Stockholm filmfestival 2005 rapport 2

Före gårdagens festivalvisning av Me and You and Everyone We Know så fick regissören/författaren/huvudrollsinnehavaren Miranda July säga några ord. Hon frågade publiken om vi alla kommit direkt från jobbet för att se filmen. Många mumlade instämmande varpå July ungefär sa: "I can't even begin to imagine what you all do. Somehow I picture you all working in health care, but that can't be." Hennes korta framträdande var en uppvisning i ohämmad spontanitet, och hennes film var inte så mycket annorlunda. Hon och filmen hade helt enkelt mycket gemensamt. Med sin blandning av vimsighet (en korsning mellan Diane Keatons Annie Hall och Sandra Bullocks många rollfigurer), hängivenhet och nyfikenhet har July och hennes film gjort bejublad succé på festivaler världen över, och bland filmkritiker, som, när de skrivit om den, fått något oskuldsfullt hänfört över sig. Det finns också en bra intervju med henne i Guardian Unlimited.

Filmen handlar om en nyligen frånskild skoförsäljare (John Hawkes), hans två barn (Miles Thompson och Brandon Ratcliff), en performancekonstnär (Miranda July), två tonårstjejer (Natasha Slayton och Najarra Townsend), en något yngre tjej (Carlie Westerman), skoförsäljarens arbetskamrat (Brad William Henke), en äldre man (Hector Elias), samt en föreståndarinna för ett konstmuseum (Tracy Wright). De är alla ensamma, sökande och förvirrade. Skoförsäljaren eldar upp sin hand; hans sexåriga son sexchattar på internet; hans 14-åriga son och tonårstjejerna har oralsex, för att testa; den något yngre tjejen samlar handdukar och hushållsartiklar i sin brudkista; arbetskamraten sätter upp obscena texter på sitt fönster; den äldre mannen beklagar sig över att han levt ett helt liv med en kvinna han inte tyckte särskilt mycket om; performanceartisten närmast förföljer skoförsäljaren, och museumsföreståndarinnan lever ensam och försöker hitta passionen på internet. Se där ett nedslag i den ensamme bowlarens tidevarv. Det hela må låta uppgivet och deprimerat, men är det inte, för det finns så mycket humor och ömhet i skildringen att det efterhand blir oemotståndligt. Det finns en scen som sammanfattar hela filmen, som sammanfattar ett helt liv, där en man och en kvinna slår följe från varuhuset till sina parkerade bilar. De känner inte varandra, men låtsas att den sträcka de går symboliserar deras liv tillsammans. Deras första dejt var när de kom ut ur affären, och sträckan är deras äktenskap, och när de skiljs åt i vägkorsningen så får det symbolisera deras död. Det är vackert och gripande, och som en film i filmen.

Det finns inte någon egentlig handling i filmen, och den saknar riktning, men det gör ingenting, däremot blir den ibland lite väl chict indie-aktig, och kanske lite enerverande. Men den är välspelad och insiktsfull om människans tillkortakommanden som social varelse. Det var inte svårt att tänka på Nicole Holofceners filmer, och det faktum att Catherine Keener mycket väl hade kunnat spela rollen som museets föreståndarinna. Men det är Miranda Julys film, tillika hennes långfilmsdebut. Hon är känd i USA sedan tidigare som författare och konstnär och för den som vill stifta bekantskap med ett av hennes verk så finns det på internet. Det heter Learning To Love You More och det är väl också vad filmen handlar om, och kanske allt hennes skapande.