20 30 40

Under filmfestivalen såg jag flera amerikanska filmer om ensamma människor på jakt efter vänskap och kärlek. Temat återkommer i ett av årets bästa dvd-släpp, taiwaneiska 20 30 40 (2004), en alldeles väldigt bra film, som tyvärr inte fick svensk biopremiär och därför får finna sig i ett liv i skymundan.

20 30 40 handlar om några kvinnor i Taipei. Lily är 40 år, nyligen frånskild och driver en blomsteraffär. Xiang är 30 år, flygvärdinna, singel, och ständigt på väg till eller från andra delar av världen. Jie är 20 år och kommer till Taipei från Malaysia för att försöka bli popstjärna. Deras berättelser är fristående från varandra, även om de ibland möts som hastigast. Filmen börjar med att ett flygplan landar på Taipeis flyplats, och Xiang är med på planet, Jie, från Malaysia. Lily är på flygplatsen för att vinka av sin dotter som ska på språkresa (?) till USA. Där delar de alla rum med varandra, men ovetandes om varandras existenser. Vid ett senare tillfälle sitter Jie på samma restaurang som Lily.

Det är två saker som är slående med filmen, dels hur utsökt berättad och filmad den är, dels hur känslig och finstämd den är. Den är skriven och regisserad av Sylvia Chang, som också spelar en av huvudrollerna, som Lily. Med perfekt avvägda scener, lite återhållsamt diskreta, berättar hon om längtan och lidandet som är dessa ensamma kvinnors vardag, och de tre personernas historier visar på olika sätt att hantera situationen, och de slutar alla på olika sätt. Lily ringer desperat runt till alla män hon någonsin pratat med för att försöka hitta någon att träffa i helgen, men börjar istället hårdträna för att hålla humöret uppe. Xiang har tre män som trånar efter henne, men det är alltid på deras villkor, de finns aldrig där när hon behöver någon, och till slut så slänger hon sin mobil i vredesmod. Jie blir förälskad i sin rumskamrat Yi, en tjej som, liksom Jie, kommit till Taipei för att bli popstjärna. Det tar ett tag för Yi att förstå sina känslor och hon vågar aldrig agera, förrän i den emotionellt ambivalenta slutscenen på hennes berättelse, på samma plats som den började, på flygplatsen.

Det finns inte en scen, inte en ton, som inte känns äkta, och filmen har en skön blandning mellan sorg och komik som gör den än mer engagerande. Det är inte lätt att hålla flera berättelser i gång parallellt utan att de drar uppmärksamhet från varandra, men här är allt så superbt gjort att den skulle kunna användas som instruktionsfilm på filmskolor. Alla spelar också väldigt bra. Förutom de tre kvinnorna så passerar också en rockmanager, en ensamstående pappa, en i koma liggandes äldre kvinna, samt en affärsman och en tennistränare. De är alla bifigurer, men de lämnar outplånliga avtryck i de tre huvudpersoneras liv, och därigenom också i åskådarens liv.

Filmen påminner en hel del om koreanska Singles (2003), men är bättre och mer engagerande. Den säger också en hel del om den moderna människans vardag, uppbyggd kring mobiltelefoner, där konflikten mellan att vara självständig och stark krockar med längtan efter närhet och ömhet. Det är ett dilemma oavsett om du bor i Stockholm, New York, Seoul eller Taipei.