Stockholm filmfestival 2005 rapport 3

Debatten om kvinnlig hämnd fortsätter, se exempelvis kommentarerna till min första festivalrapport, eller följande artikel i Svenska Dagbladet. Själva festivalen är dock slut.

Fyra amerikanska filmer såg jag på festivalen, utöver redan omnämnda Me and You and Everyone We Know nu också 212, Lonesome Jim och How the Garcia Girls Spent Their Summer. Om det är något som förenar dem, bortsett från det grovkorniga, digitala fotot, är det nog sökandet efter någon som förstår och bryr sig om. Särskilt tydligt är detta i 212, en film som har kommunikationssvårigheter som sitt tema. Den skildrar hur vi har lättare för att prata med, eller med hjälp av, en maskin, sen må det vara en telefon, en bandspelare, en kopiator, eller en dator. How the Garcia Girls Spent Their Summer handlar om tre generationer Garcias, den äldsta lever ensam och tar körlektioner vid 75 års ålder, hennes dotter driver en charkuteriaffär och bor ensam med sin dotter. De blir alla tre uppvaktade av män, men det är bara den äldsta av dem som finner någon egentlig lycka, till hennes dotters stora frustration. På det området är filmen tämligen unik, nämligen hur den skildrar en gammal kvinnas sexualitet och lust.

Koreanska The President's Last Bang handlar om mordet på president Park Chun-hee 1979. Han sköts ihjäl vid matbordet av chefen för Sydkoreas underrättelsetjänst, och det är han, chefen, som är filmens huvudperson. Det är väldigt snyggt alltsammans, vissa sekvenser är rakt igenom briljant ljussatta och filmade (Woo-hyeung Kim är fotograf), och det är välspelat, men också förvirrande. Allt är väldigt komprimerat och oklart, men det hjälper dock om man är insatt i koreansk historia. Filmen glider hit och dit, och ibland är det ren slapstick, ibland tungt samvetsdrama. Men den lyckas faktiskt hålla båda bollarna i luften samtidigt, fast jämfört med regissören/manusförfattaren Sang-soo Ims förra film A Good Lawyer's Wife (2003) var den något av en besvikelse. Detta var andra filmen jag sett om mordet på Park Chun-hee, den förra var The President's Barber (2004) som jag såg i Seoul förra året. De har mycket gemensamt, inte minst den tämligen makabra blandningen av slapstick och ond, bråd död. Båda var också stundtals oerhört gripande, men samtidigt lite disträa och luddiga, som om filmskaparna kände sig lite osäkra eller nervösa inför ett sådant politiskt brännbart ämne.

Den bästa filmen jag såg på festivalen var dock den senaste filmatiseringen av Stolthet och fördom. Även om jag tycker att Emma är den bästa av Jane Austens romaner, är detta nog den bästa av de filmatiseringar av hennes böcker jag sett. Dels tack vare de sprudlande skådespelarinsatserna, och dels för kameraarbetet. Kameran fångar både den stora balsalen i sin helhet, och den lilla hand som generat sträcks fram, och den rör sig lätt och ledigt, som ett löv för vinden, i långa, vindlande, svindlande åkningar genom hus och hem, upp för trappor, ner för trappor, in genom fönster, ut genom dörrar. Hela filmen sjuder av liv och rörelse, och är en fröjd att skåda. Man har också väl tagit till vara Austens bitska satir och kvickhet (manusförfattare är Deborah Moggach), och persongalleriet är ljuvligt. Keira Knightley spelar Elizabeth Bennet med glans. Men det är de små ögonblicksbilderna som lever kvar längst, av ett ögonkast, eller den utsträckta handen.

Och därmed var det slut, inte bara på festivalen utan också på min festivalrapportering. Nästa vecka blir det andra ämnen.