måndag, december 05, 2005

Auteurer

Auteurtanken, ibland missvisande kallad auteurteorin, är inte särskilt väl ansedd nu för tiden. Den brukar ofta angripas och fördömas. Vissa hävdar att eftersom en film är en kollektiv konstart så är det fel att lyfta fram en enskild individ. Andra menar att regissören inte har någon egen röst utan bara ett medel för den rådande diskursen. Andra menar att det är filmbolag och producenter som styr, inte minst i Hollywood. Men oavsett alla invändningar och all kritik så lever myten om regissören vidare. Exempelvis så sorteras nästan alla filmer efter sin regissör, och när man pratar eller skriver om en film så nämner man ofta regissörens namn innan titeln (Troells Hamsun, Attenboroughs Gandhi, och så vidare, på ett egentligen helt omotiverat sätt). Delvis gör man väl det för att det är praktiskt att vara mer specifik när man namnger filmer, men om det inte finns flera filmer med samma titel, varför slänga in regissörens namn som ett prefix?

I senaste numret av Vanity Fair noterade Peter Biskind att många regissörer hyllats oproportionerligt mycket, med tanke på hur få bra filmer de verkligen gjort. Hans exempel är exempelvis Robert Altman och William Friedkin. Han har onekligen en poäng där. Ibland känns det som om en regissör bara behöver göra en bra film för att sen kunna leva på den resten av livet.

Men det finns en annan lockelse med auteurbegreppet. Jag har skrivit flera gånger om manusförfattarna, och att de oftast glöms bort eller neglieras. Det samma gäller filmfotografer. Men samtidigt, det är lättare att prata om regissörer än de övriga. Det kan inte förnekas att det finns något synnerligen attraktivt med en regissör som har en sådan självständig och tydlig profil att man kan lära känna honom eller henne. Man känner igen deras stil, man lär sig deras tematik, man lägger märke till återkommande scener, repliker, vändningar, karaktärer. Man lär sig deras ideologi, man lär sig deras preferenser och deras svagheter. Den typen av relation har jag nästan bara till regissörer. Manusförfattare som Ben Hecht har också en särskild lockelse, och fotografer som John Alton eller Conrad Hall. Men det är lättare med en regissör. Det ligger i och för sig ingen kvalitetsaspekt i det. Man kan lära känna en regissör väl, utan att för den sakens skull uppskatta deras verk. Dessutom så finns det regissörer som inte alls lämnar några personliga spår efter sig, men filmer som de regisserat är ändå väldigt bra.

När jag en kväll satt och zappade famför tv:n så hamnade jag mitt i en svartvit långfilm. Jag visste inte vad det var för en film, och jag kände inte alls igen handlingen eller skådespelarna, men efter att jag tittat någon minut tänkte jag att det måste vara Michael Curtiz som regisserat den. När jag tittade i tidningen för att se vilken film det var så visade det sig att jag gissat rätt.

Jag gillar Cameron Crowes filmer, och efter att sett Vanilla Sky (2001) så funderade jag på vad han skulle göra härnäst. Min gissning var en film om Phil Spector. Lite senare läste jag i tidningen att Crowe arbetade på ett manus om just Phil Spector. (Vad som sen hände med det vet jag däremot inte.)

Underworld (1928) är regisserade av Josef von Sternberg, men då jag såg den första gången så slogs jag av hur mycket den i stilen påminde om Howard Hawks, fram till ungefär halva filmen. Resten var mer Sternbergsk. Lite efterforskningar efter jag sett den visade då att Hawks hade medverkat på manuset, och att von Sternberg själv ansåg att bara andra hälften av filmen verkligen var hans.

Se där tre exempel på hur tillfredsställande det kan vara när man verkligen är bekant med ett regissörsskap. Man får känna sig lite priviligerad, det blir lite internt. Det är för mig en av de stora behållningarna med att se film. Att lära känna filmskaparna. Det krävs ju att man ser mycket film, men det är inte någon nackdel. Tvärtom. Sen finns ju lyckan när man äntligen får se en bortglömd film av en av sina favoritregissörer. En film man längtat efter länge och väl men gett upp hoppet om. Kanske visas den på en liten biograf i Paris just samma kväll man råkar går förbi , eller sent en natt på ITV i England när man råkar vara där. Ett problem är däremot det faktum att vissa av ens favoriter bland dagens regissörer är okända i Sverige så deras verk inte kommer hit. Med lite tur visas de på någon festival. Men det kan ju också vara skönt att gilla någon som är så pass okänd att hans/hennes filmer aldrig visats här. Man ska inte underskatta längtan efter exklusivitet, även om det ibland kan gå över i snobberi.

Som avrundning bjuder jag på mina favoritregissörerna, i alla fall är det de jag kommer på nu: Howard Hawks, Roberto Rossellini, David Lean, Buster Keaton, Mikio Naruse, Alfred Hitchcock, Satyajit Ray, Nicholas Ray, Michael Mann, Jean Renoir, Michael Powell, Woody Allen, Sam Peckinpah, F.W. Murnau, John Ford.

De fem favoriterna bland de nu verksamma har jag nämnt tidigare, men här kommer de igen, plus ett par till: Michael Mann, Claire Denis, Abolfazl Jalili, Wong Kar-Wai, Wes Anderson, Woody Allen, Peter Weir, Abbas Kiarostami, Clint Eastwood, Laetitia Masson, Jacques Rivette.

Inga kommentarer: