Three Kings

När jag först hörde talas om Three Kings (1999) lät det som en slags patriotisk nyversion av Kellys hjältar (Kelly's Heroes 1969), men jag gick och såg den för som en vän av George Clooney hade jag inte mycket val. Jag blev mycket överraskad, för i stället för gammal skåpmat fick jag se en film som kändes som 2000-talets första film, även om den kom 1999. En hyperintensiv, stundtals surrealistisk, överväldigande utflykt i ingenmansland är vad det är, och inte bara ett politiskt ingenmansland, utan ett moraliskt och estetiskt också. Den är skriven och regisserad av David O. Russell, som i övrigt gjort egensinniga, flummiga, komedier, samt Soldiers Pay (2004) en dokumentär om det pågående Irak-kriget, där bland annat två irakier som var med i Three Kings intervjuas.

Three Kings börjar som en popcornfilm om amerikanska soldater i främmande land, med de sedvanliga klichéerna, men när de fyra soldaterna filmen handlar om lämnat lägret och ger sig ut i öknen förändras allt, och filmen blir plötsligt helt unik. Ibland är den en grov satir, ibland ett hjärtskärande drama, ibland är den lekfull, ibland är den cynisk och bitter, och den lyckas vara allt detta parallellt utan att den känns spretig eller ofokuserad. Tvärtom, den är glasklar, och dessa mood swings är bara en naturlig följd av händelseförloppet.

Den utspelas i Irak, dagarna efter förra Gulfkrigets slut, då de allierade och Irak ingått vapenvila. Två inhemska uppror utbröt, uppmuntrade av USA. Det ena var i norra Irak, där kurderna gjorde uppror, och det andra i södra Irak, där shia-muslimerna gjorde uppror. Men Saddam Hussein slog ner både upproren och upprorsmännen fick ingen hjälp av de allierade, utan slaktades av den irakiska regimen. Detta uppror, och det svek från västs sida, utgör bakgrunden till filmen. De fyra amerikanska soldater vi följer är i början inte intresserade av irakierna, de vill bara ute efter att stjäla "Saddams guld". Men de har inget annat val än att ta ställning, och blir involverade i det shiamuslimska upproret i söder, vilket får förödande konsekvenser för alla inblandade. En reporter från NBS jagar dem samtidigt, på jakt på ett scoop.

Filmen hinner med att vara djupt kritisk mot amerikanarna och deras roll, mot president Bush (d.ä. förstås), med massmedia, mot militarism, mot Saddam Hussein och hans slaktare, och samtidigt vara en slags civilisationskritik, där en bild på ukrainska pelikaner som förgäves kämpar mot den olja som begraver dem, lämnar ett oförglömligt intryck på näthinnan. Innan filmen är slut har alla inblandade blivit skjutna, torterade, gasade och i det land av laglöshet filmen skildrar är det slumpen som avgör vem som får leva och vem som får dö.

Filmen är dessutom bra för att den låter irakierna tala sitt eget språk, och låter dem vara sig själva, utan att glorifieras eller förminskas. Gung Ho-mentaliteten hos amerikanerna bryts ner av deras lidande och utsatthet, och till och med en Saddam-trogen irakier, som torterar en av amerikanerna, får en personlighet, en röst, och en förklaring.

Och sist med inte minst, Three Kings har ett magnifikt foto, av Newton Thomas Sigel. Knivskarpt, närgånget och vackert foto med bilder som pendlar mellan en gevärskulas färd genom en människa inälvor till en horisont med brinnande oljekällor. Det är en film där det visuella, det utpräglat filmiska, utnyttjas till max för att berätta historien, och för att beskriva känslor och idéer.

Det är en försiktigt subversiv, väldigt underhållande, och konstnärligt nyskapande film, och det faktum att den blir lite feg mot slutet, lite för lycklig, är tråkigt, men det förtar inte styrkan av det som varit de första två timmarna.