Saker jag har sett (6)

Att jämföra Kurt Russell i Death Proof (2007) med John Travolta i Pulp Fiction (1994) känns lite ansträngt. Likheten skulle vara att båda gångerna har en avdankad skådis gjort comeback i en film av Quentin Tarantino. Men när Travolta gjorde Pulp Fiction hade han bara gjort småroller och skumma saker, efter att ha varit superstjärna 15 år tidigare. Där kan man prata om comeback. Men Kurt Russell har ju inte varit borta, så han kan inte göra comeback. Sen han slog igenom i början av 80-talet i Flykten från New York (Escape from New York 1981), så har han haft en stadig ström av filmroller, i både stora och små filmer. Förra året hade han huvudrollen i Poseidon (2006), som var en publiksuccé. Att dra parallellen till Travolta är en förolämpning mot Russells karriär, och är främst en PR-hype, som alltför många journalister gått på.

Men för att säga något om filmen, Death Proof. Den är två timmar lång, och känns mest som ett avsnitt av Sex and the City. Fyra tjejer dricker drinkar och snackar om killar och sex. Skillnaden är att det är på bondvischan, och inte på Manhattan. Förvisso är det en oerhört brutal bilkrasch mitt i filmen, där blodet sprutar och lemmarna flyger, och i slutscenen är det en misshandelsscen, men annars är det bara skön dialog och skön musik, och jag gillar det. De två timmarna gick snabbt. Filmen har en bra konstruktion också. Den är i två delar, som speglar varandra. I båda akterna är det fyra tjejer som åker bil och träffar på Kurt Russell, skillnaden är bara att för tjejerna i akt 1 går det illa, men tjejerna i akt 2 får hämnas de första. (Går på bio.)

Happy Endings (2005, icke att förväxla med Happy Ending från samma år) är ett måttligt engagerande drama om olika livsöden i Los Angeles, med Lisa Kudrow, Bobby Cannavale, Steve Coogan, Laura Dern och Maggie Gyllenhaal. Den försöker vara lite cool, lite känslig, och lite provocerande, men det misslyckas på de flesta plan, även om den ibland, bitvis, tänder till. (Finns på dvd.)

En film som konstant tänder till är däremot Blood Diamond som fortfarande går på bio. Afrikas krig hamnar alltid långt bort från dagordningen, delvis för att ingen verkar bry sig om krig där vita inte är inblandade, och delvis för att alla är så fixerade vid USA, att det nästan bara är där USA är, som journalisterna och debattörer (höger som vänster) är. Så redan där har Blood Diamond en poäng, genom att den handlar om ett afrikanskt krig (Sierra Leone 1999), och diamanternas roll för att finansiera det. Filmen bjuder inte på några överraskningar i sitt upplägg, allt går som på räls enligt alla dramaturgiska regler, men den har en hisnande foto och det är en stark berättelse. Men det finns också något tröttsamt i predikningarna, och ibland blir det för mycket genre-trams för att man ska kunna ta det på allvar. Men Leonardo diCaprio, som en övervägande slemmig smugglare som försöker få syndernas förlåtelse mot slutet, är en stor behållning, för han är mer komplex än filmen i övrigt.

Komplex är också Eric Stanton (Dana Andrews) i Fallen ängel (Fallen Angel 1945). Han kommer med bussen till en liten håla, där han blir avkastad av chauffören. Han har bara ett par dollar i fickan, men han är slängd i käften, så han har snart snackat sig till ett rum, ett jobb och en kvinna. Problemet är bara att han behöver mycket pengar, och för att få det så bestämmer han sig för att förföra en annan kvinna, som är rik. Inget går dock som han tänkt sig. Det som är härligt med Fallen ängel är att den överraskar hela tiden. Den följer inte en traditionell formel, utan går dit rollfigurerna går, och även om Otto Preminger gjort betydligt bättre filmer, och under åren utarbetade sin kyliga, objektiva stil (bland annat bestående av långa tagningar och utan närbilder) till perfektion, finns här många bra scener, och just känslan av ovisshet. Dana Andrews är också en behållning. (Finns på dvd i England.)

Kinesiska Den gyllene blommans förbannelse, en blandning mellan Shakespeare och martial art, har svensk premiär i höst, men det är inget ni behöver sitta hemma och otåligt vänta på. Det är både tråkig Shakespeare och tråkig martial art. Huvudrollerna spelade visserligen av Gong Li och Chow Yun-Fat, och det är gott om menande blickar och svällande barmar, men masscenerna var för digitala, och palatsintrigerna för ointressanta, så jag vred mig rastlöst i stolen.

Och så, äntligen, Ocean's 13 (2007), Steven Soderbergh senaste extravaganza. Det är 100% nonsens, men nonsens i form av en neondröm av flärd och stil och vänlig humor, en film som bäst beskrivs som förförisk. Den är alldeles alldeles underbar, även om det saknas vettiga kvinnoroller. Fast George Clooney och Brad Pitt är det hetaste paret sen, tja, Bonnie och Clyde? Förra filmens höjdpunkt var när de satt upp på ett hotellrum mitt i natten, jetlaggade, och spillde vin på varandra. Det finns två höjdpunkter i den här gången. Dels när de båda börjar gråta när det tittar på Ophray Winfreys talkshow på tv, och dels när de står en kväll på en brygga i Las Vegas och pratar om den gamla goda tiden. Vilket för övrigt är vad den här filmen handlar om, den gamla goda tiden. (Går på bio nu.)