Fårö

Ingmar Bergman kom till Fårö när han letade inspelningsplatser för Såsom i en spegel (1961). Egentligen hade han tänkt sig Orkneyöarna, men filmbolaget tyckte det var för dyrt. Men det gjorde inget för Bergman förälskade sig i Fårö, och han köpte sig ett hus så småningom, och efter Såsom i en spegel spelade in flera filmer på ön. Att ha en Bergmanvecka på just Fårö faller sig därför ganska naturligt, och det har man nu haft varje sommar sedan 2002.

Er korrespondent var där under fyra dagar på årets upplaga och hann med två seminarier, en filmvisning (med mig som maskinist no less), en pressträff och en Bergmansafari.

Det första seminariet hette Bergmans landskap och där föreläste Birgitta Steene, en av världens främsta Bergmanforskare. Tyvärr var föreläsningen ganska innehållslös, och handlade mest om att Döden figurerar i kroppslig gestalt i flera av Bergmans filmer. Inte någon revolutionerande insikt kanske. Men det var en underhållande framställning. Mot slutet fastslogs dock att Bergman är missförstådd och motarbetad i Sverige, att ingen bryr sig om hans filmer, och att han tystats ner. Det sades som en sanning, men jag tror det mest är en myt. Förvisso fanns det en anti-Bergman rörelse på 60-talet, men både forskare och publik har ju uppskattat honom. Exempelvis Tystnaden (1963) sågs av dryga miljonen på bio, och Scener ur ett äktenskap (1973) och Fanny och Alexander (1982) hör till de mest älskade svenska film- och tv-produktioner i alla tider. När jag läste filmvetenskap kändes det som om alla uppsatser handlade om antingen Woody Allen eller Ingmar Bergman, och det kommer regelbundet nya böcker om honom. Så om man påstår att Bergman är ignorerad eller bortglömd har man något att bevisa, det räcker inte med att slänga ur sig det som en självklarhet.

Det andra seminariet handlade om kvinnoroller i, främst, Sommaren med Monika (1953) och Persona (1966), samt Fanny och Alexander. Föreläste gjorde den engelska forskaren Laura Hubner, med en ytterst behaglig röst. Det var mer givande än det föregående, och mer nytänkande. Bland annat resonerade Hubner om scenen i Sommaren med Monika där Monika (Harriet Andersson) tittar in i kameran. Personligen har jag tolkat den blicken som en utmaning till publiken, som Monika ville säga "Ja, titta ni, sån här är jag, men vilken rätt har ni att döma mig?", men flera olika förslag kom om under diskussionen. Att hon var uppgiven, att hon gjorde revolt, att hon flirtade. Hubner menade också att slutet på Persona missförståtts. Hon menade att det inte är Liv Ullman sminkad för en rollfigur i slutet, utan Bibi Andersson, och att de totalt bytt roller med varandra. Hon undrade om någon annan föreslagit det förut, men det var det ingen som kunde påminna sig. Men omöjligt är det förstås inte.

Men resans höjdpunkt var Bergmansafarin, där två av Bergmans medarbetare sedan många år, Arne Carlsson och Katinka Farago, guidade rent på Fårö och berättade anekdoter från filminspelningarna. Carlsson gjorde också några klockrena Bergmanimitationer, och sen grillades det lammburgare. Jag hade längtat efter lammburgare sen jag kom till Fårö, och de var utsökta. Det var livet på en pinne kort sagt.

Skammen (1968) är en av Bergmans bästa tycker jag, men mer om den i en senare artikel. Inte idag.

Och inte nästa vecka heller, för nu tar filmforum semester tills i augusti. Helt nedkopplat kommer det inte att vara, ett och annat filmtips blir det nog ändå, och någon fundering. Men nästa längre måndagsessä kommer som sagt i mitten av augusti.

Trevlig sommar!

-------------------------------------------------------------
Bilderna har jag själv tagit, den vänstra föreställer en modell som användes i inspelningen av Skammen, den vänstra är en Fårö-vy i största allmänhet. Lite mörk kanske men om ni är snälla kanske det kommer fler bilder.

Andra artiklar om Bergmanveckan finns här (från Svenska Dagbladet) och här (från DN, en intervju med Bibi Andersson)