Gaywestern

På filmforum förra året så diskuterade jag det faktum att biofilmen är övervägande heterosexuell, och beklagade detta. Vad jag också anmärkte på var att om en film innehåller homosexuella så är det antingen som några roliga bifigurer, eller så är filmens själva tema huvudpersonernas sexualitet. Nu går på biograferna, för utsålda hus, en sådan film, nämligen Brokeback Mountain. Den är påkostad, smäktande och vacker, och alla älskar den. Det gör inte jag. Jag tycker den känns som att titta i en främmande persons fotoalbum, tillrättalagt och långtråkigt. Jag kan inte släppa känslan av att folk tycker att den är så väldigt bra för att de gör att de känner sig fördomsfria och goda. "Se, jag tycker att en film om bögar är jättebra, är jag inte vidsynt så säg!" Det är inget särskilt med filmen, och hade allting varit exakt likadant, med enda skillnaden att det var en man och en kvinna som under 20 år hade en hemlig relation, tror jag inte att den skulle blivit hälften så uppskattade. Men, det är ju inte filmens fel, utan publikens. Vad som är bra med den är dock att två unga filmstjärnor spelar huvudrollerna och därigenom verkligen avtabuiserar sex mellan män på vita duken. I ovannämnda inlägg efterlyste jag romantiska mainstreamkomedier med homosexuella par. Kanske Nora Ephron kan göra en nu. Så länge en film med ett homosexuellt par i centrum kan få epitet "gaywestern" så har vi fortfarande långt kvar att gå.

Det har ordats mycket om att det är så speciellt att en westernfilm har homosexuella karaktärer. Det har hävdats att detta är något nytt och unikt, och att homosexualitet alltid varit helt frånvarande. Så är naturligtvis inte fallet. Homosexualitet har funnits med, mer eller mindre uttalat, lika länge som filmkonsten. Man kan ofta se homoerotiska undertexter, även i westernfilmen. Richard Widmarks karaktär i Djävulens trädgård (1954) till exempel. I slutet så offrar han sig för att rädda Gary Cooper, som rider iväg med kvinnan, Susan Hayward. Men Cooper ångrar sig, och rider tillbaka till Widmark, som dör i hans armar, eller nästan i alla fall. I I comanchernas våld (1959) finns två revolvermän som har en mer innerlig relation, och när den ena av dem blir skjuten så följer en mycket vacker avskedsscen i floden, där den andre låter sin döde partner flyta i väg i floden. En annan i sällskapet kommenterar lakoniskt om han som överlevde att han kunnat bli en riktig man, men "he's to gentle". Sen finns scenen i Red River (1948) där två cowboys spanar in varandra, och den ena säger "That's a good looking gun you were about to use back there. Can I see it? And you'd like to see mine. Nice! Awful nice!". Mer implicit explicit än så blir det inte, och sedan fortsätter förspelet med att de skjuter prick tillsammans.

Även i andra hårdkokta genres, som film noir, återfinns homoerotiska undertexter, såsom i Gilda (1946). I Hämndens skugga (The Big Combo, 1955) finns ett homosexuellt par, Fante och Mingo. Machofilmer som Ben-Hur (1959) och Spartacus (1960) osar av homoerotik, vilket idag känns uppenbart men som gick över huvudet på (straighta) människor då. Ett annat exempel på undertext är från William Wylers första filmatisering av Lillian Hellmans pjäs The Children's Hour. Den handlar om två kvinnor som driver en internatskola tillsammans. I pjäsen blir den ena kvinnan (Martha) förälskad i den andra (Karen), i filmversionen De tre från 1936 (These Three) så förälskar sig Martha i Karens pojkvän istället. Pojkvännen heter Joe, och scenen i pjäsen där Martha berättar för Karen att hon älskar henne, har i filmen blivit en scen där Martha berättar för Karen att hon älskar hennes kille. Nyckelrepliken är "I love Joe." Säg det högt och hör om det inte får en annan innebörd.

Det förekommer också ofta blinkningar till publiken, som är särskilt roliga för de invigda. Att Cary Grant, iförd negligé, säger att han "went gay all of a sudden" i Ingen fara på taket (Bringing Up Baby, 1938), blir naturligtvis ännu roligare när man vet att han var homosexuell i verkligheten. Samma sak när samme Grant i Det ligger i blodet (His Girl Friday, 1940), efter att ha hört en kvinna beskriva sin tilltänkta, säger "Sounds more like a guy I ought to marry."

Homosexualitet har alltså alltid funnits där, och de som varit uppmärksamma har vetat var de ska titta. Men när John Wayne kysser Walter Brennan i Rio Bravo (1959) ska det mycket till för att man ska läsa det homoerotiskt, även om det är en kul scen.

------------------------------------------------------

Sin andra version av Hellmans pjäs gjorde Wyler 1961, nu kallad Ryktet (The Children's Hour). Martha får nu säga "I love you" men den versionen är inte alls lika bra som den första.

Den uppmärksamme noterade kanske att fyra av filmexemplen ovan var regisserade av Howard Hawks, Red River, Ingen fara på taket, Det ligger i blodet och Rio Bravo. Mer om Hawks kan man läsa här.

Frat Pack

Den första filmen var Cable Guy (1996). Ben Stiller regisserade den, och han bad Owen Wilson spela en liten roll, efter att han sett Wilson spela i Wes Andersons debutfilm (O)organiserad kriminalitet (1995). Med i Cable Guy var också Jack Black. Sedan dess har Black och Stiller nu gjort sex filmer tillsammans. Stiller och Wilson har spelat tillsammans i sammanlagt sju filmer, samt ett pilotavsnitt av tv-serien Heat Vision and Jack (1999), där också Jack Black medverkade. Samma år, 1999, gjorde Ben Stiller också The Suburbans. Där medverkar även Will Ferrell. Ferrell och Stiller har nu gjort fyra filmer tillsammans. 2001 gjorde Stiller, Wilson och Ferrell Zoolander, där dyker också Vince Vaughn upp. Stiller och Vaughn har nu gjort fem filmer tillsammans, Wilson och Vaughn tre filmer.

Tillsammans utgör dessa herrar vad som först kallades "the Slacker Pack", men som numera går under benämningen "the frat pack", efter en artikel i USA Today. Owen Wilsons bror Luke Wilson hör också till kretsen och tillsammans har de nu gjort 19 filmer. Alla är inte med i alla 19 filmer, men minst två av dem är med i någon av dem, och det vanliga är att en eller två spelar huvudroller och så dyker några av de andra upp i biroller, ibland utan att nämnas i eftertexterna. Ett exempel är Anchorman (2003), där Ferrell spelar huvudrollen, och Stiller, Vaughn, Black och Luke Wilson alla dyker upp i småroller, bland annat i ett gängslagsmål (i en sekvens Ferrell kallat "West Side Story med mustascher").

I filmkomik just nu är det nog så att the Frat Pack är det roligaste som erbjuds. Det är en vulgär, aggressiv humor, respektlös och ibland rent absurd, där de alla har varsin figur som de excellerar med. Mest utstuderad är Ferrell, som vanligtvis spelar emotionellt gravt handikappad, burdus och omogen. Vaughn är ofta kylig och cynisk, med en giftig tunga, undantagen är den sköna Dodgeball (2004), som också är en av deras bästa. Stiller är gärna kolerisk, och inte alltid så smart. Owen Wilson är godhjärtad och lite förvirrad, och ser oftast ut som om han kände sig missförstådd och orättvist behandlad.

Deras humor är ganska grabbig och sexfixerad, ibland för mycket, som i Old School (2002), men paradoxalt nog finns där samtidigt en satir över machoism och manlighet, och egentligen är de bara sårbara, ensamma män som söker kärlek. Det är en av behållningarna med filmerna.

De har inte bara gjort filmer tillsammans, och exempelvis I Spy (2002), med Owen Wilson och Eddie Murphy, har samma typ av humor som de ovannämnda, och är ibland sublim, mycket tack vare Wilsons stil. Men det blir någon extra när flera dyker upp, och hittills är Anchorman deras största stund, totalt utflippad som den är. Även om grundhistorien är traditionell så är utförande långt därifrån. Här blandas musikalinslag med grovt våld mot värnlösa djur, och över allt svävar Will Ferrells hysteriska nyhetsankare Ron Burgundy.

Det finns något uppfriskande och befriande i filmernas galna och utflippade episoder, där inga skämt är för vulgära och inga kor för heliga, samtidigt som det finns något sött och värnlöst över alltsammans. Nu väntar jag otåligt på nästa film, bland dem The Wendell Baker Story, med Ferrell och bröderna Wilson. Fast den kommer nog bara på dvd. How do you like them apples?

Storm

Det är ett återkommande grepp i Tintinalbumen att Milou hamnar i ett moraliskt dilemma, varpå två småhundar uppenbarar sig, den ena en djävul, den andra en ängel, vilka diskuterar rätt och fel medan en förvirrad Milou tittar på. Även kapten Haddock är med om det emellanåt. Det är också grundpremissen i Storm.

Huvudpersonen, DD, är en framgångsrik mediamänniska som någon gång under sin barndom gjorde något som han förträngt, men på grund av detta söks han upp av dunkla krafter när han befinner sig mitt i karriären. Så långt är parallellerna med förra årets franska thriller Dolt hot också tydliga. Men där var huvudpersonen en medelålders intellektuell, här är huvudpersonen en ung, dryg Stockholmsjournalist. Han hamnar plötsligt i en parallell verklighet, där serietidningens logik är gällande, eller det undermedvetnas. Det hela har en klar freudiansk prägel, vilket är lite kul. Freud var ju annars som störst inom filmen på 1940-talet.

Det finns något ansträngt över Storm, som är tidstypiskt. Varje scen och varje detalj är skruvad, vilket många berömt den för, men själv finner jag det en smula tröttsamt. Jag vill kunna sjunka in i en film, och det blir svårt när filmen provocerar alla sinnen konstant. Jag kan inte låta bli att tycka att det finns någon ängsligt över det också, precis som jag var inne på när jag diskuterade KYTV:s kortfilmer för ett par veckor sedan. Det är ofta snyggt och effektivt, men lika ofta överarbetat och, som sagt, tröttsamt. Ibland glimrade det dock till och blev riktigt bra, som i den sekvens då de tre antagonisterna, med hjälp av en knäppning med fingrarna, förflyttade sig mellan en lägenhet och en sandstrand och tillbaka. Den sekvensen, som förde tankarna till Buster Keatons modernistiska mästerverk Sherlock Jr. (1924), hade precis den svindlande känsla som är filmkonstens främsta egenskap, att tiden och rummet är underkastat upphovsmännen lagar, och inte fysikens.

Eva Röse har ju utsetts till årets "shooting star", vilket är en smula förvånande, hon har ju varit med ett tag, och gör inte så mycket väsen av sig heller. Hon och de övriga skådespelarna gör så gott de kan, men får inte så mycket mer att göra än att se förvirrade och skrämda ut i pressade situationer. De pressade situationerna är dock mer tacksamma än de djuplodande. Det finns ett drag av djupsinnighet som känns lite fånig, som när Lova säger till DD, "Du var på väg att bli kall." som förklaring på varför det förflutna plötsligt börjar jaga honom. Se där en sensmoral värd en lyckokaka. När DD vandrar runt i ett ödelagt Vänersborg så är det laddat och obehagligt, men ju närmare gåtans lösning han kommer, ju fånigare blir det. När allt är genomstiliserat försvinner känslan av att det är på riktigt, och det blir svårare att ta det som händer på allvar.

Det kan vara tacksamt att jämföra Dolt hot och Storm. Den ena är en kylig thriller som vill chockera borgarklassen. Den andra är en hipp och trendkänslig fantasyfilm som vill imponera på kidsen. Båda har de sina kvaliteter och brister. Deras avsändare är också tydliga. Det är som om de gjort filmer om sig själva, för sig själva, med sig själva. De gräver där de står helt enkelt, men de gräver inte tillräckligt djupt tyvärr. Det barndomstrauma de förträngt är för banalt, det räcker inte för att bära en hel film. Och i båda filmerna får man en känsla av att skrivas på näsan, samtidigt som det blir lite uppvisning över det hela. Men där Dolt hot är gjord av någon som inte har något att bevisa, bär Storm tydliga spår av att man vill imponera.

För fyra år sedan gjorde regissörsparet Måns Mårlind / Björn Stein novellfilmen Disco Kung Fu, också den med Eva Röse. Den hade samma kvaliteter och brister som Storm. Jag är lite besviken på att de inte växt till sig mer än de gjort, men om de får fortsätta att göra film så kanske...

Göteborg film festival 2006 (och Taiwan)

Det finns något trösterikt i att 400 personer masar sig upp ur sina sängar och trotsar snödrivor för att bege sig till Järntorget och biografen Draken för att se en svensk dokumentärfilm från 1956 om några morska killar från Göteborg som reser till Röda havet för att dyka bland hajar och koraller. Det var otvetydigt en av festivalens höjdpunkter. Jag är partisk eftersom några kollegor till mig på filminstitutet varit med och restaurerat den, men Expedition Röda Havet hade andra kvaliteter utöver sina återskapade färger. Den var nästan lika spännande som Hajen (1975), och betydligt mer varm, rolig och oskuldsfull. Den var också skickligt gjord, inga amatörmässiga missar. En pärla, som förhoppningsvis kommer på tv och Cinemateket, eller varför inte som extramaterial på en svensk dvd-utgåva av Life Aquatic with Steve Zissou (2005). En nåd att stilla bedja om.

Att enbart skildra två personer i ett rum i 90 minuter kräver en hel del av aktörer och regissör för att det inte ska bli tråkigt. Det lyckades man med i chilenska In Bed (En la cama på spanska). En man och en kvinna träffas på en fest, tar in på hotell och har sex. Sen börjar filmen, då de presenterar sig för varandra och spenderar natten lärandes känna varandra innan morgonen nalkas och det är dags att ge sig ut i vardagen igen. Det var länge både roligt och charmigt, men mot slutet började de bli djupsinniga och känsliga, och då blev det lite fånigt. Och lite tråkigt då filmmakarna inte riktigt tycktes våga gör en film där sex bara var kul, utan det måste till lite ångest och ursäkter. Det kändes onödigt.

När amerikanska filmtidskriften Film Comment vid sekelskiftet bad filmkritiker världen över rösta fram 90-talets främsta regissör delades första platsen av Clint Eastwood och taiwanesiske Hou Hsiao-Hsien. Eastwood är en internationell ikon, men Hou är blott ett namn för filmfestivalbesökare. Hans senaste film, Three Times, visades i Göteborg, och består av tre delar. En utspelas 1966, och handlar om en tjej som jobbar på en biljardhall, och en militär som förälskar sig i henne. När han kommer hem på permis så får han veta att hon slutat och flyttat till en annan stad. Han reser då Taiwan runt och söker efter henne på olika biljardhallar. Det var en alldeles ljuvlig liten film, nästan ordlös, och med amerikanska 60-tals schlagers på ljudbandet. Scenen i slutet då de står i regnet och han försynt kramar hennes hand var en av de mest romantiska och rörande bilder jag sett på år och dag. De andra två delarna, en stum utspelandes 1911, och en modern utspelandes 2005 (ett bisexuellt triangeldrama) var också fina, men inte alls lika perfekta. (En fundering, om jag googlat på dessa regissörer i Kina, hade jag då fått napp, eller hade censuren spärrat länkar till dem?)

Taiwan har fått fram flera framstående festivalfavoriter. Utöver Hou, även exempelvis Tsai Ming-Liang (född i Malaysia) och Lin Cheng-Sheng. Deras filmer kännetecknas av stillsamhet, ordlöshet och existentiell förvirring, och det är kanske inte förvånande att de inte vunnit mer publik. En annan taiwanesisk regissörsgigant är Edward Yang, som borde kunna få en större publik, då han är mer lättillgänglig. Se gärna hans Yi yi (2000), ett magnifikt familjeepos. Annars är tveklöst Ang Lee den mest kände taiwanesen, men istället för att gå och se den präktiga och pretentiösa Brokeback Mountain rekommenderar jag hans Bröllopsfesten från 1993. Även den handlar om svårigheterna ett gaypar ställs inför när omgivningen är oförstående, men det är betydligt mer avslappnat och charmigt än Heath Ledgers väsningar i mungipan.

Men, tillbaka till Göteborg. Den bästa filmen på festivalen var trots allt amerikansk. Junebug, med Alessandro Nivola och Embeth Davidz i huvudrollerna. De är nygifta och nu ska de hem till hans familj och hälsa på. Familjen bor i en håla på landet och är åt white trash-hållet, det nygifta paret är storstadsmänniskor med konstnärliga intressen. Kulturkrocken blir förstås stor, men filmen går sina egna vägar och det blir inte den kliché man kunnat tro. Det finns så mycket värme och kärlek här, att det räcker till tio filmer, och regissören Phil Morrison, som är född i den lilla stad filmen utspelas i, är uppenbarligen fylld av vördnad och skräckblandad förtjusning inför sin hembygd. Han är också (inspirerad av Yasujiro Ozu kanske?) inte rädd för att låta tystnaden tala, och många scener följs av bilder på tomma rum, och öppna fält. Dessa stämningsskapande pauser gör mycket till för att filmen ska bli egen. Jag hoppas den får svensk premiär. Amy Adams, som spelar höggravid och pratglad svägerska, har nominerats till en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Kanske det kan hjälpa till att locka fram en svensk distributör. Det förtjänar den. Jag skulle bli förvånad, och glatt överraskad, om jag ser någon bättre amerikansk film i år.

Det visades naturligtvis fler filmer på festivalen, men det får räcka med de här för den här veckan. Nästa vecka är filmforum tillbaka på sin vanliga dag, måndag. Vi ses!

-----------------------------------------------
En av Hous filmer, Millennium Mambo (2004), finns att köpa eller hyra i välsorterade videobutiker. Bröllopsfesten har funnits på vhs i Sverige, och kan finnas kvar. Junebug finns på amerikansk dvd. Life Aquatic finns på svensk dvd. Yi yi kan finnas på svensk dvd, men i alla fall på amerikansk. Av Tsai Ming-Liang finns Vad är klockan i Paris? (2001) på svensk dvd/vhs, men flera andra finns på amerikansk dvd. Jag rekommenderar särskilt Rebels of a Neon God (1992).

KYTV kortfilmfest

I oktober förra året så fick jag avnjuta en omgång dokumentärer gjorde av elever från KYTV. Nu har en ny omgång elever presenterat sina första verk, denna gång kortfilmer. Jag har sett fem av dem, tyvärr återstår fyra som jag inte hann se på galavisningen, men jag hoppas få chansen att se dem snart, och då återkomma till dem.

Att göra kortfilmer kan jämföras med att skriva noveller, och det finns ett misstag man lätt gör, nämligen att försöka berätta en hel historia. Det är dock något som bättre lämpar sig för en långfilm (eller en roman). När man gör en kortfilm ska man bara koncentrera sig på en detalj, eller inte berätta något alls, utan bara skildra ett ögonblick. Annars är risken så lätt att man försöker pressa in för mycket på alldeles för kort tid, vilket har den effekten att det inte hinner bildas någon spänning eller stämning. Av de fem filmerna var det främst två, Genom dina ögon och Innuendo, som befann sig i riskzonen. Den förstnämnda handlade om en mor som efter många år återvände hem för att försonas med sin dotter. Den sistnämnda handlade om en man som efter att han fått veta att han var döende bestämde sig för att ställa allt tillrätta som han orsakat i sitt liv. Den var så komprimerad att den nästan kändes som en parodi, fast på vad? Genom dina ögon var mer lyckad, men innehöll för mycket runt om modern och dottern. Den hade potential, som inte riktigt togs till vara, till förmån för effekter. Bland annat använde den sig av musik för utstuderat och övertydligt för att bli riktigt avslappnad.

Två riktigt korta filmer var Kära Malena, på tre minuter, och Mönster, fem minuter. Den första handlade om en bunden och tejpad tjej, fast med ett oväntat slut. Den andra handlade om en kris i ett förhållande. Den var ganska sympatisk men led dock av ett aggressivt utnyttjande av rörlig handkamera och hackig klippning. Det kännetecknade alla fem filmer. Långa tagningar och vilande kameror är tydligen inget det pratas om på KYTVs lektioner. Varför är det så? Varför måste varje scen klippas sönder och samman? För mig är det ett tecken på att man inte litar på scenen, storyn eller skådespelarna, utan känner sig tvingad att locka åskådaren med sin raffinerade klippning och flängiga kamera. Det finns något ängsligt över det hela, eller så är det ett sätt att imponera. Det är sällan till filmernas gagn dock. Jag har också en gnagande känsla av att syftet är att skapa en mer dokumentär och realistisk känsla. Det där är ett vanligt fel som filmare gör, även betydligt mer etablerade. Realism är faktiskt inget som skapas vid klippbordet eller bakom kameran, det är något som skapas framför kameran.

Den femte filmen var tolv minuter lång och ojämförligt bäst. Raggmunk hette den, och utspelade sig på tunnelbanan där två äldre damer satt på väg hem efter en middag. Den var snudd på perfekt. Visserligen var även i Raggmunk klippning och kamera för nervösa, men det störde inte så mycket att det kom i vägen för de två tanterna. Den var välspelad, naturlig, gripande, rolig och vacker, och de tolv minutrarna var bättre än någon av alla de svenska långfilmer jag såg förra året, eller i år. Ett helt äktenskap sammanfattades i en kort bild där den ena damen smekte sin vigselring, och det är precis så en film ska arbeta, genom det lilla skildra och förklara det stora.

Filmarkivet (1)

Tänk om alla världens filmer plötsligt riskerade att försvinna, vittra sönder, snabbt och oåterkalleligt. Det fanns bara tid att rädda en handfull till eftervärlden. De tio mest värdefulla filmerna, för att kommande generationer skulle få en chans att se vad denna konstart förmådde. Du skulle alltså inte nödvändigtvis välja ut dina egna favoritfilmer, utan de filmer som bäst visar upp filmkonsten ur alla dess aspekter, och samtidigt ger en historisk överblick. Vilka filmer skulle du välja ut?

Under våren tänkte jag ställa samman en egen lista. Det kanske blir tio filmer, det kanske blir tolv. Kanske krävs det tjugo. Men samtidigt är en av poängerna att det ska vara blott ett fåtal. Det får vi se hur det blir. Jag tar det kronologiskt och börjar 1913, i Sverige, med Ingeborg Holm.

Victor Sjöström hade fått ett manus några år tidigare skrivit av Nils Krok, som arbetade på fattigvårdsstyrelsen i Helsingborg. Det berättade historien om Ingeborg Holm, som efter att hon blivit änka får det allt svårare att försörja sig och sina barn. Hon tvingas snart lämna bort barnen, och sedan tynar hon bort på ett hem. Manuset fick nobben av filmbolagen då, men nu gick Sjöström med det till den legendariske producenten Charles Magnusson. Magnusson sa ja, Krok fick 250 kronor och Sjöström började med förberedelserna. Han behövde bara ett par dar på sig innan inspelningen började, men det märks inte. Den är kvickt och elegant berättad, samtidigt som den har en tyngd som gräver sig in i åskådaren. Den har också ett utstuderat användande av rummets djupled. En särskilt fin scen är då Ingeborgs make dör. Han ligger i sin säng, svårt sjuk, när han tar sitt sista andetag. Samtidigt, i samma bild, ser man hur Ingeborg och resten av familjen nojsar i ett annat rum, längre in i lägenheten, ovetandes om mannens dödskamp. Men allt är inte svart. Det finns hela tiden glimtar av glädje och lycka, som ger relief åt det tragiska, och som gör att det inte blir outhärdligt. I det hjärtskärande slutscenen lyckas Sjöström och Hilda Borgström (som spelar Ingeborg) att blanda både tragik och glädje vilket kan driva tårar ur en sten.

Ingeborg Holm känns besvärande modern trots sina 93 år, främst tack vare den fria, realistiska miljön, utan överdrivna gester eller melodramatiska åtbörder. Det är storartad filmkonst i dess renaste form.

Men filmen är inte bara en fulländat iscensatt och berättad historia, det är också ett vredgat debattinlägg om fattigvården och den omänskliga behandlingen av samhällets svaga och utsatta. Som sådan är den lika lyckad, och den ställde till ett sådant rabalder att lagstiftningen ändrades.

Tyvärr är det inte lätt att få se Ingeborg Holm idag. Den finns inte på dvd och inte på vhs. På tv visas den sällan, och ej heller på bio. Men i mitt filmhistoriska arkiv är den säkert bevarad.

------------------------------------------
För den som vill se andra filmer regisserade av Sjöström finns det bara en tillgänglig, Körkarlen från 1921. Den finns på vhs. Önskvärda titlar på dvd är Han som får örfilar (1924) och Stormen (1928). Förhoppningsvis kommer det inom en snar framtid. Men se honom kan man ju, i Ingmar Bergmans Smultronstället (1957). Den finns både på dvd och vhs. Hilda Borgström kan man också se i Körkarlen, och Eva (1948), som finns i en engelsk dvd-utgåva. Men annars finns inga av hennes filmer utgivna. En skam ty hon är magnifik.

Film nummer två i filmarkivet finns här.

Varannan vecka

Det svenska filmåret har inletts, och Varannan vecka har redan tjusat kritikerna och publiken. Den har till och med jämförts med Woody Allen av Mårten Blomqvist i DN. Det är vid sådana tillfällen misstankarna om att svenska kritiker skriver upp svenska filmer av patriotiska skäl blir som svårast att vifta bort. Det var nämligen länge sedan jag såg något så dåligt som Varannan vecka. Det är inte ofta en film brister på alla plan, men här, äntligen, hände det.

Handlingen är, om jag minns rätt, den att Jens (Måns Herngren) blir dumpad av Tessan (Anna Björk) för att hon tror att han varit otrogen med Johanna (Cecilia Frode). Det har han inte, däremot har hans bror Pontus (Felix Herngren) varit tillsammans med henne ett år tidigare. Tessan däremot har varit otrogen med Håkan. Pontus har separerat från sin fru, men de är fortfarande goda vänner. Jens börjar dejta en patient. Men så vill han tillbaka till Tessan. Pontus och hans ex-fru bestämmer sig för att skaffa ett till barn. Pontus är dock på nytt intresserad av Johanna.

Av allt detta hade det kunna bli en spännande relationskomedi om nutidsfamiljens vardag. Tyvärr så har det inte blivit så. Efter ungefär två minuter hade jag tröttnat på personerna i filmen. Det fanns inget spänningsmoment alls i filmen. Vem som skulle få vem, och i så fall när, var helt ointressant. Det berodde delvis på att skådespelarna inte lyckades väcka liv i sina roller, och delvis på att manuset var så splittrat och skissartat att det mest kändes som en samling stödord. Nästan alla scener kändes för korta eller underutvecklade. Dessutom var det hela filmat som om man använt sig av Aktuellts studio som visuell förebild. Undantaget var Matrix-parodin, men så särskilt kul var den inte ändå. Ibland var det hela så taffligt att jag undrade om det var meningen att det skulle se ut som en elevfilm från en ABF-kurs. Men om det var meningen, vad var meningen med det?

Ytterligare ett irritationsmoment var alla reklamfilmer som återkom med jämna mellanrum. Vad kom först undrar jag? Hade man bestämt att Pontus skulle jobba med reklam och sen ringt till några företag och frågat om de ville få sina produkter exponerade på bästa sändningstid, eller var det företagen som ville bli exponerade under filmen och att bröderna Herngren därför beslöt att låta Pontus jobba i reklambranschen? Eller var det rent av ett krav från filmskaparnas sida? Oavsett svaret på frågan vill jag inte höra det.

Måns Herngren och Hannes Holm har nu gjort fem filmer tillsammans. Ingen av dem är särskilt bra, bland annat beroende på att de aldrig tycks ha tid att vänta med att göra filmen tills manuset lämnat idéstadiet. Men nu har de gjort sin hittills sämsta film. Deras filmer bygger på igenkänningskomik, men det räcker inte för att göra en bra film. Även om vissa repliker och vissa situationer är pinsamma/roliga, så finns här ingen konstnärligt gestaltning eller ens hantverksskicklighet. Filmen kan illustrera vad jag tror är ett av de största problemen med svensk film, nämligen bristen på skickliga regissörer, och att många väljer att regissera sina egna manus, trots att de inte behärskar konsten. Fotografen till Varannan vecka, Göran Hallberg, gjorde förra året Vinnare och förlorare, och de två filmerna kunde inte se mer annorlunda ut. Det finns en kraft och ett sug i bilderna i Vinnare och förlorare som Varannan vecka inte kommer i närheten av. Kan det bero på att Kjell Sundvall är en regissör med bildsinne, vilket Holm och Herngren saknar. Och om någon annan regisserade deras manus, kanske skulle det bli bättre tajming, bättre skådespeleri. Men, varför skulle de bry sig om det? Deras filmer blir ju publiksuccéer, de är uppenbarligen på samma våglängd som svenska folket. Jag är blott en sur kritiker. Jag hoppas dock att om Herngren och Holm kommer för att söka filmstöd och de nödvändigtvis måste få skattepengar, så ge dem a-kassa istället.

Filmstjärnor

Vad har hänt med återväxten av manliga filmstjärnorna? När man frågar folk efter deras favoriter så svarar de fortfarande Al Pacino (född 1940), Robert de Niro (1943) eller kanske Tom Hanks (1956). Alla fullgoda exempel på stjärnor, men de är trots allt inte några ynglingar. Var är de nya? Russell Crowe är född 1964 och Tom Cruise 1962. Will Smith är född 1968, Johnny Depp och Brad Pitt 1963. Leonardo di Caprio är ett undantag, född 1974, och han är ändå 32 år. Mikael Persbrandt är 43 år. Paul Bettany och Jude Law är båda över 30. Missförstå mig inte, det är inte någon åldersrasism det är fråga om, jag har inget emot de ovannämnda skådespelarna, tvärtom. Vad jag undrar är bara om filmstjärnornas tid är förbi.

Men först kanske det kan vara på sin plats att definiera vad en riktig filmstjärna är. Det ska vara någon som är en bra skådespelare, och som också har en kraftfull personlighet, någon som äger rummet. Det ska vara någon som kan bära en hel film. Dessutom ska det vara någon som är allmänt känd, och som gärna figurerar i skvallerpressen, samt inspirerar andra skådespelare. Humphrey Bogart (1899-1957), Jean Gabin (1904-1976), Marcello Mastroianni (1924-1996), Clint Eastwood (1930), Jean-Paul Belmondo (1933). Vem uppfyller de kriterierna idag bland de som är under 30, eller 35? Det saknas inte bra skådespelare idag, men vill man ha någon man med extra stjärnglans, då får man leta bland de äldre skådespelarna. Bland kvinnorna är det inte alls lika blekt. Det självklara exemplet är Scarlett Johansson, men ingen man i hennes ålder kan mäta sig med henne i star quality.

Bland de yngre skådespelarna har på förslag Jake Gyllenhaal, 25 år, Heath Ledger 26 år eller Orlando Bloom, 29 år, nämnts. Men de två förstnämnda är ännu inte riktiga stjärnor, och Bloom har förvisso en stor beundrarskara bland tonårstjejer, men det räcker inte. Han är decenniets stolpskott, i avsaknad av talang och scennärvaro. Haley Joel Osmond är blott 18 år, men vad har han gjort de senaste åren? Elijah Wood är 24 år, kanske kan han bli något, men jag är tveksam. Jake Gyllenhaal har två filmer nu, Jarhead och Brokeback Mountain, kanske de kommer göra honom till en stjärna.

Vad beror detta på? Att normer och uppfostran gör att de yngre generationerna är mer städade och hämmade? Att det inte längre anses fint att vara cool och självständig? Att filmerna är för dåliga? Eller att filmbolagen tröttnat på filmstjärnor? I säsongens mest uppskrivna film spelas de manliga huvudrollerna av Jack Black och Adrien Brody. Med alla sina förtjänster, några Steve McQueens är de inte. Kanske är det orättvist dock, det är inte många som är stora stjärnor innan de fyllt 30. James Dean är ett undantag trots allt. Fast det finns så få stjärnor även mellan 30 och 40. Om 20 år, är det fortfarande Al, Tom, Tom och Russell som är de stora namnen?

Filmåret 2005

Så, 2006 är äntligen här. Och filmforum är tillbaka. Som tidsandan kräver handlar årets första text om den gångna årets filmer. Av det jag har sett så var de här mina favoriter, i bokstavsordning:
20, 30, 40; Batman Begins; Crash; Det levande slottet; L'intrus; I hennes skor; Järn 3:an; Million Dollar Baby; Mysterious Skin; Pourqoui (pas) le Brésil; Pusher II; Sideways och egyptiska Women's Love. Men bäst var The Life Aquatic with Steve Zissou. Förstås.

Det kom ju en hel del svenska filmer, alldeles för många rent av, med tanke på hur undermåliga och publikfientliga många var. Jag skulle dock vilja nämna fyra stycken som jag tyckte om, trots deras defekter. Krama mig; Sandor slash Ida; Fyra veckor i juli och Tjenare kungen.

2005 var också det år då sista Star Wars-filmen kom, och Darth Vader tog sina första stapplande steg. Där med är den sagan slut, och förhoppningsvis är epoken med den typen av stora, påkostade popcornfilmer också över. Med tanke på hur dåligt det gick för många av dem förra året var kanske 2005 slutåret. Mindre effekter och mer kvalitet borde vara ledordet för filmskaparna framöver. Att konkurrensen hårdnar från östra Asien är också något som blev uppenbart 2005. Det är där många av de bästa regissörerna verkar, och det är där många av de bästa filmerna görs. Men än har de inte nått ut till de breda folklagren. I Kina är koreansk populärkultur det hetaste just nu, både musik, tv-serier och filmer. Kanske är det bara en tidsfråga innan det koreanska slår igenom utanför filmfestivalerna även här. Om så inte sker så beror det i alla fall inte på filmerna, utan på publiken.

Nu ser jag otåligt framemot två George Clooney-filmer, Syriana och Good Night and Good Luck. Därtill lockar bland annat München, Jarhead, Brokeback Mountain, Match Point, The New World, The Squid and the Whale, Friends with Money, Capote och Rois et reine. Samt många filmer med Maggie Gyllenhaal. Förhoppningsvis kommer Abolfazl Jalili och Jafar Panahi göra nya filmer också, även om det politiska klimatet i Iran har hårdnat den senaste tiden.

Om alla de filmerna kommer hit återstår att de, men det finns ju andra vägar att gå, om de svenska distributörerna fegar ur. Då får ni läsa om det här, och för er som inte såg dem på Stockholms filmfestival så får ni i alla fall snart chansen att stifta bekantskap med Me and You and Everyone We Know och Stolthet och fördom, vilket inte är det sämsta.

I Know Where I'm Going

När Nancy Franklin, journalist på The New Yorker, såg I Know Where I'm Going (1945) blev hon så betagen att hon for till Isle of Mull i Hebriderna för att besöka platserna som filmen spelades in på, och prata med ortsbefolkningen som var med under inspelningen. Jag förstår hur hon kände, den har den effekten, men personligen känner jag inget akut behov av att åka dit, efter att ha sett filmen känns det ändå som om man varit där. Platsen och dess atmosfär är mer påtaglig än i mången annan film.

Bland mina favoritregissörer som jag nämnde härom veckan återfanns Michael Powell, och I Know Where I'm Going är en av hans allra bästa filmer. Det är i år 100 år sen Powell föddes, och 60 år sen I Know.... hade premiär, och jag kan inte tänka mig någon film mer lämpad att få utgöra säsongsfinal på filmforum.

Powell arbetade större delen av sin karriär tillsammans med manusförfattaren Emeric Pressburger, och de gjorde 21 filmer tillsammans, och under sin storhetstid, 1939-1950, gjorde de minst en film om året utan att misslyckas en enda gång. Men så var de också verksamma under en tid och på en plats som var anmärkningsvärt kreativ, den brittiska 40-tals filmen. Carol Reed, Laurence Olivier, T.E.B. Clarke, David Lean, Jack Cardiff, Robert Krasker, Robert Hamer, Alexander Mackendrick, David Lean, John Mills, Celia Johnson och Alec Guinness är bara ett urval av alla de artister som då fulländade filmkonsten. Men tillbaka till I Know Where I'm Going.

Powell/Pressburgers filmer kännetecknas av en sprudlande visuell och narrativ fantasifullhet. Ingen vinkel är för udda, inget perspektiv för extremt, den blixtrande inledningen på I Know... står som en bländande exempel. Under den knappa kvarten får de med mer än de flesta filmer får under sin totala längd. Man leker med ord och bild, och med tid och rum. Det är ett under av uppfinningsrikedom, där man hinner med att göra parodi på en klassisk brittisk dokumentärfilm, samtidigt som man presenterar huvudpersonen, och sätter tonen för filmen och bygger upp en spänning. Filmen berättar om Joan Webster, som redan som bebis var en självmedveten och driven person. Hon går sin egen väg, och låter ingen sätta sig på henne. När hon blir vuxen spelas hon av Wendy Hiller. När själva berättelsen väl kommer i gång är hon på väg till Skottland, till ön Kiloran, för att gifte sig. Men ön kan bara nås med båt, och när hon kommer till kusten är havet inte farbart, utan hon får vänta på fastlandet. Under hennes väntan blir hon så påverkad av platsen och människorna där att hon börjar ifrågasätta allt.

Att placera människor i extrema och främmande miljöer är typiskt för Powell/Pressburger, och deras filmer präglas av ett romantiskt, lyriskt, förhållande till naturen, samtidigt som de känner respekt inför den. Dimman ligger tät, stormarna viner, regnet piskar och solen steker, kanske inte allt på en gång, men något av det. Känslostormarna är lika starka de. Det finns i I Know Where I'm Going en stark laddning mellan karaktärerna, och redan vid första mötet mellan Joan Webster och den manliga huvudpersonen, Torquil MacNiel (Roger Livesey), slår det gnistor om dem, även om de försöker förtrycka sina känslor. Men allting i filmen är lika passionerat. Det är en av alla de goda sakerna med den.

Den vanliga frågan man får när man tipsar om en film, eller berättar att man sett en film, är "Vad handlar den om?". Men det är sällan relevant. Det är utförandet, iscensättningen, som är det viktiga. Två filmer kan ha exakt samma handling, men ändå vara två helt olika filmer. Jag skulle inte säga att iscensättningen är allt i I Know Where I'm Going, men det är iscensättningen som gör den så bra. Blandningen av det övernaturliga och det realistiska, blandningen av det livsavgörande och det lekfulla, det vackra fotot (fotograf är Erwin Hillier) av det dramatiska landskapet, som nästan är filmens huvudkaraktär, det fina spelet av Hiller (en personlig favorit) och Livesey. Men det som egentligen är filmens styrka är inget som kan med ord beskrivas. Det är känslan och hänförelsen.

Nu dröjer det till nästa år innan filmforum återkommer med en ny text. God jul, och så ses vi 2006! Blir ni sugna på att se I Know Where I'm Going så finns den på dvd, dels en amerikansk utgåva (Criterion), och dels en engelsk utgåva (Carlton). Filmens svenska titel är för övrigt Det hände i Skottland men den är så menlös att jag ogärna använder den.

20 30 40

Under filmfestivalen såg jag flera amerikanska filmer om ensamma människor på jakt efter vänskap och kärlek. Temat återkommer i ett av årets bästa dvd-släpp, taiwaneiska 20 30 40 (2004), en alldeles väldigt bra film, som tyvärr inte fick svensk biopremiär och därför får finna sig i ett liv i skymundan.

20 30 40 handlar om några kvinnor i Taipei. Lily är 40 år, nyligen frånskild och driver en blomsteraffär. Xiang är 30 år, flygvärdinna, singel, och ständigt på väg till eller från andra delar av världen. Jie är 20 år och kommer till Taipei från Malaysia för att försöka bli popstjärna. Deras berättelser är fristående från varandra, även om de ibland möts som hastigast. Filmen börjar med att ett flygplan landar på Taipeis flyplats, och Xiang är med på planet, Jie, från Malaysia. Lily är på flygplatsen för att vinka av sin dotter som ska på språkresa (?) till USA. Där delar de alla rum med varandra, men ovetandes om varandras existenser. Vid ett senare tillfälle sitter Jie på samma restaurang som Lily.

Det är två saker som är slående med filmen, dels hur utsökt berättad och filmad den är, dels hur känslig och finstämd den är. Den är skriven och regisserad av Sylvia Chang, som också spelar en av huvudrollerna, som Lily. Med perfekt avvägda scener, lite återhållsamt diskreta, berättar hon om längtan och lidandet som är dessa ensamma kvinnors vardag, och de tre personernas historier visar på olika sätt att hantera situationen, och de slutar alla på olika sätt. Lily ringer desperat runt till alla män hon någonsin pratat med för att försöka hitta någon att träffa i helgen, men börjar istället hårdträna för att hålla humöret uppe. Xiang har tre män som trånar efter henne, men det är alltid på deras villkor, de finns aldrig där när hon behöver någon, och till slut så slänger hon sin mobil i vredesmod. Jie blir förälskad i sin rumskamrat Yi, en tjej som, liksom Jie, kommit till Taipei för att bli popstjärna. Det tar ett tag för Yi att förstå sina känslor och hon vågar aldrig agera, förrän i den emotionellt ambivalenta slutscenen på hennes berättelse, på samma plats som den började, på flygplatsen.

Det finns inte en scen, inte en ton, som inte känns äkta, och filmen har en skön blandning mellan sorg och komik som gör den än mer engagerande. Det är inte lätt att hålla flera berättelser i gång parallellt utan att de drar uppmärksamhet från varandra, men här är allt så superbt gjort att den skulle kunna användas som instruktionsfilm på filmskolor. Alla spelar också väldigt bra. Förutom de tre kvinnorna så passerar också en rockmanager, en ensamstående pappa, en i koma liggandes äldre kvinna, samt en affärsman och en tennistränare. De är alla bifigurer, men de lämnar outplånliga avtryck i de tre huvudpersoneras liv, och därigenom också i åskådarens liv.

Filmen påminner en hel del om koreanska Singles (2003), men är bättre och mer engagerande. Den säger också en hel del om den moderna människans vardag, uppbyggd kring mobiltelefoner, där konflikten mellan att vara självständig och stark krockar med längtan efter närhet och ömhet. Det är ett dilemma oavsett om du bor i Stockholm, New York, Seoul eller Taipei.

Auteurer

Auteurtanken, ibland missvisande kallad auteurteorin, är inte särskilt väl ansedd nu för tiden. Den brukar ofta angripas och fördömas. Vissa hävdar att eftersom en film är en kollektiv konstart så är det fel att lyfta fram en enskild individ. Andra menar att regissören inte har någon egen röst utan bara ett medel för den rådande diskursen. Andra menar att det är filmbolag och producenter som styr, inte minst i Hollywood. Men oavsett alla invändningar och all kritik så lever myten om regissören vidare. Exempelvis så sorteras nästan alla filmer efter sin regissör, och när man pratar eller skriver om en film så nämner man ofta regissörens namn innan titeln (Troells Hamsun, Attenboroughs Gandhi, och så vidare, på ett egentligen helt omotiverat sätt). Delvis gör man väl det för att det är praktiskt att vara mer specifik när man namnger filmer, men om det inte finns flera filmer med samma titel, varför slänga in regissörens namn som ett prefix?

I senaste numret av Vanity Fair noterade Peter Biskind att många regissörer hyllats oproportionerligt mycket, med tanke på hur få bra filmer de verkligen gjort. Hans exempel är exempelvis Robert Altman och William Friedkin. Han har onekligen en poäng där. Ibland känns det som om en regissör bara behöver göra en bra film för att sen kunna leva på den resten av livet.

Men det finns en annan lockelse med auteurbegreppet. Jag har skrivit flera gånger om manusförfattarna, och att de oftast glöms bort eller neglieras. Det samma gäller filmfotografer. Men samtidigt, det är lättare att prata om regissörer än de övriga. Det kan inte förnekas att det finns något synnerligen attraktivt med en regissör som har en sådan självständig och tydlig profil att man kan lära känna honom eller henne. Man känner igen deras stil, man lär sig deras tematik, man lägger märke till återkommande scener, repliker, vändningar, karaktärer. Man lär sig deras ideologi, man lär sig deras preferenser och deras svagheter. Den typen av relation har jag nästan bara till regissörer. Manusförfattare som Ben Hecht har också en särskild lockelse, och fotografer som John Alton eller Conrad Hall. Men det är lättare med en regissör. Det ligger i och för sig ingen kvalitetsaspekt i det. Man kan lära känna en regissör väl, utan att för den sakens skull uppskatta deras verk. Dessutom så finns det regissörer som inte alls lämnar några personliga spår efter sig, men filmer som de regisserat är ändå väldigt bra.

När jag en kväll satt och zappade famför tv:n så hamnade jag mitt i en svartvit långfilm. Jag visste inte vad det var för en film, och jag kände inte alls igen handlingen eller skådespelarna, men efter att jag tittat någon minut tänkte jag att det måste vara Michael Curtiz som regisserat den. När jag tittade i tidningen för att se vilken film det var så visade det sig att jag gissat rätt.

Jag gillar Cameron Crowes filmer, och efter att sett Vanilla Sky (2001) så funderade jag på vad han skulle göra härnäst. Min gissning var en film om Phil Spector. Lite senare läste jag i tidningen att Crowe arbetade på ett manus om just Phil Spector. (Vad som sen hände med det vet jag däremot inte.)

Underworld (1928) är regisserade av Josef von Sternberg, men då jag såg den första gången så slogs jag av hur mycket den i stilen påminde om Howard Hawks, fram till ungefär halva filmen. Resten var mer Sternbergsk. Lite efterforskningar efter jag sett den visade då att Hawks hade medverkat på manuset, och att von Sternberg själv ansåg att bara andra hälften av filmen verkligen var hans.

Se där tre exempel på hur tillfredsställande det kan vara när man verkligen är bekant med ett regissörsskap. Man får känna sig lite priviligerad, det blir lite internt. Det är för mig en av de stora behållningarna med att se film. Att lära känna filmskaparna. Det krävs ju att man ser mycket film, men det är inte någon nackdel. Tvärtom. Sen finns ju lyckan när man äntligen får se en bortglömd film av en av sina favoritregissörer. En film man längtat efter länge och väl men gett upp hoppet om. Kanske visas den på en liten biograf i Paris just samma kväll man råkar går förbi , eller sent en natt på ITV i England när man råkar vara där. Ett problem är däremot det faktum att vissa av ens favoriter bland dagens regissörer är okända i Sverige så deras verk inte kommer hit. Med lite tur visas de på någon festival. Men det kan ju också vara skönt att gilla någon som är så pass okänd att hans/hennes filmer aldrig visats här. Man ska inte underskatta längtan efter exklusivitet, även om det ibland kan gå över i snobberi.

Som avrundning bjuder jag på mina favoritregissörerna, i alla fall är det de jag kommer på nu: Howard Hawks, Roberto Rossellini, David Lean, Buster Keaton, Mikio Naruse, Alfred Hitchcock, Satyajit Ray, Nicholas Ray, Michael Mann, Jean Renoir, Michael Powell, Woody Allen, Sam Peckinpah, F.W. Murnau, John Ford.

De fem favoriterna bland de nu verksamma har jag nämnt tidigare, men här kommer de igen, plus ett par till: Michael Mann, Claire Denis, Abolfazl Jalili, Wong Kar-Wai, Wes Anderson, Woody Allen, Peter Weir, Abbas Kiarostami, Clint Eastwood, Laetitia Masson, Jacques Rivette.

Stockholm filmfestival 2005 rapport 3

Debatten om kvinnlig hämnd fortsätter, se exempelvis kommentarerna till min första festivalrapport, eller följande artikel i Svenska Dagbladet. Själva festivalen är dock slut.

Fyra amerikanska filmer såg jag på festivalen, utöver redan omnämnda Me and You and Everyone We Know nu också 212, Lonesome Jim och How the Garcia Girls Spent Their Summer. Om det är något som förenar dem, bortsett från det grovkorniga, digitala fotot, är det nog sökandet efter någon som förstår och bryr sig om. Särskilt tydligt är detta i 212, en film som har kommunikationssvårigheter som sitt tema. Den skildrar hur vi har lättare för att prata med, eller med hjälp av, en maskin, sen må det vara en telefon, en bandspelare, en kopiator, eller en dator. How the Garcia Girls Spent Their Summer handlar om tre generationer Garcias, den äldsta lever ensam och tar körlektioner vid 75 års ålder, hennes dotter driver en charkuteriaffär och bor ensam med sin dotter. De blir alla tre uppvaktade av män, men det är bara den äldsta av dem som finner någon egentlig lycka, till hennes dotters stora frustration. På det området är filmen tämligen unik, nämligen hur den skildrar en gammal kvinnas sexualitet och lust.

Koreanska The President's Last Bang handlar om mordet på president Park Chun-hee 1979. Han sköts ihjäl vid matbordet av chefen för Sydkoreas underrättelsetjänst, och det är han, chefen, som är filmens huvudperson. Det är väldigt snyggt alltsammans, vissa sekvenser är rakt igenom briljant ljussatta och filmade (Woo-hyeung Kim är fotograf), och det är välspelat, men också förvirrande. Allt är väldigt komprimerat och oklart, men det hjälper dock om man är insatt i koreansk historia. Filmen glider hit och dit, och ibland är det ren slapstick, ibland tungt samvetsdrama. Men den lyckas faktiskt hålla båda bollarna i luften samtidigt, fast jämfört med regissören/manusförfattaren Sang-soo Ims förra film A Good Lawyer's Wife (2003) var den något av en besvikelse. Detta var andra filmen jag sett om mordet på Park Chun-hee, den förra var The President's Barber (2004) som jag såg i Seoul förra året. De har mycket gemensamt, inte minst den tämligen makabra blandningen av slapstick och ond, bråd död. Båda var också stundtals oerhört gripande, men samtidigt lite disträa och luddiga, som om filmskaparna kände sig lite osäkra eller nervösa inför ett sådant politiskt brännbart ämne.

Den bästa filmen jag såg på festivalen var dock den senaste filmatiseringen av Stolthet och fördom. Även om jag tycker att Emma är den bästa av Jane Austens romaner, är detta nog den bästa av de filmatiseringar av hennes böcker jag sett. Dels tack vare de sprudlande skådespelarinsatserna, och dels för kameraarbetet. Kameran fångar både den stora balsalen i sin helhet, och den lilla hand som generat sträcks fram, och den rör sig lätt och ledigt, som ett löv för vinden, i långa, vindlande, svindlande åkningar genom hus och hem, upp för trappor, ner för trappor, in genom fönster, ut genom dörrar. Hela filmen sjuder av liv och rörelse, och är en fröjd att skåda. Man har också väl tagit till vara Austens bitska satir och kvickhet (manusförfattare är Deborah Moggach), och persongalleriet är ljuvligt. Keira Knightley spelar Elizabeth Bennet med glans. Men det är de små ögonblicksbilderna som lever kvar längst, av ett ögonkast, eller den utsträckta handen.

Och därmed var det slut, inte bara på festivalen utan också på min festivalrapportering. Nästa vecka blir det andra ämnen.

Stockholm filmfestival 2005 rapport 2

Före gårdagens festivalvisning av Me and You and Everyone We Know så fick regissören/författaren/huvudrollsinnehavaren Miranda July säga några ord. Hon frågade publiken om vi alla kommit direkt från jobbet för att se filmen. Många mumlade instämmande varpå July ungefär sa: "I can't even begin to imagine what you all do. Somehow I picture you all working in health care, but that can't be." Hennes korta framträdande var en uppvisning i ohämmad spontanitet, och hennes film var inte så mycket annorlunda. Hon och filmen hade helt enkelt mycket gemensamt. Med sin blandning av vimsighet (en korsning mellan Diane Keatons Annie Hall och Sandra Bullocks många rollfigurer), hängivenhet och nyfikenhet har July och hennes film gjort bejublad succé på festivaler världen över, och bland filmkritiker, som, när de skrivit om den, fått något oskuldsfullt hänfört över sig. Det finns också en bra intervju med henne i Guardian Unlimited.

Filmen handlar om en nyligen frånskild skoförsäljare (John Hawkes), hans två barn (Miles Thompson och Brandon Ratcliff), en performancekonstnär (Miranda July), två tonårstjejer (Natasha Slayton och Najarra Townsend), en något yngre tjej (Carlie Westerman), skoförsäljarens arbetskamrat (Brad William Henke), en äldre man (Hector Elias), samt en föreståndarinna för ett konstmuseum (Tracy Wright). De är alla ensamma, sökande och förvirrade. Skoförsäljaren eldar upp sin hand; hans sexåriga son sexchattar på internet; hans 14-åriga son och tonårstjejerna har oralsex, för att testa; den något yngre tjejen samlar handdukar och hushållsartiklar i sin brudkista; arbetskamraten sätter upp obscena texter på sitt fönster; den äldre mannen beklagar sig över att han levt ett helt liv med en kvinna han inte tyckte särskilt mycket om; performanceartisten närmast förföljer skoförsäljaren, och museumsföreståndarinnan lever ensam och försöker hitta passionen på internet. Se där ett nedslag i den ensamme bowlarens tidevarv. Det hela må låta uppgivet och deprimerat, men är det inte, för det finns så mycket humor och ömhet i skildringen att det efterhand blir oemotståndligt. Det finns en scen som sammanfattar hela filmen, som sammanfattar ett helt liv, där en man och en kvinna slår följe från varuhuset till sina parkerade bilar. De känner inte varandra, men låtsas att den sträcka de går symboliserar deras liv tillsammans. Deras första dejt var när de kom ut ur affären, och sträckan är deras äktenskap, och när de skiljs åt i vägkorsningen så får det symbolisera deras död. Det är vackert och gripande, och som en film i filmen.

Det finns inte någon egentlig handling i filmen, och den saknar riktning, men det gör ingenting, däremot blir den ibland lite väl chict indie-aktig, och kanske lite enerverande. Men den är välspelad och insiktsfull om människans tillkortakommanden som social varelse. Det var inte svårt att tänka på Nicole Holofceners filmer, och det faktum att Catherine Keener mycket väl hade kunnat spela rollen som museets föreståndarinna. Men det är Miranda Julys film, tillika hennes långfilmsdebut. Hon är känd i USA sedan tidigare som författare och konstnär och för den som vill stifta bekantskap med ett av hennes verk så finns det på internet. Det heter Learning To Love You More och det är väl också vad filmen handlar om, och kanske allt hennes skapande.

Stockholm filmfestival 2005 rapport 1

Med anledning av Stockholms filmfestival kommer jag att vara mer aktiv på filmforum den här veckan än brukligt är. Festivalen har nu pågått i fem dagar och allt är som vanligt. Volontärerna vet ingenting om någonting, eftersom de inte fått veta någonting av de (vanligtvis sura och självupptagna) ansvariga personerna. Den förhärskande tonen bland festivalens filmer är våld och provokation, med en omgång sex vid sidan av. Ord som ”kontroversiell”, ”udda”, ”unik”, ”säregen” och ”modig” står som spön i backen i program och katalog. Att de bara orkar. Det är inte utan att man längtar efter ett hyperkommersiellt, inställsamt och ohämmat sentimentalt drama med rara tanter, roliga hundar och söta barn med tindrande ögon, gärna utspelat i en kärnfamilj på julafton där alla är snälla och glada.

Men trots allt visas det bra och spännande film. Som Kim Ki-Duks senaste film The Bow. Ett stramt, stillsamt, koncentrerat drama om en ung kvinna och en gammal man som lever i harmoni på en båt, tills en dag en ung man kommer ombord och väcker kvinnans, eller snarare tjejens, lustar. Filmen är nästan utan dialog (mannen och flickan har inga repliker alls), vilket i kombination med den lätt dröjande tonen, som känns igen från tidigare filmer av Kim, nog kan skrämma bort mer sensationslystna åskådare, men för mig var det en av de stora behållningarna, precis som det var i Kims förra film Järn 3:an (2004). Vad som också känns igen är det faktum att filmen är ett drama om existentiellt utanförskap, där en ung, späd kvinna blir manipulerad och trakasserad av män.

Kvinnor som trakasserats och plågats av män är också ett av festivalens teman, under rubriken Female Revenge. Festivalen menar att det finns en ny trend inom filmen som handlar om kvinnlig hämnd. För att understryka detta visar man fyra filmer. Två koreanska, Lady Vengeance (2005) och This Charming Girl (2004), en brasiliansk, Four for None (2004) och en tysk vampyrfilm, Bloodrayne (2005). Men finns det verkligen fog för att tala om en trend? Kill Bill (2003) brukar också nämnas, men det var ju två år sen den kom, och har dessa filmer, gjorde under loppet av nästan tre år på tre olika kontinenter, verkligen något gemensamt, och är kvinnlig hämnd så ovanligt att dessa filmer verkligen pekar på något nytt och revolutionerande? En av de bästa Bond-filmerna, Ur dödlig synvinkel (1981), har exempelvis kvinnlig hämnd som tema. Carole Bouquet spelar Melina Havelock som, beväpnad med armborst, jagar och skjuter ihjäl de som dödat hennes föräldrar, och därtill räddar hon livet på Bond vid mer än ett tillfälle. Två år senare gjorde Clint Eastwood Sudden Impact, som handlar om en kvinna som hämnas på de män som våldtog henne. När hon i slutet skjutit ihjäl den sista så blir hon inte gripen av polisen, utan vandrar vidare fri. På 70-talet kunde man se Pam Grier hämnas sin syster i Coffy (1973). Thelma & Louise (1991) hämnas på män, Dolores Claiboure (1995) hämnas på sin man. Claude Chabrol har skildrat hämnande kvinnor, liksom Francois Truffaut. 1996 kom två filmer om kvinnor som hämnas, amerikanska Öga för öga där Sally Field hämnas på mannen som mördat hennes dotter, och holländska Antonias värld. Kill Bill bygger ju därtill på flera äldre hämnarfilmer, såsom svenska Thriller – en grym film (1974) och japanska Shurayukihime (1973, på engelska Lady Snowblood). Och kvinnan har också i nästan alla dessa exempel varit hjälten. Vi kan gå ännu längre bak i filmhistorien, till 1920-talet, och kanske även längre tillbaks än så, men min poäng har nog ändå gått fram. Hur kontroversiellt och nytt är det egentligen med en kvinnlig hämnare?

I filmfestivalens tidning menar Emma Gray Munthe att filmer med hämnande kvinnor får ett helt annat bemötande än filmer med hämnande män och anar en misogynism bakom det. Hon citerar Roger Eberts recension av Day of the Woman / I Spite on Your Grave (1978) som exempel. Jag undrar dock vilken recension det är. Inte den som han skrev för Chicago Sun-Times i alla fall. Hon nämner inte heller att Ebert sågar en manlig hämnarfilm som Death Wish II (1982), och fastslår att den är lika dålig som Day of the Woman. Den gode Ebert gav dessutom tre stjärnor av fyra möjliga till ovannämnda Sudden Impact. Sedan nämner Grey Munthe hur Snabbare än döden (1995) sågats, liksom Catwoman (2004), men sågades de verkligen på grund av att de hade kvinnliga hämnare? Var det inte för att de var riktigt dåliga filmer som de fick så dålig kritik. Batman – återkomsten (1992), som också har en hämnande Catwoman, fick bra kritik, men så är den också bra. Öga för öga sågades, men inte Thelma & Louise eller Dolores Claibourne. Truffaut och Chabrol är ju de flesta kritikers favoriter.

Jag kan visst tänka mig att kvinnligt våld på vita duken får andra reaktioner än manligt våld, och att vissa män, och kvinnor, har svårt att acceptera kvinnor som tar plats, ger tillbaka och hävdar sin rätt, men med hjälp av några lösryckta citat och exempel kan man varken fastslå det ena eller det andra om orsaker och motiv. Och, som sagt, att vi ser en ny trend, det har festivalen inte lyckats övertyga mig om.

Jag återkommer med fler festivalrapporter under veckan, nästa blir på onsdag.

The Lubitsch touch

En manusförfattare gav en gång ett tomt papper till Lubitsch och sa "Now let's see if you can give that the 'Lubitsch touch'!" Det var förstås en protest å manusförfattarnas vägnar för att kritikerna bara hyllade regissören, det vill säga Lubitsch, och inte manusförfattarna. Vad de hyllade honom för var just "the Lubitsch touch", det där svårdefinierat, speciella som gav Lubitschs filmer deras särprägel och som var en kvalitetsstämpel. Men kanske är just det faktum att det är något svårfångat, som gör att det blir desto mer intressant.

Lubitsch var född i Berlin 1892, och tillhörde den tyska, judiska borgarklassen. Han älskade teater och scenen, och jobbade på faderns firma på dagarna och stod på scenen på kvällarna. Han hamnade till slut i den uppblomstrande tyska filmindustrin, och så fann han sig vid 26 års ålder vara en av Tysklands främsta regissörer. Som sådan varvade han påkostade epos med kvicka komedier, och hörde under 1920-talet till en av stumfilmens främsta mästare. Under 20-talet flyttade han också till USA, men flytten påverkade inte hans ställning. Inte heller ljudfilmens uppdykande påverkade Lubitschs flyt, och ända fram till sin död, av en hjärtattack under inspelningen av Damen i hermelin (1948), tillhörde han filmens mest respekterade, beundrade och efterhärmade företrädare.

Lubitschs filmer kännetecknas av elegans, såväl etisk som estetisk. Hans filmer har ett särskilt skimmer över sig, han var själv alltid välskräddad och med monokel, alltid artig och belevad, fast med en syrlig tunga, precis som hans filmer. Tjuvar i paradiset (1932) utspelas till stor del i Venedig, fast även om gondoljären sjunger O sole mio, så är det inte två älskande i gondolen, utan sopor. Det är en del av Lubitschs storhet, driften med det förväntade, viljan att rycka undan mattan för den blaserade betraktaren. Den andra delen av Lubitschs storhet är hans totala engangemang och hängivenhet. Mer än de flesta andra filmskapare var Lubitsch sina filmer, han var dem till den milda grad att han ibland trampade på skådespelares, manusförfattares och fotografers tår. Han kunde visa hur någon skulle klä sig, gå, tala, gestikulera. Filmen var hans hela liv, och han tänkte inte låta någon komma i vägen mellan hans vision och den färdiga filmen. Det faktum att han var så framgångsrik och hans filmer var sådana publiksuccéer gjorde att han fick den friheten.

Även om Lubitsch under större delen av sin karriär var verksam i USA, så lämnade han inte Europa, tvärtom, han tog det med sig till USA. Många av hans stora filmer utspelas i Budapest, Paris, Warsawa, London, och de bygger ofta på pjäser skrivna av europeisk författare. Han hade en trogen medarbetare i Samson Raphaelson, med vilken han skrev manus till nio av sina filmer. Två av hans filmer byggde också på manus av Billy Wilder och Charles Brackett, Blåskäggs åttonde hustru (1938) och Ninotchka (1939). Men över allt och alla tornade Lubitsch upp sig, trots att han var ganska kortväxt.

Men the touch då, vad var det. Ja, för mig är det en fråga om en diskret antydande blinkning, där en persons blick, eller en stängd dörr, säger mer än en hel monolog. Lubitsch är nyansernas mästare. Men det är mer, det är också en fråga om en känslomässig hållning. Hos Lubitsch ligger alltid tragedin och ruvar i bakgrunden. Bakom humorn i hans komedier ligger ofta en förtvivlan, en desperation. Ibland ligger hotet från ett totalitärt system och pressar på, men det är främst skräcken för att bli övergiven och ensam som ger filmernas deras klangbotten, och det faktum att karaktärerna är för belevade och väluppfostrade för att låta deras inre känslor styra eller ens synas. Där ligger Lubitsch verkliga storhet. Som Andrew Sarris skrev: "What are manners, after all, but the limits to man's presumption, a recognition that we all eventually lose the game of life but that we should still play the game according to the rules?" Och "manners", det är vad Lubitsch fokuserar på, det är hans ämne, hans livslånga projekt. Det finns alltså tydliga paralleller till Jean Renoir, en av Lubitschs beundrare, och främsta Renoirs Spelets regler (1939). Och detta ämne behandlar Lubitsch på olika sätt, ur olika vinklar, fram till sin sista fullbordade film Husan som inte visste sin plats (1946), som är en av hans bästa.

Men trots alla Lubitschs goda sidor är det något som fattas. Jag har ännu inte sett en helt lyckad film av honom, närmast kommer Korsdrag i paradiset (1941). Hans filmer saknar ofta den rätta gnistan, de kan bli för polerade, för förfinade. Det är mer liv hos hans konkurrenter såsom Cukor, McCarey, Leisen, Stevens. Ninotchka anses ju som en klassiker, men den är varken särskilt rolig eller särskilt intressant, även om Garbo har följande sköna replik: The last mass trials were a great success. There are going to be fewer but better Russians. (Vilket känns som en typisk Wilderism.) Nyinspelningen Silkesstrumpan (1957) med Fred Astaire och Cyd Charisse är därtill betydligt bättre.

Men Lubitsch är ändå en av de stora, och en av de inflytelserika. Bland hans många beundrare återfinns Billy Wilder, Wes Anderson, Cameron Crowe och Nora Ephron. Ephrons föräldrar arbetade på ett manus åt Lubitsch men hans hälsa satte stopp för projektet. Det är alltså inte så konstigt att just Ephron kanske bäst förvaltar arvet efter Lubitsch.

Höstplaner och filmtips

Jag kommer att minska ner på antalet långa inlägg jag lägger ut på filmforum. Från och med nu kommer en ny text att läggas ut blott varannan vecka, närmare bestämt ojämna veckor. Nästa inlägg kommer alltså nästa måndag, 7 november.

En av anledningarna till att jag minskar på publiceringstakten är att jag startat en ny, allmänpolitisk blogg. Den heter kommentar och återfinns på komtar.blogspot.com. Principen är den samma som förut på filmforum, det vill säga ett långt inlägg i veckan.

Idag blir det dock lite filmtips:
dvd köp: Jean-Pierre Melvilles Le samourai från 1967 med Alain Delon. Den är stram, existentiell, fatalistisk, underbar kort sagt. (Släpptes 25 oktober i USA av Criterion)

dvd hyr: I Heart Huckabees från 2004 av David O. Russell, en av USA:s mest excentriska filmskapare. Detta är hans senaste spelfilm, som släppts direkt på video i Sverige. Den är galen, filosofisk, politisk och ohämmat pretentiös, och rätt upplyftande. (Släpptes 26 oktober i Sverige av Warner)

tv: Hideous Kinky från 1998 av Gillies och Billy MacKinnon, baserad på Esther Freuds roman. Kate Winslet spelar hippiemamma på resa i Marocko med sina två döttrar. Vackert, roligt och gripande. Esther är för övrigt dotterdotterdotter till Sigmund. (Visas torsdag 3 november 01:55 på TV3. Den finns också som hyrfilm.)

bio: Järn 3:an. Koreanska regissörsstjärnan Kim Ki-Duks hittills bästa. Skör och vacker, sinnlig rent av. (Går kanske inte i hela landet men i alla fall i Stockholm, Uppsala och Göteborg.)

Fascisten och Spindelns strategi

Vissa filmer är så omtumlande att man inte blir den samma efter att ha sett dem. 1970 kom två filmer som mer än de flesta är just så omtumlande, Spindelns strategi och Fascisten, båda skrivna och regisserade av Bernardo Bertolucci. Den förstnämnda är baserad på en novell av Jorge Luis Borges (som bara är på ett par sidor), den andra bygger på en roman av Alberto Moravia. De är olika varandra, men samtidigt kompletterande, och ingen som har ett seriöst intresse för filmkonst får negligera dem.

Spindelns strategi berättar om Athos Magnani som återkommer till sin hemstad, där han söker efter sanningen om sin pappa, död sedan länge. Fascisten berättar om Marcello, en ryggradslös och emotionellt avtrubbad man som under fascist-eran i Italien förråder en vän och dennes hustru, tillika Marcellos älskarinna, till regimen. Men det är inte historierna som är det viktiga, det är behandlingen av ämnet. Filmerna rör sig fram och tillbaka i tiden, själva tiden blir ett ämne i sig. Nutid och dåtid flyter ihop och flyter isär, och löper parallellt, och begrepp som sanning, myt, ära, heder, moral, karaktär, mening och mål behandlas, betraktas och förkastas. Filmerna bökar runt i historiens lera och kommer upp med obehagliga sanningar. Kan vem som helst bli fascist? Är det de starka ledarna eller de svaga undersåtarna som är farligast? Är sanningen mer värd än lögnen? Vad är förresten sanning? Finns det en sanning?

Men filmerna är inte bara tematiskt omtumlande, de är också estetiskt fulländade. Särskilt Fascisten är en konstant njutning att skåda. Den växlar mellan det vackert måleriska och det osminkat intima. Avrättningen som är effekten av sveket utspelas i skogen, där solljuset spelar mellan träden, och dimman sveper över marken. Här finns inslag av film noir, av naturlyrik och av diskbänksrealism, det är som om Bertolucci och fotografen Vittorio Storaro plockat det bästa ur filmhistorien och överfört det till sin film, och i processen överträffat allt som kommit innan. Spindelns strategi är annorlunda i stilen, inte lika stiliserad med ljus och skugga, men ett visuellt kraftprov likafullt. Det är spännande att se hur Bertolucci tagit Borges korta, knapphändiga text, som mest bara är några funderingar, och utan att egentligen ändra på historien, men genom att tillföra bilder, gett den ett helt nytt liv.

För den som söker referenser så påminner Spindelns strategi om Theo Angelopoulos, men Angelopoulos hade bara gjort en film 1970, så det är han som inspirerats av Bertolucci, inte tvärtom. Fascisten är som en blandning av Fritz Lang, Hitchcock och, kanske framför allt, Jean-Pierre Melville, och här är det Bertolucci som inspirerats. Såväl estetiskt som känslomässigt.

Sex och politik, makt och sex, är ofta två sidor av samma mynt, och det finns en stark underton av sexualitet, både förtryckt och utlevad, i Fascisten. Här finns tyvärr även en viss sexism, och det är en av filmens svagheter, tillsammans med en viss övertydlighet i flera scener. Spindelns strategi brister i den lite kyliga tonen.

Men invändningarna till trots, Spindelns strategi och Fascisten är filmer som spränger filmkonstens ramar, som får åskådaren att växa, som leker med tiden, rummet och verkligheten, och ifrågasätter dem.

KYTV dokumentärer

"Vi utgår från verkligheten." Så lyder mottot som står att läsa på KYTV:s webbsida. KYTV står för Kvalificerad Yrkesutbildning TV-produktion, och där lär man studenterna att göra kvalitativa tv-produktioner, eller, som sidan säger:

"Utbildningens underliggande mål är att utveckla människor som kan arbeta självständigt på egen hand och tillsammans med andra i lag. Människor som har utvecklat förmågan till kritiskt granskande och kreativt tänkande, som både kan upptäcka detaljer och se helheten."

Minsann! Men låt oss inte prata mer om det. Med ett motto som det ovan citerade är det kanske bara naturligt att KYTV:s dokumentärsfilmsproduktion håller en hög profil. Förra veckan kunde man avnjuta förra läsårets sex dokumentärer under en helkväll. De var alla mellan en kvart och tjugo minuter långa, och visades tre i taget, med en mingelpaus däremellan.

Den första hette Clint och handlade om Clint Östlund, en kille i 10-års åldern som var diagnostiserad med adhd och tourettes syndrom. Han var dock en synnerligen levnadsglad människa, även om han hade det svårt med mobbningen.

Film nummer två var Fru gudinna och fru gudinna var en medelålders kvinna som var praktiserande häxa.

Film nummer tre hette La Gaylia och handlade om soulstjärnan La Gaylia Fraizer.

Sen var det paus, och tid att reflektera över det faktum att alla tre filmerna varit konventionella och lite präktiga. I princip var det bara huvudpersonerna som satt och pratade, eller höll monologer, om sig själva, rakt upp och ner. Den första fick sin kraft tack vare Clints egen vitalitet. De två andra var ganska menlösa, särskilt den om La Gaylia, som mest kändes som en promotionvideo, beställd av skivbolaget.

Filmerna efter pausen var dock annorlunda. Den första, Kenneth, var formellt betydligt mer inspirerande och mer bildmedveten än de tre första, och hade en helt annan ton. Den hade mer poesi helt enkelt, även om de använde greppet med en fingerad blixtfotografering någon gång för mycket. Det var dessutom ett fascinerande ämne. Kenneth var nämligen obducent, och filmen var inte så mycket ett porträtt av Kenneth, som Kenneths syn på livet och döden. Jag satt trollbunden hela tiden.

Efter det kom en cinema vérité inspirerad film som hette Glasade gången och utspelade sig på lunchrestaurangen Glasade gången i Hägersten. De har specialiserat sig på att anställa utvecklingsstörda, vilka utgör en stor del av kökspersonalen. Här fanns det ingen story och inga som berättade om sig själva, istället var det bara korta scener där de anställda bakade, åt och käbblade. Problemet var att det hela blev till en exploatering av de medverkande. Man fick inte se dem i egenskap av arbetare på en restaurang, utan man fick se dem när de gjorde "roliga" saker, eller var "söta", för att de var utvecklingsstörda, och effekten blev att publiken skrattade åt dem, och inte med dem. Det hela blev lätt osmakligt.

Men som tur var så var den sista filmen full av värme och musikalitet, som för att väga upp det föregående magplasket. Det är inte schyst att bua hette den, och handlade om Anna och Sandra, professionella karakoesångerskor, och deras liv i rampljuset. Även om filmarna inte kunde låta bli en klumpig inzoomning på Sandra när hon pratade om hur ofta hon var olycklig, så var filmen kvällens näst bästa, och en riktigt bra avslutning på kvällen.

Alla sex filmerna, oavsett andra brister några av dem hade, var synnerligen välgjorda rent tekniskt, men kanske att utbildningen borde ägnat mer tid åt frågor om etik, mening och sammanhang. Något att tänka på är också att inte förälska sig för mycket i den person man dokumenterar. Att hålla en viss kritisk distans tror jag är nödvändigt, för att inte porträttet ska bli inställsamt och romantiserande. Men hur som helst, de gav mersmak för kommande årskullar från KYTV, och det bådar gott för den svenska dokumentärfilmens framtid. Nu hoppas jag att de kommer att visas på tv.

Nora Ephron

I fredags hade En förtrollad romans (2005) svensk premiär, och det var hög tid att den kom hit, eftersom hon som skrivit och regisserat den, Nora Ephron, är en av mina favoriter. Det har hon varit sen jag såg Michael för nio år sen. Tyvärr har hon inte gjort så många filmer under sin drygt 30-åriga karriär, men de jag sett har varit desto bättre.

Ephron är född 1941, och inledde sin skrivarkarriär som kolumnist i Esquire. Hon började skriva för tv på 70-talet och 1983 skrev hon manus til spelfilmen Silkwood (1983), baserad på Karen Silkwoods liv, som avslöjade oegentligheter på ett kärnkraftverk innan hon avled under oklara omständigheter. Hon spelas av Meryl Streep, och filmen är ett lågmält drama om arbetarklassen och politiska konspirationer. Mellan 1976 och 1980 var Ephron gift med Washington Post-journalisten Carl Bernstein, och deras liv tillsammans blev först en roman och sen ett filmmanus, I lust och nöd. Filmen kom 1986, och är inte särskilt märkvärdig, men den har Streep och Jack Nicholson i huvudrollerna, och en väldigt bra picknickscen.

Ephrons nästa manus var När Harry mötte Sally (1989), och det första med ett klassiskt Ephrontema. Den handlar om ett par som pratar om kärlek i två timmar och sen slutligen får till det. Den är också uppbyggd runt filmkärlek och äldre kärleksfilmer, i det här fallet är det Woody Allens Annie Hall (1977) som är en inspiration. Dessutom spelar Meg Ryan den kvinnliga huvudrollen.

Efter några manus till så gjorde Ephron sin regidebut 1992, med Här har du ditt liv. Manus skrev hon med sin syster Delia Ephron, och den handlar om en ensamstående mor som är ståuppkomiker. Men det är hennes andra film som regissör som är det första riktiga storverket. Nämligen Sömnlös i Seattle. Den berättar om Sam Baldwin (Tom Hanks), änkling, och hans son Jonah. Jonah är den som driver handlingen i filmen, för han är så förtvivlad över att pappa är ensam och ledsen efter mammas död att han gör allt han kan för att hitta en ny mamma. Samtidigt sitter, på andra sidan USA, Annie Reed (Meg Ryan) och ser på Allt om kärlek (1957) och drömmer om att träffa den rätta. I filmens sista scen så träffas de äntligen, Sam och Annie. Med sin kyska historia skulle den kunnat heta Kärlek i aidsens tid, och det är en historia som inte riktigt passar den ironiska generationen, eller den postironiska. Men det är en förträfflig och ljuvlig film. Den har en delikat touch, välspelad och med genuin känsla. Här är allt på riktigt. Visserligen är Ephron en fena på att skriva dräpande oneliners, men det är sorgen och ensamheten som är filmens bärande tema. Utan Ephrons lätta handlag hade det så lätt kunnat bli för mycket, men hon finner alltid precis rätt balans mellan det sentimentala och det satiriska, det vemodiga och det humoristiska.

Tre år senare gjorde hon Michael, med John Travolta, Andie MacDowell och William Hurt. Manus skrev hon återigen med sin syster. Den handlar om tre journalister som reser ut på vischan för att intervjua en gammal dam som säger sig ha en ängel som inneboende. En av poängerna med den är att det verkligen är en ängel, men att det inte är något särskilt med det. Det är den gamla damen och ängeln, Michael, som driver med journalisterna och tycker att de är knäppa, inte tvärtom. Här finns också de inslag av det övernaturliga som hon senare återkommer till i En förtrollad romans. Men bland all humor så är det återigen ensamhet och vemod som är filmens bestående känsla, allt vackert, distinkt filmad. Här finns en scen då en av karaktärernas hund blir överkörd av en lastbil som är ett mästerverk i miniatyr. Såväl visuellt som emotionellt. Solreflexerna från lastbilens vindruta i Hurts ögon anger tonen, och lyckas skapa en känsla av oro och hot, innan ens lastbilen själv blivit synlig.

Systrarna Ephrons nästa film är en mer regelrätt nyinspelning av en äldre romantisk komedi, närmare bestämt Lubitschs Den lilla butiken (1940), som i sin tur bygger på en pjäs av Miklós László. Ephrons version heter Du har mail och återigen är det Tom Hanks och Meg Ryan i huvudrollerna, som Joe Fox och Kathleen Kelly. De är e-brevvänner, utan att de någonsin träffats. När de till slut träffas så tål de inte varandra. Ett parallellt tema den här gången, som inte finns med i förlaga, är om den förändrade tidsandan, där de stora affärskedjorna köper upp de små specialistbutikerna, eller driver dem i konkurs. Det är skildrat med den rätta balansen mellan nostalgi och acceptans för att tiderna förändras. I övrigt så gäller det jag sagt om Sömnlös i Seattle och Michael också för Du har mail. Lika välspelad, engagerad, genuin och stämningsfull. Den har också en kaféscen mellan Kathleen och Joe, som överträffar kaféscenen i förlagan (där det är James Stewart och Margaret Sullavan som spelar brevvännerna). I scenen ändras tonfallet så obemärkt och ändå påtagligt att man ryser när man ser den. Från humor till bitterhet, där Kathleen, som hela filmen varit blyg och hunsad, äntligen säger precis vad hon tycker, och blir riktigt elak, och Joe blir förkrossad, inte minst för att han vet att han förtjänar allt han får. Den påminner där om den ovannämnda picknickscenen från I lust och nöd, som också den går från den komiskt, idylliska, till att förtryckta känslor plötsligt blommar upp och bitterheten inte längre går att dölja.

Ephrons senaste film En förtrollad romans har blivit ganska illa åtgången av kritikerna, både här och i USA. Den har också påtagliga brister på manusstadiet. Den är underutvecklad och stressar fram utan att personer och händelser får sjunka in. Det är annars stillheten som är en av Ephrons förtjänster. Dessutom blir det en kontrast mellan Will Ferrells humor och Ephrons. Men detta sagt, så nog är det en Ephronfilm. Nicole Kidman är perfekt, och skämten avlöser varandra oavbrutet, och hela filmen är en blandning av hyllning till och satir av gångna tiders romantiska komedier, i det här fallet främst tv-serien Bewitched. Det hela blir till en metafilm, en film som bygger på en äldre förlaga, Bewitched, samtidigt som den handlar om inspelningen av en nyinspelning av just Bewitched. Will Ferrell har till och med en scen där han försvarar och motiverar beslutet att göra en nyinspelning.

I en recension i New York Times skrev Manohla Dargis att Ephron var mest känd för "for bowdlerizing Lubitsch's "Shop Around the Corner" with her execrable "You've Got Mail"." men i mina ögon så är Ephron en av de få som idag faktiskt klarar av att föra arvet efter Lubitsch, Mitchell Leisen och Leo McCarey vidare. Hennes första jobb för tv var på en tv-serie byggd på Spencer Tracy/Katherine Hepburn-filmen Adams revben (1949). Tv-serien har jag inte sett, men Du har mail är lika bra som Den lilla butiken, Sömnlös i Seattle är bättre än Allt om kärlek, och även om Ephron inte gjort någon film som kan mäta sig med Min fru har en fästman (1937) så beror det nog inte så mycket på Ephron som på att Tom Hanks inte är Cary Grant.