Med anledning av Stockholms filmfestival kommer jag att vara mer aktiv på filmforum den här veckan än brukligt är. Festivalen har nu pågått i fem dagar och allt är som vanligt. Volontärerna vet ingenting om någonting, eftersom de inte fått veta någonting av de (vanligtvis sura och självupptagna) ansvariga personerna. Den förhärskande tonen bland festivalens filmer är våld och provokation, med en omgång sex vid sidan av. Ord som ”kontroversiell”, ”udda”, ”unik”, ”säregen” och ”modig” står som spön i backen i program och katalog. Att de bara orkar. Det är inte utan att man längtar efter ett hyperkommersiellt, inställsamt och ohämmat sentimentalt drama med rara tanter, roliga hundar och söta barn med tindrande ögon, gärna utspelat i en kärnfamilj på julafton där alla är snälla och glada.
Men trots allt visas det bra och spännande film. Som Kim Ki-Duks senaste film The Bow. Ett stramt, stillsamt, koncentrerat drama om en ung kvinna och en gammal man som lever i harmoni på en båt, tills en dag en ung man kommer ombord och väcker kvinnans, eller snarare tjejens, lustar. Filmen är nästan utan dialog (mannen och flickan har inga repliker alls), vilket i kombination med den lätt dröjande tonen, som känns igen från tidigare filmer av Kim, nog kan skrämma bort mer sensationslystna åskådare, men för mig var det en av de stora behållningarna, precis som det var i Kims förra film Järn 3:an (2004). Vad som också känns igen är det faktum att filmen är ett drama om existentiellt utanförskap, där en ung, späd kvinna blir manipulerad och trakasserad av män.
Kvinnor som trakasserats och plågats av män är också ett av festivalens teman, under rubriken Female Revenge. Festivalen menar att det finns en ny trend inom filmen som handlar om kvinnlig hämnd. För att understryka detta visar man fyra filmer. Två koreanska, Lady Vengeance (2005) och This Charming Girl (2004), en brasiliansk, Four for None (2004) och en tysk vampyrfilm, Bloodrayne (2005). Men finns det verkligen fog för att tala om en trend? Kill Bill (2003) brukar också nämnas, men det var ju två år sen den kom, och har dessa filmer, gjorde under loppet av nästan tre år på tre olika kontinenter, verkligen något gemensamt, och är kvinnlig hämnd så ovanligt att dessa filmer verkligen pekar på något nytt och revolutionerande? En av de bästa Bond-filmerna, Ur dödlig synvinkel (1981), har exempelvis kvinnlig hämnd som tema. Carole Bouquet spelar Melina Havelock som, beväpnad med armborst, jagar och skjuter ihjäl de som dödat hennes föräldrar, och därtill räddar hon livet på Bond vid mer än ett tillfälle. Två år senare gjorde Clint Eastwood Sudden Impact, som handlar om en kvinna som hämnas på de män som våldtog henne. När hon i slutet skjutit ihjäl den sista så blir hon inte gripen av polisen, utan vandrar vidare fri. På 70-talet kunde man se Pam Grier hämnas sin syster i Coffy (1973). Thelma & Louise (1991) hämnas på män, Dolores Claiboure (1995) hämnas på sin man. Claude Chabrol har skildrat hämnande kvinnor, liksom Francois Truffaut. 1996 kom två filmer om kvinnor som hämnas, amerikanska Öga för öga där Sally Field hämnas på mannen som mördat hennes dotter, och holländska Antonias värld. Kill Bill bygger ju därtill på flera äldre hämnarfilmer, såsom svenska Thriller – en grym film (1974) och japanska Shurayukihime (1973, på engelska Lady Snowblood). Och kvinnan har också i nästan alla dessa exempel varit hjälten. Vi kan gå ännu längre bak i filmhistorien, till 1920-talet, och kanske även längre tillbaks än så, men min poäng har nog ändå gått fram. Hur kontroversiellt och nytt är det egentligen med en kvinnlig hämnare?
I filmfestivalens tidning menar Emma Gray Munthe att filmer med hämnande kvinnor får ett helt annat bemötande än filmer med hämnande män och anar en misogynism bakom det. Hon citerar Roger Eberts recension av Day of the Woman / I Spite on Your Grave (1978) som exempel. Jag undrar dock vilken recension det är. Inte den som han skrev för Chicago Sun-Times i alla fall. Hon nämner inte heller att Ebert sågar en manlig hämnarfilm som Death Wish II (1982), och fastslår att den är lika dålig som Day of the Woman. Den gode Ebert gav dessutom tre stjärnor av fyra möjliga till ovannämnda Sudden Impact. Sedan nämner Grey Munthe hur Snabbare än döden (1995) sågats, liksom Catwoman (2004), men sågades de verkligen på grund av att de hade kvinnliga hämnare? Var det inte för att de var riktigt dåliga filmer som de fick så dålig kritik. Batman – återkomsten (1992), som också har en hämnande Catwoman, fick bra kritik, men så är den också bra. Öga för öga sågades, men inte Thelma & Louise eller Dolores Claibourne. Truffaut och Chabrol är ju de flesta kritikers favoriter.
Jag kan visst tänka mig att kvinnligt våld på vita duken får andra reaktioner än manligt våld, och att vissa män, och kvinnor, har svårt att acceptera kvinnor som tar plats, ger tillbaka och hävdar sin rätt, men med hjälp av några lösryckta citat och exempel kan man varken fastslå det ena eller det andra om orsaker och motiv. Och, som sagt, att vi ser en ny trend, det har festivalen inte lyckats övertyga mig om.
Jag återkommer med fler festivalrapporter under veckan, nästa blir på onsdag.
Inlägg
4 kommentarer:
Hej Fredrik!
Jag tycker inte heller att det finns någon tydlig trend vad gäller kvinnlig hämnd på bio just nu - och tycker att SFF har tagit på sig en aning lite för stor kostym när det gäller det här temat. Kvinnlig hämnd kanske inte är så aktuellt på bio, men könsroller och vad kvinnor och män förväntas vara, och hur de får göra och vara är alltid viktigt att dikutera.
Vad jag skrev i artikeln är att Ebert vid ett flertal tillfällen kallat I spit on your grave/Day of the woman för "en vedervärdig kvinna-i-fara-film". Vilket ju inte känns riktigt klokt om man kollar på den. Eller hur? Och att man sågar filmer som Catwoman och Snabbare än döden, är såklart helt på sin plats - eftersom vi förhoppningsvis alla är på det klara med att recensioner helt handlar om tycker och smak. Att tala om "bra" och "dåliga" filmer" år 2005 känns lite... knasigt.
Det jag pratar om i artikeln, är HUR de recenserats. Inte att de fått dålig kritik. De filmerna har verkligen lustmördats, recensionerna har varit mycket mer hånfulla och raljanta än många av de usla filmer om våldsamma män som görs. Kolla runt lite så får du se. Många kallade Snabbare än döden för en komedi, BARA för att det handlade om en kvinna - och att det inte var så trovärdigt. Bara en sån sak.
Mvh/Emma Gray Munthe
Hej!
Jag läste en intressant artikel om kvinnlig hämnd skriven av Annika Marusarz på sajten www.filmdelta.com. Läs den för det kanske är så enkelt att kvinnor faktiskt har ett annat språk och i och med det ett annat sätt att uttrycka sig och hämnas på. Annars tycker jag att debatten om kvinnlig hämnd har fått en väl vidlyftig ram när till och med filmen Nikita har fått räknas in i den gengren. Jag har helt och hållet uppfattat Nikitas roll som en traditionell lönnmördare vilket inte har något med hämnd att göra. Att kvinnor skulle vara mindre hämndbenägna än män tror jag inte heller. Det är ju faktiskt så att Female Revenge filmerna handlar mer om hämnd än om kön och i skildringar av hämnd finns det ingen skillnad könen emellan. Handlingen förs fram på samma sätt oavsett om det är en man eller en kvinna som vill ha hämnd. Att upphöja den kvinnliga hämnden som något speciellt som står vid sidan av den manliga hämnden är ju att påstå att hämnden inte är mänsklig och att man i första hand är kön och inte människa. Tommy Hammrström
Könsroller är värt att diskutera, absolut. Vad du skrev i artikeln var att Ebert i sin recension kallat I Spite on Your Grave för "avskyvärd-kvinna-i-fara-film", men något sådant säger han inte i recensionen. Recensionen är inte heller hånfull. Den är däremot moraliskt indignerad, främst mot männen i publiken. Det han kritiserar i filmen är avsaknad av karaktärsutveckling, samt den usla tekniska nivån.
Stefan Spjut är alltid raljant i tonen. Läs hans recension av XXX2 och säg om den håller en annan ton än hans recension av Catwoman.
Jo, om Snabbare än döden, jag har kollat runt bland amerikanska och svenska kritiker, men inte funnit några lustmord än. De jag läst verkar finna den hyfsad (Roger Ebert, Janet Maslin, Mick LaSalle, Desson Thomson). Expressen gav den rent av tre getingar. Inte är det väl för att en kvinna spelar huvudrollen som den kallas komedi, snarare för att Sam Raimis stil samt tonen och dialogen känns parodisk. Att över huvud taget göra en westernfilm 1995 ansågs nog av många som parodiskt. När jag såg den så tog jag den också för en parodi. Gjorde inte du det?
Men diskussionen är inte särskilt relevant. För att rättvist kunna säga om exempelvis Mick LaSalle var mer hånfull när han skrev om Snabbare än döden, än när han skrivit om filmer med våldsamma män, måste jag läsa alla recensioner han skrivit, och det har jag varken tid eller lust med.
Skicka en kommentar