Veckans dvd-släpp: Till sista andetaget

Till sista andetaget (A bout de souffle, 1960) bör naturligtvis finnas i varje hem. Jag har med den på min 100-bästa lista, och den växer för var gång jag ser den. Det handlar inte om att den skulle vara nyskapande, för det har överdrivits. Det handlar nästan enbart om Jean-Paul Belmondo, Jean Seberg och Paris, som är oemotståndligt. Om Good Night, and Good Luck (2005) får mig att vilja bli kedjerökande journalist i hatt, så får Till sista andetaget mig att vilja sälja New York Herald Tribune på Champs-Élysées, eller ännu hellre dejta någon som gör det. Varför välja förresten, hon och jag kan öppna ett tidningsstånd alldeles vid Triumfbågen, och emellanåt åka och intervjua Jean-Pierre Melville på flygplatsen.

Musiken, skådespelarna och miljöerna är mer förföriska och naturliga än någon annanstans, andra kanske har kommit lika långt, men ingen har kommit längre. Precis som Hatari! (1962) är det här en film jag vill leva i.

Några år senare gjorde Jean-Luc Godard (regissör till Till sista andetaget) filmen Leva sitt liv (Vivre sa vie 1962). Den finns också att hyra och köpa, och även den är obligatoriskt. Den är annorlunda i tonfall och stil, men nästan lika bra. En tragedi i tolv akter. Den har dessutom två syskonfilmer, En kvinnas martyrium (La passion de Jeanne d'Arc, 1928) och kanadensiska 13 någonting (Emporte-moi, 1998). Att se dem tillsammans gör att alla tre får ett lyft, och om det finns en driftig distributör där ute så släpp dem i en box snarast. Bara Godards film finns i Sverige, även om 13 någonting kan finnas kvar på en dammig vhs-kassett i en välsorterad videobutik. En kvinnas martyrium finns på dvd i USA, under titeln The Passion of Joan of Arc.