I Know Where I'm Going

När Nancy Franklin, journalist på The New Yorker, såg I Know Where I'm Going (1945) blev hon så betagen att hon for till Isle of Mull i Hebriderna för att besöka platserna som filmen spelades in på, och prata med ortsbefolkningen som var med under inspelningen. Jag förstår hur hon kände, den har den effekten, men personligen känner jag inget akut behov av att åka dit, efter att ha sett filmen känns det ändå som om man varit där. Platsen och dess atmosfär är mer påtaglig än i mången annan film.

Bland mina favoritregissörer som jag nämnde härom veckan återfanns Michael Powell, och I Know Where I'm Going är en av hans allra bästa filmer. Det är i år 100 år sen Powell föddes, och 60 år sen I Know.... hade premiär, och jag kan inte tänka mig någon film mer lämpad att få utgöra säsongsfinal på filmforum.

Powell arbetade större delen av sin karriär tillsammans med manusförfattaren Emeric Pressburger, och de gjorde 21 filmer tillsammans, och under sin storhetstid, 1939-1950, gjorde de minst en film om året utan att misslyckas en enda gång. Men så var de också verksamma under en tid och på en plats som var anmärkningsvärt kreativ, den brittiska 40-tals filmen. Carol Reed, Laurence Olivier, T.E.B. Clarke, David Lean, Jack Cardiff, Robert Krasker, Robert Hamer, Alexander Mackendrick, David Lean, John Mills, Celia Johnson och Alec Guinness är bara ett urval av alla de artister som då fulländade filmkonsten. Men tillbaka till I Know Where I'm Going.

Powell/Pressburgers filmer kännetecknas av en sprudlande visuell och narrativ fantasifullhet. Ingen vinkel är för udda, inget perspektiv för extremt, den blixtrande inledningen på I Know... står som en bländande exempel. Under den knappa kvarten får de med mer än de flesta filmer får under sin totala längd. Man leker med ord och bild, och med tid och rum. Det är ett under av uppfinningsrikedom, där man hinner med att göra parodi på en klassisk brittisk dokumentärfilm, samtidigt som man presenterar huvudpersonen, och sätter tonen för filmen och bygger upp en spänning. Filmen berättar om Joan Webster, som redan som bebis var en självmedveten och driven person. Hon går sin egen väg, och låter ingen sätta sig på henne. När hon blir vuxen spelas hon av Wendy Hiller. När själva berättelsen väl kommer i gång är hon på väg till Skottland, till ön Kiloran, för att gifte sig. Men ön kan bara nås med båt, och när hon kommer till kusten är havet inte farbart, utan hon får vänta på fastlandet. Under hennes väntan blir hon så påverkad av platsen och människorna där att hon börjar ifrågasätta allt.

Att placera människor i extrema och främmande miljöer är typiskt för Powell/Pressburger, och deras filmer präglas av ett romantiskt, lyriskt, förhållande till naturen, samtidigt som de känner respekt inför den. Dimman ligger tät, stormarna viner, regnet piskar och solen steker, kanske inte allt på en gång, men något av det. Känslostormarna är lika starka de. Det finns i I Know Where I'm Going en stark laddning mellan karaktärerna, och redan vid första mötet mellan Joan Webster och den manliga huvudpersonen, Torquil MacNiel (Roger Livesey), slår det gnistor om dem, även om de försöker förtrycka sina känslor. Men allting i filmen är lika passionerat. Det är en av alla de goda sakerna med den.

Den vanliga frågan man får när man tipsar om en film, eller berättar att man sett en film, är "Vad handlar den om?". Men det är sällan relevant. Det är utförandet, iscensättningen, som är det viktiga. Två filmer kan ha exakt samma handling, men ändå vara två helt olika filmer. Jag skulle inte säga att iscensättningen är allt i I Know Where I'm Going, men det är iscensättningen som gör den så bra. Blandningen av det övernaturliga och det realistiska, blandningen av det livsavgörande och det lekfulla, det vackra fotot (fotograf är Erwin Hillier) av det dramatiska landskapet, som nästan är filmens huvudkaraktär, det fina spelet av Hiller (en personlig favorit) och Livesey. Men det som egentligen är filmens styrka är inget som kan med ord beskrivas. Det är känslan och hänförelsen.

Nu dröjer det till nästa år innan filmforum återkommer med en ny text. God jul, och så ses vi 2006! Blir ni sugna på att se I Know Where I'm Going så finns den på dvd, dels en amerikansk utgåva (Criterion), och dels en engelsk utgåva (Carlton). Filmens svenska titel är för övrigt Det hände i Skottland men den är så menlös att jag ogärna använder den.