Anything Else

Känslan de senaste åren är att varje ny film av Woody Allen har mötts med recensioner som sagt "efter flera svaga filmer är han nu äntligen hittat tillbaka till gammal god form". De som säger att Allen tappat stinget och rent generellt blivit sämre är också ganska många. Jag brukade själv vara en av dem. Men egentligen är det orättvist och ett exempel på hur lätt man låter sig ryckas med i en allmän ryktesspridning, som man låter bli en sanning utan att egentligen tänka efter om det stämmer.

Om nu Allen hamnat i en svacka på senare år, när uppstod då den? Låt oss se på de senaste 10 åren:
1995 På tal om Afrodite. Den är bra, fick bra kritik och Oscarnomineringar.
1996 Alla säger I love you. Jag är inte så förtjust, men den hyllades rejält, och fick många priser.
1997 Harry bit för bit. Det är min kära kusin Sofias favorit, jag gillar den också, den hyllades av kritikerna och Oscarnominerades.
1998 Kändisliv. Lite svagare, men generellt sett bra kritik.
1999 Dur och moll. Underbar, och fick bra kritik
2000 Småtjuvar emellan. Ganska klen, fick dock ganska bra kritik
2001 Skorpionenes förbannelse. Inget vidare, och fick ljum kritik
2002 Hollywood Ending. Inte särskilt bra, och kritiken var negativ
2004 Melinda & Melinda. Inte helt lyckad, men bra. Negativ kritik i USA, ganska positiv i Sverige
2005 Match Point. Har inte haft premiär än.

Om nu Allen haft en svacka på senare år, så inte var den särskilt allvarlig, möjligen 2001/2002, men inte ens de filmerna är dåliga, bara sämre än ordinär Allenstandard. Det är visserlige n sant att mellan Sjusovaren 1973 och På tal om Afrodite1995 gjorde Allen inte en enda film som inte var riktigt bra. Han hade en formtopp på 22 år, trots att han gjorde en film om året. Han har alltså lagt ribban högt, men är det rimligt att kräva av en filmskapare att han/hon varje år ska överträffa sig själv? Dessutom har jag utelämnat från listan filmen som kom 2003, det vill säga Anything Else, som helt enkelt är en av Allens fem/sex bästa. Inte i nivå med Annie Hall (1977), Hannah och hennes systrar (1986) eller Fruar och äkta män (1992), de tre jag håller som bäst, men den ligger bara snäppet under. Den är dessutom mer intressant än alla Allens senaste filmer.

Först och främst har den en jämn och hög frekvens av roliga repliker (där följande nog är favoriten: "You think quantum physics has the answer? I mean, you know, what purpose does it serve for me that time and space are exactly the same thing? I mean I ask a guy what time it is, he tells me 6 miles? What the hell is that?")

Sen är den välspelad, och Jason Biggs i den traditionella Allen-rollen är inte alls bara en blek kopia av Allen, utan betydligt mer avspänd och självsäker. Den är ovanligt lång för en Allen-film, men det är till dess fördel, och den har en perfekt disponering av tiden. Den innehåller också alla, i en Allen-film, vanliga bifigurer, miljöer och förvecklingar. Med så välskriven dialog och avslappnat spel så hade den redan i kraft av det klarat sig väl mot konkurrensen.

Men sen finns där också David Dobel, spelad av Woody Allen. Det är här det blir intressant, för upplägget i Anything Else ligger väldigt nära Annie Hall, men den skillnaden att David Dobel är med här. Det är som om Alvy Singer (Allens karaktär i Annie Hall) kommit tillbaka under pseudonymen Dobel och reflekterar över sitt unga alter-ego, och sig själv. Han är som den grekiska kören i På tal om Afrodite. Han både distanserat betraktar skeendet, och direkt påverkar det. Han får också förkroppsliga alla de svarta och psykotiska drag som emellanåt legat och bubblat under ytan på de karaktärer Allen spelat under åren, men som tidigare alltid tagit sig uttryck i ett skämt. Här har skämten blivit skämda, och han får leva ut alla sin neuroser helt hämningslöst, både i sitt prat om Förintelsen och i scenen då han slår sönder en bil med ett järnrör.

Det är i kombination av sina egna självständiga kvaliteter, och sin egenskap som sammanfattning och utlevnad av Allens tidigare produktion och persona, som Anything Else blir så enastående bra. Trots det så fick den en ytterst marginell uppmärksamhet när den kom, och kritiken var övervägande negativ. När tidningen Ingmar intervjuade Allen i maj/juni numret i år så listade de Anything Else bland de fem filmer man borde undvika. Filmbolaget Dreamworks marknadsförde den inte ens som en Woody Allen-film, utan som en romantisk komedi med Jason Biggs och Christina Ricci. Woody Allens namn förekommer inte på affischen eller på dvd-utgåvans framsida, och han var inte med i trailern. Enda stället på omslaget hans namn är med är i de finstilta uppgifterna om vilka som gjort filmen.

Nå, alla behöver ju inte tycka om samma filmer, men lite märkligt är det att Anything Else så totalt hamnat i skamvrån. Märkligt och orättvist.