KYTV kortfilmfest

I oktober förra året så fick jag avnjuta en omgång dokumentärer gjorde av elever från KYTV. Nu har en ny omgång elever presenterat sina första verk, denna gång kortfilmer. Jag har sett fem av dem, tyvärr återstår fyra som jag inte hann se på galavisningen, men jag hoppas få chansen att se dem snart, och då återkomma till dem.

Att göra kortfilmer kan jämföras med att skriva noveller, och det finns ett misstag man lätt gör, nämligen att försöka berätta en hel historia. Det är dock något som bättre lämpar sig för en långfilm (eller en roman). När man gör en kortfilm ska man bara koncentrera sig på en detalj, eller inte berätta något alls, utan bara skildra ett ögonblick. Annars är risken så lätt att man försöker pressa in för mycket på alldeles för kort tid, vilket har den effekten att det inte hinner bildas någon spänning eller stämning. Av de fem filmerna var det främst två, Genom dina ögon och Innuendo, som befann sig i riskzonen. Den förstnämnda handlade om en mor som efter många år återvände hem för att försonas med sin dotter. Den sistnämnda handlade om en man som efter att han fått veta att han var döende bestämde sig för att ställa allt tillrätta som han orsakat i sitt liv. Den var så komprimerad att den nästan kändes som en parodi, fast på vad? Genom dina ögon var mer lyckad, men innehöll för mycket runt om modern och dottern. Den hade potential, som inte riktigt togs till vara, till förmån för effekter. Bland annat använde den sig av musik för utstuderat och övertydligt för att bli riktigt avslappnad.

Två riktigt korta filmer var Kära Malena, på tre minuter, och Mönster, fem minuter. Den första handlade om en bunden och tejpad tjej, fast med ett oväntat slut. Den andra handlade om en kris i ett förhållande. Den var ganska sympatisk men led dock av ett aggressivt utnyttjande av rörlig handkamera och hackig klippning. Det kännetecknade alla fem filmer. Långa tagningar och vilande kameror är tydligen inget det pratas om på KYTVs lektioner. Varför är det så? Varför måste varje scen klippas sönder och samman? För mig är det ett tecken på att man inte litar på scenen, storyn eller skådespelarna, utan känner sig tvingad att locka åskådaren med sin raffinerade klippning och flängiga kamera. Det finns något ängsligt över det hela, eller så är det ett sätt att imponera. Det är sällan till filmernas gagn dock. Jag har också en gnagande känsla av att syftet är att skapa en mer dokumentär och realistisk känsla. Det där är ett vanligt fel som filmare gör, även betydligt mer etablerade. Realism är faktiskt inget som skapas vid klippbordet eller bakom kameran, det är något som skapas framför kameran.

Den femte filmen var tolv minuter lång och ojämförligt bäst. Raggmunk hette den, och utspelade sig på tunnelbanan där två äldre damer satt på väg hem efter en middag. Den var snudd på perfekt. Visserligen var även i Raggmunk klippning och kamera för nervösa, men det störde inte så mycket att det kom i vägen för de två tanterna. Den var välspelad, naturlig, gripande, rolig och vacker, och de tolv minutrarna var bättre än någon av alla de svenska långfilmer jag såg förra året, eller i år. Ett helt äktenskap sammanfattades i en kort bild där den ena damen smekte sin vigselring, och det är precis så en film ska arbeta, genom det lilla skildra och förklara det stora.