Saker jag har sett (9)

När jag publicerade det här inlägget första gången (30 augusti) var det strul med högermarginalen, jag publicerar den därför igen, och hoppas det går bättre den här gången.

Dagens filmer: Catch Me If You Can, Trollbunden, Brigadoon, Baramnan gajok, This is England, Underbar och älskad av alla, Ett öga rött samt Ciao, Bella.

På 1960-talet var det något alldeles särskilt glamoröst över att flyga. Då var pilot ett drömyrke, och med hög status. Pilot var något sexigt, och det samma gällde flygvärdinnorna. Att flyga var betydligt mer lyx än det är nu, när det nästan börjar bli vardagsmat i den rikare delen av världen. Terroristhotet på 70-talet, och det växande säkerhetstänkandet, har också medverkat till avglamouriseringen av flyget, samtidigt som komforten ombord paradoxalt nog bara blivit bättre och bättre, för alla passagerarklasser. Visserligen är det ur rättvisesynpunkt positivt att det har blivit billigare och vardagligare att flyga, men samtidigt har något gått förlorat, och då tänker jag inte på de växande utsläppen av växthusgaser, utan på just det glamorösa. Men för den som vill ha en bild av hur det kunde te sig så är Steven Spielbergs lättsamma drama Catch Me If You Can (2001), som jag såg om i helgen, ett ypperligt val. Den utspelar sig under mitten av 60-talet, och frossar verkligen i tidsandan, som en antropologisk tidsstudie.

Den handlar om en svindlare, Frank Abagnale Jr., (Leonardo diCaprio) som utger sig för att vara pilot på Pan Am, och på det viset lyckas lösa in falska checkar, flyga jorden runt gratis, och få hur många kvinnor som helst. Sen får han jobb som läkare på en akutmottagning, utan att ha någon som helst medicinsk kompetens, och han börjar jobba som advokat, utan någon form av juridisk utbildning, mer än att han sett Perry Mason på tv. Han jagas av FBI, och framför allt av agent Carl Hanratty (Tom Hanks), och Abagnale (som inte fyllt 20 än) och Hanratty får efterhand en slags far-son relation. Det slutar med att Abagnale anställs av FBI för att avslöja checkbedrägerier. En sådan vansinnig historia kan bara vara sann, och det är den också, även om filmmakarna naturligtvis ändrat och förskönat och förvanskat på vägen. Den är inte helt lyckad, det är emotionellt lite för tam, och blir ibland långtråkig och en smula övertydlig. Men visuellt är den ibland magnifik, och i scenerna mellan Abagnale och hans riktiga pappa (Christopher Walken) och mellan Abagnale och hans surrogatpappa, det vill säga Hanratty, glimrar det till ibland, och blir riktigt gripande. Den är, på gott och ont, en Spielbergfilm, fast en lite mer avslappnad Spielberg. Men om ni inte orkar se den i sin helhet ens som ett insiktsfullt tidsdokument, så se i alla fall förtexterna, de är bland de bästa jag vet. (finns på dvd)

Trollbunden (Spellbound 1945) är en av Hitchcocks svagaste filmer men trots det har jag sett den förvånansvärt många gånger, senast i fredags. Den känns mest som en introduktionsfilm i psykoanalys och Freuds läror, men de romantiska scenerna mellan Ingrid Bergman och Gregory Peck är fina, och Salvador Dalís drömsekvenser hisnande, och det ges flera exempel på Hitchcocks vilja att experimentera. (finns på dvd)

När det gäller drömsekvenser är kanske Vincente Minnelli den främsta regissören, ibland kan en hel film vara som en dröm, och det gäller också Brigadoon (1954), som jag nu äntligen sett. En by i Skottland kommer bara fram en dag vart 100 år, och just den dagen 1954 råkar två amerikanska affärsmän komma förbi. Den ena (Gene Kelly) är romantisk, den andra (Van Johnson) cynisk, och den romantiska förälskar sig i en kvinna (Cyd Charisse) i byn. Men när dagen är slut så försvinner byn och hon med den, och männen åker tillbaka till Manhattan, såväl stadsdelen som drinken. Det är inte en film jag förväntar mig passar alla och en var, men den passar mig, och den filmintresserad har i alla fall två sekvenser att njuta av. Dels en magnifik apokalyptisk jakt genom en surrealistisk skog, där Minnellis kameraarbete når oöverträffade höjder, och dels en lång restaurang/barsekvens, där kameran glider omkring och plockar upp ett par repliker här och där, och en mängd människors konversationer avlyssnas på det sätt som Robert Altman ett par decennier senare blev så berömd för. (finns på dvd, min artikel om Vincente Minnelli finns här)

En av de bästa filmerna från senare år är den koreanska Baramnan gajok (The Good Lawyer's Wife 2003). Advokaten och hans fru är både sexuellt frustrerade och avtrubbade. Han försöker finna tröst hos en älskarinna, frun uppmuntrar grannpojkens uppvaktningar. Paret har också en adopterad son, som i alla fall är mammas stora glädjeämne. Samtidigt har de mannens föräldrar att ta hand om, då pappan är svårt sjuk. Det är helt enkelt en modern, alienerad familj i ett modernt, industrialiserat land, men där det förflutna ligger som ett spöke i bakgrunden, med Koreakriget som ett återkommande inslag. Det är en erotisk, rolig och bitvis djupt tragisk film, med underbart vackert foto, och en slags avslappnad inställning till sakernas tillstånd som är mycket tillfredsställande. (finns nog bara på dvd i Korea är jag rädd.)

Till sist några bioaktuella filmer, tre svenska, Underbar och älskad av alla, Ett öga rött samt Ciao, Bella.

Om Ciao, Bella finns det inte mycket att säga. Den var tråkig och menlös, och väckte mest frågor som jag dock inte orkar ställa här. Men ungdomarna i biosalongen verkade vara nöjda.

Ett öga rött finns det en hel del att säga om. Den var tyvärr inte alls bra, och felet låg på två plan. Dels att den aldrig stannade upp och verkligen började, utan mest kändes som en lång transportsträcka fram till de dramatiska slutsekvenserna. Allt bara skummades igenom, och den vilade aldrig så pass länge i någon scen för att man skulle hinna bli känslomässigt involverad. Måhända kände filmskaparna på sig det, för det andra felet var en övertydlighet, där det gång efter annan klipptes in vitskimrande tillbakablickar för att vi skulle förstå huvudpersonen Halims känslor, och hans saknad efter sin ömma moder. Det som var bra i filmen var fadern (Hassan Brijany) och sonen (Youssef Skhayri), deras rollprestationer, som var bättre och mer gripande än filmen förtjänade. (Ciao Bella går på bio nu, Ett öga rött har premiär 7 september)

I en tv-krönika i lördagens Svenska Dagbladet menade krönikören Magnus Eriksson att Cicci Renström Suurna stod för en "fördummningsprocess" då hon tyckte att Underbar och älskad av alla var "bättre än en fransk thriller". Eftersom filmerna hade premiär dagen innan krönikan publicerades förefaller det inte troligt att Eriksson sett någon av filmerna, det verkade inte så av döma av hans ordval heller, men det tycks inte hindra honom i hans kritikergärning. Eriksson tycks mena att en fransk thriller per definition är bättre än en svensk komedi, och min fråga är om Eriksson verkligen är säker på att det är Renström Suurna som står för fördummningen.
Själv har jag bara sett Underbar och älskad av alla och jag tyckte den var mycket trevlig. Synnerligen banal visserligen, men jag skrattade gott många gånger, och led med den stackars Bella (Martina Haag). Det var också skönt att det inte blev något lyckligt slut, utan att allt bara fortsatte som förr, utan att någon egentligen blivit klokare eller på något vis kommit någonstans. (går på bio nu)

Ett öga rött och Underbar och älskad av alla har en sak gemensamt, och det är att de båda använder sig av Mikael Persbrandt som någon nästan mytisk person, som respektive films huvudperson dessutom riktar ett skjutvapen mot. Är det en slump, eller har Persbrandt inskrivet i sitt kontrakt att han framöver ska ha en biroll som sig själv i varje svensk film? Som det inte var nog med alla dessa tusentals Beckfilmer.....

Men det går bra film på biograferna också, och just nu är nog ingen bättre än This is England. Den sjuder av liv, passion, vrede, humor och berättarglädje, en upplevelse för alla sinnen. Med undantag av den allra sista scenen, som säkert kändes viktig för regissören, men som för mig kändes påklistrad och onödig, var den en njutning, trots all smärta. Den var också, precis som Catch Me If You Can, ett imponerande tidsdokument, fast med inriktning på allt som inte var glamoröst, på livets baksida.

Den stora skillnaden mot de svenska filmerna, utöver den visuella överlägsenheten, var att This is England aldrig stressade fram efter en dramaturgisk mall, utan anpassade sig efter varje scens specifika behov och innehåll. Det levde och andades på ett självständigt, och ibland till synes improviserat, vis. Tänk om man kunde lära ut det på DI, eller vad säger du Harald Stjerne?
-----------------------------------
För den som vill läsa lite om det glamorösa flygandet, se exempelvis Virginia Postrel här.