KYTV dokumentärer

"Vi utgår från verkligheten." Så lyder mottot som står att läsa på KYTV:s webbsida. KYTV står för Kvalificerad Yrkesutbildning TV-produktion, och där lär man studenterna att göra kvalitativa tv-produktioner, eller, som sidan säger:

"Utbildningens underliggande mål är att utveckla människor som kan arbeta självständigt på egen hand och tillsammans med andra i lag. Människor som har utvecklat förmågan till kritiskt granskande och kreativt tänkande, som både kan upptäcka detaljer och se helheten."

Minsann! Men låt oss inte prata mer om det. Med ett motto som det ovan citerade är det kanske bara naturligt att KYTV:s dokumentärsfilmsproduktion håller en hög profil. Förra veckan kunde man avnjuta förra läsårets sex dokumentärer under en helkväll. De var alla mellan en kvart och tjugo minuter långa, och visades tre i taget, med en mingelpaus däremellan.

Den första hette Clint och handlade om Clint Östlund, en kille i 10-års åldern som var diagnostiserad med adhd och tourettes syndrom. Han var dock en synnerligen levnadsglad människa, även om han hade det svårt med mobbningen.

Film nummer två var Fru gudinna och fru gudinna var en medelålders kvinna som var praktiserande häxa.

Film nummer tre hette La Gaylia och handlade om soulstjärnan La Gaylia Fraizer.

Sen var det paus, och tid att reflektera över det faktum att alla tre filmerna varit konventionella och lite präktiga. I princip var det bara huvudpersonerna som satt och pratade, eller höll monologer, om sig själva, rakt upp och ner. Den första fick sin kraft tack vare Clints egen vitalitet. De två andra var ganska menlösa, särskilt den om La Gaylia, som mest kändes som en promotionvideo, beställd av skivbolaget.

Filmerna efter pausen var dock annorlunda. Den första, Kenneth, var formellt betydligt mer inspirerande och mer bildmedveten än de tre första, och hade en helt annan ton. Den hade mer poesi helt enkelt, även om de använde greppet med en fingerad blixtfotografering någon gång för mycket. Det var dessutom ett fascinerande ämne. Kenneth var nämligen obducent, och filmen var inte så mycket ett porträtt av Kenneth, som Kenneths syn på livet och döden. Jag satt trollbunden hela tiden.

Efter det kom en cinema vérité inspirerad film som hette Glasade gången och utspelade sig på lunchrestaurangen Glasade gången i Hägersten. De har specialiserat sig på att anställa utvecklingsstörda, vilka utgör en stor del av kökspersonalen. Här fanns det ingen story och inga som berättade om sig själva, istället var det bara korta scener där de anställda bakade, åt och käbblade. Problemet var att det hela blev till en exploatering av de medverkande. Man fick inte se dem i egenskap av arbetare på en restaurang, utan man fick se dem när de gjorde "roliga" saker, eller var "söta", för att de var utvecklingsstörda, och effekten blev att publiken skrattade åt dem, och inte med dem. Det hela blev lätt osmakligt.

Men som tur var så var den sista filmen full av värme och musikalitet, som för att väga upp det föregående magplasket. Det är inte schyst att bua hette den, och handlade om Anna och Sandra, professionella karakoesångerskor, och deras liv i rampljuset. Även om filmarna inte kunde låta bli en klumpig inzoomning på Sandra när hon pratade om hur ofta hon var olycklig, så var filmen kvällens näst bästa, och en riktigt bra avslutning på kvällen.

Alla sex filmerna, oavsett andra brister några av dem hade, var synnerligen välgjorda rent tekniskt, men kanske att utbildningen borde ägnat mer tid åt frågor om etik, mening och sammanhang. Något att tänka på är också att inte förälska sig för mycket i den person man dokumenterar. Att hålla en viss kritisk distans tror jag är nödvändigt, för att inte porträttet ska bli inställsamt och romantiserande. Men hur som helst, de gav mersmak för kommande årskullar från KYTV, och det bådar gott för den svenska dokumentärfilmens framtid. Nu hoppas jag att de kommer att visas på tv.