra för snufsan och mopsipopsi, och att pilsnerfilmen i princip var Sveriges bidrag till filmhistorien, med undantag av en och annan stumfilm. Inte förrän mitten av 90-talet fick jag upp ögonen för den svenska filmkonsten, och förvånades av två saker, dels hur rik den var på dolda skatter, dels att dess värde paradoxalt nog ibland överdrivits, av patriotiska skäl för man förmoda. 60-tals filmen är inte så exceptionell som den ibland brukar lyftas fram som, inte jämfört med tidigare svensk film, och framför allt inte jämfört med andra länders filmer från samma tid. Den svenska "guldåldern", som tiden mellan 1916 och 1925 brukar kallas, är dock svårare att överskatta. Mauritz Stiller, Victor Sjöström och George af Klercker gjorde alla några storverk var, under en handfull år, som formade och förändrade filmkonsten, även internationellt.

Jag har tidigare skrivit om äldre svensk film, om min personliga favorit Hasse Ekman, om En dröm om frihet (1969), om Ingrid Bergman, om Ingeborg Holm (1913), och dessa artiklar har varit uppskattade. Så jag tänker fortsätta lyfta fram den svenska filmen. Det kommer att bli en serie artiklar om svensk film framöver. Om filmer som Nattens ljus (1957), Karl Fredrik regerar (1934), Karriär (1938), Familjens hemlighet (1939) och Leva på 'Hoppet' (1951). Om skådespelare som Hilda Borgström. Kotti Chave, Thor Modéen och Eva Henning. Om regissörer som Göran Gentele, Gustaf Molander, Weyler Hildebrand och Mai Zetterling.

Syftet är inte att hävda att den svenska filmen skulle vara bättre än annan film, eller att den skulle vara fylld av mästerverk och okända genier. Poängen är inte att svensk film är speciell, poängen är att svensk film inte är dålig. Även om den inte är lika rik som den japanska, franska eller amerikanska, så är den orättvist behandlad. När jag har berättat om mitt Hasse Ekman-intresse har jag ofta blivit bemött med överseende, eftersom den spontana reaktionen när man pratar om äldre svensk film är samma som min var innan jag faktiskt började titta på den, man tror att den är fjantig, dålig och utan bestående värden. Men Bergman skapades inte ur intet.

Mina tidigare artiklar om svensk film återfinns här:

om nutida svensk film (och En dröm om frihet)
om Hasse Ekman
om Zozo och Fyra veckor i juli
om Ingrid Bergman
om Varannan vecka
om Storm
om Ingeborg Holm (och Victor Sjöström)

Veckans 5: Tjeckiskt 60-tal

1964 Vardagsmod (Kazdy den odvahu)
1965 En blondins kärleksaffärer (Lásky jedné plávovlasky)
1966 Låt tågen gå (Ostre sledovane vlaký)
1968 Nyckfull sommar (Rozmarné léto)
1969 Örat (Ucho)

------------------------------------------
En blondins kärleksaffärer finns att hyra i vhs-version i välsorterad videoaffär, den finns även på dvd i USA, liksom Nyckfull sommar. Låt tågen gå och Örat finns på dvd i England.