Saker jag har sett (10)

Dagens filmer: Smekmånad på hjul, SOS! Vi nödlandar, De flögo österut, De drogo västerut, Bristande bevis, På smällen samt Du levande. 

Lucille Ball (1911-1989) var en av 50-talets största stjärnor, i USA var hon förmodligen den största av dem alla, delvis i kraft av hennes affärssinne, och delvis tack vare hennes begåvning som komedienne. Hon hade spelat teater- och filmroller sedan 30-talet, och också varit modell, men hennes stora genombrott kom när hon medverkade i radioprogrammet My Favorite Husband, en serie som omvandlades till tv-serien I Love Lucy 1951, och som gjorde Ball till ett fenomen. Hon spelade där tillsammans med sin man, Desi Arnaz från Kuba. De startade också ett produktionsbolag, Desilu, där Ball basade med fast hand. I Love Lucy var banbrytande på många sätt, och det sätt att göra tv på som där utvecklades blev sen standard för generationer av sitcoms. Ball själv var också en pionjär som den första kvinnan som var chef över en studio, och hon var en av de mäktigaste inom Hollywood i många år. Även om hon spelade med i flera bra filmer på 30-och 40-talet, slutade hon i princip med filmroller när hon slog igenom som tv-stjärna. Men hon medverkade i en minnesvärd långfilm 1954, Smekmånad på hjul (The Long, Long Trailer), som jag såg om härom veckan. Hon spelar även där mot sin man Arnaz, som en hemmafru vars högsta önskan är att äga ett hus på hjul. Hon lyckas övertala sin motvillige man, och de köper en abnormt stor trailer som de sedan reser genom USA i. Naturligtvis blir det fullständigt kaos av allt, och ju längre resan varar, desto kortare blir deras tålamod, och äktenskapet krackelerar. Filmen är regisserad av Vincente Minnelli (som jag hyllat tidigare, läs här och här), och även om den är en av hans svagare, så känner man igen hans stil. Långa komplicerade tagningar och starka färger, kombinerat med scener som svämmar över av rörelse och aktiviteter, gör filmen ofta njutningsfull på ett rent tekniskt plan. Men som en bild av amerikanskt 50-tal, och en satir dess konsumtionshysteri, och den också njutningsfull, och bitvis ganska vass. Sen är det en fröjd att se Ball, särskilt när hon tröttnar på sin mans fumlighet och själv tar kommandot. Som man envisas han förstås med att han måste köra ekipaget (trots att han är en usel bilförare), och hon finner sig i det. Men en dag kräver hon att få köra, och motvilligt släpper han ifrån sig förarsätet. Hans manligheten torpederas ganska snabbt, för hon kör som om hon var född vid en ratt, och är betydligt säkrare vid ratten än någon annan på vägen. (finns att hyra) 

 I SOS! Vi nödlandar (Island in the Sky 1953) finns det däremot inga kvinnor. Den handlar om en DC-3:a som störtar i Kanadas vildmark, och medan besättningen sakta fryser ihjäl pågår en snudd på hopplöst räddningsoperation. Filmen är ganska kärv, och en känsla av att de alla kommer vara döda innan de hittas växer sig allt starkare. Den är ganska spännande helt enkelt, men främst vänder den sig nog till flygfetischister och piloter, för den är uppenbart gjord av män som älskar flygning och själva är piloter. De bygger på verkliga händelser, och är skriven av Ernest Gann, som själv var pilot. Filmens regissör och producent, William Wellman, var också hängiven aviatör, och har gjort många filmer om flygare. (finns på dvd) 

Flyger gör man också, föga otippat, i De flögo österut (The Dam Busters 1954). En typisk brittisk 50-tals film, i semidokumentär stil, om en händelse under andra världskriget, då engelsmännen bombade tre dammar i Ruhrområdet. Filmen är förvånansvärt spännande och gripande, tack vare Michael Redgrave som spelar huvudrollen. Han är fantastiskt bra, som den vetenskapsman som uppfinner den speciella bombtyp som krävs för att spränga dammarna. Han är hängiven sin uppgift på ett nästan barnsligt sätt, och scenen där han tar av sig strumpor och skor för att vada ut i vattnet och leta efter spillror från ett misslyckat experiment, är både komisk och rörande på ett ljuvligt sätt. Men det vilar också något vemodigt och trött över honom, och det smittar av sig på filmen, som i slutet mer handlar om krigets offer än den lyckade bombräden. De bästa scenerna är när piloterna gör sig redo inför sin avresa, några spelar cricket, några löser korsord, några spelar spel, och dessa scener kontrasteras sedan med de ljudlösa bilderna i slutet, då deras rum och gemensamma utrymmen är tomma, och männen döda. I filmens sista replikskifte frågar vetenskapsmannen piloternas befäl om han inte ska gå och lägga sig. Han svarar att inte kan, han har en rad brev att skriva, och det är underförstått att hans måste skriva till alla mammor och fruar och berätta att deras söner och män aldrig kommer att komma hem igen. (finns på dvd i England) 

Att nästa film heter De drogo västerut (Canyon Passage, 1946) är inte ett skämt, det bara blev så. Det är en westernfilm, underbart vackert filmad i klara höstfärger av Edward Cronjager. Berättelsen däremot är inte särskilt vacker, om girighet och blodtörst, och med en komplicerad skildring av förhållandet mellan indianer och nybyggare. Den är bitvis riktigt bitter, men det finns också ett försonande stråk i den, och det slutar lyckligt för huvudpersonen. Den är inte särskilt intresserad av handlingen, utan skildrar mer riter och ritualer, som om det vore en film av John Ford, men regissör är Jacques Tourneur, hans första western, tillika första färgfilm. Tourneur är ju egentligen mästaren av svartvita, skuggfylld mardrömmar, så han är långt från sin hemmaplan här, men resultatet är förvånansvärt bra. (finns på dvd i England) 

Så, till sist några dagsfärska filmer: För elva år sedan kom rättegångsthrillern Primal Fear (1996), med Richard Gere som försvarsadvokat och Edward Norton som hans klient. Det var Nortons genombrott, och också regissören Gregory Hoblits långfilmsdebut. Hoblit hade tidigare varit regissör på den revolutionerande tv-serien Spanarna på Hill Street (Hill Street Blues) på 80-talet, och sedan på Lagens änglar (LA Law), en mer glassig serie än den skitiga och vardagsrealistiska Spanarna på Hill Street. Men att Hoblit gillade brott, straff och rättegångssalar var uppenbart. Hans senaste film är naturligtvis också det ett rättegångsdrama, Bristande bevis (Fracture), som på många sätt påminner om Primal Fear, fast med ombytta roller. Där var det en ung klient, spelade av en ny skådis och en äldre advokat, spelad av en rutinerad stjärna. Här är det en gammal klient, spelad av Anthony Hopkins, medan advokaten är ung, och ett fräscht ansikte, Ryan Gosling. Tyvärr är filmen ganska trist och menlös, och helt ospännande. Men Hoblit och hans fotograf Kramer Morgenthau lyckas istället göra rummet levande, för det var länge sedan jag såg en film som var så besatt vid texture, det vill säga objektens yta. Det glänser om varje blankpolerad bordsskiva, och ibland känns det som om det är ett beställningsjobb från Sköna hem. Men inte bara, för David Strathairn och Ryan Gosling är mycket bra (sir Anthony går mer på tomgång), och om man, som jag, är en stor vän av Strathairn så bör man absolut gå och se filmen. (går på bio nu) 

Är man dessutom en stor vän, som jag, av Katherine Heigl, som ska man naturligtvis se På smällen (Knocked Up). Den är en smula ojämn, ömsom gullig och ömsom vulgär, men jag hade trevligt när jag såg den för att den är så hjärtlig, den är också ohämmad, i så väl drogskämten som förlossningssekvensen som avslutar filmen, och den har ett drag av judisk subhumor som är ganska roligt. (går på bio nu) 

Så långt amerikansk mainstream, dagens sista film är något helt annat, nämligen Roy Anderssons senaste film, Du levande. Den är kanske den mest förutsägbara filmen av alla jag skrivit om idag, och också den mest ojämna. Roy Andersson har spenderat de senaste åren med att finslipa sin konstnärliga gärning, och med tanke på hur mycket tid och energi han lagt ner på det hela, och på hur egensinnig han är, vill man gärna tycka att det är fantastiskt bra. Men det går inte. Efter ungefär två minuter kände jag bara en stor trötthet eftersom det kändes som om jag sett allt förut, alla vitsminkade ansikten, alla grådaskiga interiörer, och hört alla tonlösa röster och mässande predikningar. Roy Andersson känns för var film han gör som allt mer konservativ och avskärmad från omvärlden, och tycker tydligen fortfarande att det är väldigt provocerande att skildra överklass med nazistsymboler. Själv blir jag bara trött som sagt. Men ibland glimmar det till, och blir väldigt bra. Antingen för att en sketch är väldigt rolig, eller för att en scen, rent tekniskt, är fullkomligt magnifik. Här finns till exempel en scen där ett helt hus är som ett tåg, som åker genom staden och kommer till en station, där de boende i huset vinkas av av ett perrong full av människor, och när man tänker att Andersson och hans team byggt allting i en studio blir man matt av beundran, men samtidigt lite frustrerad över att all denna begåvning slösas bort, och inte utvecklas. Det är nästan som att Anderssons hjälte Goethe känns mer samtida. (Har biopremiär imorgon. Om ni undrar varför jag inte sagt något om filmens handling så är det för att sådan saknas.) 

------------------------------------ 

Tillägg 21 september: Här kan du jämföra med DN:s recension och här med SvD:s recension. Johan Croneman i DN menar att det är bakvänt att säga att Roy Andersson bara upprepar sig, eftersom det gäller det mesta inom filmen, det mesta är upprepningar, medan Andersson är fullkomligt unik. Men i slutet av sin recension så säger Croneman exakt så här: "(ibland har man svårt att se det nya i en scen, "såg vi inte exakt detta för tio minuter sedan?")" och det gjorde vi, exakt. Vi har också sett exakt detta i oräkneliga reklamfilmer och Anderssons tidigare spelfilmer, med undantag av En kärlekshistoria (1969).

Saker jag har sett (9)

När jag publicerade det här inlägget första gången (30 augusti) var det strul med högermarginalen, jag publicerar den därför igen, och hoppas det går bättre den här gången.

Dagens filmer: Catch Me If You Can, Trollbunden, Brigadoon, Baramnan gajok, This is England, Underbar och älskad av alla, Ett öga rött samt Ciao, Bella.

På 1960-talet var det något alldeles särskilt glamoröst över att flyga. Då var pilot ett drömyrke, och med hög status. Pilot var något sexigt, och det samma gällde flygvärdinnorna. Att flyga var betydligt mer lyx än det är nu, när det nästan börjar bli vardagsmat i den rikare delen av världen. Terroristhotet på 70-talet, och det växande säkerhetstänkandet, har också medverkat till avglamouriseringen av flyget, samtidigt som komforten ombord paradoxalt nog bara blivit bättre och bättre, för alla passagerarklasser. Visserligen är det ur rättvisesynpunkt positivt att det har blivit billigare och vardagligare att flyga, men samtidigt har något gått förlorat, och då tänker jag inte på de växande utsläppen av växthusgaser, utan på just det glamorösa. Men för den som vill ha en bild av hur det kunde te sig så är Steven Spielbergs lättsamma drama Catch Me If You Can (2001), som jag såg om i helgen, ett ypperligt val. Den utspelar sig under mitten av 60-talet, och frossar verkligen i tidsandan, som en antropologisk tidsstudie.

Den handlar om en svindlare, Frank Abagnale Jr., (Leonardo diCaprio) som utger sig för att vara pilot på Pan Am, och på det viset lyckas lösa in falska checkar, flyga jorden runt gratis, och få hur många kvinnor som helst. Sen får han jobb som läkare på en akutmottagning, utan att ha någon som helst medicinsk kompetens, och han börjar jobba som advokat, utan någon form av juridisk utbildning, mer än att han sett Perry Mason på tv. Han jagas av FBI, och framför allt av agent Carl Hanratty (Tom Hanks), och Abagnale (som inte fyllt 20 än) och Hanratty får efterhand en slags far-son relation. Det slutar med att Abagnale anställs av FBI för att avslöja checkbedrägerier. En sådan vansinnig historia kan bara vara sann, och det är den också, även om filmmakarna naturligtvis ändrat och förskönat och förvanskat på vägen. Den är inte helt lyckad, det är emotionellt lite för tam, och blir ibland långtråkig och en smula övertydlig. Men visuellt är den ibland magnifik, och i scenerna mellan Abagnale och hans riktiga pappa (Christopher Walken) och mellan Abagnale och hans surrogatpappa, det vill säga Hanratty, glimrar det till ibland, och blir riktigt gripande. Den är, på gott och ont, en Spielbergfilm, fast en lite mer avslappnad Spielberg. Men om ni inte orkar se den i sin helhet ens som ett insiktsfullt tidsdokument, så se i alla fall förtexterna, de är bland de bästa jag vet. (finns på dvd)

Trollbunden (Spellbound 1945) är en av Hitchcocks svagaste filmer men trots det har jag sett den förvånansvärt många gånger, senast i fredags. Den känns mest som en introduktionsfilm i psykoanalys och Freuds läror, men de romantiska scenerna mellan Ingrid Bergman och Gregory Peck är fina, och Salvador Dalís drömsekvenser hisnande, och det ges flera exempel på Hitchcocks vilja att experimentera. (finns på dvd)

När det gäller drömsekvenser är kanske Vincente Minnelli den främsta regissören, ibland kan en hel film vara som en dröm, och det gäller också Brigadoon (1954), som jag nu äntligen sett. En by i Skottland kommer bara fram en dag vart 100 år, och just den dagen 1954 råkar två amerikanska affärsmän komma förbi. Den ena (Gene Kelly) är romantisk, den andra (Van Johnson) cynisk, och den romantiska förälskar sig i en kvinna (Cyd Charisse) i byn. Men när dagen är slut så försvinner byn och hon med den, och männen åker tillbaka till Manhattan, såväl stadsdelen som drinken. Det är inte en film jag förväntar mig passar alla och en var, men den passar mig, och den filmintresserad har i alla fall två sekvenser att njuta av. Dels en magnifik apokalyptisk jakt genom en surrealistisk skog, där Minnellis kameraarbete når oöverträffade höjder, och dels en lång restaurang/barsekvens, där kameran glider omkring och plockar upp ett par repliker här och där, och en mängd människors konversationer avlyssnas på det sätt som Robert Altman ett par decennier senare blev så berömd för. (finns på dvd, min artikel om Vincente Minnelli finns här)

En av de bästa filmerna från senare år är den koreanska Baramnan gajok (The Good Lawyer's Wife 2003). Advokaten och hans fru är både sexuellt frustrerade och avtrubbade. Han försöker finna tröst hos en älskarinna, frun uppmuntrar grannpojkens uppvaktningar. Paret har också en adopterad son, som i alla fall är mammas stora glädjeämne. Samtidigt har de mannens föräldrar att ta hand om, då pappan är svårt sjuk. Det är helt enkelt en modern, alienerad familj i ett modernt, industrialiserat land, men där det förflutna ligger som ett spöke i bakgrunden, med Koreakriget som ett återkommande inslag. Det är en erotisk, rolig och bitvis djupt tragisk film, med underbart vackert foto, och en slags avslappnad inställning till sakernas tillstånd som är mycket tillfredsställande. (finns nog bara på dvd i Korea är jag rädd.)

Till sist några bioaktuella filmer, tre svenska, Underbar och älskad av alla, Ett öga rött samt Ciao, Bella.

Om Ciao, Bella finns det inte mycket att säga. Den var tråkig och menlös, och väckte mest frågor som jag dock inte orkar ställa här. Men ungdomarna i biosalongen verkade vara nöjda.

Ett öga rött finns det en hel del att säga om. Den var tyvärr inte alls bra, och felet låg på två plan. Dels att den aldrig stannade upp och verkligen började, utan mest kändes som en lång transportsträcka fram till de dramatiska slutsekvenserna. Allt bara skummades igenom, och den vilade aldrig så pass länge i någon scen för att man skulle hinna bli känslomässigt involverad. Måhända kände filmskaparna på sig det, för det andra felet var en övertydlighet, där det gång efter annan klipptes in vitskimrande tillbakablickar för att vi skulle förstå huvudpersonen Halims känslor, och hans saknad efter sin ömma moder. Det som var bra i filmen var fadern (Hassan Brijany) och sonen (Youssef Skhayri), deras rollprestationer, som var bättre och mer gripande än filmen förtjänade. (Ciao Bella går på bio nu, Ett öga rött har premiär 7 september)

I en tv-krönika i lördagens Svenska Dagbladet menade krönikören Magnus Eriksson att Cicci Renström Suurna stod för en "fördummningsprocess" då hon tyckte att Underbar och älskad av alla var "bättre än en fransk thriller". Eftersom filmerna hade premiär dagen innan krönikan publicerades förefaller det inte troligt att Eriksson sett någon av filmerna, det verkade inte så av döma av hans ordval heller, men det tycks inte hindra honom i hans kritikergärning. Eriksson tycks mena att en fransk thriller per definition är bättre än en svensk komedi, och min fråga är om Eriksson verkligen är säker på att det är Renström Suurna som står för fördummningen.
Själv har jag bara sett Underbar och älskad av alla och jag tyckte den var mycket trevlig. Synnerligen banal visserligen, men jag skrattade gott många gånger, och led med den stackars Bella (Martina Haag). Det var också skönt att det inte blev något lyckligt slut, utan att allt bara fortsatte som förr, utan att någon egentligen blivit klokare eller på något vis kommit någonstans. (går på bio nu)

Ett öga rött och Underbar och älskad av alla har en sak gemensamt, och det är att de båda använder sig av Mikael Persbrandt som någon nästan mytisk person, som respektive films huvudperson dessutom riktar ett skjutvapen mot. Är det en slump, eller har Persbrandt inskrivet i sitt kontrakt att han framöver ska ha en biroll som sig själv i varje svensk film? Som det inte var nog med alla dessa tusentals Beckfilmer.....

Men det går bra film på biograferna också, och just nu är nog ingen bättre än This is England. Den sjuder av liv, passion, vrede, humor och berättarglädje, en upplevelse för alla sinnen. Med undantag av den allra sista scenen, som säkert kändes viktig för regissören, men som för mig kändes påklistrad och onödig, var den en njutning, trots all smärta. Den var också, precis som Catch Me If You Can, ett imponerande tidsdokument, fast med inriktning på allt som inte var glamoröst, på livets baksida.

Den stora skillnaden mot de svenska filmerna, utöver den visuella överlägsenheten, var att This is England aldrig stressade fram efter en dramaturgisk mall, utan anpassade sig efter varje scens specifika behov och innehåll. Det levde och andades på ett självständigt, och ibland till synes improviserat, vis. Tänk om man kunde lära ut det på DI, eller vad säger du Harald Stjerne?
-----------------------------------
För den som vill läsa lite om det glamorösa flygandet, se exempelvis Virginia Postrel här.

Filmarkivet - en sammanfattning

Jag har varit bortrest, därför kommer veckans huvudinlägg först nu.

När jag började fundera på Filmarkivet, för snart två år sedan, hade jag ingen aning om hur många filmer det skulle bli, men jag tänkte mig drygt tio stycken. Nu är arkivet komplett, och det blev några fler än så. Det var naturligtvis inte alldeles självklart vilka filmer jag skulle ha med i Filmarkivet. När jag satt och spånade hade jag en betydligt längre lista än de 16 filmer det blev till slut. Soluppgång (Sunrise 1927), Apocalypse Now (1979), Peeping Tom (1960), Celine et Julie vont en bateau (1974), Lagaan (2001), Fåglarna (The Birds 1963), Heat (1995), Oliver Twist (1948), Pather Panchali (1954) och Feber (L'eclisse 1961) var några som hade kunnat få vara med, men som stupade på mållinjen. Sen funderade jag mycket på andra typer av film än rena långfilmer. Jag har varken tagit med kortfilmer eller dokumentärer till exempel, men det var ett medvetet val. Det är naturligtvis orättvist mot Maya Derens konstfilmer, eller Kenneth Angers kortfilmer, mot alla märkvärdiga dokumentärfilmer, och kanske borde Zapruder-filmen vara med också. Men jag har inte valt bort dem för att de inte är betydelsefulla, utan för att jag ville koncentrera mig på just långfilm i spelfilmsform.

Två länder var klart dominerande, USA och Frankrike, med fyra filmer vardera, och om man räknar Slaget om Alger som fransk så blir det fem franska titlar. Två svenska kom med, och en rysk, en mexikansk, en japansk, en från Senegal och en från Iran. Hela elva stycken är svartvita men bara fyra är stumfilmer. Den äldsta är från 1913, den nyaste från 2004, 14 är regisserade av män, och följaktligen två av kvinnor. Jag överlåter att någon annan att analysera den statistiken, men jag måste säga att jag är förvånad över att det blev så många svartvita, särskilt med tanke på att bara fyra av filmerna är gjorda innan färgfilmen slog igenom (vilket skedde 1935 med Fåfängans marknad (Becky Sharp)).

Jag har lite dåligt samvete för bristen på annat än långa spelfilmer, men kanske gör jag ett ytterligare Filmarkiv, för alla andra former av film. Eller kanske någon annan tar på sig den uppgiften?

-----------------------------

Nu hoppas jag förstås att världens alla Cinematek tar på sig uppgiften att visa de här filmerna i en ständigt återkommande serie. Här är filmerna igen, och med uppgift om de finns tillgängliga på dvd som en bonus.

Ingeborg Holm (1913) här
ej tillgänglig på dvd

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
finns på engelsk och amerikansk dvd

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
finns på engelsk dvd, 23 oktober släpps en lyxutgåva i USA.

Napoleon (1927) här
finns på dvd

Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
finns på svensk dvd

Dumbo (1940) här
finns på svensk dvd

Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
kan finnas på dvd i Sydamerika

Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
finns i en engelsk Yasujiro Ozu-box, och en amerikansk dvd-utgåva

Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
finns på svensk dvd

Persona (1966) här
finns på svensk dvd

Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här
finns på svensk dvd, och en amerikansk lyxutgåva

Je tu ille elle (1974) här
finns inte

Den sköna satmaran (La Belle noiseuse 1991) här
finns på engelsk dvd

Le prix du pardon ( 2001) här
gavs ut på dvd av Göteborgs filmfestival

10 (2002) här
finns på engelsk dvd

L'intrus (2004) här
finns på engelsk dvd

Filmarkivet (16)

Det sextonde filmen jag valt ut till Filmarkivet är den franska L'intrus (2004). Som för att understryka dess franskhet inleds den med en bild av en fransk flagga som vajar för vinden vid en sömnig gränspassage mellan Frankrike och Schweiz. Där, nära gränsen, äldre man (Michel Subor) i en liten stuga. Det är den mannen som är huvudperson, och kanske även titelperson? Mannen, som lever ett kyligt och tillknäppt liv, har ett dåligt hjärta (eller kanske saknar han ett över huvud tage), och väntar på att få genomgå en hjärttransplantation.

Allt är väldigt gåtfullt i filmen, och efterhand märker man att man inte blir klokare utan att berättelsen tvärtom blir allt mer ogenomtränglig, tills den till slut blir motsägelsefull och drömsk. Den förflyttar sig från den sömniga gränsbyn till den livliga hamnstaden Busan, i södra Sydkorea, och sen till en tropisk ö. På den tropiska ön blandas nutida bilder med återblickar i form av gamla filmklipp från samma ö, filmklipp med samma skådespelare, fast som ung, som nu spelar den gamle mannen.

I L'intrus är själva gåtan filmens mening. Det mest är bara gissningar, och även om ingenting hänger ihop, eller kanske faktiskt gör det, på ett annat plan, så spelar det ingen roll. Därför är L'intrus (skriven och regisserad av Claire Denis, och fotograferad av hennes ständige medarbetare Agnes Godard), den sextonde filmen i Filmarkivet. Denis, utan att vara uppenbart drömbunden som exempelvis David Lynch, skapar skönhet i förvirringen, och klarhet i luddigheten, och för övrigt, vilken rätt har vi att kräva svar och enkla lösningar? Vi som bara är inkräktare i den här mannens liv?

-------------------------------------

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här

Napoleon (1927) här

Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

Dumbo (1940) här

Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här

Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här

Persona (1966) här

Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här

Je tu ille elle (1974) här

Den sköna satmaran (La Belle noiseuse 1991) här

Le prix du pardon ( 2001) här

10 (2002) här

Filmarkivet (15)

10 (2002) heter den femtonde filmen jag valt ut till Filmarkivet. 10 står för de tio sekvenser som filmen är uppbyggd av, tio dialoger/monologer mellan en kvinna och de olika passagerare hon plockar upp. Kvinnan sitter nämligen vid ratten i en bil, och hela filmen utspelas i de två framsätena av hennes bil, under en dags färd runt i Teheran, Irans huvudstad. Bland passagerarna, en åt gången, märks hennes son, hennes mor, en prostituerad, och andra okända kvinnor. Genom deras diskussioner får åskådaren en bild av kvinnan, av hennes familj, av hennes liv, och också en bild av livet i Iran.

Det är många saker som är anmärkningsvärt med filmen. Skådespelarprestationerna till exempel, som är överväldigande, eller kanske snarare närvaron och äktheten, för det är inte alldeles självklart att det är fråga om skådespeleri. Det är, som så ofta i modern iransk film, svårt att säga vad som är fiktion och vad som är verklighet, och om det ens spelar någon roll. En annan anmärkningsvärd sak är filmens avskalade koncentration, där kameran aldrig lämnar instrumentbrädan (egentligen är det två digitalkameror, en riktad mot förarsätet, den andra mot passagerarsätet, som filmens regissör Abbas Kiarostami, sen klipper emellan). Det är en dialogbunden film, men samtidigt är det mest gripande scenen utan ord, där en av kvinnorna drar bak sin slöja och avslöjar att hon rakat av sig håret.

Den är inte första gången Kiarostami låter handlingen i en film utspelas i en bil, det samma gäller Smak av körsbär (Ta'm e guilass 1997), men mer om Kiarostami har jag skrivit tidigare (länk här), så det får räcka med det, men det viktiga här är att Kiarostami skapar en hel värld i framsätena på en bil, och provocerar både åskådaren och filmkonsten, och gör något nytt och eget, och följaktligen är given i Filmarkivet.

--------------------

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här

Napoleon (1927) här

Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

Dumbo (1940) här

Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här

Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här

Persona (1966) här

Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här

Je tu ille elle (1974) här

Den sköna satmaran (La Belle noiseuse 1991) här

Le prix du pardon (Ndeysaan 2001) här

Ryktesspridning

En av kvällstidningarna påstår att de avslöjat en hemlig teaterscen på Storgatan som Ingmar Bergman byggde och använde. Det finns i princip inget belägg för det påståendet. Det är ingen hemlighet att den funnits där, men att det skulle vara Bergman som skapat den är synnerligen tvivelaktigt (och Bergman själv förnekade det när det kom upp för några år sedan). Kvällstidningsjournalistik när den är som bäst med andra ord. Och morgontidnings-, för DN hakade på också.

Scenen (3)

Victor Sjöströms magnifika Stormen (The Wind 1928) handlar om en nybyggarkvinna (Lillian Gish) i den amerikanska västern. En kväll när hon är ensam hemma kommer en man och trakasserar henne, och försöker våldta henne. Hon försvarar sitt hem och sin heder, och slår ner mannen. Medan det blåser full sandstorm ute kastar hon ut den till synes livlösa mannen. Hon har precis satt sig för att hämta andan, när vi får se en hand som bankar på ytterdörren. Jag tror aldrig jag hoppat till så när jag sett en film. Efter den späda kvinnans heroiska kamp för att försvara sig hoppas och tror man att allt ska vara över nu, så bilden av handen på dörren, samtidigt som sanden yr omkring, är en chock. Det är en stumfilm men när jag tänker på scenen kan jag ändå höra slagen och vindens tjut i mitt inre.

De tidigare utvalda scenerna finns här och här.

Höstplaner

Det är visserligen några veckor kvar på sommaren, men idag drar höstsäsongen i gång för filmforum, mer vital än någonsin!

Det första prioriteten är att slutföra Filmarkivet, och därför kommer de sista utvalda filmerna presenteras under de kommande veckorna. Saker jag har sett kommer också tillbaka nästa vecka, och den nya serien Scenen kommer också att ta fart. Serien Genre fortsätter också, nästa genre som presenteras är preliminärt science fiction. Det blir förhoppningsvis också lite nyheter och annat spännande.

Sommaren har inte precis varit en lugn och händelselös tid för svensk film, Ingmar Bergman har avlidit, och Triangelfilm och Astoria Cinemas har gått i konkurs. Vad allt detta kommer att medföra för svensk film, svensk filmpolitik och svensk filmkonst är förstås för tidigt att säga med säkerhet, men att det kommer få effekter är ställt utom allt tvivel.

Bergman skrev jag om samma dag han avled, (att läsa här), i samband med det intervjuades jag också i DN, och länk till den intervjun finns här. (Jag har, naturligtvis, synpunkter på formuleringarna i intervjun, men vad ska man göra?)

Vad gäller konkurserna så är det naturligtvis inte bra när ett företag (SF i det här fallet) får i det närmaste monopol, men jag har lite svårt att tycka synd om Astoria Cinemas. De skyller på många olika faktorer, men det går inte att komma ifrån att de samtidigt spenderade pengar på svulstiga, högteknologiska om- och nybyggnationer*, att de kort sagt spenderade som om det inte fanns någon morgondag, vilket det sen visade sig att det faktiskt inte fanns, samtidigt som SF vädrade morgonluft. Jag är övertygad om att det var en felprioritering, där teknikfrälsta och vältaliga män lyckades förvrida huvudet på biografledningen, som borde ha vetat bättre. Men situationen i den svenska biografvärlden har jag redan skrivit om flera gånger tidigare så för övrigt hänvisar jag till några av mina tidigare inlägg, nämligen här (om biografdöden) och här (om svensk biografkultur).

Och med detta sagt är semestern slut och höstterminen är här. Filmkonsten lever vidare, på filmforum och i resten av världen.

---------------------------------
*Att plöja ner alldeles för mycket pengar på ombyggnationer var något som startade på Sandrew Metronome, innan det köptes upp och blev Astoria, och som också lär ha lett till att huvuden fick rulla på Sandrew Metronome.

En meddelande från Stockholm Filmfestival

Stockholm Filmfestival delar årligen ut 1 km film stipendiet för att stödja
unga svenska filmskapare. Priset ger möjligheten att skapa en tio minuter
lång kortfilm med hjälp av 100.000 kronor och professionell
produktionshjälp till ett sammanlagt värde av en halv miljon kronor.
De tio kvalificerade bidragen visas under Stockholm Filmfestival 2007 och
vinnarens färdiga film visas även på Stockholms filmfestival 2008.
Bland tidigare vinnare märks: Ella Lemhagen, Magnus Carlsson, Jens
Jonsson, Daniel Wallentin och Amanda Adolfsson.

Årets deadline för 1 km film är 8 september.

För att delta i tävlingen skall du skicka in en klar kortfilm samt en väl utarbetad projektbeskrivning/synopsis. Det är viktigt att båda delarna är noga genomförda då du kommer att bedömas lika mycket på bägge delarna.

Skicka din ansökan till;
1 KM FILM
Stockholms internationella filmfestival
BOX 3136
103 62 Stockholm

För mer information och anmälningsblankett, ta en titt på vår hemsida; www.filmfestivalen.se

Fortfarande semester, fast ett tips om Malmö Konsthall

Måndagen den 20 augusti blir det full fart igen på filmforum, men till dess vill jag tipsa alla som är, eller kommer till, Malmö om utställningen på Malmö Konsthall med filmer och målningar av William Kentridge. Den är intressant för den filmintresserade också, särskilt projektet 7 Fragments for Georges Méliès & Journey to the Moon, Kentridge hommage till en av filmkonstens första och främsta pionjärer, fransmannen Georges Méliès (1861-1938). Utställningen pågår till den 19 augusti.

Michelangelo Antonioni

Efter Bergman, så har nu även Michelangelo Antonioni avlidit. Samma dag dessutom, vilken känns lite märkligt. Men man kan nog säga att han var Italiens svar på Bergman, så det kanske är ganska naturligt egentligen.

Jag skrev om en av Antonionis filmer i våras, och här kommer den texten i repris:

En annan film med existentiella frågeställningar är italienska Feber (L'eclisse) från 1962. Det är tredje och sista delen i Michelangelo Antonionis 60-tals svit Äventyret (L'avventura 1960), Natten (La notte 1961) och Feber, och det är kanske den mest tillfredsställande. Bara det faktum att det är Rom, sommartid, där Monica Vitti och Alain Delon går runt och är oklanderligt välklädda, gör filmen oemotståndlig. Men den är också synnerligen sevärd för det tvärsnitt av uttråkad, alienerad, italiensk borgarklass som den skildrar. Filmens handling, i den mån den har någon, består av att Vitti lämnar sin älskare, driver runt i Rom, träffar Delon, som är börsspekulant, och går på fester med sina väninnor. Handlingen är irrelevant, stämningarna är allt. Allt är blasé, själlöst. Men samtidigt finns det en stor skönhet i filmen, och ibland skapas små scener som är ljuvliga. Min personliga favorit är när Vitti lämnat Rom i ett privatflygplan tillsammans med några vänner. De landar på en ödslig flygplats, och där strosar hon runt. Solen skiner, en svag vind blåser, och det är alldeles tyst. Ett flygplan passerar på hög höjd och lämnar efter sig vita fluffiga moln. Plötsligt i all tristess finner Vitti frid och ro, på ett gräsbevuxet flygfält, och jag förstår henne. Jag önskar jag var där jag också.

Här är DN:s artikel om Antonioni.

Ingmar Bergman lever

När Ingmar Bergman fyllde 75 år hyllades han av SVT genom att de visade två av hans filmer, En lektion i kärlek (1954) och Smultronstället (1957). Det var i juli, och jag var på landet, och det enda jag hade i tv-väg var en liten svartvit sak utan antenn. Men jag hade aldrig sett någon av Bergmans filmer så om det var som bjöds, so be it. Bilden var usel, grynig och suddig, men jag såg båda filmerna, och tyckte de var underbara, särskilt En lektion i kärlek. Min yngre bror såg dem också, och han tyckte ungefär som jag. Några veckor senare såg jag Det sjunde inseglet (1957), och var inte lika förtjust, men den var bra den också. Det är också den jag sett senaste, för tre veckor sedan, och nu har både jag och den växt, och jag tycker den är stundtals bländande, inte minst Gunnar Fischers foto.

När det pratas om Bergmans filmer sägs ofta att de är svåra och djupa, men de flesta av Bergmans filmer är inte så. Djupa kanske, men inte svåra, och de är ofta gjorda med förvånansvärt lätt hand. Även Det sjunde inseglet, en film om dödsångest, är förbluffande rolig, och ibland som en sommaridyll. Jag tror det var det som mest tilltalade mig när jag såg den och de andra två den där sommaren 1993. Det var så oväntat.

Den raka motsatsen är dock Nattvardsgästerna (1963). Den såg jag för några år sedan, och jag var på gott humör när jag gick in i biosalongen, men när jag kom ut var jag närmast suicidal. Det var en sådan ohämmad ångest i filmen att det knappt var uthärdligt. Den enda försonande faktorn var solljuset i kyrkan, fångat av Sven Nykvists kamera.

Den här året har jag arbetat på Ingmar Bergman arkivet, med att sortera och katalogisera hans kvarlämnade papper, och på det viset har jag kommit närmare mannen bakom regissören. Därför känns det förstås vemodigt att han somnat in för gott, även om det var väntat. Men med hans böcker och filmer så är han aldrig långt borta, de handlar ju till stor del om honom själv. När Jacobi (Gunnar Björnstrand) i Skammen (1968) berättar om när han besökte sin nyss avlidna mor, då är det Bergman som berättar om när han besökte sin nyss avlidna mor, hans minne blir Jacobis. På så vis bildar hans samlade verk ett arkiv av hans egna privata minnen, ett arkiv som alla har tillgång till.

I rummet Bergmans mor låg i tickade en väckarklocka på sängbordet, ett ljud som ofta återkommer i hans filmer. I mitt rum ligger nu min farfars fickur och tickar envetet. Kanske tickar den också för Bergman.

--------------------------------
Andras artiklar om Ingmar Bergman med anledning av hans bortgång finns här (SvD), här (av Astrid Söderbergh Widding), här (Carl-Johan Malmberg) och här (Maaret Koskinen). Leif Zern om Bergman och teatern här.

Mina tidigare inlägg om Bergman finns här (fem favoriter), här (om Persona, 1966), och här (om årets Bergmanvecka).

Som en parantes är det lite märkligt att den första film av Hasse Ekman jag såg, Hjärter knekt (1950), såg jag också i juli 1993. Jag tyckte mycket om den också. Men mer om vad jag tycker om Hasse Ekman finns här.

Scenen (2)

I Fight Club (1999) finns det en omtalad scen där huvudpersonen (spelad av Edward Norton) pratar om sin besatthet vid IKEA, och sen förvandlas bilden till ett uppslag i en IKEA-katalog, där Norton vandrar omkring. Men det finns en annan scen som jag fastnat för än mer, och det är när Norton i början besöker en rad olika samtalsterapi-grupper. I en av dem ska han visualisera en grotta för sitt inre, och när han går där, i fantasigrottan, kommer det en pingvin. Pingvinen tittar på Norton, och sen säger den "Slide" och glider iväg på magen. Det är helt oväntat, tämligen bisarrt och alldeles underbart.

Mer Fårö

Här får ni två till av mina bilder från Fårö, men sen får det verkligen räcka.
Här är också en länk till min lista med favoritfilmer av Bergman (här). Jag har tidigare skrivit om Persona (1966) också, länk finns (här). Så, glad sommar på er.

Fårö

Ingmar Bergman kom till Fårö när han letade inspelningsplatser för Såsom i en spegel (1961). Egentligen hade han tänkt sig Orkneyöarna, men filmbolaget tyckte det var för dyrt. Men det gjorde inget för Bergman förälskade sig i Fårö, och han köpte sig ett hus så småningom, och efter Såsom i en spegel spelade in flera filmer på ön. Att ha en Bergmanvecka på just Fårö faller sig därför ganska naturligt, och det har man nu haft varje sommar sedan 2002.

Er korrespondent var där under fyra dagar på årets upplaga och hann med två seminarier, en filmvisning (med mig som maskinist no less), en pressträff och en Bergmansafari.

Det första seminariet hette Bergmans landskap och där föreläste Birgitta Steene, en av världens främsta Bergmanforskare. Tyvärr var föreläsningen ganska innehållslös, och handlade mest om att Döden figurerar i kroppslig gestalt i flera av Bergmans filmer. Inte någon revolutionerande insikt kanske. Men det var en underhållande framställning. Mot slutet fastslogs dock att Bergman är missförstådd och motarbetad i Sverige, att ingen bryr sig om hans filmer, och att han tystats ner. Det sades som en sanning, men jag tror det mest är en myt. Förvisso fanns det en anti-Bergman rörelse på 60-talet, men både forskare och publik har ju uppskattat honom. Exempelvis Tystnaden (1963) sågs av dryga miljonen på bio, och Scener ur ett äktenskap (1973) och Fanny och Alexander (1982) hör till de mest älskade svenska film- och tv-produktioner i alla tider. När jag läste filmvetenskap kändes det som om alla uppsatser handlade om antingen Woody Allen eller Ingmar Bergman, och det kommer regelbundet nya böcker om honom. Så om man påstår att Bergman är ignorerad eller bortglömd har man något att bevisa, det räcker inte med att slänga ur sig det som en självklarhet.

Det andra seminariet handlade om kvinnoroller i, främst, Sommaren med Monika (1953) och Persona (1966), samt Fanny och Alexander. Föreläste gjorde den engelska forskaren Laura Hubner, med en ytterst behaglig röst. Det var mer givande än det föregående, och mer nytänkande. Bland annat resonerade Hubner om scenen i Sommaren med Monika där Monika (Harriet Andersson) tittar in i kameran. Personligen har jag tolkat den blicken som en utmaning till publiken, som Monika ville säga "Ja, titta ni, sån här är jag, men vilken rätt har ni att döma mig?", men flera olika förslag kom om under diskussionen. Att hon var uppgiven, att hon gjorde revolt, att hon flirtade. Hubner menade också att slutet på Persona missförståtts. Hon menade att det inte är Liv Ullman sminkad för en rollfigur i slutet, utan Bibi Andersson, och att de totalt bytt roller med varandra. Hon undrade om någon annan föreslagit det förut, men det var det ingen som kunde påminna sig. Men omöjligt är det förstås inte.

Men resans höjdpunkt var Bergmansafarin, där två av Bergmans medarbetare sedan många år, Arne Carlsson och Katinka Farago, guidade rent på Fårö och berättade anekdoter från filminspelningarna. Carlsson gjorde också några klockrena Bergmanimitationer, och sen grillades det lammburgare. Jag hade längtat efter lammburgare sen jag kom till Fårö, och de var utsökta. Det var livet på en pinne kort sagt.

Skammen (1968) är en av Bergmans bästa tycker jag, men mer om den i en senare artikel. Inte idag.

Och inte nästa vecka heller, för nu tar filmforum semester tills i augusti. Helt nedkopplat kommer det inte att vara, ett och annat filmtips blir det nog ändå, och någon fundering. Men nästa längre måndagsessä kommer som sagt i mitten av augusti.

Trevlig sommar!

-------------------------------------------------------------
Bilderna har jag själv tagit, den vänstra föreställer en modell som användes i inspelningen av Skammen, den vänstra är en Fårö-vy i största allmänhet. Lite mörk kanske men om ni är snälla kanske det kommer fler bilder.

Andra artiklar om Bergmanveckan finns här (från Svenska Dagbladet) och här (från DN, en intervju med Bibi Andersson)

Saker jag har sett (8)

En välskrivet manus med en underbar dialog, vass samhällskritik, en insiktsfull beskrivning av kändisskapets tjusning, en berättelse om förtroenden, stolthet, avund, plikt och moral, allt iscensatt med stil och finess, varför skulle man nöja sig med mindre än så? Quiz Show (1994) är en av mina favoritfilmer, och när jag såg om den förra helgen hade den inte tappat någonting av sin tjusning. Den fungerar på alla plan, och även om den utspelas i slutet av 50-talet, är den i sitt ämne väldigt samtida, eller tidlös. Hyr den redan ikväll.

John Carpenter har sin storhetstid långt tillbaka. De filmer han gjorde i slutet av 70-talet, början av 80-talet var fantasifulla, täta och med en lysande användning av CinemaScope-formatet. Det är filmer som är så renodlade och koncentrerade att de nästan blir abstrakta. Inga storverk, men väl värda att se och se om. Den bästa av dem är Förföljd (Someone's Watching Me 1978), om en ensamstående kvinna som blir terroriserad av en man, som ringer upp henne i tid och otid, och skickar meddelanden. Aldrig hotfull, så det är inte mycket polisen kan göra, men det tär på henne förstås. Men hon kämpar tillbaka, och vägrar låta sig besegras. Hon vägrar bli ett offer för den manliga blicken, om man vill tolka den feministiskt. Den är också ett bevis på Carpenters kärlek till Hitchcock. Förtexterna är snudd på identiska med I sista minuten (North By Northwest 1959), och det finns scener kopierade från både Främlingar på tåg (Strangers on a Train 1951) och Fönstret mot gården (Rear Window 1954). Filmens stora brist är att den inte finns på dvd. Men The Thing (1982) finns att hyra, så varför inte ta den istället, och njut av inledningsscenen.

Matewan (1987) handlar om en gruvstrejk i USA på 1920-talet, och Prickskytten (The Sniper 1952) handlar om en psykiskt sjuk man som inte får den vård han behöver, och som därför begår flera omotiverade våldsdåd. Ingen av filmerna utspelas nu, men har ändå något att säga för vår tid. Matewan om situationen i dagens Kina, och Prickskytten om dagens Sverige. Matewan är tämligen tillrättalagd, en glorifiering av fackföreningar, men det är stillsamt gripande och har en varm, rättfram realistisk stil. Prickskytten är mer komplex, och den bättre filmen, även om den är predikande emellanåt. Den utspelas i San Francisco, och bildar ett intressant komplement till både Dirty Harry (1971) och Zodiac (2007), för sin skildring av hur en seriemördare sätter staden i skräck. Den stora skillnaden mellan de tre är att Prickskytten
har mördaren i centrum, Dirty Harry har polisen, och Zodiac har journalisterna. (Matewan finns på dvd i England, Dirty Harry finns på svensk dvd, Zodiac går på bio nu. Tyvärr finns inte Prickskytten tillgänglig för närvarande.)

Filmarkivet (14)

När man visar afrikanska filmer på festivaler (i princip de enda tillfällen de visas på biografer utanför Afrika och Paris) brukar man ofta säga att man vill synliggöra en annan bild av Afrika en den gängse bild av en kontinent fylld av krig, hunger och lidande som massmedia sprider. Men sen visar man ändå bara filmer som handlar om krig, hunger och lidande, och istället för att nyansera bilden så förstärker man den bara. Om man istället visade en romcom från det mer välbärgade delarna av Dakar, Lagos eller Kapstaden, då skulle man leva upp till sitt uttalade syfte.

Det fjortonde tillskottet till filmarkivet, Le prix du pardon (Ndeysaan 2001), kommer från Senegal, men den handlar inte om krig, utan är en mytisk kärlekshistoria, som bygger på uråldriga berättelser, som gått i arv, från generation till generation. Den utspelas i en liten fiskeby vid Atlantens kust, där Mbanik (Gora Seck) och Yatma (Hubert Koundé) båda är förälskade i Maxoye (Rokhaya Niang). Maxoye väljer Mbanik, men galen av svartsjuka slår Yatma ihjäl sin vän Mbanik. Sen får han leva med ångern och skammen för resten av sitt liv, tills Mbanik utkräver sin hämnd, från andra sidan.

Det mytiska, tidlösa draget i filmen understryks på många sätt, exempelvis genom den dimma som ligger tät över byn, genom allt tal om andar och gudar, och genom berättelsen själv, som är ren och närmast naiv i sin enkelhet. Det finns också ett tydligt inslag av muntligt berättande, i form av en voice-over, och det återkommande berättandet av sagor och legender. Men trots allt muntligt berättande är filmen inte stel eller statisk. I en monologduell mellan Mbanik och Yatma berättar de hur de har varsin gud på sin sida. Mbanik har en havsgud, i form av en haj. Yatma en skogsgud, i form av ett lejon. Den episoden skildras genom ett skuggspel, och detta sätt att berätta på har jag nog aldrig sett på film förut. Den är mer symbolisk än realistisk vilket gäller filmen i sin helhet, och det är främst den mytiska symbolismen som ger Le prix du pardon en plats i filmarkivet. Den visar att även en muntlig berättartradition kan ge upphov till visuell filmkonst.

---------------------------

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här
Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här
Je tu ille elle (1974) här
Den sköna satmaran (La Belle noiseuse 1991) här

Saker jag har sett (7)

Döda poeters sällskap (Dead Poets Society 1989) var väldigt omtalad när den kom, och skolbarnen flockades i salongerna, självvalt eller ditkommenderade av lärare och rektorer. Jag själv såg den två gånger. Nu har jag sett om den, och blev överraskad av hur bra den var. Den utspelas på en internatskolan i USA 1959, en strikt och konformistisk skola full av brådmogna tonåringar. Den termin den utspelas kommer en ny lärare till skolan, John Keating (Robin Williams), och han är varken strikt eller konformistisk, utan han predikar självständigt tänkande och frigörelse. Eleverna suger åt sig, men alla hanterar friheten på olika sätt, vissa bättre än andra. Skolledning och föräldrar rasar däremot. Filmen är dock komplex nog att inse att friheten har ett pris, och att det ibland finns en poäng med att anpassa sig, samtidigt som det även kan bli ett tvång att vara självständig. Och vem är det egentligen som är den verkliga rebellen? Vem är mest självständig? Det är inte självklart.

Vad som ger Döda poeters sällskap en extra krydda, trots att det är en typisk Hollywoodmoralitet, är att Peter Weir lyckas infoga samma känsla av mystik som genomsyrar nästan alla hans filmer, både hans första i hemlandet Australien, och hans senare i USA. Jag vet inte om andlighet är det rätta ordet, men det svävar något särskilt över hans filmer, som, utöver briljanta skådespelarinsatser och en vilja att pröva nya genres och tekniska lösningar, ger hans filmer en personlighet. Hans tema är oftast det samma, en man som befinner sig i en miljö han inte passar in i, inte förstår, som han till slut tvingas lämna, eller i fallet Truman Show (1998) självmant väljer att lämna. Här är det förstås John Keating som har den rollen, men även några av eleverna passar in i mönstret. Döda poeters sällskap är en av Weirs mest konventionella filmer, men hans ande svävar ändå över den, och den är en njutning. (finns på dvd)

Nio liv (Ni liv 1957) av Arne Skouen brukar räknas som den bästa norska filmen någonsin, och det kan jag på sätt och vis förstå. Den handlar nämligen om en norsk motståndsman som, jagad av tyskarna, skidar genom de norska fjällen och mot alla odds överlever laviner, snöstormar, snöblindhet, kallbrand, och allt man kan tänka sig. Den var en smula stel och tradig, men med ett svindlande vildmarksfoto. Personligen föredrar jag nog Hawaii, Oslo (2004) om jag måste välja en norsk film. (finns på dvd i Norge)

Jag är svag för filmer om det gamla Hollywood, studio-erans Hollywood, så naturligtvis ville jag se Hollywwodland (2006), om skådespelaren George Reeves liv och död. Den var inte mycket att ha, men den hade i alla fall en skön stämning av slemmiga skumraskaffärer. Ben Affleck i rollen som George Reeves var bra också. (går möjligen på bio, kommer på dvd)

Lars von Trier är mer spännande som performance-artist än filmskapare, vilket hans senaste alster, Direktören för det hela (Direktoren for det hele 2006), är ett bevis på. Den är helt meningslös, och om det inte var för att Trier klipper så fort någon sagt en replik hade jag slumrat till ganska tidigt. Men det frenetiska klippande gjorde mig så omtumlade att det var omöjligt att somna, vilket möjligen var anledningen. (går på bio)

Att somna till Faster Pussycat! Kill! Kill! (1966) är svårt det också, men av andra anledningar. Det är en av Russ Meyers breastploitation-filmer, om nu det är ett ord. Tre go go-dansörer åker varsin sportbil genom ett stäpplandskap och hamnar till slut på en gård där en bitter man i rullstol bor med sina två söner, den ene god, den andre muskulös med efterbliven (några möss syntes dock inte till). Dansörerna har fått reda på att männen har en liten förmögenhet i sedlar, och genom att först förföra dem, och sedan mörda dem, försöker de få tag på pengarna. Det hela är synnerligen absurt och bisarrt, en orgie i stora bröst, snabba bilar och slagsmål, samt tidstypisk musik. Titeln säger egentligen allt om filmen, så den som tycker titeln är attraktiv bör se filmen också. (finns på dvd)

Three Kings

När jag först hörde talas om Three Kings (1999) lät det som en slags patriotisk nyversion av Kellys hjältar (Kelly's Heroes 1969), men jag gick och såg den för som en vän av George Clooney hade jag inte mycket val. Jag blev mycket överraskad, för i stället för gammal skåpmat fick jag se en film som kändes som 2000-talets första film, även om den kom 1999. En hyperintensiv, stundtals surrealistisk, överväldigande utflykt i ingenmansland är vad det är, och inte bara ett politiskt ingenmansland, utan ett moraliskt och estetiskt också. Den är skriven och regisserad av David O. Russell, som i övrigt gjort egensinniga, flummiga, komedier, samt Soldiers Pay (2004) en dokumentär om det pågående Irak-kriget, där bland annat två irakier som var med i Three Kings intervjuas.

Three Kings börjar som en popcornfilm om amerikanska soldater i främmande land, med de sedvanliga klichéerna, men när de fyra soldaterna filmen handlar om lämnat lägret och ger sig ut i öknen förändras allt, och filmen blir plötsligt helt unik. Ibland är den en grov satir, ibland ett hjärtskärande drama, ibland är den lekfull, ibland är den cynisk och bitter, och den lyckas vara allt detta parallellt utan att den känns spretig eller ofokuserad. Tvärtom, den är glasklar, och dessa mood swings är bara en naturlig följd av händelseförloppet.

Den utspelas i Irak, dagarna efter förra Gulfkrigets slut, då de allierade och Irak ingått vapenvila. Två inhemska uppror utbröt, uppmuntrade av USA. Det ena var i norra Irak, där kurderna gjorde uppror, och det andra i södra Irak, där shia-muslimerna gjorde uppror. Men Saddam Hussein slog ner både upproren och upprorsmännen fick ingen hjälp av de allierade, utan slaktades av den irakiska regimen. Detta uppror, och det svek från västs sida, utgör bakgrunden till filmen. De fyra amerikanska soldater vi följer är i början inte intresserade av irakierna, de vill bara ute efter att stjäla "Saddams guld". Men de har inget annat val än att ta ställning, och blir involverade i det shiamuslimska upproret i söder, vilket får förödande konsekvenser för alla inblandade. En reporter från NBS jagar dem samtidigt, på jakt på ett scoop.

Filmen hinner med att vara djupt kritisk mot amerikanarna och deras roll, mot president Bush (d.ä. förstås), med massmedia, mot militarism, mot Saddam Hussein och hans slaktare, och samtidigt vara en slags civilisationskritik, där en bild på ukrainska pelikaner som förgäves kämpar mot den olja som begraver dem, lämnar ett oförglömligt intryck på näthinnan. Innan filmen är slut har alla inblandade blivit skjutna, torterade, gasade och i det land av laglöshet filmen skildrar är det slumpen som avgör vem som får leva och vem som får dö.

Filmen är dessutom bra för att den låter irakierna tala sitt eget språk, och låter dem vara sig själva, utan att glorifieras eller förminskas. Gung Ho-mentaliteten hos amerikanerna bryts ner av deras lidande och utsatthet, och till och med en Saddam-trogen irakier, som torterar en av amerikanerna, får en personlighet, en röst, och en förklaring.

Och sist med inte minst, Three Kings har ett magnifikt foto, av Newton Thomas Sigel. Knivskarpt, närgånget och vackert foto med bilder som pendlar mellan en gevärskulas färd genom en människa inälvor till en horisont med brinnande oljekällor. Det är en film där det visuella, det utpräglat filmiska, utnyttjas till max för att berätta historien, och för att beskriva känslor och idéer.

Det är en försiktigt subversiv, väldigt underhållande, och konstnärligt nyskapande film, och det faktum att den blir lite feg mot slutet, lite för lycklig, är tråkigt, men det förtar inte styrkan av det som varit de första två timmarna.

Saker jag har sett (6)

Att jämföra Kurt Russell i Death Proof (2007) med John Travolta i Pulp Fiction (1994) känns lite ansträngt. Likheten skulle vara att båda gångerna har en avdankad skådis gjort comeback i en film av Quentin Tarantino. Men när Travolta gjorde Pulp Fiction hade han bara gjort småroller och skumma saker, efter att ha varit superstjärna 15 år tidigare. Där kan man prata om comeback. Men Kurt Russell har ju inte varit borta, så han kan inte göra comeback. Sen han slog igenom i början av 80-talet i Flykten från New York (Escape from New York 1981), så har han haft en stadig ström av filmroller, i både stora och små filmer. Förra året hade han huvudrollen i Poseidon (2006), som var en publiksuccé. Att dra parallellen till Travolta är en förolämpning mot Russells karriär, och är främst en PR-hype, som alltför många journalister gått på.

Men för att säga något om filmen, Death Proof. Den är två timmar lång, och känns mest som ett avsnitt av Sex and the City. Fyra tjejer dricker drinkar och snackar om killar och sex. Skillnaden är att det är på bondvischan, och inte på Manhattan. Förvisso är det en oerhört brutal bilkrasch mitt i filmen, där blodet sprutar och lemmarna flyger, och i slutscenen är det en misshandelsscen, men annars är det bara skön dialog och skön musik, och jag gillar det. De två timmarna gick snabbt. Filmen har en bra konstruktion också. Den är i två delar, som speglar varandra. I båda akterna är det fyra tjejer som åker bil och träffar på Kurt Russell, skillnaden är bara att för tjejerna i akt 1 går det illa, men tjejerna i akt 2 får hämnas de första. (Går på bio.)

Happy Endings (2005, icke att förväxla med Happy Ending från samma år) är ett måttligt engagerande drama om olika livsöden i Los Angeles, med Lisa Kudrow, Bobby Cannavale, Steve Coogan, Laura Dern och Maggie Gyllenhaal. Den försöker vara lite cool, lite känslig, och lite provocerande, men det misslyckas på de flesta plan, även om den ibland, bitvis, tänder till. (Finns på dvd.)

En film som konstant tänder till är däremot Blood Diamond som fortfarande går på bio. Afrikas krig hamnar alltid långt bort från dagordningen, delvis för att ingen verkar bry sig om krig där vita inte är inblandade, och delvis för att alla är så fixerade vid USA, att det nästan bara är där USA är, som journalisterna och debattörer (höger som vänster) är. Så redan där har Blood Diamond en poäng, genom att den handlar om ett afrikanskt krig (Sierra Leone 1999), och diamanternas roll för att finansiera det. Filmen bjuder inte på några överraskningar i sitt upplägg, allt går som på räls enligt alla dramaturgiska regler, men den har en hisnande foto och det är en stark berättelse. Men det finns också något tröttsamt i predikningarna, och ibland blir det för mycket genre-trams för att man ska kunna ta det på allvar. Men Leonardo diCaprio, som en övervägande slemmig smugglare som försöker få syndernas förlåtelse mot slutet, är en stor behållning, för han är mer komplex än filmen i övrigt.

Komplex är också Eric Stanton (Dana Andrews) i Fallen ängel (Fallen Angel 1945). Han kommer med bussen till en liten håla, där han blir avkastad av chauffören. Han har bara ett par dollar i fickan, men han är slängd i käften, så han har snart snackat sig till ett rum, ett jobb och en kvinna. Problemet är bara att han behöver mycket pengar, och för att få det så bestämmer han sig för att förföra en annan kvinna, som är rik. Inget går dock som han tänkt sig. Det som är härligt med Fallen ängel är att den överraskar hela tiden. Den följer inte en traditionell formel, utan går dit rollfigurerna går, och även om Otto Preminger gjort betydligt bättre filmer, och under åren utarbetade sin kyliga, objektiva stil (bland annat bestående av långa tagningar och utan närbilder) till perfektion, finns här många bra scener, och just känslan av ovisshet. Dana Andrews är också en behållning. (Finns på dvd i England.)

Kinesiska Den gyllene blommans förbannelse, en blandning mellan Shakespeare och martial art, har svensk premiär i höst, men det är inget ni behöver sitta hemma och otåligt vänta på. Det är både tråkig Shakespeare och tråkig martial art. Huvudrollerna spelade visserligen av Gong Li och Chow Yun-Fat, och det är gott om menande blickar och svällande barmar, men masscenerna var för digitala, och palatsintrigerna för ointressanta, så jag vred mig rastlöst i stolen.

Och så, äntligen, Ocean's 13 (2007), Steven Soderbergh senaste extravaganza. Det är 100% nonsens, men nonsens i form av en neondröm av flärd och stil och vänlig humor, en film som bäst beskrivs som förförisk. Den är alldeles alldeles underbar, även om det saknas vettiga kvinnoroller. Fast George Clooney och Brad Pitt är det hetaste paret sen, tja, Bonnie och Clyde? Förra filmens höjdpunkt var när de satt upp på ett hotellrum mitt i natten, jetlaggade, och spillde vin på varandra. Det finns två höjdpunkter i den här gången. Dels när de båda börjar gråta när det tittar på Ophray Winfreys talkshow på tv, och dels när de står en kväll på en brygga i Las Vegas och pratar om den gamla goda tiden. Vilket för övrigt är vad den här filmen handlar om, den gamla goda tiden. (Går på bio nu.)

Biografdöden

För oss vanliga dödliga började sommaren i fredags, men för biografbranschen i Stockholm har det varit sommar ett bra tag vid det här laget. Astoria Nybrogatan har haft stängt ett par månader och Victoria på Götgatan någon månad. Lägg därtill att det är kris i biobranschen. Astoria faller sönder, Triangelfilm har gått i konkurs, och Folkets bio har problem. SF har tagit över Biopalatset, som en gång var Sandrew Metronomes flaggskepp i Stockholm, och som Astoria byggde om till en hypermodern anläggning. Eftersom SF inte behöver två biografer sida vid sida på söder kommer Filmstaden Söder snart att läggas ner. Och vid Hornstull hotas Kvartersbion (som vanligt) av nedläggning. Kontentan av allt detta är att det snart knappt finns några biografer kvar i stan, och det gör mig bekymrad.

Vad har vi kvar i innerstaden? Axeln Kungsgatan/Sveavägen bjuder på Filmstaden Sergel, Astoria Kungsgatan (tidigare känd som Royal), Grand, Saga och Rigoletto. Park och Skandia har öppet ibland. På söder har vi för stunden Kvartersbion, Biopalatset och Filmstaden Söder, men till hösten förmodligen bara Biopalatset och Victoria. Sen finns Sture och Zita på Birger Jarls gatan, men framtiden är inte självklar för dem.

Det är uppenbart att SF får en allt starkare roll på marknaden och det är svårt att se något positivt med det. Men jag undrar vad alternativet är. I ett av mina första inlägg på filmforum (här) föreslog jag kommunala biografer i Stockholm också, som det finns i Norge och även vissa städer i Sverige. I min desperation har jag nu också börjat fundera på en annan lösning. Att de stora distributörerna, som Columbia, Warner, UIP, öppnar egna salonger där de visar sina egna filmer. En gång i tiden, under förra seklets första hälft, så var det standard, så kallad vertikal integration, det vill säga att samma filmbolag som producerade en viss film också distribuerade den, samt hade salongen den visades på. Det var en modell som kritiserades redan då, på grund av de stora bolagens totala makt över marknaden. Men om exempelvis Sony ägde ett par biografer i stan, och visade sina filmer där, nog skulle det bli en kraftfull konkurrent till SF. Och om sedan ett par kommunala biografer öppnades, som visade filmer som gått ner från ordinarie repertoar, eller smalare filmer från smalare distributörer, då kanske biografvärlden kunde få sig ett uppsving, med ett bredare utbud, och med flera salonger. Men det är nog en utopi. Men något som inte borde vara så svårt är differentierad prissättning. Att filmer blir billigare när de gått några veckor, och att olika salonger har olika biljettpris, borde nästan vara en självklarhet, och är det i många andra länder. Varför är det så stelbent i Stockholm?

-----------------------------------------
Apropå Kvartersbion så förstår jag inte varför det daltas med den. Det är en undermålig biograf, och eftersom den visar samma utbud som övriga biografer i stan, fast med sämre kvalitet, så ser jag ingen anledning till varför den ska försvaras till varje pris. Biografens ägare René Reiss menade i en intervju (här) att det var "dynga av kvalificerat slag" att påstå att hans biograf visade samma filmer som övriga biografer (och att han därför inte tillförde något extra till stadens filmliv). Men det stämmer ju. Idag visas exempelvis Darling, La vie en rose och Pans labyrint. De två första visas samtidigt på Filmstaden Sergel, och Pans labyrint visas bland annat på Biopalatset. Då intervjun gjordes, i april, visades också Darling, samt En obekväm sanning och The Queen, vilka också visades på exempelvis Filmstaden Sergel. Det fanns en tid då Kvartersbion hade ett annat, roligare utbud, men det är länge sedan, oavsett vad René Reiss påstår. Nu ser jag inget annat skäl att gå dit än lokalpatriotism.

Filmarkivet (13)

Den förra filmen som valdes in i arkivet var från 1974 (läs om den här), så det är ett ganska långt hopp till film nummer tretton, som är från 1991. Det betyder naturligtvis inte att det inte hände något relevant åren däremellan, men det är fråga om ett urval, och den trettonde filmen liknar ingen annan film, så därför blir den nästa film. De flesta av de tidigare filmerna i arkivet har varit korta och koncisa, men den trettonde filmen är tvärtom.

Den sköna satmaran (La belle noiseuse) är nämligen fyra timmar lång, och i princip det enda som händer under dessa fyra timmar är att en konstnär (Michel Piccoli) gör kolskisser av en modell (Emmanuelle Béart). Men det är just längden som gör filmen, för genom sin längd och lugn går filmen på djupet, och låter den sjunka in, och ger åskådaren en upplevelse som är både filmisk och själslig. Med sin händelsefria och repetitita stil blir den rofylld och samtidigt spännande, då konstnärens arbete under fyra timmar blir lika viktigt för oss som för honom. Det är sällan man får chansen att så ohämmat ges en inblick i en skapande process, och det är synnerligen stimulerande.

Men det är inte en dokumentär, utan en film, en film om spel, illusioner och konstnärsskap, och på så vis är det en typisk Jacques Rivette-film. Den är varm, vacker, mjuk, stillsam och inkännande, men det är för sin berättarstil, för sin kompromisslösa och hängivna fokusering på en detalj, som den förtjänar en plats i Filmarkivet.

--------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här
Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här
Je tu ille elle (1974) här

Scenen

Vissa filmscener lämnar ett outplånligt intryck, och ibland kan en enskild scen lyfta en hel film som i övrigt är ganska medioker. Det kan vara rent visuellt, men oftast är det en känsla i scenen som gör den så minnesvärd, kanske i kombination med det visuella uttrycket. Ibland krävs det att man ser scenen i sitt sammanhang för att den ska få sin fulla effekt, men ibland är scenen sig själv nog.

Låt mig hur som helst presentera en ny återkommande serie på filmforum, Scenen, som i all anspråkslöshet är ett försök att återge några av mina favoritscener ur filmhistorien.

Den scen som för äran att inleda är från Den sista färden (Deliverance 1972), John Boormans mytiska och ekologiska thriller. Den handlar om fyra män som på sin semester paddlar på en flod i den amerikanska vildmarken, en flod som ska dämmas upp, och därför är hotad. Männen hamnar i konflikt med några slemmiga hillbillies, och semestern förvandlas till en mardröm. Det är en obehaglig, men samtidigt väldigt vacker, film (fotograferad av Vilmos Zsigmond), som innehåller fler starka scener. En är mot slutet, då de överlevande männen återvänt till civilisationen. Man får se en bild på floden, som stilla flyter fram, harmoniskt, men samtidigt lite hotfullt. Så plötsligt kommer en arm upp, rakt upp ur vattenmassorna. Det är en ögonblicksbild, men oförglömlig. En scen som inte släpper mig, och som är en av de jag först kommer att tänka på när jag får frågan om favoritscener.

Saker jag har sett (5)

I förra omgången av Saker jag har sett (här) skrev jag om Manoel de Oliveira, världens äldsta verksamma regissör. En annan veteran är Alain Resnais, 84 år gammal, och fortsatt aktiv. Hans senaste film Coeurs (2005) har jag avnjutit i veckan, och den överraskade genom att vara så pigg. Olika människoöden några vinterdagar i Paris skildrades, och den var både rolig, gripande och vacker. Den är långt från Resnais 60- och 70-tals filmer, som ofta var exceptionellt gåtfulla, exempelvis I fjol i Marienbad (L'année dernière à Marienbad 1961). Den här är mer vardagsnära, men inte sämre för det. Den är också synnerligen välberättad, och med ack så läckra övergångar mellan de olika historierna.

Den senaste Will Ferrell-filmen Blades of Glory är varken gripande eller vacker, men jag skrattade hejdlöst några gånger. Den är naturligtvis absurd och respektlös, och slår åt alla håll, men den saknade den rätta känslan för att jag skulle bli nöjd. Någon ny Anchorman (2003) är det inte. (Jag har skrivit om Ferrell flera gånger, exempelvis här)

En ny svensk film har jag sett också, och den var ganska bra, nämligen Hata Göteborg. Den känns väldigt typisk om ni förstår vad jag menar. Originaliteten var inte dess främsta egenskap, men den grep tag i mig, och gjorde mig arg och upprörd. Instängda människor gör mig alltid förbannad, och det fanns det gott om i Hata Göteborg. Den pulserade av frustration, brustna illusioner och hopplöshet, även om det fanns hopp i den också, för huvudpersonen, som sent om sider vaknade upp ur sin slummer.

Robert Mitchum har ibland anklagats för att spela som om han gick i sömnen, men det gör han absolut inte i Jakten genom Mexico (The Big Steal 1949). Den är bara 70 minuter lång, och är inte mycket mer än en biljakt genom Mexico, där Mitchum och Jane Greer jagar Patric Knowles, och William Bendix jagar Mitchum och Greer. Handlingen är efemär, men den håller ett högt tempo och är ljuvligt kvick. Ordvitsarna slår högt och lågt, och den är på det hela taget underbar. Det här var tredje gången jag såg den, och jag kan väl inte säga att den växer för var gång, men den upphör aldrig att förföra mig. Den har samma par i huvudrollerna, och samma manusförfattare, som noirklassikern Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948), som också, delvis, utspelas i Mexico, så man kan gärna se dem tillsammans. Skillnaden är bara att Skuggor ur det förflutna är ett melankoliskt, poetiskt drama, som det anstår en film regisserad av Jacques Tourneur, medan Jakten genom Mexico är lättsam, Don Siegels andra film som regissör. Den vänder därtill på de stereotypa bilderna av mexikaner, och låter de tre manliga amerikanerna bli förnedrade och bortgjorda. Vid ett tillfälle säger Greer till Mitchum: "It's people like you who make people like them contemptuous of tourists."

Merry Christmas, mr Lawrence (1982) räknas som en klassiker, och är en tämligen udda film, lite som en gayvariant av Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai 1957). Den utspelas i ett japanskt fångläger för engelska soldater på Java 1942 och inleds med att en koreansk vakt ska avrättas för att han haft sex med en holländsk fånge. Så kommer en ny fånge till lägret, Jack Celliers, spelad av David Bowie, och allt ställs på sin spets. Lägerkommendanten (spelad av en japansk motsvarighet till Bowie, musikern och popstjärnan Ryuichi Sakamoto) blir som förhäxad av Celliers, förmodligen förälskad, och det utvecklas en slags tvekamp dem emellan. Filmen är skriven och regisserad av Nagisa Oshima, hans första engelskspråkiga film (även om en stor del av dialogen är på japanska), och han fortsätter att kritisera olika element i det japanska samhället, som han behandlat i flera filmer tidigare. Men här blir det inte särskilt lyckat. Musiken, av Ryuichi Sakamoto är påfrestande, spelet är träaktigt, symbolismen övertydlig och allt känns ganska billigt. Men det ska inte förnekas att den i all hysteri och symbolik blir ganska underhållande.

Även i Samuraj Killer (Le samurai 1967) är symboliken tydlig, men någon hysteri finns det inte. Den är så avskalad att den får en närmast rituell karaktär. Det är en av de bästa filmer jag vet, och när jag såg den för tredje gången förra veckan så var den bättre än någon gång tidigare. Men mer om den finns att läsa i mitt inlägg om Jean-Pierre Melville (här).

Dagens sista film är något helt annat, den skruvade high school-komedin Lika gärna död (Better Off Dead 1985). John Cusack spelar huvudrollen, som efter att hans tjej lämnat honom för klassens coolaste kille funderar på olika sätt att ta livet av sig. Samtidigt lagar hans ömma moder otjänlig grön mat, och hans lillebror bjuder hem lösaktiga kvinnor samt bygger lasergevär och rymdraketer. Det hela är absurt på en oemotståndligt vis, och ingen vän av 80-talets våg av high school-filmer bör missa den, även om John Hughes inte varit inblandad. Filmens slogan var ”Insanity doesn’t run in the family, it gallops” och det får bli dagens slutord.

Agent 007 ser rött

Vissa av er kanske minns att i mitt inlägg James Bond och jag (länk här) lovade jag att återkomma om den bästa Bondfilmen och nu tänkte jag leva upp till mitt löfte. Filmens regissör Terence Young sa en gång att han gjorde tre Bond-filmer, den första, den största, och den bästa. Huruvida Åskbollen (Thunderball 1965) fortfarande är den som setts av flest människor vet jag inte, men på de andra två punkterna hade han rätt, Agent 007 - med rätt att döda (Dr. No 1962) är den första långfilmen om James Bond, och Agent 007 ser rött (From Russia With Love 1963) är den bästa Bondfilmen. Den är inte bara det, den är en av de bästa spionfilmerna, ja, en av de bästa filmerna över huvud taget. Andra Bondfilmer kan vara underhållande, och ibland bra, men ingen kommer ens i närheten av Agent 007 ser rött. Den är på många sätt en klassisk Bondfilm, och det är den första i vilken Blofeld (Eric Pohlmann) är med, och Q, spelad av Desmond Llewelyn, men samtidigt är den annorlunda, den har en annan ton. Bara det att den är inspirerad av såväl Alfred Hitchcock som Alain Resnais säger något om hur annorlunda den är.

När president John F. Kennedy fick lista sina favoritböcker var Ian Flemings From Russia With Love (på svenska Kamrat mördare) med på den listan, vilket medförde två saker. Dels att kulturetablissemanget rynkade på näsan över presidentens läsvanor, dels att försäljningen av Flemings böcker sköt i höjden. I boken från 1957, Flemings femte om Bond, har ryssarna tröttnat på Bond, och vill hämnas för att han mördat flera av deras agenter, och därför lockas han till Istanbul, för att med hjälp av en rysk agent, Tatiana Romanova, stjäla en dechiffreringsmaskin. Red Grant heter mördaren, och Rosa Klebb hans chef. Filmen följer boken väl, med en viktig skillnad. I filmen är det den världsomspännande organisationen Spectre som vill mörda Bond, och de rollfigurer som i boken är onda ryssar är i filmen onda Spectreagenter, avhoppade från Sovjet. Spectre försöker i istället hetsa Storbritannien och Sovjet, öst och väst, mot varandra.

"Siamese fighting fish, fascinating creatures. Brave but of the whole stupid. Yes they're stupid. Except for the occasional one such as we have here who lets the other two fight. While he waits. Waits until the survivor is so exhausted that he cannot defend himself, and then like SPECTRE... he strikes!" säger Blofeld, i en av filmens höjdpunkter, och så kan kalla kriget också sammanfattas, öst och väst som två korkade fiskar som ständigt slåss, utan poäng. Resultatet blir, som Rosa Klebb (Lotte Lenya) säger: "The cold war in Istanbul will not remain cold very much longer."

Även på den här tiden innehöll Bondfilmerna visserligen humor, men de var på allvar på ett helt annat sätt än senare, med ett och annat undantag. Rollfigurerna är mänskliga på ett sätt som gör filmen mer levande, och mer spännande. Det finns en känsla i botten, och Kerim Bey (Pedro Armendariz), som är Bonds kontaktperson i Istanbul, är en översvallande personlighet, som ger filmen en oanad humanism, och mordet på honom är därför en chock, även så för Bond, spelad av Sean Connery. Manuset (skrivet av Johanna Harwood och Richard Maibaum) är också synnerligen snårigt, som det anstår en spionfilm, där engelsmän, ryssar, turkar, bulgarer och zigenare alla famlar i mörkret i Istanbuls gränder, utan att förstå att de alla bara är brickor i ett farligt spel. De är alla fast i sitt enkelspåriga tänkande om öst/väst, ond/god, att de inte förmår att lyfta blicken och se verkligheten för vad den är. Det är en aspekt som gått över huvudet på de som bara ser Bond-filmerna som imperialistiska och antikommunistiska.

Daniela Bianchi spelar Tatiana Romanova, och även hon ger filmen mänsklighet, och stil. Hon och Connery är ett synnerligen vackert par. Vackra är även miljöerna. Filmen är till större delen inspelad på plats i Istanbul, men även Venedig är en spelplats, samt, Orientexpressen. Det är här den bästa actionsekvensen i hela Bond-serien tar plats, ett slagsmål mellan Bond och mördaren Grant (Robert Shaw) i en trång liten hytt. Den är rent tekniskt föredömlig, och varje slag känns i magen, och Bond är sårbar på riktigt, vilket också det är något som sedan försvinner, redan i nästa film, Goldfinger (1964).

För att en film ska vara bra krävs känsla och engagemang, det har Agent 007 ser rött. Den är dessutom fylld av välfångade miljöer, spänning och intriger, fascinerande och levande karaktärer, bra musik, och en komplex historia, som delvis är en kommentar till hela idén om kalla kriget. Jag är en enkel man, jag kräver inte mer.

Saker jag har sett (4)

Det är några månader sedan jag såg den, men den släpper mig inte, Jeremiah Johnson (1972). Det är en grym, surrealistisk, poetisk film om en man som tar flodbåten så långt in i vildmarken det går, köper ett gevär, och beger sig av upp i bergen i Utah. Det utspelar sig under första hälften av 1800-talet, då vildmarken fortfarande var vild. Först lever han ensam, men efter en tid skaffar han sig en liten familj, bestående av en pojke som han adopterar efter att pojkens nybyggarfamilj mördats, och en kvinna som tillhör ursprungsbefolkningen. Men även hans familj mördas, vilket förvandlar honom till en bitter och dödsföraktande hämnare, innan han försvinner, förvandlad till en myt. Det är en film nästan utan dialog, och fylld av ett magnifikt, majestätiskt foto av den orörda naturen som gör filmen till en visuell, känslomässig odyssé. Många sekvenser är oförglömliga, bland annat en där Jeremiah Johnson träffar på en man som frusit ihjäl, men vars kropp är intakt, sittandes med ett gevär i handen, som om han fortfarande väntade på en hjort eller något annat byte. Vid ett annat tillfälle finner han en man nedgrävd i sand, så att bara huvudet är synligt. Men han är vid liv, och full vigör, och de börjar snacka, Jeremiah och huvudet.

Jeremiah Johnson gav upphov både till en längtan att få fly världen och leva själv i naturen, men samtidigt var den ångestfylld, och jag var glad att jag bodde mitt i stan, omgiven av människor.

Juliette i Det ligger en vit man i din säng mamma! (Romuald et Juliette 1988) är konstant omgiven av människor, hon har fyra barn som hon bor med i en tvåa i en av Paris förorter. På nätterna städar hon på ett företag som tillverkar yoghurt. När företagets VD blir (oskyldigt) misstänkt för insideraffärer och förgiftning tar han sin tillflykt till den enda han kan lita på, städerskan. Han får övernatta hos henne, vilket föranleder hennes yngsta son att väcka henne en morgon och säga den replik som fick bli filmens svenska titel. Den är något av en saga, i alla fall sista halvtimmen. Innan dess är den en ganska bra skildring av klassklyftor och maktens arrogans. Och hela tiden är den varm och sympatisk. Daniel Auteuil som spelar VD:n är en av de bästa skådespelarna överhuvudtaget, och även om det här inte är hans bästa insats är det alltid en fröjd att se honom, och han klarar komedi med samma självklarhet som tragedi. Firmine Richard som spelar Juliette är alldeles lysande, och blandar ömhet med den hårdhet man bara får om man är ensamstående fyrabarns mor.

På Thumbsucker (2004), en indiefavorit sen ett par år, hade jag en del förväntningar, men tyvärr infriades inte en enda av dem. Allt vara bara stelt och hämmat på typiskt indie-maner, och den grep aldrig tag, på något vis. Att alla pratade som man bara göra i en amerikansk indiefilm gjorde inte saken bättre. Tonårskriser och dysfunktionella familjer har skildrats många gånger, och ofta mycket bättre än här.

Vänner för livet (Reign Over Me 2007) hade jag inga förväntningar på, men den var ganska bra. Don Cheadle är inte utnyttjad så flitigt som han borde, är det bara Steven Soderbergh som fastnat för honom i USA? Filmen hade en skön stämning, den första timmen, men ju närmare slutet, desto mer tillrättalagt och förutsägbart och det fanns en del lite tråkiga klichéer om den hämmade mannen och hans behov av att hävda sig, men överlag var jag nöjd, och som sagt, mer Don Cheadle till folket! Senare i år kommer han i Talk to Me och den är jag förstås nyfiken på.

En annan jag alltid vill se mer av är som bekant Will Ferrell och härom dagen hyrde jag, sent om sider, A Night at the Roxbury (1998), och det är förstås inte filmkonst i dess renaste form, men nog så kul. Ingen Ferrellofil bör missa den. Den har dessutom ett härligt soundtrack, med Bee Gees Stayin' Alive i spetsen.

Will Ferrell fyller 40 år i år, vilket naturligtvis inte är någon ålder att tala om, särskilt inte jämfört med den portugisiske regissören Manoel de Oliveira, som fyller 99 i år, och som fortfarande är fullt aktiv som regissör, nu med ett par filmer om året. 1931 regisserade han sin första film, och snart är hans 46:e klar. Han måste äta mycket yoghurt. Han är kanske inte den mest spännande av filmskapare, och hans stiliserade, teatrala stil passar inte mig (Party (1996) är den jag tyckt bäst om, mycket tack vare Irene Papas rollprestation). Jag såg en av hans senaste filmer härom dagen, Belle toujours (2006), en slags uppföljare till Luis Buñuels Dagfjärilen (Belle de jour 1967), och den hade ett par bra scener, men trots sina dryga 60 minuter kändes den som en evighet.

Och för att det här inlägget inte ska kännas som en evighet det också så slutar jag här.

Genre (2) Gangsterfilmen

Genrefilmens storhetstid var kanske på 1930-talet, när olika filmbolag i Hollywood specialiserade sig på olika genres. Universal gjorde skräckfilmer, varav de mer kända är Dracula (1930) och Frankenstein (1931). Warner specialiserade sig på hårdkokta, samhällskritiska filmer, och det var här som den klassiska gangsterfilmen fick sitt genombrott, med trion Little Ceasar (1930), Public Enemy (1931) och Scarface (1932, men den spelades egentligen in först av de tre).

Visserligen är gangsterfilmen äldre än så. 1912 gjorde exempelvis D.W. Griffith The Musketeers of Pig Alley. Den film som annars brukar få äran att vara den första klassiska gangsterfilmen är Underworld från 1927. Gangsterfilmen är ursprungligen lika tidsstyrd som westernfilmen, den utspelas i USA under 20-talet och det tidiga 30-talet, det vill säga under depressionen och det som kallas förbudstiden (prohibition). Man hade nämligen 1919 i kongressen klubbat igenom en lag som förbjöd all konsumtion, tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker i USA, och den lagen gällde från 1920 till 1933. Resultatet blev dock inte att folk slutade dricka alkohol, utan att brottsligheten sköt i höjden och organiserades. Olika ligor importerade eller tillverkade sprit som man sedan sålde på svartklubbar och annat, så kallade speakeasies. Kungen av dessa alkoholgangsters var naturligtvis Al Capone. Man var ganska framgångsrik i att muta polisen också, och därför är det inte så konstigt att Capone, trots att han var en mördare, smugglare och utpressare, fälldes för skattebrott.

Al Capone förekommer också i flera gangsterfilmer (och Tintin-album), både i förtäckt och öppen form. Ett exempel från senare år är De omutbara (The Untouchables 1987), där Robert de Niro spelar Capone. Över huvud taget så är det många av de klassiska gangsterfilmerna som bygger på personer som funnits i verkligheten och blev legendariska under sina ofta korta liv. Bonnie Parker och Clyde Barrow och John Dillinger är några exempel, där särskilt filmen om Bonnie och Clyde, Bonnie och Clyde (1967) är en filmhistorisk milstolpe.

Bonnie och Clyde hade inget med alkoholförsäljning att göra, det som drev dem var bland annat depressionen och fattigdomen i USA, och de, som så många andra gangsters, fick också ett gott rykte bland de sämre bemedlade, ibland något av en hjältestatus. Gangstern och filmkonsten hade alltså ett ganska speciellt förhållande, ibland blev det nästan tragikomiskt, som det faktum att John Dillinger sköts ihjäl av polisen utanför en biograf, efter att han sett gangsterfilmen Manhattan Melodrama (1934).

Den klassiska gangsterfilmen är en uppgång- och fallhistoria, om hur en missanpassad och fattig man arbetar sig upp i den brottsliga hierarkin, och slutar med att bli nedskjuten av polisen. Det finns förstås varianter, men den var tämligen slitstark. Den sista klassiska gangsterfilmen är kanske Då lagen var maktlös (The Roaring Twenties 1939), som sammanfattar hela tiden, och genren, på ett överväldigande sätt. James Cagney, Humphrey Bogart och Jeffrey Lynn spelar tre kompisar, som efter att de återvänder till USA efter att ha kämpat i skyttegravarna i Europa under Första världskriget, väljer tre olika vägar framåt. Regissören är den produktive och underskattade Raoul Walsh, och den är både gripande, spännande och en viktigt tidsdokument. Den innehåller också ett av Walshs återkommande teman, kärlekstriangeln. Med det menar jag att i en rad av Walshs filmer återfinns en huvudperson, som obesvarat älskar en annan, medan en tredje person, obesvarat, älskar huvudpersonen. Huvudpersonen kan vara en kvinna eller en man, i detta fall är det James Cagney som spelar den rollen, de två kvinnorollerna spelas av Priscilla Lane och Gladys George. Detta tema ger filmen en oväntad dimension, och här som i så många av Walshs andra filmer, ger det en personlig touch på en genre som annars ofta är ganska formell.

Ett vanligt tema i gangsterfilmen var att låta två personer stå som varandras motsatser, på var sin sida av lagen. Det klassiska exemplet är Panik i gangstervärlden (Angels With Dirty Faces 1938), där James Cagney och Pat O'Brien är barndomsvänner som skiljs åt, där Cagney blir gangster och O'Brien präst. Filmen är intressant för att den skildrar gangsterns mytologiska roll, och hur barnen som växer upp i fattigdom ser upp till gangstern och har honom som sin idol och inspirationskälla. De får sig dock en tankeställare när filmen slutar, och Cagneys gangster döms till döden. Slutscenerna vid elektriska stolen tillhör något av de starkaste jag sett, och den dödsångest som Cagney visar upp får det att knyta sig i magen på mig bara genom att tänka på det.

På 1940-talet dök det upp nya genres och stilar, som tog över efter gangsterfilmen. Film noir som Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) är ett exempel, semidokumentärer som Ring Northside 777 (Call Northside 777 1948) ett annat. Fokus förflyttades mer till vanliga medelklassmänniskor som begick brott, utan att vara gangsters, eller till polisen och privatdeckaren. Gangsterfilmen levde kvar, men allt mer sparsamt, eller i alla fall mer svårdefinierad. Glödhett (White Heat 1949), av Raoul Walsh, är ett berömt exempel, återigen med James Cagney i huvudrollen. Om gangstern tidigare hade setts som en tragisk hjälte hade han nu förvandlats till ett psykotiskt monster med moderskomplex. En av de sista klassiska (och en av de bästa) gangsterfilmerna är The Rise and Fall of Legs Diamond (1960). Titeln säger allt egentligen, och regissören Budd Boetticher och fotografen Lucien Ballard valde att filma den som om den var gjord på 20-talet för att understryka känslan av tidsdokument.

I hetaste laget (Some Like It Hot 1959), med Marilyn Monroe, Jack Lemmon och Tony Curtis, är ett annat exempel på hur en gangsterfilmen kan te sig. Det som sätter hela filmen i rörelse är Saint Valentine's Day massakern 1929, då Al Capones gäng sköt ihjäl sex medlemmar av ett annat gäng (plus en oskyldig doktor som råkade vara närvarande) i ett garage. I filmen kallas han inte Al Capone, utan Spats Colombo, och det blir inte en hårdkokt gangsterfilm utan en komedi (med klara queerinslag) istället.

Gudfadern-trilogin får klassas till gangsterfilmen, men inte den klassiska, utan en senare variant, där gangstern inte längre är en självständig individ, utan allt har institutionaliserats, något som också skildrats i Underworld USA (1960) och Point Blank (1967). Jag nämnde ovan De omutbara men den är egentligen inte en gangsterfilm, eftersom den har polisen som huvudpersoner.

Hittills har jag koncentrerat mig på den amerikanska gangsterfilmen, men den förekommer också i andra länder. Kanske särskilt så i Frankrike. Jag har tidigare skrivit om Jean-Pierre Melville (här), som gjorde en serie gangsterfilmer på 1950- och 1960-talet. Även i Japan finns det en tradition av gangsterfilmer, ett fantastiskt exempel är Revolvern (eller Strykarhunden) från 1949 (Nora inu), med Toshiro Mifune och Takashi Shimura, skriven och regisserad av Akira Kurosawa. Japan har sin maffia, som kallas yakuza, och de förekommer ofta på film, på 90-talet gjorde till exempel Takesi Kitano en serie gangsterfilmer, däribland Sonatine (1993), som inte får missas. Även i Hong Kong finns en tradition av att göra gangsterfilm. Ett extra vändning på temat två huvudpersoner på varsin sida av lagen ges där i Infernal Affairs (Wujian Dao 2002), som nyinspelades i USA av Martin Scorsese som The Departed förra året. Även i England finns det en gangsterfilmstradition. Lagt kort ligger (Brighton Rock 1947) och Ta fast Carter (Get Carter 1971) är två klassiska exempel. Och nu på bio går den svenska filmen Gangsters, fast den har jag inte sett och jag tänkte nog inte göra det heller.

Den kanske bästa gangsterfilmen på senare år är Miller's Crossing (1990), som utspelas på 20-talet. Om ingen annan av ovannämnda filmer lockar, så se den i alla fall.

--------------------------------------------
Miller's Crossing och några av de andra amerikanska filmerna från senare år finns på dvd i Sverige. De äldre finns på dvd i England och USA, och i några fall på svensk vhs eller dvd, i välsorterad videobutik. Melvilles filmer finns på dvd i USA och England. Japanska Revolvern finns på dvd och vhs i välsorterade videobutiker.