Saker jag har sett (5)

I förra omgången av Saker jag har sett (här) skrev jag om Manoel de Oliveira, världens äldsta verksamma regissör. En annan veteran är Alain Resnais, 84 år gammal, och fortsatt aktiv. Hans senaste film Coeurs (2005) har jag avnjutit i veckan, och den överraskade genom att vara så pigg. Olika människoöden några vinterdagar i Paris skildrades, och den var både rolig, gripande och vacker. Den är långt från Resnais 60- och 70-tals filmer, som ofta var exceptionellt gåtfulla, exempelvis I fjol i Marienbad (L'année dernière à Marienbad 1961). Den här är mer vardagsnära, men inte sämre för det. Den är också synnerligen välberättad, och med ack så läckra övergångar mellan de olika historierna.

Den senaste Will Ferrell-filmen Blades of Glory är varken gripande eller vacker, men jag skrattade hejdlöst några gånger. Den är naturligtvis absurd och respektlös, och slår åt alla håll, men den saknade den rätta känslan för att jag skulle bli nöjd. Någon ny Anchorman (2003) är det inte. (Jag har skrivit om Ferrell flera gånger, exempelvis här)

En ny svensk film har jag sett också, och den var ganska bra, nämligen Hata Göteborg. Den känns väldigt typisk om ni förstår vad jag menar. Originaliteten var inte dess främsta egenskap, men den grep tag i mig, och gjorde mig arg och upprörd. Instängda människor gör mig alltid förbannad, och det fanns det gott om i Hata Göteborg. Den pulserade av frustration, brustna illusioner och hopplöshet, även om det fanns hopp i den också, för huvudpersonen, som sent om sider vaknade upp ur sin slummer.

Robert Mitchum har ibland anklagats för att spela som om han gick i sömnen, men det gör han absolut inte i Jakten genom Mexico (The Big Steal 1949). Den är bara 70 minuter lång, och är inte mycket mer än en biljakt genom Mexico, där Mitchum och Jane Greer jagar Patric Knowles, och William Bendix jagar Mitchum och Greer. Handlingen är efemär, men den håller ett högt tempo och är ljuvligt kvick. Ordvitsarna slår högt och lågt, och den är på det hela taget underbar. Det här var tredje gången jag såg den, och jag kan väl inte säga att den växer för var gång, men den upphör aldrig att förföra mig. Den har samma par i huvudrollerna, och samma manusförfattare, som noirklassikern Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948), som också, delvis, utspelas i Mexico, så man kan gärna se dem tillsammans. Skillnaden är bara att Skuggor ur det förflutna är ett melankoliskt, poetiskt drama, som det anstår en film regisserad av Jacques Tourneur, medan Jakten genom Mexico är lättsam, Don Siegels andra film som regissör. Den vänder därtill på de stereotypa bilderna av mexikaner, och låter de tre manliga amerikanerna bli förnedrade och bortgjorda. Vid ett tillfälle säger Greer till Mitchum: "It's people like you who make people like them contemptuous of tourists."

Merry Christmas, mr Lawrence (1982) räknas som en klassiker, och är en tämligen udda film, lite som en gayvariant av Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai 1957). Den utspelas i ett japanskt fångläger för engelska soldater på Java 1942 och inleds med att en koreansk vakt ska avrättas för att han haft sex med en holländsk fånge. Så kommer en ny fånge till lägret, Jack Celliers, spelad av David Bowie, och allt ställs på sin spets. Lägerkommendanten (spelad av en japansk motsvarighet till Bowie, musikern och popstjärnan Ryuichi Sakamoto) blir som förhäxad av Celliers, förmodligen förälskad, och det utvecklas en slags tvekamp dem emellan. Filmen är skriven och regisserad av Nagisa Oshima, hans första engelskspråkiga film (även om en stor del av dialogen är på japanska), och han fortsätter att kritisera olika element i det japanska samhället, som han behandlat i flera filmer tidigare. Men här blir det inte särskilt lyckat. Musiken, av Ryuichi Sakamoto är påfrestande, spelet är träaktigt, symbolismen övertydlig och allt känns ganska billigt. Men det ska inte förnekas att den i all hysteri och symbolik blir ganska underhållande.

Även i Samuraj Killer (Le samurai 1967) är symboliken tydlig, men någon hysteri finns det inte. Den är så avskalad att den får en närmast rituell karaktär. Det är en av de bästa filmer jag vet, och när jag såg den för tredje gången förra veckan så var den bättre än någon gång tidigare. Men mer om den finns att läsa i mitt inlägg om Jean-Pierre Melville (här).

Dagens sista film är något helt annat, den skruvade high school-komedin Lika gärna död (Better Off Dead 1985). John Cusack spelar huvudrollen, som efter att hans tjej lämnat honom för klassens coolaste kille funderar på olika sätt att ta livet av sig. Samtidigt lagar hans ömma moder otjänlig grön mat, och hans lillebror bjuder hem lösaktiga kvinnor samt bygger lasergevär och rymdraketer. Det hela är absurt på en oemotståndligt vis, och ingen vän av 80-talets våg av high school-filmer bör missa den, även om John Hughes inte varit inblandad. Filmens slogan var ”Insanity doesn’t run in the family, it gallops” och det får bli dagens slutord.