Som ni kanske minns från tidigare Bergmanrapporter så är det ofta folk reagerar på min (i deras ögon) ringa ålder. "You're so young!" är nog den vanligaste kommentaren när jag är ute och ska prata. Heder därför åt Wim Wenders som inte nämnde åldern över huvud taget utan bara sa "Hello Fredrik, I'm Wim Wenders." Han är cool, det går inte att komma ifrån. Han har dessutom dedikerat sin nya film Palermo Shooting (2008) till Bergman.
Wenders var hedersgäst på filmfestivalen i Sao Paulo dit jag var bjuden för att prata Bergman. Festivalen hade ett retrospektiv ägnat åt "den okände" Bergman, vilket innebar att de visade filmer som inte finns tillgängliga i Brasilien, främst de tidigare filmerna från 40-talet samt några från 50-talet. Men de visade också Skammen, Vargtimmen och En passion från 1968-69. Av någon anledning är den delen av Sydamerika ett av de ställen Bergman först slog igenom internationellt, i början av 50-talet, och intresset är fortfarande väldigt stort. Många av visningarna var utsålda och flera tidningar och nätportaler intervjuade mig om Bergman och svensk film. Att vi dessutom pratade en hel del om presidentvalet i USA är kanske lite mer överraskande men det är ju den tiden på året.
I Prag sades det inte så mycket om vare sig Obama eller McCain men frågorna runt Bergman är ungefär de samma överallt. Hur ser svenskarna på Bergman idag? (Det beror på vem du frågar men han är allmänt respekterad och hyllad, även om många har problem med honom.) Hur kommer det sig att Bergman inte fått den respekt han förtjänar i Sverige? (Tja, har han inte det?) Har hans filmer något att ge ungdomen idag? (Javisst, på samma sätt som förut. Frågorna och sättet de gestaltas har inte gått ur tiden än.) Varför tror du att Bergman blivit så uppmärksammad och omtyckt över hela världen? (Dels kom han rätt i tiden, dels hade han tur och dels är han personlig på ett universellt sätt som gör att alla kan ha en personlig relation till honom.) Vilken är din favorit av Bergmans filmer? (Gycklarnas afton) Vilken var den första Bergmanfilm du såg? (En lektion i kärlek). Är Bergman din favoritregissör? (Nej.)
I Prag var ambitionen betydligt bredare än bara den okände Bergman, där visar man allt, i två månader. Undrar om någon går och ser alla...
Efter två veckor av Bergmanföreläsningar, Bergmanintervjuer, Bergmantårta, Bergmanpins, Bergmanstenar och, faktiskt, Bergmanfilmer kan man bli lite mätt. Därför lovar jag att resten av året blir helt Bergmanfri på filmforum. Nu är det dags för Steve McQueen och de kvinnliga regissörerna jag utlovat. Och mer Paul. Paul Newman.
måndag, oktober 27, 2008
tisdag, oktober 14, 2008
Prag
Jag kan inte skriva nagot den har veckan for jag ar i Prag pa Bergmanfestival. Jag aterkommer inom kort!
tisdag, oktober 07, 2008
Saker jag har sett (25)
Love and Other Disasters, Metropolitan, Interview, Get Smart, Wall-E
Jag ber om ursäkt för en dags försening men det är så mycket att göra hela tiden. Pu!
Jag fick ett sms som sa att jag omedelbart måste se Love and Other Disasters (2006) och jag vågade naturligtvis inte annat. Blev dock inte särskilt imponerad. Det är en romantisk komedi med Brittany Murphy som modefotografassistent i London. Hon bor med en kille som är gay och de ligger i soffan och tittar på Frukost på Tiffany's (Breakfast at Tiffany's 1960) tillsammans, när hon inte springer runt enbart klädd i sexiga underkläder. Som sagt, jag var inte så väldigt imponerad, men det var kul ibland (romantiska förvecklingar och sånt) och det är alltid trevligt med Londonmiljöer som omväxling till Manhattan. Den var ganska pretentiöst metafilmisk, på olika plan, med ständiga referenser till sig själv och till filmmediet. I slutscenen dyker Gwyneth Paltrow upp och spelar Brittany Murphy (fullt påklädd) i filmen baserad på filmen vi just sett heller hur det nu var och det där kändes säkert coolt på manusstadiet men blev bara tröttsamt. (finns att hyra)
Jag minns så väl när jag såg trailern för Metropolitan (1990) för 18 år sedan. Jag minns inte vilken huvudfilmen var, jag minns bara trailern, och att jag direkt sa till mamma "Den måste vi se." Jag vet inte om hon sett den än, men jag har sett det ett antal gånger. För den är ju så bra. En uppsättning ungdomar som fördriver tiden runt jul i New York med att gå på en massa skolbaler och efterfester och prata, prata, prata. Det är en synnerligen litterär och civiliserad film med rätt teatral dialog, men den fungerar bra (When you're an egoist, none of the harm you do is intentional.). Det finns gott om godbitar och det finns också en var och sympatisk ton som blir allt starkare ju längre filmen fortgår. Den har också något att säga om klass, politik, brustna förväntningar, emotionell frustration och spruckna familjer. (finns på dvd i England och USA)
Theo Van Goghs filmer fick naturligtvis ett särskilt rykte efter att han brutalt mördades av en religiös fanatiker men ingen av dem har visats på bio i Sverige, eller knappt alls utanför hans hemland Nederländerna. Hans kammarspel Interview (2003) har dock släppts på dvd här och den är värd att utforska. En politisk journalist som helst vill intervjua den avgående statsministern får istället i uppdrag att intervjua en ung kvinnlig filmstjärna som mest är känd för sina silikonbröst. Han kan inte dölja sitt missnöje eller sitt förakt men hon tänker inte stillatigande ta emot utan det blir en viljornas kamp där de turas om att provocera varandra och säga obehagliga sanningar, om sig själva och den andre. Nästan hela filmen utspelas i hennes lägenhet och det är närgånget och klaustrofobisk, men kanske inte så himla intressant trots allt. Skådespelarna gör dock bra ifrån sig i roller som nog kan ha varit ganska jobbiga. Det är den typ av film där rollfigurerna har samma namn som skådespelarna (Katja Shuurman spelar Katja och Pierre Bomka spelar Pierre) och allt ska kännas som det ligger på gränsen till det självupplevda. Jag har inte sett den amerikanska nyinspelningen med Steve Buscemi och Sienna Miller, men bara det faktum att rollfigurerna heter Katja och Pierre även där, men spelas av Sienna och Steve gör att något går förlorat. Får väl ta och se den också och jämföra. (finns på svensk dvd)
Get Smart (2008) bygger på en tv-serie skapad 1965 av Mel Brooks och Buck Henry. Den har återuppstått några gånger därefter, senast 1995, och nu har den hamnat på bio också, med Steve Carrell i titelrollen. Problemet med filmen är att Carrells agent ena sekunden är klumpig och fumlig som Mr Bean (eller kanske Clouseau), men i andra sekunden är han en superspion i James Bond-klass, både oerhört smart och en mästare på kampsport. Ett klassiskt exempel på att man både vill ha kakan och låta den halka på bananskalet. Det känns väldigt splittrat och den var inte alls så rolig som man skulle önska. I genren gammal spion tv-serie som blir film föredrar jag I Spy (2002), som både är väldigt rolig och gjorde att jag åkte till Budapest. Man blir inte särskilt ressugen av att se Get Smart, om inte för att resa sig ur stolen. (går på bio nu)
Pixar Animation har i många år varit en källa till smarta, roliga och stiliga animerade filmer och det smärtar lite att de blivit uppköpta av Disney. Det är en historia för sig, med alla turer mellan Pixar och Disney och Steve Jobs och Michael Eisner och så vidare, men den historien lämnar vi därhän för stunden. Så länge de fortsätter göra bra och konstnärliga filmer så får man vara glad för det. Den senaste är Wall-E (2008), en framtidsdystopi där ett enda stor företag i princip tagit över jorden och USA:s president är styrelseordförande i det företaget. På grund av allt avfall är jorden obeboelig och människorna, som alla är feta och totalt pacificerade, flyter omkring på rymdskepp i yttre rymden. Ensam på jorden finns den lilla roboten Wall-E, som paketerar sopor. Han samlar på fina saker som människorna lämnat kvar och tittar på en musikal på sin tv. Han är ack så ensam, tills Eve en dag kommer till jorden. Hon är en vit, futuristisk robot beväpnad till tänderna men icke förty blir de kära i varandra, en ordlös förvirrad kärlek. Som en skildring över hur framtiden kommer att te sig om vi inte skärper oss är den inte särskilt upplyftande. Samtidigt finner den skönheten i det lilla, på ett mycket sympatisk sätt. Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) är fortfarande min Pixarfavorit, men Wall-E visar att man fortfarande håller fanan högt. (går på bio nu)
Jag ber om ursäkt för en dags försening men det är så mycket att göra hela tiden. Pu!
Jag fick ett sms som sa att jag omedelbart måste se Love and Other Disasters (2006) och jag vågade naturligtvis inte annat. Blev dock inte särskilt imponerad. Det är en romantisk komedi med Brittany Murphy som modefotografassistent i London. Hon bor med en kille som är gay och de ligger i soffan och tittar på Frukost på Tiffany's (Breakfast at Tiffany's 1960) tillsammans, när hon inte springer runt enbart klädd i sexiga underkläder. Som sagt, jag var inte så väldigt imponerad, men det var kul ibland (romantiska förvecklingar och sånt) och det är alltid trevligt med Londonmiljöer som omväxling till Manhattan. Den var ganska pretentiöst metafilmisk, på olika plan, med ständiga referenser till sig själv och till filmmediet. I slutscenen dyker Gwyneth Paltrow upp och spelar Brittany Murphy (fullt påklädd) i filmen baserad på filmen vi just sett heller hur det nu var och det där kändes säkert coolt på manusstadiet men blev bara tröttsamt. (finns att hyra)
Jag minns så väl när jag såg trailern för Metropolitan (1990) för 18 år sedan. Jag minns inte vilken huvudfilmen var, jag minns bara trailern, och att jag direkt sa till mamma "Den måste vi se." Jag vet inte om hon sett den än, men jag har sett det ett antal gånger. För den är ju så bra. En uppsättning ungdomar som fördriver tiden runt jul i New York med att gå på en massa skolbaler och efterfester och prata, prata, prata. Det är en synnerligen litterär och civiliserad film med rätt teatral dialog, men den fungerar bra (When you're an egoist, none of the harm you do is intentional.). Det finns gott om godbitar och det finns också en var och sympatisk ton som blir allt starkare ju längre filmen fortgår. Den har också något att säga om klass, politik, brustna förväntningar, emotionell frustration och spruckna familjer. (finns på dvd i England och USA)
Theo Van Goghs filmer fick naturligtvis ett särskilt rykte efter att han brutalt mördades av en religiös fanatiker men ingen av dem har visats på bio i Sverige, eller knappt alls utanför hans hemland Nederländerna. Hans kammarspel Interview (2003) har dock släppts på dvd här och den är värd att utforska. En politisk journalist som helst vill intervjua den avgående statsministern får istället i uppdrag att intervjua en ung kvinnlig filmstjärna som mest är känd för sina silikonbröst. Han kan inte dölja sitt missnöje eller sitt förakt men hon tänker inte stillatigande ta emot utan det blir en viljornas kamp där de turas om att provocera varandra och säga obehagliga sanningar, om sig själva och den andre. Nästan hela filmen utspelas i hennes lägenhet och det är närgånget och klaustrofobisk, men kanske inte så himla intressant trots allt. Skådespelarna gör dock bra ifrån sig i roller som nog kan ha varit ganska jobbiga. Det är den typ av film där rollfigurerna har samma namn som skådespelarna (Katja Shuurman spelar Katja och Pierre Bomka spelar Pierre) och allt ska kännas som det ligger på gränsen till det självupplevda. Jag har inte sett den amerikanska nyinspelningen med Steve Buscemi och Sienna Miller, men bara det faktum att rollfigurerna heter Katja och Pierre även där, men spelas av Sienna och Steve gör att något går förlorat. Får väl ta och se den också och jämföra. (finns på svensk dvd)
Get Smart (2008) bygger på en tv-serie skapad 1965 av Mel Brooks och Buck Henry. Den har återuppstått några gånger därefter, senast 1995, och nu har den hamnat på bio också, med Steve Carrell i titelrollen. Problemet med filmen är att Carrells agent ena sekunden är klumpig och fumlig som Mr Bean (eller kanske Clouseau), men i andra sekunden är han en superspion i James Bond-klass, både oerhört smart och en mästare på kampsport. Ett klassiskt exempel på att man både vill ha kakan och låta den halka på bananskalet. Det känns väldigt splittrat och den var inte alls så rolig som man skulle önska. I genren gammal spion tv-serie som blir film föredrar jag I Spy (2002), som både är väldigt rolig och gjorde att jag åkte till Budapest. Man blir inte särskilt ressugen av att se Get Smart, om inte för att resa sig ur stolen. (går på bio nu)
Pixar Animation har i många år varit en källa till smarta, roliga och stiliga animerade filmer och det smärtar lite att de blivit uppköpta av Disney. Det är en historia för sig, med alla turer mellan Pixar och Disney och Steve Jobs och Michael Eisner och så vidare, men den historien lämnar vi därhän för stunden. Så länge de fortsätter göra bra och konstnärliga filmer så får man vara glad för det. Den senaste är Wall-E (2008), en framtidsdystopi där ett enda stor företag i princip tagit över jorden och USA:s president är styrelseordförande i det företaget. På grund av allt avfall är jorden obeboelig och människorna, som alla är feta och totalt pacificerade, flyter omkring på rymdskepp i yttre rymden. Ensam på jorden finns den lilla roboten Wall-E, som paketerar sopor. Han samlar på fina saker som människorna lämnat kvar och tittar på en musikal på sin tv. Han är ack så ensam, tills Eve en dag kommer till jorden. Hon är en vit, futuristisk robot beväpnad till tänderna men icke förty blir de kära i varandra, en ordlös förvirrad kärlek. Som en skildring över hur framtiden kommer att te sig om vi inte skärper oss är den inte särskilt upplyftande. Samtidigt finner den skönheten i det lilla, på ett mycket sympatisk sätt. Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) är fortfarande min Pixarfavorit, men Wall-E visar att man fortfarande håller fanan högt. (går på bio nu)
måndag, september 29, 2008
Paul Newman
När jag var liten och mitt filmintresse började ta fart så var Paul Newman min favoritskådespelare. En av de första filmer jag hyrde var Katt på hett plåttak (Cat on a Hot Tin Roof 1958) och jag blev så frälst att när jag skulle lämna tillbaka den frågade jag om jag fick köpa den istället. Killen i videobutiken ringde sin mamma för att fråga om det var ok, men det var det inte. Tyvärr.
Med åren upptäckte jag så många andra skådespelare att jag slutade säga att Newman var favoriten, det var omöjligt att välja ut någon specifik (fast om jag blir tvungen att välja en så får det nog bli Cary Grant), men det är alltid varit något speciellt med just Newman, precis som med Steve McQueen. Det är en kombination av utseendet, stilen och koncentrationen tror jag.
När jag i lördags fick veta att han avlidit dagen innan i cancer blev jag förvånansvärt ledsen, och fast besluten att genast ha det lilla Paul Newman retrospektiv jag så länge funderat på. Så jag skriver inte så mycket mer nu. Det kommer en mer fyllig text längre fram, tills dess ska jag frossa i filmerna. Det måste vara bästa sättet att hedra hans minne.
Längst ner på sidan (fanns tom 7 oktober 2008) en scen från Butch Cassidy och Sundance Kid (Butch Cassidy and the Sundance Kid 1969). Där slutar filmen precis innan de dör. Synd att det inte går till så i verkligheten också.
-----------------------------------------------------
Om Paul Newman skrev SvD så här
Och DN så här.
I International Herald Tribune skrev man här om hur man sörjer Paul Newman i Iran och här är en mer personal betraktelse.
Jag har tidigare skrivit om Butch Cassidy och Sundance Kid här
Med åren upptäckte jag så många andra skådespelare att jag slutade säga att Newman var favoriten, det var omöjligt att välja ut någon specifik (fast om jag blir tvungen att välja en så får det nog bli Cary Grant), men det är alltid varit något speciellt med just Newman, precis som med Steve McQueen. Det är en kombination av utseendet, stilen och koncentrationen tror jag.
När jag i lördags fick veta att han avlidit dagen innan i cancer blev jag förvånansvärt ledsen, och fast besluten att genast ha det lilla Paul Newman retrospektiv jag så länge funderat på. Så jag skriver inte så mycket mer nu. Det kommer en mer fyllig text längre fram, tills dess ska jag frossa i filmerna. Det måste vara bästa sättet att hedra hans minne.
Längst ner på sidan (fanns tom 7 oktober 2008) en scen från Butch Cassidy och Sundance Kid (Butch Cassidy and the Sundance Kid 1969). Där slutar filmen precis innan de dör. Synd att det inte går till så i verkligheten också.
-----------------------------------------------------
Om Paul Newman skrev SvD så här
Och DN så här.
I International Herald Tribune skrev man här om hur man sörjer Paul Newman i Iran och här är en mer personal betraktelse.
Jag har tidigare skrivit om Butch Cassidy och Sundance Kid här
måndag, september 22, 2008
Saker jag har sett (24)
Idiotrepubliken, Mitt liv som hund, Spy Game, Family Ties, The Wanted, En förlorad värld
Mike Judge har förvisso en examen i fysik men det är som animatör han blivit berömd, kanske framför allt för Beavis and Butthead. Han gjorde också serien Milton som han sedan förvandlade till den sköna spelfilmskomedin Office Space (1999). Hans spelfilmskarriär har dock inte varit lika framgångsrik som hans animationskarriär. Case in point är Idiotrepubliken (Idiocracy) som han skrev och regisserade 2004 men som fick ligga på filmbolagets hylla i två år innan det fick en högst begränsad lansering. Den gick inte på bio i Sverige men den har släppts på dvd så det går att avnjuta Judges framtidsdystopi hemma i soffan. I filmen spelar Luke Wilson en medelmåttig soldat med en menlös tjänst. Han blir utvald att vara med om ett experiment där han ska frysas ner för en kortare tid, tillsammans med en prostituerad. Tyvärr går det snett och de är nedfrysta i 500 år. Under tiden de legat i sina lådor har det gått utför för USA. Eftersom de intelligenta föder så lite barn, om ens några, och det bara är white trash som förökar sig har USA utvecklats till ett korkat och handlingsförlamat land där folk knappt kan prata, annat än att säga "öh", "meh" eller "dude". Kort sagt har hela USA blivit som Beavis och Butthead. Storföretagen har samtidigt tagit över all makt, sålunda vattnar man sina odlingar med energidryck istället för vatten. Man står vid ruinens rand när våra två hjältar, som i den här världen är hyperintelligenta genier, anländer och får styra upp verksamheten.
Det är inte precis filmkonst när den är som störst, men den är riktigt rolig fast i sin överdrivna satir riskerar den att bli elitistisk och föraktfull. Det märkliga är dock att den potentiella målgruppen väl förmodligen utgör just den typ av människor filmen anser utgöra ett hot för mänsklighetens framtid. (Idiotrepubliken finns att hyra. Office Space är absolut den bättre av dem men den finns bara på import-dvd.)
Mitt liv som hund (1985) tittar istället bakåt i tiden, till svenskt 50-tal, då hunden Laika färdas runt jorden i en satellit, uppskickad av ryssarna. Ingemar (Anton Glanzelius) här nere på jorden, som inte har någon pappa och vars mamma är svårt sjuk, tänker ofta på Laika, som är alldeles ensam där uppe. Ingemar har det inte så lätt han heller, men han har i alla fall sin morbror (Tomas von Brömssen).
Filmen är ju en av de mest älskade av svenska filmer och när jag nu såg om den för tredje gången var den bättre än någonsin. Lasse Hallström har lyckats fånga tiden och atmosfären snudd på perfekt och alla spelar ljuvligt. Från början till slut vibrerar den av känsla, en blandning av sorg och uppsluppenhet, som är omöjligt att värja sig mot. (finns på dvd)
Spy Game (2001) har främst två kvaliteter. Dels njutningen av att se Robert Redford och dels att den skildrar spionbranschen som en smutsig och cynisk verksamhet där de oskyldiga måste offras för det "godas" syfte. Brad Pitt spelar Tom Bishop, en CIA-agent som tillfångatagits i Kina och som "byrån" tänker offra. Redford spelar Muir, den som rekryterade och tränade Bishop men som nu ska gå i pension. Men för en gångs skull vill Muir inte vara med om att någon offras för ett potentiellt högre syfte och han använder sin sista dag på jobbet med att spela ut sina kollegor mot varandra för att vinna tid medan han försöker komma på ett sätt att få loss Bishop.
Spy Game har förvisso tre actionsekvenser (under återblickar på några av Muirs och Bishops uppdrag, i Vietnam 1976 och i Berlin och i Libanon på 80-talet) men den riktiga spänningen återfinns i korridorerna och kontorsrummen i CIA:s högkvarter i Langley där Nathan Muir hela tiden är steget före och improviserar och bluffar sig fram ohämmat och man kan nästan se hur Redford njuter av att spela honom, ungefär som Cary Grant när han spelar Walter Burns, hänsynslös chefredaktör i Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940). Muir har också en rad med sköna repliker. Min favorit: en av hans överordnade säger "We need the press on this like we need a third nipple." och Muir replikerar "You use the other two?" (finns på dvd)
Jag hann bara med att se en film på koreanska filmfestivalen i Stockholm, Family Ties (Gajokeui tansaeng 2006), men jag är ganska säker på att jag valde rätt. Tre historier berättas, den första om en bror som dyker upp hos sin syster oförhappandes efter fem års frånvaro, den andra om en aggressiv tjej som är ensam och bitter och stöter bort alla som försöker närma sig henne, och den tredje om ett ungt par där pojken har problem med att hans flickvän har så många manliga vänner och är öppen och sällskaplig med alla. Med enkelt kameraarbete och naturalistiskt spel är det ett stycke direkt ur verkligheten, fast med surrealistiska ingrepp emellanåt på ett sätt som känns östasiatiskt, för att inte säga rent koreanskt. Alla tre delar var bra på sitt sätt men det var mittenhistorien jag tyckte bäst om. Hon är ett hårt skal av ilska och förakt, men det är uppenbart att det är en försvarsmekanism för att inte bli besviken (sviken) igen. En dag följer hon med sin lillebror till skolan när de har någon slags lekdag med skolbarnens föräldrarna och då äntligen släpper hon på fasaden. Hon rycks med i den glada och uppsluppna stämningen och kommer på sig själv med att jubla av glädje när hennes bror vinner en kapplöpning. Det är en av årets mest gripande scener och det är skamligt att det bara går att se den på en filmfestival och inte på ordinarie repertoar. Men man får vara glad för det i alla fall.
På biorepertoaren har jag sett The Wanted och En förlorad värld (Brideshead Revisited). Den första är en exceptionellt överlastad och tramsig film som jag såg för jag hoppades få några hissnade actionscener till livs. Tyvärr var jag tvungen att genomlida en väldig massa trams innan en scen mot slutet, då vår hjälte på egen hand anfaller och skjuter ihjäl ett dussintal bad guys i en sekvens som var precis så snygg och läcker som jag hoppats hela filmen skulle vara. Men tre minuter inte en hel film gör. Tyvärr. James McAvoy var dessutom omåttligt tråkig och plastig.
En förlorad värld hade betydligt fler njutbara sekvenser men den är lidande av att den på kort tid ska hinna med väldigt mycket. Dialogen är ofta bra, Emma Thompson är överväldigande, och enstaka scener var riktigt starka, men delarna räcker inte för att få till en tillräckligt bra helhet. Manusförfattarna hade valt att lägga fokus på den fördömande och kvävande katolicismen och gjort filmen till en religiös thriller nästan, och det fungerade ganska bra, och scenerierna var ofta praktfulla, och med ett bättre berättande, lite mjukare, lite mer dröjande och med en något längre speltid, hade det troligen blivit bättre.
Mike Judge har förvisso en examen i fysik men det är som animatör han blivit berömd, kanske framför allt för Beavis and Butthead. Han gjorde också serien Milton som han sedan förvandlade till den sköna spelfilmskomedin Office Space (1999). Hans spelfilmskarriär har dock inte varit lika framgångsrik som hans animationskarriär. Case in point är Idiotrepubliken (Idiocracy) som han skrev och regisserade 2004 men som fick ligga på filmbolagets hylla i två år innan det fick en högst begränsad lansering. Den gick inte på bio i Sverige men den har släppts på dvd så det går att avnjuta Judges framtidsdystopi hemma i soffan. I filmen spelar Luke Wilson en medelmåttig soldat med en menlös tjänst. Han blir utvald att vara med om ett experiment där han ska frysas ner för en kortare tid, tillsammans med en prostituerad. Tyvärr går det snett och de är nedfrysta i 500 år. Under tiden de legat i sina lådor har det gått utför för USA. Eftersom de intelligenta föder så lite barn, om ens några, och det bara är white trash som förökar sig har USA utvecklats till ett korkat och handlingsförlamat land där folk knappt kan prata, annat än att säga "öh", "meh" eller "dude". Kort sagt har hela USA blivit som Beavis och Butthead. Storföretagen har samtidigt tagit över all makt, sålunda vattnar man sina odlingar med energidryck istället för vatten. Man står vid ruinens rand när våra två hjältar, som i den här världen är hyperintelligenta genier, anländer och får styra upp verksamheten.
Det är inte precis filmkonst när den är som störst, men den är riktigt rolig fast i sin överdrivna satir riskerar den att bli elitistisk och föraktfull. Det märkliga är dock att den potentiella målgruppen väl förmodligen utgör just den typ av människor filmen anser utgöra ett hot för mänsklighetens framtid. (Idiotrepubliken finns att hyra. Office Space är absolut den bättre av dem men den finns bara på import-dvd.)
Mitt liv som hund (1985) tittar istället bakåt i tiden, till svenskt 50-tal, då hunden Laika färdas runt jorden i en satellit, uppskickad av ryssarna. Ingemar (Anton Glanzelius) här nere på jorden, som inte har någon pappa och vars mamma är svårt sjuk, tänker ofta på Laika, som är alldeles ensam där uppe. Ingemar har det inte så lätt han heller, men han har i alla fall sin morbror (Tomas von Brömssen).
Filmen är ju en av de mest älskade av svenska filmer och när jag nu såg om den för tredje gången var den bättre än någonsin. Lasse Hallström har lyckats fånga tiden och atmosfären snudd på perfekt och alla spelar ljuvligt. Från början till slut vibrerar den av känsla, en blandning av sorg och uppsluppenhet, som är omöjligt att värja sig mot. (finns på dvd)
Spy Game (2001) har främst två kvaliteter. Dels njutningen av att se Robert Redford och dels att den skildrar spionbranschen som en smutsig och cynisk verksamhet där de oskyldiga måste offras för det "godas" syfte. Brad Pitt spelar Tom Bishop, en CIA-agent som tillfångatagits i Kina och som "byrån" tänker offra. Redford spelar Muir, den som rekryterade och tränade Bishop men som nu ska gå i pension. Men för en gångs skull vill Muir inte vara med om att någon offras för ett potentiellt högre syfte och han använder sin sista dag på jobbet med att spela ut sina kollegor mot varandra för att vinna tid medan han försöker komma på ett sätt att få loss Bishop.
Spy Game har förvisso tre actionsekvenser (under återblickar på några av Muirs och Bishops uppdrag, i Vietnam 1976 och i Berlin och i Libanon på 80-talet) men den riktiga spänningen återfinns i korridorerna och kontorsrummen i CIA:s högkvarter i Langley där Nathan Muir hela tiden är steget före och improviserar och bluffar sig fram ohämmat och man kan nästan se hur Redford njuter av att spela honom, ungefär som Cary Grant när han spelar Walter Burns, hänsynslös chefredaktör i Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940). Muir har också en rad med sköna repliker. Min favorit: en av hans överordnade säger "We need the press on this like we need a third nipple." och Muir replikerar "You use the other two?" (finns på dvd)
Jag hann bara med att se en film på koreanska filmfestivalen i Stockholm, Family Ties (Gajokeui tansaeng 2006), men jag är ganska säker på att jag valde rätt. Tre historier berättas, den första om en bror som dyker upp hos sin syster oförhappandes efter fem års frånvaro, den andra om en aggressiv tjej som är ensam och bitter och stöter bort alla som försöker närma sig henne, och den tredje om ett ungt par där pojken har problem med att hans flickvän har så många manliga vänner och är öppen och sällskaplig med alla. Med enkelt kameraarbete och naturalistiskt spel är det ett stycke direkt ur verkligheten, fast med surrealistiska ingrepp emellanåt på ett sätt som känns östasiatiskt, för att inte säga rent koreanskt. Alla tre delar var bra på sitt sätt men det var mittenhistorien jag tyckte bäst om. Hon är ett hårt skal av ilska och förakt, men det är uppenbart att det är en försvarsmekanism för att inte bli besviken (sviken) igen. En dag följer hon med sin lillebror till skolan när de har någon slags lekdag med skolbarnens föräldrarna och då äntligen släpper hon på fasaden. Hon rycks med i den glada och uppsluppna stämningen och kommer på sig själv med att jubla av glädje när hennes bror vinner en kapplöpning. Det är en av årets mest gripande scener och det är skamligt att det bara går att se den på en filmfestival och inte på ordinarie repertoar. Men man får vara glad för det i alla fall.
På biorepertoaren har jag sett The Wanted och En förlorad värld (Brideshead Revisited). Den första är en exceptionellt överlastad och tramsig film som jag såg för jag hoppades få några hissnade actionscener till livs. Tyvärr var jag tvungen att genomlida en väldig massa trams innan en scen mot slutet, då vår hjälte på egen hand anfaller och skjuter ihjäl ett dussintal bad guys i en sekvens som var precis så snygg och läcker som jag hoppats hela filmen skulle vara. Men tre minuter inte en hel film gör. Tyvärr. James McAvoy var dessutom omåttligt tråkig och plastig.
En förlorad värld hade betydligt fler njutbara sekvenser men den är lidande av att den på kort tid ska hinna med väldigt mycket. Dialogen är ofta bra, Emma Thompson är överväldigande, och enstaka scener var riktigt starka, men delarna räcker inte för att få till en tillräckligt bra helhet. Manusförfattarna hade valt att lägga fokus på den fördömande och kvävande katolicismen och gjort filmen till en religiös thriller nästan, och det fungerade ganska bra, och scenerierna var ofta praktfulla, och med ett bättre berättande, lite mjukare, lite mer dröjande och med en något längre speltid, hade det troligen blivit bättre.
måndag, september 15, 2008
Mitt liv med Ingmar Bergman
Jag har nu haft Ingmar Bergman som mitt arbete i nästan två år och en sak som förvånat mig är vilken dörröppnare det är. Både i Sverige och utomlands. I filmkretsar, i kulturella kretsar, är det förstås ingen som inte känner till honom och de flesta vill prata om honom, men de flesta jag träffar, oavsett bransch och intressen, är engagerade. För att det gillar honom eller för att de ogillar honom eller för att de tycker att han är spännande. Han är någon som folk är nyfikna på, inte minst hans familjeliv och hur han var som människa. Privatpersonen Bergman.
Nu kände jag ju inte Bergman personligen men under ett helt år satt jag med hans privata arkiv, bland annat läste jag alla tusentals brev och katalogiserade dem (resultatet finns här), så viss inblick i hans liv har jag förstås. (Ni vet väl att han var väldigt förtjust i gräddfil, pepparkakor och droste choklad?) Jag har också träffat många som jobbat med honom och som bidragit till än mer inblickar. Det går inte att se filmerna på samma sätt som förut efter allt jag läst och allt jag hört, men det gör dem inte mindre intressanta. Ju mer man vet om människorna bakom verken desto mer spännande blir de.*
Nu har jag lämnat arkivet och arbetar istället med att sprida hans filmer över världen, genom att hjälpa festivaler, cinemateket och kulturhus och annat att sätta ihop Bergmanretrospektiv. Och återigen upptäcker jag vilken dörröppnare hans namn är. Jag var på en Bergmanfestival i Athen och när jag ändå var i Grekland tänkte jag att det kunde vara kul att träffa Theo Angelopoulos. Det räckte med att säga Bergmans namn så ville han träffa mig. Fast jag tror han blev lite besviken. "You are very young..." var det första han sa, men sen satt han och pratade drömmande om sina möten med Bergman.
Det hävdas ofta att vi i Sverige inte förstår hur stor Bergman är utomlands men jag vet inte hur sant det är. Mannen på gatan känner kanske inte till det (och varför skulle han?) men de som man kan förvänta sig skulle känna till det gör det nog. Men för att ge några exempel på hans storhet utomlands kan jag ju nämna att i år har jag hjälpt till att ordna stora Bergmanretrospektiv i bland annat Budapest, Hong Kong, Milano, Athen, Shanghai samt en stor Bergmanturné i Indien. Moskva, Bratislava, Ottawa, Canberra och Tokyo har jag också arbetat med, samt Sydafrika. Det har varit en turné i Holland också och flera stora satsningar i USA. Alla världsdelar utom Antarktis med andra ord och på de flesta av dessa platser vill man redan ha mer. Av någon anledning är Bergman särskilt stor i Sydamerika, han var det väldigt tidigt, och jag för regelbundet förfrågningar från Chile, Mexico, Argentina och Brasilien om att göra Bergmantillställningar. (Jan Troell är också populär i Brasilien, även om det är i mindre skala.)
Intresset ökade naturligtvis efter att Bergman dog förr året, men det var inte bara en tillfällig ökning, utan det fortsätter att växa. Så sent som i torsdags ringde de från Brasiliens största dagstidning och ville göra en intervju om Bergman med anledning av den stora Bergmanfestival som ska hållas i Sao Paulo i slutet av oktober. Jag ska åka dit så kanske blir det en rapport därifrån framöver.
Jag undrar hur länge intresset kommer hålla i sig. Det tryck som är just nu kommer säkert minska om några år (men förmodligen inte förrän efter 2010, för så långt fram i tiden vet jag att det finns långtgångna planer på stora evenemang) men förr eller senare måste det ju minska. Då kanske jag får skaffa mig ett nytt jobb, om inte förr. Det kan bli för mycket Bergman ibland så det är tur att det finns andra förströelser, som veckans koreanska filmfestival i Stockholm som börjar på onsdag, 17:e september.
Nu kände jag ju inte Bergman personligen men under ett helt år satt jag med hans privata arkiv, bland annat läste jag alla tusentals brev och katalogiserade dem (resultatet finns här), så viss inblick i hans liv har jag förstås. (Ni vet väl att han var väldigt förtjust i gräddfil, pepparkakor och droste choklad?) Jag har också träffat många som jobbat med honom och som bidragit till än mer inblickar. Det går inte att se filmerna på samma sätt som förut efter allt jag läst och allt jag hört, men det gör dem inte mindre intressanta. Ju mer man vet om människorna bakom verken desto mer spännande blir de.*
Nu har jag lämnat arkivet och arbetar istället med att sprida hans filmer över världen, genom att hjälpa festivaler, cinemateket och kulturhus och annat att sätta ihop Bergmanretrospektiv. Och återigen upptäcker jag vilken dörröppnare hans namn är. Jag var på en Bergmanfestival i Athen och när jag ändå var i Grekland tänkte jag att det kunde vara kul att träffa Theo Angelopoulos. Det räckte med att säga Bergmans namn så ville han träffa mig. Fast jag tror han blev lite besviken. "You are very young..." var det första han sa, men sen satt han och pratade drömmande om sina möten med Bergman.
Det hävdas ofta att vi i Sverige inte förstår hur stor Bergman är utomlands men jag vet inte hur sant det är. Mannen på gatan känner kanske inte till det (och varför skulle han?) men de som man kan förvänta sig skulle känna till det gör det nog. Men för att ge några exempel på hans storhet utomlands kan jag ju nämna att i år har jag hjälpt till att ordna stora Bergmanretrospektiv i bland annat Budapest, Hong Kong, Milano, Athen, Shanghai samt en stor Bergmanturné i Indien. Moskva, Bratislava, Ottawa, Canberra och Tokyo har jag också arbetat med, samt Sydafrika. Det har varit en turné i Holland också och flera stora satsningar i USA. Alla världsdelar utom Antarktis med andra ord och på de flesta av dessa platser vill man redan ha mer. Av någon anledning är Bergman särskilt stor i Sydamerika, han var det väldigt tidigt, och jag för regelbundet förfrågningar från Chile, Mexico, Argentina och Brasilien om att göra Bergmantillställningar. (Jan Troell är också populär i Brasilien, även om det är i mindre skala.)
Intresset ökade naturligtvis efter att Bergman dog förr året, men det var inte bara en tillfällig ökning, utan det fortsätter att växa. Så sent som i torsdags ringde de från Brasiliens största dagstidning och ville göra en intervju om Bergman med anledning av den stora Bergmanfestival som ska hållas i Sao Paulo i slutet av oktober. Jag ska åka dit så kanske blir det en rapport därifrån framöver.
Jag undrar hur länge intresset kommer hålla i sig. Det tryck som är just nu kommer säkert minska om några år (men förmodligen inte förrän efter 2010, för så långt fram i tiden vet jag att det finns långtgångna planer på stora evenemang) men förr eller senare måste det ju minska. Då kanske jag får skaffa mig ett nytt jobb, om inte förr. Det kan bli för mycket Bergman ibland så det är tur att det finns andra förströelser, som veckans koreanska filmfestival i Stockholm som börjar på onsdag, 17:e september.
måndag, september 08, 2008
Saker jag har sett (23)
Äventyraren Thomas Crown, Rififi, Vingar över Malta, The Dark Knight
Originalversionen av Äventyraren Thomas Crown (The Thomas Crown Affair) från 1968 hade jag inte så mycket behållning av, trots att Steve McQueen spelar huvudrollen. Nyinspelning från 1999 däremot är en njutning. Det är inte bara att Pierce Brosnan och Rene Russo är ett vackert par med riktig gnista, det är allt runt omkring dem också. Musiken och kläderna. Miljöerna och tavlorna. Den sprudlande lekfullheten. Allt samverkar till att filmen oemotståndlig. Det tyckte jag när jag såg den på pressvisningen 1999 och det tycker jag fortfarande när jag ser om den emellanåt. Brosnan var 46 år när det spelades in, Russo 45, och att den flirtiga och sexiga relationen är mellan två medelålders personer är en extra bonus. Det är trots allt inte så vanligt. Nyinspelningen ligger nära originalet men med flera skillnader, de flesta till nyinspelningens fördel. Thomas Crown (både Brosnans version och McQueens) är en affärsman som är lika framgångsrik i affärslivet som han är uttråkad av det, så han söker ständigt nya kickar och utmaningar. Det största utmaningen i nyinspelningen är att stjäla en berömd tavla av Claude Monet från Metropolitan Museum of Art. Sen blir han förälskad för första gången, i Catherine Banning (Russo), kvinnan som utreder tavelstölden för försäkringsbolagets räkning. Utmaningen blir nu att slippa undan sitt straff men att samtidigt behålla henne. Ah, den som ändå var en gentlemannatjuv. (nyinspelningen finns på svensk dvd, originalet på import från England)
En annan heist movie (kuppfilm är väl ändå inte ett bra namn) är den franska Rififi (Du rififi chez les hommes 1955), som också är bra men inte lika förförisk som Thomas Crown. Den har också en annan moral. Brott lönar sig inte i Rififi, det leder bara till undergång. Själva kuppen, där fyra män tar sig in i en juvelaffär på natten via taket och sen försvinner samma väg med bytet, tar upp en fjärdedel av filmen och är helt utan dialog och musik, det är nästan inga ljud alls. Det är imponerande i sig, men det är svårmodet och obevekligheten i berättelsen som är behållningen. Rififi är fylld av trenchcoats, mörka gränder och jazzklubbar och det är sparsmakat med leenden. Rififi har förvisso fått ge namn åt den typ av kupp som den skildrar, men att säga, som ofta görs, att den är fadern och urkällan till alla heistmovies är provocerande. John Huston gjorde trots allt Asfaltens djungel (The Asphalt Jungle) fem år tidigare och historien är mycket snarlik. Ibland tror jag Rififis höga status kommer sig av att dess regissör, Jules Dassin, gjorde den i Frankrike eftersom han blivit svartlistad i USA för att han en gång varit medlem i ett kommunistparti. (finns på svensk dvd)
En egenhet med Alec Guinness är att hans rollfigurer så ofta har något sorgset över sig, som smittar av sig på hela filmen, även om det råkar vara en komedi. Vingar över Malta (Malta Story 1953), en film som utspelas under Andra världskriget då engelsmännen och tyskarna slåss om herraväldet över Malta, har det där sorgsna över sig. Som titeln antyder handlar filmen främst om Malta och den har ett fint dokumentärt foto av Robert Krasker. Men huvudperson är Alec Guinness pilot. Han är inte stridspilot utan spaningspilot. Han flyger över fiendens territorium och fotograferar truppförflyttningar och dylikt. Han är lågmäld och eftertänksam och han förälskar sig i Maria (Muriel Pavlow), en kvinna från Malta som också jobbar på flygbasen. Det är väl inte bara Guinness förtjänst, men filmen har ett udda tonfall, där lidande, frustration och desperation är de mest påtagliga känsloyttringarna. Malta är bara en skådeplats för stormakternas krigsmaskiner och det är lokalbefolkningen som drabbas. "Don't you hate us?" frågar Guinness pilot Marias mamma (Flora Robson). Men det gör hon inte. Hon är stoisk och tapper, men ogillar tanken på giftermål mellan hennes dotter och en engelsk militär. I slutet förskonas Malta från en tysk invasion men vår huvudperson får inte vara med och njuta av den. Hans plan skjuts ner och hans radio blir tyst. Den obevekliga tystnad som är en större påfrestning för trumhinnorna än allt buller i världen. (finns på dvd i England)
I förrförra numret av The Economist var det en artikel om att även om ekonomin försämras är det vissa saker folk inte gör avkall på. I USA är det att gå på bio, och populärast just nu är The Dark Knight. Artikelförfattaren föreslog att kanske så många ser just den för att även om situationen hemma är ansträngd så är den långt bättre än det mardrömsscenario som den skildrar. Men det finns många andra goda anledningar till att se den. Christian Bale, Gary Oldman och Michael Caine till exempel, eller den magnifika musiken av Hans Zimmer och James Newton Howard och bröderna Nolans ambitiösa och pessimistiska manus och den föredömliga iscensättningen. Men bättre än något annat är Heath Ledgers Joker. Han är omänskligt bra. Hur är det möjligt att han lyckas så bra, i varje liten detalj? Vissa, som Eva af Geijerstam i DN, menar att utan honom vore filmen snart glömd men det är en ganska meningslöst synpunkt eftersom han är hela filmen. Han är med från början till slut och genomsyrar allt. Alla snygga effekter och Christian Bales käklinje finns där förvisso också, men Jokern gör inte filmen, Jokern är filmen.
Originalversionen av Äventyraren Thomas Crown (The Thomas Crown Affair) från 1968 hade jag inte så mycket behållning av, trots att Steve McQueen spelar huvudrollen. Nyinspelning från 1999 däremot är en njutning. Det är inte bara att Pierce Brosnan och Rene Russo är ett vackert par med riktig gnista, det är allt runt omkring dem också. Musiken och kläderna. Miljöerna och tavlorna. Den sprudlande lekfullheten. Allt samverkar till att filmen oemotståndlig. Det tyckte jag när jag såg den på pressvisningen 1999 och det tycker jag fortfarande när jag ser om den emellanåt. Brosnan var 46 år när det spelades in, Russo 45, och att den flirtiga och sexiga relationen är mellan två medelålders personer är en extra bonus. Det är trots allt inte så vanligt. Nyinspelningen ligger nära originalet men med flera skillnader, de flesta till nyinspelningens fördel. Thomas Crown (både Brosnans version och McQueens) är en affärsman som är lika framgångsrik i affärslivet som han är uttråkad av det, så han söker ständigt nya kickar och utmaningar. Det största utmaningen i nyinspelningen är att stjäla en berömd tavla av Claude Monet från Metropolitan Museum of Art. Sen blir han förälskad för första gången, i Catherine Banning (Russo), kvinnan som utreder tavelstölden för försäkringsbolagets räkning. Utmaningen blir nu att slippa undan sitt straff men att samtidigt behålla henne. Ah, den som ändå var en gentlemannatjuv. (nyinspelningen finns på svensk dvd, originalet på import från England)
En annan heist movie (kuppfilm är väl ändå inte ett bra namn) är den franska Rififi (Du rififi chez les hommes 1955), som också är bra men inte lika förförisk som Thomas Crown. Den har också en annan moral. Brott lönar sig inte i Rififi, det leder bara till undergång. Själva kuppen, där fyra män tar sig in i en juvelaffär på natten via taket och sen försvinner samma väg med bytet, tar upp en fjärdedel av filmen och är helt utan dialog och musik, det är nästan inga ljud alls. Det är imponerande i sig, men det är svårmodet och obevekligheten i berättelsen som är behållningen. Rififi är fylld av trenchcoats, mörka gränder och jazzklubbar och det är sparsmakat med leenden. Rififi har förvisso fått ge namn åt den typ av kupp som den skildrar, men att säga, som ofta görs, att den är fadern och urkällan till alla heistmovies är provocerande. John Huston gjorde trots allt Asfaltens djungel (The Asphalt Jungle) fem år tidigare och historien är mycket snarlik. Ibland tror jag Rififis höga status kommer sig av att dess regissör, Jules Dassin, gjorde den i Frankrike eftersom han blivit svartlistad i USA för att han en gång varit medlem i ett kommunistparti. (finns på svensk dvd)
En egenhet med Alec Guinness är att hans rollfigurer så ofta har något sorgset över sig, som smittar av sig på hela filmen, även om det råkar vara en komedi. Vingar över Malta (Malta Story 1953), en film som utspelas under Andra världskriget då engelsmännen och tyskarna slåss om herraväldet över Malta, har det där sorgsna över sig. Som titeln antyder handlar filmen främst om Malta och den har ett fint dokumentärt foto av Robert Krasker. Men huvudperson är Alec Guinness pilot. Han är inte stridspilot utan spaningspilot. Han flyger över fiendens territorium och fotograferar truppförflyttningar och dylikt. Han är lågmäld och eftertänksam och han förälskar sig i Maria (Muriel Pavlow), en kvinna från Malta som också jobbar på flygbasen. Det är väl inte bara Guinness förtjänst, men filmen har ett udda tonfall, där lidande, frustration och desperation är de mest påtagliga känsloyttringarna. Malta är bara en skådeplats för stormakternas krigsmaskiner och det är lokalbefolkningen som drabbas. "Don't you hate us?" frågar Guinness pilot Marias mamma (Flora Robson). Men det gör hon inte. Hon är stoisk och tapper, men ogillar tanken på giftermål mellan hennes dotter och en engelsk militär. I slutet förskonas Malta från en tysk invasion men vår huvudperson får inte vara med och njuta av den. Hans plan skjuts ner och hans radio blir tyst. Den obevekliga tystnad som är en större påfrestning för trumhinnorna än allt buller i världen. (finns på dvd i England)
I förrförra numret av The Economist var det en artikel om att även om ekonomin försämras är det vissa saker folk inte gör avkall på. I USA är det att gå på bio, och populärast just nu är The Dark Knight. Artikelförfattaren föreslog att kanske så många ser just den för att även om situationen hemma är ansträngd så är den långt bättre än det mardrömsscenario som den skildrar. Men det finns många andra goda anledningar till att se den. Christian Bale, Gary Oldman och Michael Caine till exempel, eller den magnifika musiken av Hans Zimmer och James Newton Howard och bröderna Nolans ambitiösa och pessimistiska manus och den föredömliga iscensättningen. Men bättre än något annat är Heath Ledgers Joker. Han är omänskligt bra. Hur är det möjligt att han lyckas så bra, i varje liten detalj? Vissa, som Eva af Geijerstam i DN, menar att utan honom vore filmen snart glömd men det är en ganska meningslöst synpunkt eftersom han är hela filmen. Han är med från början till slut och genomsyrar allt. Alla snygga effekter och Christian Bales käklinje finns där förvisso också, men Jokern gör inte filmen, Jokern är filmen.
måndag, september 01, 2008
Fred Zinnemann
Will Kane, sheriffen som spelas av Gary Cooper i Sheriffen (High Noon 1952), är kanske den ensammaste rollfiguren filmhistorien fått uppleva. I ena stunden är han firad och älskad och mitt i händelsernas centrum, men i nästa stund är han utstött och förnekad av alla, vänner som fiender. Medan klockan obönhörligt tickar fram emot tolvslaget och solen bränner från en molnfri himmel vandrar Kane, med tyngre och tyngre steg, från dörr till dörr i staden och ber om hjälp. Ingen vill ge honom den. Cary Coopers ansikte blir mer och mer sammanbitet och fårat och smärtan lyser i hans ögon och när han i filmens sista scen med avsmak kastar sheriffstjärnan i gruset ligger det så mycket känsla i den gesten att den säger mer än ett oändligt antal ord skulle gjort.
Var det så Fred Zinnemann, filmens regissör, såg på sig själv? Som en ensam förkämpe för sina ideal och värderingar i en ogästvänlig miljö? Kanske inte i samma utsatta läge som Will Kane, men med tanke på att han gång efter annan återvände till samma tematik och samma rollfigur är det svårt att inte tänka sig att han identifierade sig med situationen och det moraliska dilemmat som situationen innehöll.
När jag på allvar blev intresserad av film var det en handfull regissörer som jag fastnade för mer än andra. Det var de vanliga namnen, såsom Alfred Hitchcock, men också, lite mer otippat, Fred Zinnemann.
Jag vet inte riktigt varför jag fastnade just för Zinnemann. Naturligtvis tyckte jag om hans filmer, men det var många regissörers filmer jag tyckte om, utan att för den sakens skull bli fascinerade i upphovsmannen. Jag köpte tidigt hans självbiografi Fred Zinnemann - An Autobiography som jag läst många gånger under åren, och eftersom han fortfarande var i livet drömde jag om att åka till London och intervjua honom. Det gjorde jag aldrig, och nu är det för sent. Han dog 1997, ett par veckor innan han skulle fylla 90 år. På sätt och vis kan jag sakna honom ibland, trots att jag aldrig träffat honom.
Han var österrikare, född i Wien 1907. Han ville bli violinist från början, men saknade musiköra, så han började studera juridik istället. Han lockades dock av filmen, och 1929 medverkade han som regissör på den banbrytande cinema-vérité filmen Menschen am Sonntag tillsammans med Robert och Curt Siodmak samt Edgar J. Ulmer (manus skrevs av Billy Wilder och bröderna Siodmak). Efter Tyskland hamnade Zinnemann i Mexico där han regisserade ännu en halvdokumentär film, Redes (1936), om fiskare. Han gifte sig med Renée Bartlett samma år, och henne var han gift med till sin död.
Redan från början hade Zinnemann visat att hans ambition var att skildra verkligheten, och realismen var det konstnärliga uttrycksform han arbetade med. Zinnemann tog med sig kameran till de platser hans filmer utspelades på. Sjukhus, kloster, bakgator, Berlins ruiner, Australiens vildmark. När hans gjorde Vedergällningen (Behold a Pale Horse 1964), en berättelse om hur spanska inbördeskriget fortsätter att vara levande för de som deltog, flera decennier efter att striderna upphört, anlitade han en ungersk journalfilmare som fotograf, Jean Badal, eller Badal János som han ursprungligen hette. När han spelade in Sheriffen ville han och fotografen Floyd Crosby medvetet motverka romantiserandet av landskapet och naturen som annars är så vanligt i westerngenren och istället var det återigen journalfilmsestetik som var inspirationskällan. Det hårda, obevekliga ljuset i filmen för snarare tankarna till Ingmar Bergmans kommande filmer på 60-talet än tidigare westernfilm.
Det är inte att överdriva att säga att Zinnemann är helt bortglömd idag. Med undantag av Sheriffen och Härifrån till evigheten (From Here to Eternity 1953) är det inte mycket som finns utgivet på dvd, ens i USA. Jag kan inte minnas att han förekom när jag läste filmvetenskap, och jämfört med exempelvis Bergman, Alfred Hitchcock, Quentin Tarantino eller Martin Scorsese, får han inte så många träffar på google. Så har det inte alltid varit. Zinnemann var en gång i tiden själva essensen av amerikansk prestigefilm, den typ av film som tog upp stora och viktiga ämnen på ett allvarligt vis och vann priser i mängder. Han var också den typ av regissör som de hetlevrade filmkritikerna på det sena 50-talet och 60-talet föraktade mer än alla andra. Andrew Sarris och Manny Farber var särskilt aggressiva och Sarris menade att Zinnemann gjorde "antimovies for antimoviegoers". Zinnemann har kritiserats för att vara stel, tråkig, präktig, visuellt konservativ, fantasilös och för att banalisera de svåra frågor han väljer att behandla.
Delar av den kritiken är det inte svårt att förstå. Jämfört med expressionistiska generationskamrater som exempelvis Vincente Minnelli och Alfred Hitchcock kan han framstå som synnerligen blek, och hans filmer innehåller sällan humor, våld eller sex. Men samtidigt, den kritik som riktas mot Zinnemann är missunnsam för det måste få finnas plats även för sådana som Zinnemann. Han var en mycket medveten filmskapare som planerade varje film in i minsta detalj i förväg, och med ett eller annat undantag är alla hans filmer ett uttryck för hans personliga livsåskådning och filosofi, och faktum är att Zinnemanns samlade verk bildar en förbluffande tematisk konsekvens, en tematisk konsekvens han iscensatte med intelligens och stringens, och därför är han inte "bara" en hantverkare, utan också en konstnär. Visst kan man förstå att en film som Nunnan (The Nun’s Story 1959) uppfattas som långtråkig, men dels finner jag Zinnemanns mod och integritet mycket tilltalande, och dels tycker jag att det är just den nästan fanatiska viljan att objektivt skildra en plats, ett liv, en person, en ritual som gör honom och hans filmer så bra. Nunnan skulle kunna användas som en utbildningsfilm om klosterlivet. Hans film om ett mordförsök på Charles de Gaulle, Schakalen (The Day of the Jackal 1973) innehåller nästan inget våld eller yttre dramatik, vad Zinnemann skildrar är yrkesmördarens minutiösa förberedelser. Återigen skulle den kunna användas som en utbildningsfilm, fast nu för yrkesmördare.
Jag beskrev en gång Zinnemanns filmer som floder, breda och mäktiga flyter de sakta men obevekligt mot sitt öppna slut. Det är en av de saker som jag alltid uppskattat hos Zinnemann, att hans filmer har sett säreget sug som håller åskådaren fast, samtidigt som de har en stram elegans. Men det mest spännande är den tematik som i princip alla Zinnemanns filmer behandlar, och som var ett ämne som låg honom nära. Den enskilda människans kamp mellan att å ena sidan göra det rätta, det som man själv tror på, och å andra sidan foga sig i omgivningens, massans vilja. Paul Roeder i Det sjunde korset (The Seventh Cross 1944), Will Kane i Sheriffen, Prewitt i Härifrån till evigheten, sister Luke i Nunnan, Thomas More i En man för alla tider (A Man For All Seasons 1966) är bara ett urval av dessa människor. Det gäller på sätt och vis också yrkesmördaren i Schakalen, som bokstavligt talat hamnar vid ett vägskäl. Han vet att han är efterlyst och kan antingen åka vidare till Paris och slutföra sitt uppdrag eller så kan han fly över gränsen till Spanien. Han stannar bilen och funderar en kort sekund, men sen kör han mot Paris, och sin undergång. För så är det nämligen, det slutar sällan väl för Zinnemanns huvudpersoner. När de fattat sitt beslut så blir de antingen dödade eller utfrusna.
Det är lätt att tänka sig att Zinnemann själv kände sig hemma bland dessa rollfigurer. Han var hela sitt liv en man vars integritet kostade honom både vänner och kontrakt. Han slängde alla manusförslag som han inte gillade och vägrade göra filmer för brödfödan, han gjorde bara filmer han trodde på och brann för. Det han brann för var inte bara dessa människor som i extrema situationer måste välja mellan sin övertygelse och samhällets konventioner/vilja, utan också trasiga och utlämnade människor. Barn som förlorat sina föräldrar i Förintelsen i Det dagas (The Search 1948), handikappade krigsveteraner i Männen (The Men 1950), så kallade "war brides", (det vill säga kvinnor som gift sig med soldater från främmande länder som stationerats i kvinnornas hemland) i Teresa (1951), drogmissbrukare i En handfull snö (A Handful of Rain 1957).
Zinnemanns mest gripande film är kanske Det sjunde korset. Filmen är inspelad mitt under Andra världskriget, och utspelas i Tyskland, där en man flyr från ett koncentrationsläger*. Ett av filmens budskap är att alla tyskar inte är nazister. De finns de som är nazister av övertygelse och det finns de som är antinazister. De flesta är dock varken det ena eller det andra, utan är bara vanliga människor som försöker överleva i en svår tid och som varken hat tid eller lust att bry sig om den större verkligheten utanför dem själva. Zinnemann brydde sig dock om den större verkligheten, och han vigde sitt liv åt att även vi andra skulle få ta del av den.
Nu har han varit död i tio år, och det är väl dags att gå vidare, men jag tycker fortfarande det är synd att jag aldrig fick chansen att träffa honom. Jag har så mycket att fråga om.
---------------------------------------------------------
*Ungefär samtidigt som Zinnemann spelade in Det sjunde korset i USA så mördades hans egna föräldrar i nazisternas koncentrationsläger, något han fick veta först efter kriget.
Var det så Fred Zinnemann, filmens regissör, såg på sig själv? Som en ensam förkämpe för sina ideal och värderingar i en ogästvänlig miljö? Kanske inte i samma utsatta läge som Will Kane, men med tanke på att han gång efter annan återvände till samma tematik och samma rollfigur är det svårt att inte tänka sig att han identifierade sig med situationen och det moraliska dilemmat som situationen innehöll.
När jag på allvar blev intresserad av film var det en handfull regissörer som jag fastnade för mer än andra. Det var de vanliga namnen, såsom Alfred Hitchcock, men också, lite mer otippat, Fred Zinnemann.
Jag vet inte riktigt varför jag fastnade just för Zinnemann. Naturligtvis tyckte jag om hans filmer, men det var många regissörers filmer jag tyckte om, utan att för den sakens skull bli fascinerade i upphovsmannen. Jag köpte tidigt hans självbiografi Fred Zinnemann - An Autobiography som jag läst många gånger under åren, och eftersom han fortfarande var i livet drömde jag om att åka till London och intervjua honom. Det gjorde jag aldrig, och nu är det för sent. Han dog 1997, ett par veckor innan han skulle fylla 90 år. På sätt och vis kan jag sakna honom ibland, trots att jag aldrig träffat honom.
Han var österrikare, född i Wien 1907. Han ville bli violinist från början, men saknade musiköra, så han började studera juridik istället. Han lockades dock av filmen, och 1929 medverkade han som regissör på den banbrytande cinema-vérité filmen Menschen am Sonntag tillsammans med Robert och Curt Siodmak samt Edgar J. Ulmer (manus skrevs av Billy Wilder och bröderna Siodmak). Efter Tyskland hamnade Zinnemann i Mexico där han regisserade ännu en halvdokumentär film, Redes (1936), om fiskare. Han gifte sig med Renée Bartlett samma år, och henne var han gift med till sin död.
Redan från början hade Zinnemann visat att hans ambition var att skildra verkligheten, och realismen var det konstnärliga uttrycksform han arbetade med. Zinnemann tog med sig kameran till de platser hans filmer utspelades på. Sjukhus, kloster, bakgator, Berlins ruiner, Australiens vildmark. När hans gjorde Vedergällningen (Behold a Pale Horse 1964), en berättelse om hur spanska inbördeskriget fortsätter att vara levande för de som deltog, flera decennier efter att striderna upphört, anlitade han en ungersk journalfilmare som fotograf, Jean Badal, eller Badal János som han ursprungligen hette. När han spelade in Sheriffen ville han och fotografen Floyd Crosby medvetet motverka romantiserandet av landskapet och naturen som annars är så vanligt i westerngenren och istället var det återigen journalfilmsestetik som var inspirationskällan. Det hårda, obevekliga ljuset i filmen för snarare tankarna till Ingmar Bergmans kommande filmer på 60-talet än tidigare westernfilm.
Det är inte att överdriva att säga att Zinnemann är helt bortglömd idag. Med undantag av Sheriffen och Härifrån till evigheten (From Here to Eternity 1953) är det inte mycket som finns utgivet på dvd, ens i USA. Jag kan inte minnas att han förekom när jag läste filmvetenskap, och jämfört med exempelvis Bergman, Alfred Hitchcock, Quentin Tarantino eller Martin Scorsese, får han inte så många träffar på google. Så har det inte alltid varit. Zinnemann var en gång i tiden själva essensen av amerikansk prestigefilm, den typ av film som tog upp stora och viktiga ämnen på ett allvarligt vis och vann priser i mängder. Han var också den typ av regissör som de hetlevrade filmkritikerna på det sena 50-talet och 60-talet föraktade mer än alla andra. Andrew Sarris och Manny Farber var särskilt aggressiva och Sarris menade att Zinnemann gjorde "antimovies for antimoviegoers". Zinnemann har kritiserats för att vara stel, tråkig, präktig, visuellt konservativ, fantasilös och för att banalisera de svåra frågor han väljer att behandla.
Delar av den kritiken är det inte svårt att förstå. Jämfört med expressionistiska generationskamrater som exempelvis Vincente Minnelli och Alfred Hitchcock kan han framstå som synnerligen blek, och hans filmer innehåller sällan humor, våld eller sex. Men samtidigt, den kritik som riktas mot Zinnemann är missunnsam för det måste få finnas plats även för sådana som Zinnemann. Han var en mycket medveten filmskapare som planerade varje film in i minsta detalj i förväg, och med ett eller annat undantag är alla hans filmer ett uttryck för hans personliga livsåskådning och filosofi, och faktum är att Zinnemanns samlade verk bildar en förbluffande tematisk konsekvens, en tematisk konsekvens han iscensatte med intelligens och stringens, och därför är han inte "bara" en hantverkare, utan också en konstnär. Visst kan man förstå att en film som Nunnan (The Nun’s Story 1959) uppfattas som långtråkig, men dels finner jag Zinnemanns mod och integritet mycket tilltalande, och dels tycker jag att det är just den nästan fanatiska viljan att objektivt skildra en plats, ett liv, en person, en ritual som gör honom och hans filmer så bra. Nunnan skulle kunna användas som en utbildningsfilm om klosterlivet. Hans film om ett mordförsök på Charles de Gaulle, Schakalen (The Day of the Jackal 1973) innehåller nästan inget våld eller yttre dramatik, vad Zinnemann skildrar är yrkesmördarens minutiösa förberedelser. Återigen skulle den kunna användas som en utbildningsfilm, fast nu för yrkesmördare.
Jag beskrev en gång Zinnemanns filmer som floder, breda och mäktiga flyter de sakta men obevekligt mot sitt öppna slut. Det är en av de saker som jag alltid uppskattat hos Zinnemann, att hans filmer har sett säreget sug som håller åskådaren fast, samtidigt som de har en stram elegans. Men det mest spännande är den tematik som i princip alla Zinnemanns filmer behandlar, och som var ett ämne som låg honom nära. Den enskilda människans kamp mellan att å ena sidan göra det rätta, det som man själv tror på, och å andra sidan foga sig i omgivningens, massans vilja. Paul Roeder i Det sjunde korset (The Seventh Cross 1944), Will Kane i Sheriffen, Prewitt i Härifrån till evigheten, sister Luke i Nunnan, Thomas More i En man för alla tider (A Man For All Seasons 1966) är bara ett urval av dessa människor. Det gäller på sätt och vis också yrkesmördaren i Schakalen, som bokstavligt talat hamnar vid ett vägskäl. Han vet att han är efterlyst och kan antingen åka vidare till Paris och slutföra sitt uppdrag eller så kan han fly över gränsen till Spanien. Han stannar bilen och funderar en kort sekund, men sen kör han mot Paris, och sin undergång. För så är det nämligen, det slutar sällan väl för Zinnemanns huvudpersoner. När de fattat sitt beslut så blir de antingen dödade eller utfrusna.
Det är lätt att tänka sig att Zinnemann själv kände sig hemma bland dessa rollfigurer. Han var hela sitt liv en man vars integritet kostade honom både vänner och kontrakt. Han slängde alla manusförslag som han inte gillade och vägrade göra filmer för brödfödan, han gjorde bara filmer han trodde på och brann för. Det han brann för var inte bara dessa människor som i extrema situationer måste välja mellan sin övertygelse och samhällets konventioner/vilja, utan också trasiga och utlämnade människor. Barn som förlorat sina föräldrar i Förintelsen i Det dagas (The Search 1948), handikappade krigsveteraner i Männen (The Men 1950), så kallade "war brides", (det vill säga kvinnor som gift sig med soldater från främmande länder som stationerats i kvinnornas hemland) i Teresa (1951), drogmissbrukare i En handfull snö (A Handful of Rain 1957).
Zinnemanns mest gripande film är kanske Det sjunde korset. Filmen är inspelad mitt under Andra världskriget, och utspelas i Tyskland, där en man flyr från ett koncentrationsläger*. Ett av filmens budskap är att alla tyskar inte är nazister. De finns de som är nazister av övertygelse och det finns de som är antinazister. De flesta är dock varken det ena eller det andra, utan är bara vanliga människor som försöker överleva i en svår tid och som varken hat tid eller lust att bry sig om den större verkligheten utanför dem själva. Zinnemann brydde sig dock om den större verkligheten, och han vigde sitt liv åt att även vi andra skulle få ta del av den.
Nu har han varit död i tio år, och det är väl dags att gå vidare, men jag tycker fortfarande det är synd att jag aldrig fick chansen att träffa honom. Jag har så mycket att fråga om.
---------------------------------------------------------
*Ungefär samtidigt som Zinnemann spelade in Det sjunde korset i USA så mördades hans egna föräldrar i nazisternas koncentrationsläger, något han fick veta först efter kriget.
måndag, augusti 25, 2008
Återkomst
Sommarens filmupplevelse var tveklöst att se The Dark Knight på en IMAX-biograf i Manchester. En annan upplevelse var att se om Gycklarnas afton (1953) i Criterions ny, magnifika, utgåva. Annars har det varit tunt med filmupplevelser de senaste månaderna. Så kan det inte fortsätta! Något att se fram emot är den svenska dvdboxen med Milos Formans fyra första filmer, de han gjorde i dåvarande Tjeckoslovakien. Ett annat extremt efterlängtat dvdsläpp i höst är Hasse Ekmans Flickan på tredje raden (1949), en av hans bästa. Det kommer också flera filmer av Louis Malle. Med det minskande utbudet av varierad biofilm i Stockholm är det skönt att det händer saker på dvdfronten.
I år fyller Vertigo (Studie i brott blev den svensk titeln men låt oss glömma den) 50 år. Det är något att fira, men tyvärr har jag redan skrivit om den för något år sedan så det vill jag inte göra igen, men här är en länk till min artikel.
Jag har utlovat artiklar om kvinnliga regissörer och Steve McQueen och det kommer, var så säkra. Men nästa vecka blir det Fred Zinnemann. Då börjar det på allvar, idag var bara en liten introduktion.
I år fyller Vertigo (Studie i brott blev den svensk titeln men låt oss glömma den) 50 år. Det är något att fira, men tyvärr har jag redan skrivit om den för något år sedan så det vill jag inte göra igen, men här är en länk till min artikel.
Jag har utlovat artiklar om kvinnliga regissörer och Steve McQueen och det kommer, var så säkra. Men nästa vecka blir det Fred Zinnemann. Då börjar det på allvar, idag var bara en liten introduktion.
måndag, juni 16, 2008
Säsongsfinal
I Robert Aldrich magnifika Ulzanas raid (Ulzana's Raid 1972) finns en scen då Burt Lancaster rider i full galopp och plockar upp ett gevär ur vänstra sadelhölstret, kastar det över hästryggen till högra handen, och avfyrar det, i en tagning. Det är så jäkla coolt att det får bli säsongsfinal. Det är semester för filmforum och för två månader får ni klara er utan nya texter. Måndag 25:e augusti är jag tillbaka. Då blir det mer kvinnliga regissörer, det är ett löfte. Och mer europeisk film. Och Steve McQueen. Mycket Steve McQueen.
Så glad sommar!
Och det är klart, händer något oförutsett så kommer det nog ett inlägg under sommaren också.
Så glad sommar!
Och det är klart, händer något oförutsett så kommer det nog ett inlägg under sommaren också.
måndag, juni 09, 2008
Saker jag har sett (22)
My Blueberry Nights, No Country For Old Men, Madeleine, Den goda viljan, Rosa pantern slår igen
My Blueberry Nights (2007) var en av de titlar som blev lidande när Triangelfilm gick i konkurs förra året och Wong Kar-Wais vänner har fått vänta tålmodigt för att få se den på bio (den kommer hit 18:e juli). Men den är väl värd att vänta på. Att Wong flyttat den yttre miljön från Hong Kong till USA märks nästan inte, för allt ser likadant ut. Han jobbar inte längre med Christopher Doyle utan har bytt till Darius Khondji men den visuella stilen ligger fast. Neonljusen skimrar och cigarettröken stiger i slow motion och alla är fulla av längtan och saknad. Till och med musiken från In the Mood for Love (2001) återkommer, fast i ny tappning. Norah Jones är bra men inte anmärkningsvärd i sin skådespelardebut (om man inte räknar hennes cameo i Two Weeks Notice 2002) och det samma kan man säga om alla andra som passerar förbi (Rachel Weisz, Natalie Portman, Jude Law och David Strathairn till exempel). De blir inte mycket mer än något för Wong att ljussätta men det räcker ganska långt.
När jag såg No Country For Old Men (2007) gjorde jag något jag aldrig gjort på bio förut. Jag vände bort blicken från duken för att det var så spännande att jag inte vågade titta. Det finns en speciell laddning i filmen som är lite diffus men otroligt påtaglig. Den har en tyngd och obeveklighet som är både överväldigande och skrämmande. Den tar sin tid, är noggrann och metodisk och gör inga misstag. Ungefär som Chigurh, den lejde mördaren, med andra ord. De tre männen i centrum, sheriffen (Tommy Lee Jones), Vietnamveteranen (Josh Brolin) och Chigurh (Javier Bardem), rör sig i ett hett, ödsligt landskap, och jagar framåt, rastlösa, alla med en egen moral. Berättarmässigt är det modig, den utelämnar väsentliga scener och lämnar åskådaren i ovisshet, från början till slut. Ibland släpps vi in för sent, ibland sparkas vi ut för tidigt i berättelsen, och hur det ska gå är det ingen som vet. Hur det gick är inte heller säkert. Men sheriffens fasa över den nya verklighet han möter, och hans tilltagande bitterhet, är inte svår att förstå. (går på bio nu)
Madeleine (1950) är inte precis David Leans mest kända film, men den är mycket bra ändå, och precis som No Country For Old Men är det en film som inte lämnar tillräckligt med information till åskådaren. Eller, som inte lämnar så mycket information man vanligtvis blir serverad. Den handlar om Madeleine Smith som kanske mördade sin älskare när han hotade att avslöja allt om deras relation. Hon kanske gjorde det. Men vi får inte veta svaret. Eller får vi det? Hur som helst är det en bildsäker iscensättning (David Lean är en av de två, tre främsta bildskaparna över huvud taget) och säkert berättad, full av nyanser och små detaljer som förhöjer helhetsintrycket. Den är en av de tre filmer Lean gjorde med sin dåvarande fru, Ann Todd, i huvudrollen, och även om hon inte är någon Celia Johnson så fångar hon fint Madeleines olika motsägelsefulla drag, och filmen är ett av de många lyhörda kvinnoporträtt Lean gjort (utan att han egentligen fått uppmärksamhet för det). (finns på dvd i England)
Den goda viljan (1992) visades som en tv-serie i Sverige 1991, men den har också visats utomlands i en långfilmsversion. Den versionen vann Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes 1992 och är en timme kortare än tv-serien, det vill säga tre timmar. Den har en aningen kvävande effekt måste jag säga. Allt är så himla prydligt, präktigt och korrekt och musiken är så typisk och bilderna är så vackra och bla bla bla. Men Max von Sydow är naturligtvis en behållning, och Ingmar Bergmans manus är inte lika präktigt som Bille August regi, så ibland andas den trots allt. (finns tyvärr inte att få tag på, om man inte lånar en 35mm kopia av mig)
Rosa pantern slår igen (The Pink Panther Strikes Again, 1976) är raka motsatsen till präktig och korrekt. Den är varken den bästa eller den roligaste av de många filmer Blake Edwards och Peter Sellers gjorde tillsammans, men den är rolig så det räcker en lång väg. Bland höjdpunkterna finns en lång scen då Clouseau (Sellers) försöker ta sig över vindbrygga på ett slott, och en scen då han frågar en gubbe: "Does your dög bite?". Gubben svarar nej och Clouseau försöker klappa hunden, som genast biter honom. "I thought you said your dög doesn't bite." "That is not my dog." (finns på svensk dvd)
My Blueberry Nights (2007) var en av de titlar som blev lidande när Triangelfilm gick i konkurs förra året och Wong Kar-Wais vänner har fått vänta tålmodigt för att få se den på bio (den kommer hit 18:e juli). Men den är väl värd att vänta på. Att Wong flyttat den yttre miljön från Hong Kong till USA märks nästan inte, för allt ser likadant ut. Han jobbar inte längre med Christopher Doyle utan har bytt till Darius Khondji men den visuella stilen ligger fast. Neonljusen skimrar och cigarettröken stiger i slow motion och alla är fulla av längtan och saknad. Till och med musiken från In the Mood for Love (2001) återkommer, fast i ny tappning. Norah Jones är bra men inte anmärkningsvärd i sin skådespelardebut (om man inte räknar hennes cameo i Two Weeks Notice 2002) och det samma kan man säga om alla andra som passerar förbi (Rachel Weisz, Natalie Portman, Jude Law och David Strathairn till exempel). De blir inte mycket mer än något för Wong att ljussätta men det räcker ganska långt.
När jag såg No Country For Old Men (2007) gjorde jag något jag aldrig gjort på bio förut. Jag vände bort blicken från duken för att det var så spännande att jag inte vågade titta. Det finns en speciell laddning i filmen som är lite diffus men otroligt påtaglig. Den har en tyngd och obeveklighet som är både överväldigande och skrämmande. Den tar sin tid, är noggrann och metodisk och gör inga misstag. Ungefär som Chigurh, den lejde mördaren, med andra ord. De tre männen i centrum, sheriffen (Tommy Lee Jones), Vietnamveteranen (Josh Brolin) och Chigurh (Javier Bardem), rör sig i ett hett, ödsligt landskap, och jagar framåt, rastlösa, alla med en egen moral. Berättarmässigt är det modig, den utelämnar väsentliga scener och lämnar åskådaren i ovisshet, från början till slut. Ibland släpps vi in för sent, ibland sparkas vi ut för tidigt i berättelsen, och hur det ska gå är det ingen som vet. Hur det gick är inte heller säkert. Men sheriffens fasa över den nya verklighet han möter, och hans tilltagande bitterhet, är inte svår att förstå. (går på bio nu)
Madeleine (1950) är inte precis David Leans mest kända film, men den är mycket bra ändå, och precis som No Country For Old Men är det en film som inte lämnar tillräckligt med information till åskådaren. Eller, som inte lämnar så mycket information man vanligtvis blir serverad. Den handlar om Madeleine Smith som kanske mördade sin älskare när han hotade att avslöja allt om deras relation. Hon kanske gjorde det. Men vi får inte veta svaret. Eller får vi det? Hur som helst är det en bildsäker iscensättning (David Lean är en av de två, tre främsta bildskaparna över huvud taget) och säkert berättad, full av nyanser och små detaljer som förhöjer helhetsintrycket. Den är en av de tre filmer Lean gjorde med sin dåvarande fru, Ann Todd, i huvudrollen, och även om hon inte är någon Celia Johnson så fångar hon fint Madeleines olika motsägelsefulla drag, och filmen är ett av de många lyhörda kvinnoporträtt Lean gjort (utan att han egentligen fått uppmärksamhet för det). (finns på dvd i England)
Den goda viljan (1992) visades som en tv-serie i Sverige 1991, men den har också visats utomlands i en långfilmsversion. Den versionen vann Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes 1992 och är en timme kortare än tv-serien, det vill säga tre timmar. Den har en aningen kvävande effekt måste jag säga. Allt är så himla prydligt, präktigt och korrekt och musiken är så typisk och bilderna är så vackra och bla bla bla. Men Max von Sydow är naturligtvis en behållning, och Ingmar Bergmans manus är inte lika präktigt som Bille August regi, så ibland andas den trots allt. (finns tyvärr inte att få tag på, om man inte lånar en 35mm kopia av mig)
Rosa pantern slår igen (The Pink Panther Strikes Again, 1976) är raka motsatsen till präktig och korrekt. Den är varken den bästa eller den roligaste av de många filmer Blake Edwards och Peter Sellers gjorde tillsammans, men den är rolig så det räcker en lång väg. Bland höjdpunkterna finns en lång scen då Clouseau (Sellers) försöker ta sig över vindbrygga på ett slott, och en scen då han frågar en gubbe: "Does your dög bite?". Gubben svarar nej och Clouseau försöker klappa hunden, som genast biter honom. "I thought you said your dög doesn't bite." "That is not my dog." (finns på svensk dvd)
måndag, juni 02, 2008
Indiana Jones
Någon gång runt 1987 såg jag Indiana Jones och de fördömdas tempel (Indiana Jones and the Temple of Doom, 1984) för första gången. Det var en kompis som hade den på vhs och den var något alldeles väldigt bra tyckte jag, absolut en av de bästa filmer jag någonsin sett, om inte den bästa av dem alla. Hade jag haft möjlighet hade jag säkert sett den ett par gånger i veckan, men vi hade inte video hemma så jag var utlämnad till mina vänners vilja att se den. Ett par år senare hade del tre i serien, Indiana Jones och det sista korståget (Indiana Jones and the Last Crusade 1989), premiär, närmare bestämt 15 september 1989, två veckor efter att jag fyllde 15 år. Det är nog den mest efterlängtade premiären i mitt liv, och jag hade bokat biljetter på Astoria i god tid (och jag har fortfarande biljetten kvar). Men jag blev besviken, för den var inte alls lika bra som föregångaren. Inte i närheten. Visserligen hade jag fått en mer sofistikerad filmsmak vid den här tiden, men jag dyrkade fortfarande De fördömas tempel. Det sista korståget var inte dålig, den var bara inte i samma klass.
Men jag hade fortfarande en kvar, den första, Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark 1981). Påpassligt nog visade SVT den under julhelgen samma år, 1989. Det enda jag önskade mig i julklapp det året var att få se den, och så blev det. Men återigen blev jag besviken. Den här tyckte jag inte alls om utan tyckte mest den var obehaglig. Jag kände mig alldeles förvirrad, som när man äntligen får gå på date med någon man trånat efter en evighet och så märker man att hon är odräglig.
Nu har den fjärde delen sent om sider haft premiär, 19 år efter del 3, och mystiken hade för min del helt försvunnit. Trodde jag. Men sen beslöt jag att se om alla filmerna, en i veckan fram till premiären av den nya. Tydligen var jag inte ensam om det för i videobutikerna var det uthyrt (enligt statistiken är de just nu bland de fem mest uthyrda filmerna) så jag fick se dem på tv istället, med reklamavbrott.
Jag blev positivt överraskad, av del 1 och del 3. De var bättre än jag tyckt förut, men däremot hade min gamla älskling nu tappat och egentligen var de nu alla lika bra. Min besatthet vid De fördömdas tempel berodde nog på att jag såg den först, som ung, lättpåverkad 12-åring. Samt på det faktum att sekvensen med träbron i slutet, där Indy står i mitten och det kommer ett gäng svärdbeväpnade galningar mot honom från vardera sida, kan vara den bästa actionsekvensen ever.
De är ju George Lucas och Steven Spielbergs hyllningar till 1930-talets matinéäventyr och följetonger. Lucas har hittat på storyn, tillsammans med Philip Kaufman, och man kan också roa sig med att gissa vad som är Lucas bidrag och vad som är Spielbergs. De religiösa och mytiska inslagen kommer garanterat från Lucas, liksom fantasy-aspekten, medan Spielberg är ansvarig för den visuella och narrativa ekvilibrismen. Spielberg är uppenbart inspirerad av Michael Curtiz skuggfäktningar, men man kan även se en tydlig påverkan från David Lean. Man kan nog misstänka att det är Spielberg som är ansvarig för barnmotiven också. I den senaste filmen, Indiana Jones och kristalldödskallens rike (Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull), känns det som om Spielberg även tematiskt tagit över, med tanke på att det handlar om rymdvarelser, som dessutom ser ut som de brukar hos Spielberg. Att Indiana Jones blir utsatt för McCarthys häxjakt på misstänkta kommunister känns också som något som kommer från Spielberg, liksom den otäcka pulvriseringen av en förortsidyll med idel kärnfamiljer. Den sekvensen kan vara årets bästa, och är fullkomligt magnifik, och ett bevis på att Spielberg är och förblir mer komplicerad och ifrågasättande än han ofta får beröm för. I övrigt är filmen samma svindlade äventyr som de tidigare, ett äventyr som hela tiden balanserar på gränsen mellan det inspirerande och det larviga, men oftast ligger på rätt sida.
Annars är det Harrison Ford som är filmernas stora behållning. Han är så förbannat cool helt enkelt. Det handlar förstås främst om hans person och är svårt att definiera, men det är exempelvis sättet han väser ur sig bittra kommentarer ur mungipan, liksom i förbigående, eller att han har förmågan att se lätt uttråkad ut oavsett vad som händer runt omkring.
Så den senaste håller stilen. Ingen av dem är stor filmkonst, men Spielberg är en tillräckligt briljant regissör för att man inte ska ha tråkigt och ofta får man en hissnande känsla. Men jag föredrar Spielberg när han är på mer allvarligt humör och jag behöver inte fler Indiana Jones-filmer nu. (Men så fort vädret blir lite sämre kommer jag nog att se om del 4 i alla fall, om inte annat så för att höra Ford vresigt säga "I like Ike.".)
------------------------------------------
Jag har skrivit om Michael Curtiz förut, klicka här
Ett urval recensioner finns här: SvD, DN, New York Times, Salon, och jag avslutar idag med Stephanie Zachareks avslutande ord i sin recension i Salon: "Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull" is a mainstream family blockbuster about the allure of the solitary, unconfined life. That's not a contradiction in terms. That's showmanship.
Men jag hade fortfarande en kvar, den första, Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark 1981). Påpassligt nog visade SVT den under julhelgen samma år, 1989. Det enda jag önskade mig i julklapp det året var att få se den, och så blev det. Men återigen blev jag besviken. Den här tyckte jag inte alls om utan tyckte mest den var obehaglig. Jag kände mig alldeles förvirrad, som när man äntligen får gå på date med någon man trånat efter en evighet och så märker man att hon är odräglig.
Nu har den fjärde delen sent om sider haft premiär, 19 år efter del 3, och mystiken hade för min del helt försvunnit. Trodde jag. Men sen beslöt jag att se om alla filmerna, en i veckan fram till premiären av den nya. Tydligen var jag inte ensam om det för i videobutikerna var det uthyrt (enligt statistiken är de just nu bland de fem mest uthyrda filmerna) så jag fick se dem på tv istället, med reklamavbrott.
Jag blev positivt överraskad, av del 1 och del 3. De var bättre än jag tyckt förut, men däremot hade min gamla älskling nu tappat och egentligen var de nu alla lika bra. Min besatthet vid De fördömdas tempel berodde nog på att jag såg den först, som ung, lättpåverkad 12-åring. Samt på det faktum att sekvensen med träbron i slutet, där Indy står i mitten och det kommer ett gäng svärdbeväpnade galningar mot honom från vardera sida, kan vara den bästa actionsekvensen ever.
De är ju George Lucas och Steven Spielbergs hyllningar till 1930-talets matinéäventyr och följetonger. Lucas har hittat på storyn, tillsammans med Philip Kaufman, och man kan också roa sig med att gissa vad som är Lucas bidrag och vad som är Spielbergs. De religiösa och mytiska inslagen kommer garanterat från Lucas, liksom fantasy-aspekten, medan Spielberg är ansvarig för den visuella och narrativa ekvilibrismen. Spielberg är uppenbart inspirerad av Michael Curtiz skuggfäktningar, men man kan även se en tydlig påverkan från David Lean. Man kan nog misstänka att det är Spielberg som är ansvarig för barnmotiven också. I den senaste filmen, Indiana Jones och kristalldödskallens rike (Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull), känns det som om Spielberg även tematiskt tagit över, med tanke på att det handlar om rymdvarelser, som dessutom ser ut som de brukar hos Spielberg. Att Indiana Jones blir utsatt för McCarthys häxjakt på misstänkta kommunister känns också som något som kommer från Spielberg, liksom den otäcka pulvriseringen av en förortsidyll med idel kärnfamiljer. Den sekvensen kan vara årets bästa, och är fullkomligt magnifik, och ett bevis på att Spielberg är och förblir mer komplicerad och ifrågasättande än han ofta får beröm för. I övrigt är filmen samma svindlade äventyr som de tidigare, ett äventyr som hela tiden balanserar på gränsen mellan det inspirerande och det larviga, men oftast ligger på rätt sida.
Annars är det Harrison Ford som är filmernas stora behållning. Han är så förbannat cool helt enkelt. Det handlar förstås främst om hans person och är svårt att definiera, men det är exempelvis sättet han väser ur sig bittra kommentarer ur mungipan, liksom i förbigående, eller att han har förmågan att se lätt uttråkad ut oavsett vad som händer runt omkring.
Så den senaste håller stilen. Ingen av dem är stor filmkonst, men Spielberg är en tillräckligt briljant regissör för att man inte ska ha tråkigt och ofta får man en hissnande känsla. Men jag föredrar Spielberg när han är på mer allvarligt humör och jag behöver inte fler Indiana Jones-filmer nu. (Men så fort vädret blir lite sämre kommer jag nog att se om del 4 i alla fall, om inte annat så för att höra Ford vresigt säga "I like Ike.".)
------------------------------------------
Jag har skrivit om Michael Curtiz förut, klicka här
Ett urval recensioner finns här: SvD, DN, New York Times, Salon, och jag avslutar idag med Stephanie Zachareks avslutande ord i sin recension i Salon: "Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull" is a mainstream family blockbuster about the allure of the solitary, unconfined life. That's not a contradiction in terms. That's showmanship.
måndag, maj 26, 2008
Fritz Lang
Fritz Lang, en aristokratisk österrikare, må vara en oväntad skapare av westernfilmer, men han gjorde fyra stycken och i alla fall en av dem, Guldfågeln (Rancho Notorius 1952) har tyngd. En sång utgör ett ledmotiv i filmen och refrängen går ”A tale of hate, murder and revenge” och en bättre sammanfattning av Langs oeuvre är svår att få. Med imponerande konsekvens skapade han världar, i Tyskland och USA, med utflykter till Frankrike och Indien, som befolkades av besatta och frustrerade individer som slogs mot krafter de inte förstod sig på, och där hämnd och mord löpte som en röd tråd.
Det finns två huvudstråk genom Langs 45 filmer, det ena är en paranoid skildring av världen där mörka makter styr i kulisserna, och den enskilda människan är hotad från alla håll av brottssyndikat eller obskyra samfund. Filmer på det temat är naturligtvis de tre filmerna i Mabuse-serien, Dr Mabuse - der Spieler (1922), Dr Mabuses testamente (Das Testament des Dr Mabuse 1933) och Dr Mabuses 1000 ögon (Die 1000 Augen des Dr. Mabuse 1960), men också i exempelvis Spionen (Die Spione 1928) och Polishämnaren (The Big Heat 1953). Det andra genomgående temat handlar om hur ödet obevekligt styr våra liv, och ett enda litet felsteg leder till fördärv och hur (så kallade) oskyldiga människor dras in i något de inte kan hantera. De främsta exemplen på det är nog Kvinnan i fönstret (The Woman in the Window 1944) och Kvinna i rött (Scarlet Street 1945). De två temana kombineras också emellanåt, inte minst i flera av de filmer Lang gjorde under det tidiga 40-talet som har krigs- eller spionmotiv, som I skuggan av ett tecken (Ministry of Fear 1944).
Langs värld är mörk, för att inte säga dystopisk. Det är en värld där din fru sprängas till döds, du blir ihjälskjuten i en bilkö, din chef är köpt av de krafter som försöker röja dig ur vägen, en oskyldig döms till döden och avrättas i elektriska stolen, din man försöker mörda dig och din lilla dotter bli mördad. Du kan bli skållad med hett kaffe, utpressad, torterad och levande innebränd och det unga paret blir ihjälskjutna i slutscenen. Och det finns alltid någon som ser dig. Du är alltid övervakad. Av staten, av spioner, av brottssyndikat, av nazister eller av dina anhöriga. Andrew Sarris skrev apropå Langs paranoia, "Lang might argue that in a century that has spawned Hitler and Hiroshima, no artist can be called paranoiac; he is being persecuted."
Den här världen skildrade Lang med en imponerande konsekvens och stringens. Hans stil är effektiv och koncentrerad och har ofta en geometrisk precision, där hatten alltid har den rätta vinkeln och skuggans spets alltid ligger precis rätt i bild. Visserligen har han gjort långa filmer med masscener, men den typiska Langfilmen är kort och koncis och består av bilder av en person trängd i ett hörn, inte sällan med en maniskt stirrande blick. Hans sista filmer i USA i mitten av 50-talet är så koncentrerade att de närmast blir abstrakta skisser, där bara det absolut mest väsentliga är med, eller, med det engelska uttrycket, "not an ounce of fat".
Lang föddes i ett borgerligt hem i Wien 1890, pappan var arkitekt och Langs intresse för konst och geometri kom alltså med födseln. Men han var inte så pigg på att bli arkitekt och istället reste han i 20.års åldern runt i världen (Afrika, Asien och Europa), och han försörjde sig genom att måla eller sälja vykort. Han studerade också konst i Paris och München, men återvände till Österrike när Första världskriget bröt ut. Han var soldat och sårades fyra gånger vid östfronten. Filmintresset hade väckts i Paris, när han var där för att måla, och tjusades av filmens rörelse, till skillnad från en målning, som var statisk. Han började skriva manusutkast och blev anställd av Decla, ett bolag från Berlin, så han hamnade i Tyskland där han gjorde Halbblut, sin första film som regissör, 1919.
I Tyskland hade just den expressionistiska stilen dykt upp, med oerhört stiliserade scenerier, målade skuggor, vitsminkade ansikten och en spelstil som gränsade till det hysteriska. En annan genre som var populära var spionthrillers, och Lang arbetade i båda dessa genres, ibland kombinerandes dem. Han gjorde också historiska filmatisering, som Nibelungen i två delar, (Die Nibelungen: Teil 1, Siegfrieds Tod och Die Nibelungen Teil 2: Kriemhilds Rache 1924). Samma år gifte sig Lang med Thea von Harbou, som han hade samarbetat med sen 1920, och de skrev tillsammans manusen till de flesta av Langs tyska filmer. Lang var i New York samma år, 1924, och inspirerad av Manhattans skyskrapor fick han idén till science fiction filmen Metropolis (1927), tveklöst en av de mest kända och betydelsefulla filmerna över huvud taget, som han skrev med Thea von Harbou. Den berättar om en framtid där folket är en ansiktslös massa som arbetar i misär i underjorden och överklassen bor högst upp i skyskraporna. Missnöjet växer bland arbetarna och till slut gör de uppror. Ledaren för upproret är en robot, en gynoid (det vill säga en robot som ser ut som en kvinna, till skillnad från en android, som är en robot som ser ut som en man), fast arbetarna tror det är en riktig kvinna, samma kvinna som tidigare varit en slags ledargestalt för dem. Det är inte den mest subtila av filmer, men den är ett visuellt spektakel av magnifika proportioner, och det är också filmens visuella stil, mer än idéerna, som gjort den så berömd. Den är också ett exempel på att det finns ett radikalt drag hos Lang, och han har samarbetat flera gånger med Bertolt Brecht, senare i USA.
Men Langs bästa filmer från den tyska perioden är två ljudfilmer från början av 30-talet. M (1931), med Peter Lorre som barnamördaren som försätter hela Berlin i ett tillstånd av skräck, och skapar ett mobbsamhälle där vem som helst riskerar att bli anklagad och misshandlad eller värre och Mabusefilmen Dr Mabuses testamente. Sen for Lang västerut och skilde sig från Thea von Harbou. Hon anslöt sig till nazismen och Lang gjorde antinazistiska filmer i USA. (Innan Lang och von Harbou gifte sig var hon gift med skådespelaren Rudolf Klein-Rogge. Han spelade titelrollen i det första filmerna om Dr Mabuse och även en galen vetenskapsman i Metropolis. En anledning till galenskapen är att kvinnan han älskade lämnat honom för en annan man.)
Hans karriär i USA var också relativt varierad, med vardagsrealism i Urladdning (Clash By Night 1952), westernfilmer, gotiska thrillers som Den låsta dörren (Secret Beyond the Door 1948). Men det var inom film noir han var som mest hemma. Här var han tillbaka i den rädda stadsmiljö han skapade i M. Filmer där vardagen är en spindelväv och verkligheten en mardröm.
Lang, som avled 1976, förlorade synen mot slutet av sitt liv, vilket måste ha varit en ambivalent känsla för en man som dels vikt sitt liv åt att gestalta sin inre vision visuellt, men samtidigt haft det vakande ögat som ett återkommande hotfullt motiv.
Det finns två huvudstråk genom Langs 45 filmer, det ena är en paranoid skildring av världen där mörka makter styr i kulisserna, och den enskilda människan är hotad från alla håll av brottssyndikat eller obskyra samfund. Filmer på det temat är naturligtvis de tre filmerna i Mabuse-serien, Dr Mabuse - der Spieler (1922), Dr Mabuses testamente (Das Testament des Dr Mabuse 1933) och Dr Mabuses 1000 ögon (Die 1000 Augen des Dr. Mabuse 1960), men också i exempelvis Spionen (Die Spione 1928) och Polishämnaren (The Big Heat 1953). Det andra genomgående temat handlar om hur ödet obevekligt styr våra liv, och ett enda litet felsteg leder till fördärv och hur (så kallade) oskyldiga människor dras in i något de inte kan hantera. De främsta exemplen på det är nog Kvinnan i fönstret (The Woman in the Window 1944) och Kvinna i rött (Scarlet Street 1945). De två temana kombineras också emellanåt, inte minst i flera av de filmer Lang gjorde under det tidiga 40-talet som har krigs- eller spionmotiv, som I skuggan av ett tecken (Ministry of Fear 1944).
Langs värld är mörk, för att inte säga dystopisk. Det är en värld där din fru sprängas till döds, du blir ihjälskjuten i en bilkö, din chef är köpt av de krafter som försöker röja dig ur vägen, en oskyldig döms till döden och avrättas i elektriska stolen, din man försöker mörda dig och din lilla dotter bli mördad. Du kan bli skållad med hett kaffe, utpressad, torterad och levande innebränd och det unga paret blir ihjälskjutna i slutscenen. Och det finns alltid någon som ser dig. Du är alltid övervakad. Av staten, av spioner, av brottssyndikat, av nazister eller av dina anhöriga. Andrew Sarris skrev apropå Langs paranoia, "Lang might argue that in a century that has spawned Hitler and Hiroshima, no artist can be called paranoiac; he is being persecuted."
Den här världen skildrade Lang med en imponerande konsekvens och stringens. Hans stil är effektiv och koncentrerad och har ofta en geometrisk precision, där hatten alltid har den rätta vinkeln och skuggans spets alltid ligger precis rätt i bild. Visserligen har han gjort långa filmer med masscener, men den typiska Langfilmen är kort och koncis och består av bilder av en person trängd i ett hörn, inte sällan med en maniskt stirrande blick. Hans sista filmer i USA i mitten av 50-talet är så koncentrerade att de närmast blir abstrakta skisser, där bara det absolut mest väsentliga är med, eller, med det engelska uttrycket, "not an ounce of fat".
Lang föddes i ett borgerligt hem i Wien 1890, pappan var arkitekt och Langs intresse för konst och geometri kom alltså med födseln. Men han var inte så pigg på att bli arkitekt och istället reste han i 20.års åldern runt i världen (Afrika, Asien och Europa), och han försörjde sig genom att måla eller sälja vykort. Han studerade också konst i Paris och München, men återvände till Österrike när Första världskriget bröt ut. Han var soldat och sårades fyra gånger vid östfronten. Filmintresset hade väckts i Paris, när han var där för att måla, och tjusades av filmens rörelse, till skillnad från en målning, som var statisk. Han började skriva manusutkast och blev anställd av Decla, ett bolag från Berlin, så han hamnade i Tyskland där han gjorde Halbblut, sin första film som regissör, 1919.
I Tyskland hade just den expressionistiska stilen dykt upp, med oerhört stiliserade scenerier, målade skuggor, vitsminkade ansikten och en spelstil som gränsade till det hysteriska. En annan genre som var populära var spionthrillers, och Lang arbetade i båda dessa genres, ibland kombinerandes dem. Han gjorde också historiska filmatisering, som Nibelungen i två delar, (Die Nibelungen: Teil 1, Siegfrieds Tod och Die Nibelungen Teil 2: Kriemhilds Rache 1924). Samma år gifte sig Lang med Thea von Harbou, som han hade samarbetat med sen 1920, och de skrev tillsammans manusen till de flesta av Langs tyska filmer. Lang var i New York samma år, 1924, och inspirerad av Manhattans skyskrapor fick han idén till science fiction filmen Metropolis (1927), tveklöst en av de mest kända och betydelsefulla filmerna över huvud taget, som han skrev med Thea von Harbou. Den berättar om en framtid där folket är en ansiktslös massa som arbetar i misär i underjorden och överklassen bor högst upp i skyskraporna. Missnöjet växer bland arbetarna och till slut gör de uppror. Ledaren för upproret är en robot, en gynoid (det vill säga en robot som ser ut som en kvinna, till skillnad från en android, som är en robot som ser ut som en man), fast arbetarna tror det är en riktig kvinna, samma kvinna som tidigare varit en slags ledargestalt för dem. Det är inte den mest subtila av filmer, men den är ett visuellt spektakel av magnifika proportioner, och det är också filmens visuella stil, mer än idéerna, som gjort den så berömd. Den är också ett exempel på att det finns ett radikalt drag hos Lang, och han har samarbetat flera gånger med Bertolt Brecht, senare i USA.
Men Langs bästa filmer från den tyska perioden är två ljudfilmer från början av 30-talet. M (1931), med Peter Lorre som barnamördaren som försätter hela Berlin i ett tillstånd av skräck, och skapar ett mobbsamhälle där vem som helst riskerar att bli anklagad och misshandlad eller värre och Mabusefilmen Dr Mabuses testamente. Sen for Lang västerut och skilde sig från Thea von Harbou. Hon anslöt sig till nazismen och Lang gjorde antinazistiska filmer i USA. (Innan Lang och von Harbou gifte sig var hon gift med skådespelaren Rudolf Klein-Rogge. Han spelade titelrollen i det första filmerna om Dr Mabuse och även en galen vetenskapsman i Metropolis. En anledning till galenskapen är att kvinnan han älskade lämnat honom för en annan man.)
Hans karriär i USA var också relativt varierad, med vardagsrealism i Urladdning (Clash By Night 1952), westernfilmer, gotiska thrillers som Den låsta dörren (Secret Beyond the Door 1948). Men det var inom film noir han var som mest hemma. Här var han tillbaka i den rädda stadsmiljö han skapade i M. Filmer där vardagen är en spindelväv och verkligheten en mardröm.
Lang, som avled 1976, förlorade synen mot slutet av sitt liv, vilket måste ha varit en ambivalent känsla för en man som dels vikt sitt liv åt att gestalta sin inre vision visuellt, men samtidigt haft det vakande ögat som ett återkommande hotfullt motiv.
måndag, maj 19, 2008
Saker jag har sett (21)
Dumpad, Iron Man, Fool's Gold, Un secret, Scarface, Skjut inte på min kompis, De älskande
Det verkar som klanväldet i Hollywood växer mer och mer. Undrar om det är en ny trend? Vi har Steven Soderbergh/George Clooney, vi har the frat pack (med bröderna Wilson, Will Ferrell m.fl.) och vi har gruppen runt Judd Apatow. Den är besläktad med the frat pack gänget, för Apatow har producerat vissa av frat pack-filmerna såsom Anchorman (2004). Han är främst producent, men har också skrivit och regisserat några filmer och till hans gäng hör bland annat Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel och Seth Rogen och bland filmerna märks The 40-Year-Old Virgin (2005), På smällen (Knocked Up 2007), Supersugen (Superbad 2007) och nu senaste Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). De är alla grabbiga filmer med fokus på excentriska män och deras sexuella frustrationer, men bland alla vulgariteter och sexskämt finns också en ömhet och värme som gör dem betydligt bättre än vad en ytlig beskrivning kan göra rättvisa. Dessutom kännetecknas de av en utflippad humor som kan leda precis vart som helst och som stundtals är rent genial. Vissa är mer utflippade än andra, På smällen är mer konventionell och Supersugen är mest galen, och Dumpad ligger någonstans mittemellan och är riktigt skön. Den är berättad ur ett manligt perspektiv, men emellanåt kommer det skarpa scener då kvinnas perspektiv får komma fram, vilket balanserar grabbigheten och gör att den inte blir kvävande. (går på bio nu)
Ännu en superhjältefilm har anlänt, Iron Man, som skiljer sig på så vis att superhjälten inte har några egna superkrafter. Men han är ett tekniskt geni vilket gör att han kan bygga en superhjältekostym och i den slåss på de onda krafterna. Iron Man är bra. Det är mycket välberättad och väldisponerad och både spännande och rolig. Superhjältefilmerna brukar bli lidande av att så mycket ska pressas in i dem, i alla fall i första filmen, där hela bakgrunden till superhjältekrafterna ska anges, och ibland känns det som korvstoppning. Inte alls så här. Dessutom var det kul att få se Gwyneth Paltrow igen. Hon och Robert Downey Jr. bildar en mänsklig kärna i alla explosioner och teknikfetischism. (går på bio nu)
Den tänkte målgruppen för Fool's Gold är garanterat tonårstjejer som vill njuta av Matthew McConaugheys kropp, och att döma av reaktionerna i salongen när jag såg den blev de inte besvikna. Han har antingen på sig ett par badshorts eller ingenting alls och det suckades, viskandes och stönades en hel del i bänkraderna. I övrigt är det två timmars ironisk och färgglad vardagsflykt och mer underhållande än jag vill erkänna. Men det stör att den har en närmast rasistisk, eller nykolonial, ton. De vita kommer till söderhavsön och får slåss mot korkade och skjutglada svarta. Jag förmodar att det är mer är obetänksamhet än något annat, men det är inte särskilt vackert. (går på bio nu)
På franska filmfestivalen i Stockholm visas ett antal titlar, från Frankrike, Belgien och Kanada. En av dem, Un secret, är riktigt bra, och handlar om två judiska familjer under andra världskriget. Men det är ingen krigsfilm utan utspelas uteslutande i hemmiljö. Det är synnerligen stiligt berättad, med lätt hand trots sitt tunga ämne, och den rör sig elegant mellan flera olika tidsplan. Den är också mycket välspelad, men den blev lite utdragen mot slutet. Hoppas den får premiär på den ordinarie repertoaren också.
Är det någon film som får det att vattnas i munnen på unga män (och förvånansvärt många andra, den ligger på plats 177 av 250 på imdbs topplista) så är det nyinspelningen av Scarface (1983). Man kan fundera på varför alla gangsters och gangsterwannabes inte tycks ta till sig budskapet, att Scarface blir alienerad från allt och alla och sakta men säkert blir galen, samt att han har en incestuös relation till sin syster. dessutom är den är lång, långtråkig och utan finess eller passion. Det går inte att komma ifrån att den stundtals känns som en sunkig tv-deckare som visas 05.40 på Kanal5. Al Pacino är fruktansvärt bra, men det är också allt. Originalet är så mycket mycket bättre, ett av Howard Hawks mästerverk. Fast å andra sidan föredrar jag Al Pacino framför Paul Muni varje dag. (finns på svensk dvd)
Skjut inte på min kompis (Running Scared 1986) är en av de in till förväxling lika poliskompisfilmer som frodades på 80-talet. 48 timmar (48HRS 1981) är väl den bästa och Dödligt vapen-serien (Leathal Weapon 1987, 1989, 1992 och 1998) den mest framgångsrika. Det är en svart och en vit snubbe som gnabbas och tjafsar sig igenom det ena kulregnet efter det andra. I Skjut inte på min kompis är det Billy Crystal och Gregory Hines som fajtas med varandra och med den ondskefulle Jimmy Smits. Crystal kör sitt vanliga race, mer ståuppkomik än skådespelande, men det funkar ganska bra. Det är klart sevärd, bättre än Scarface i alla fall, vad än imdbs användare tycker. (finns på dvd i England)
Jag har sparat det bästa till sist, De älskande (Les amants 1958). Jeanne Moreau spelar en kvinna som lever i ett tråkigt äktenskap och har en tråkig älskare. Men en dag får hon fel på bilen och tvingas lifta till ett garage med en främmande man. De har aldrig träffats förut men passionen som drabbar dem är sådan att de inte kan slita sig från varandra. Den första halvtimmen är inte särskilt stimulerande, men när hon väl stannat sin bil vid en flod och väntar på att någon ska komma och rädda henne förändras hela filmen. Den får ett magiskt skimmer över sig, som om filmens känsla och kvinnans känslotillstånd hänger ihop. Filmen är kanske en uttråkad hemmafrus våta dröm, om att möta den rena passionen som kan föra henne ut ur tristessen och ångesten, men slutet är ambivalent, ungefär som slutet på Mandomsprovet (The Graduate 1967) och filmen är förtjusande. (finns på dvd i England)
--------------------------------------------------------------
Svenskans recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold
DNs recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold
Min artikel om the frat pack, mina kommentarer om På smällen och Supersugen och min artikel om Howard Hawks.
Det verkar som klanväldet i Hollywood växer mer och mer. Undrar om det är en ny trend? Vi har Steven Soderbergh/George Clooney, vi har the frat pack (med bröderna Wilson, Will Ferrell m.fl.) och vi har gruppen runt Judd Apatow. Den är besläktad med the frat pack gänget, för Apatow har producerat vissa av frat pack-filmerna såsom Anchorman (2004). Han är främst producent, men har också skrivit och regisserat några filmer och till hans gäng hör bland annat Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel och Seth Rogen och bland filmerna märks The 40-Year-Old Virgin (2005), På smällen (Knocked Up 2007), Supersugen (Superbad 2007) och nu senaste Dumpad (Forgetting Sarah Marshall). De är alla grabbiga filmer med fokus på excentriska män och deras sexuella frustrationer, men bland alla vulgariteter och sexskämt finns också en ömhet och värme som gör dem betydligt bättre än vad en ytlig beskrivning kan göra rättvisa. Dessutom kännetecknas de av en utflippad humor som kan leda precis vart som helst och som stundtals är rent genial. Vissa är mer utflippade än andra, På smällen är mer konventionell och Supersugen är mest galen, och Dumpad ligger någonstans mittemellan och är riktigt skön. Den är berättad ur ett manligt perspektiv, men emellanåt kommer det skarpa scener då kvinnas perspektiv får komma fram, vilket balanserar grabbigheten och gör att den inte blir kvävande. (går på bio nu)
Ännu en superhjältefilm har anlänt, Iron Man, som skiljer sig på så vis att superhjälten inte har några egna superkrafter. Men han är ett tekniskt geni vilket gör att han kan bygga en superhjältekostym och i den slåss på de onda krafterna. Iron Man är bra. Det är mycket välberättad och väldisponerad och både spännande och rolig. Superhjältefilmerna brukar bli lidande av att så mycket ska pressas in i dem, i alla fall i första filmen, där hela bakgrunden till superhjältekrafterna ska anges, och ibland känns det som korvstoppning. Inte alls så här. Dessutom var det kul att få se Gwyneth Paltrow igen. Hon och Robert Downey Jr. bildar en mänsklig kärna i alla explosioner och teknikfetischism. (går på bio nu)
Den tänkte målgruppen för Fool's Gold är garanterat tonårstjejer som vill njuta av Matthew McConaugheys kropp, och att döma av reaktionerna i salongen när jag såg den blev de inte besvikna. Han har antingen på sig ett par badshorts eller ingenting alls och det suckades, viskandes och stönades en hel del i bänkraderna. I övrigt är det två timmars ironisk och färgglad vardagsflykt och mer underhållande än jag vill erkänna. Men det stör att den har en närmast rasistisk, eller nykolonial, ton. De vita kommer till söderhavsön och får slåss mot korkade och skjutglada svarta. Jag förmodar att det är mer är obetänksamhet än något annat, men det är inte särskilt vackert. (går på bio nu)
På franska filmfestivalen i Stockholm visas ett antal titlar, från Frankrike, Belgien och Kanada. En av dem, Un secret, är riktigt bra, och handlar om två judiska familjer under andra världskriget. Men det är ingen krigsfilm utan utspelas uteslutande i hemmiljö. Det är synnerligen stiligt berättad, med lätt hand trots sitt tunga ämne, och den rör sig elegant mellan flera olika tidsplan. Den är också mycket välspelad, men den blev lite utdragen mot slutet. Hoppas den får premiär på den ordinarie repertoaren också.
Är det någon film som får det att vattnas i munnen på unga män (och förvånansvärt många andra, den ligger på plats 177 av 250 på imdbs topplista) så är det nyinspelningen av Scarface (1983). Man kan fundera på varför alla gangsters och gangsterwannabes inte tycks ta till sig budskapet, att Scarface blir alienerad från allt och alla och sakta men säkert blir galen, samt att han har en incestuös relation till sin syster. dessutom är den är lång, långtråkig och utan finess eller passion. Det går inte att komma ifrån att den stundtals känns som en sunkig tv-deckare som visas 05.40 på Kanal5. Al Pacino är fruktansvärt bra, men det är också allt. Originalet är så mycket mycket bättre, ett av Howard Hawks mästerverk. Fast å andra sidan föredrar jag Al Pacino framför Paul Muni varje dag. (finns på svensk dvd)
Skjut inte på min kompis (Running Scared 1986) är en av de in till förväxling lika poliskompisfilmer som frodades på 80-talet. 48 timmar (48HRS 1981) är väl den bästa och Dödligt vapen-serien (Leathal Weapon 1987, 1989, 1992 och 1998) den mest framgångsrika. Det är en svart och en vit snubbe som gnabbas och tjafsar sig igenom det ena kulregnet efter det andra. I Skjut inte på min kompis är det Billy Crystal och Gregory Hines som fajtas med varandra och med den ondskefulle Jimmy Smits. Crystal kör sitt vanliga race, mer ståuppkomik än skådespelande, men det funkar ganska bra. Det är klart sevärd, bättre än Scarface i alla fall, vad än imdbs användare tycker. (finns på dvd i England)
Jag har sparat det bästa till sist, De älskande (Les amants 1958). Jeanne Moreau spelar en kvinna som lever i ett tråkigt äktenskap och har en tråkig älskare. Men en dag får hon fel på bilen och tvingas lifta till ett garage med en främmande man. De har aldrig träffats förut men passionen som drabbar dem är sådan att de inte kan slita sig från varandra. Den första halvtimmen är inte särskilt stimulerande, men när hon väl stannat sin bil vid en flod och väntar på att någon ska komma och rädda henne förändras hela filmen. Den får ett magiskt skimmer över sig, som om filmens känsla och kvinnans känslotillstånd hänger ihop. Filmen är kanske en uttråkad hemmafrus våta dröm, om att möta den rena passionen som kan föra henne ut ur tristessen och ångesten, men slutet är ambivalent, ungefär som slutet på Mandomsprovet (The Graduate 1967) och filmen är förtjusande. (finns på dvd i England)
--------------------------------------------------------------
Svenskans recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold
DNs recensioner av Dumpad, Iron Man och Fool's Gold
Min artikel om the frat pack, mina kommentarer om På smällen och Supersugen och min artikel om Howard Hawks.
måndag, maj 12, 2008
Gösta Werner 100 år
I år är det 100 år sedan Gösta Werner föddes, närmare bestämt på onsdag, 15 maj. Vanligtvis brukar det betyda att jubilaren inte är i farten längre men Werner är ett undantag. Han är i allra högsta grad i farten och hans senaste bok kommer snart ut. Igår firades han på Filmhuset. Werner själv satt i en rullstol i foajén och folk stod i kö för att få komma fram och säga några ord till honom, innan alla förflyttade sig till bio Victor. Där hölls det tal, Werner berättade lite om sina filmer och gav goda råd till blivande filmare och publiken applåderade andaktigt. Publiken bestod till stor del av folk som jobbat med Werner, så som Jan-Olof Strandberg och Harriet Andersson (hon var med i Werners Två trappor över gården (1950) och jag frågade henne vad hon hade för roll där. "Du, det var så länge sedan så det minns jag inte men jag var säkert en dålig flicka." svarade hon.), och också en rad filmhistoriker och filmvetare. Gösta Werner har varit verksam och varit en stor influens på många områden inom filmen.
Jag har en liten samling av gammal svensk filmlitteratur, som brukar finns på antikvariat för 10kr styck. Det är böcker av Leif Furhammar, Åke Bengtsson, Rune Waldekranz, Nils Meyer och, förstås, Gösta Werner. Han är en av de flitigaste och viktigaste filmhistorier vi har i Sverige, bland annat har han skrivit böcker om Mauritz Stiller och om den svenska filmens historia. Men även böcker som Kamera går - Hur en film kommer till, där han pedagogiskt berättar (eller avslöjar) bit för bit hur en film kommer till. Manusarbete, röstprov, kostymering, trickfilmning, dekorbygge, närbilder och så vidare. Den kom i två versioner, en på 40-talet och en 1972.
Efter att ha tittat på, skrivit om och jobbat med film i ett antal år på 30- och 40-talet bestämde han sig för att han också ville göra egen film, så han skrev ett manus till en kortfilm och försökte få det finansierat. Han fick nobben, men vände sig då till chefen för den statliga censuren och frågade om de hade några invändningar mot hans manus. Det hade det inte, och då blev det lättare att få filmen gjord. Den heter Midvinterblot (1946) och skildrar en offerrit i snötyngd vildmark för många hundra år sedan, där en man dödas för att blidka gudarna. En ganska grotesk och brutal film, där blodet stänker i ansiktet på fåriga män, över kvinnors bara bröst och över små barn. Men den är också mycket suggestiv och rent av vacker. Det är enbart berättad i bilder, ingen dialog, och en rytmisk musik ligger hela tiden som en molande hot i bakgrunden.
En annan av hans mer kända filmer är Tåget (1948), med undertiteln en film om resor och jordbundenhet. Den är inte grotesk utan en naturlyrisk (och rälslyrisk) skildring av tågresor, som med sina 21 minuter kanske är lite för lång, men fylld av stämningsfulla och vackra bilder och helt utan dialog. Bildberättande är a och o för Werner, film är ett visuellt medium.
Det hindrar inte att han filmatiserat två noveller, Att döda ett barn av Stig Dagerman och Kvinnan och döden av Lars Ahlin. Att döda ett barn kom 1953 och är bara 10 minuter. Gunnar Sjögren läser novellen och Gösta Werner har bildsatt den. Med sin koncentration och spänningsstegring är den mästerlig, snudd på fullkomlig. Bilderna är lyriskt somriga, med svajande sädesfält och solblänk i vattendrag, och de oskuldsfulla bilderna bildar starkast tänkbara kontrast till den tragedi som titeln avslöjar kommer inträffa. Och trots att slutet är givet från början blir det ändå om chockartad upplevelse när allt brutalt tar slut och det idylliska ersätts av blod på en kofångare.
Väntande vatten heter filmatiseringen av Lars Ahlins novell och kom 1965. Den är annorlunda, mer experimentell och nästan lika bra. Den är gjord i bara två långa tagningar, den första säkert tio minuter. Den börjar med en kvinna (Anita Björk) står vid strandkanten och funderar på om hon ska kasta sig i vattnet eller ej. Sen vänder hon om och börjar gå, och kameran backar framför henne och hon börjar en inre monolog, där hon berättar om anledningen till hennes svårmod. Olika personer har på olika sätt svikit henne och var gång hon kommer tänka på en av dessa personer i sin monolog dyker han eller hon upp i bild, som en stum påminnelse om det förflutna. Filmen slutar med att hon med ett ansikte förvridet i smärta kommer så nära kameran att hon försvinner ut ur fokus.
Werner har också gjort många beställningsfilmer för företag, en av dem är det spirituella Skymningsljus (1955) som handlar om glödlampans och neonljusets tjusningar och är en fest för ögat, en och riktig nostalgitripp. Den orgie i färgglad och förförisk neonreklam som fanns förr men nu tyvärr ett minne blott, om man inte åker till Korea eller Japan.
Sin senaste film gjorde Werner när han var 90 år, Spökskeppet (1998). Den har jag tyvärr inte sett, men innan dess gjorde han 1996 Den röda fläcken, en slags mardröm där en äldre man (Jan-Olof Strandberg) kommer hem och upptäcker att det inte är han själv som syns i hallspegeln utan en yngre kvinna (Anna Wallander). De börjar något slags rollspel tills hon försvinner och ersätts av en dödskalle precis innan spegeln krossas. Då först speglas mannen själv, splittrade mellan de olika skärvorna. En mångtydig film, men jag tolkar den som en gammal mans rädsla för åldrandet och döden. Undrar om Werner idag, 12 år, senare förlikat sig med tanken på det oundvikliga.
Jag har en liten samling av gammal svensk filmlitteratur, som brukar finns på antikvariat för 10kr styck. Det är böcker av Leif Furhammar, Åke Bengtsson, Rune Waldekranz, Nils Meyer och, förstås, Gösta Werner. Han är en av de flitigaste och viktigaste filmhistorier vi har i Sverige, bland annat har han skrivit böcker om Mauritz Stiller och om den svenska filmens historia. Men även böcker som Kamera går - Hur en film kommer till, där han pedagogiskt berättar (eller avslöjar) bit för bit hur en film kommer till. Manusarbete, röstprov, kostymering, trickfilmning, dekorbygge, närbilder och så vidare. Den kom i två versioner, en på 40-talet och en 1972.
Efter att ha tittat på, skrivit om och jobbat med film i ett antal år på 30- och 40-talet bestämde han sig för att han också ville göra egen film, så han skrev ett manus till en kortfilm och försökte få det finansierat. Han fick nobben, men vände sig då till chefen för den statliga censuren och frågade om de hade några invändningar mot hans manus. Det hade det inte, och då blev det lättare att få filmen gjord. Den heter Midvinterblot (1946) och skildrar en offerrit i snötyngd vildmark för många hundra år sedan, där en man dödas för att blidka gudarna. En ganska grotesk och brutal film, där blodet stänker i ansiktet på fåriga män, över kvinnors bara bröst och över små barn. Men den är också mycket suggestiv och rent av vacker. Det är enbart berättad i bilder, ingen dialog, och en rytmisk musik ligger hela tiden som en molande hot i bakgrunden.
En annan av hans mer kända filmer är Tåget (1948), med undertiteln en film om resor och jordbundenhet. Den är inte grotesk utan en naturlyrisk (och rälslyrisk) skildring av tågresor, som med sina 21 minuter kanske är lite för lång, men fylld av stämningsfulla och vackra bilder och helt utan dialog. Bildberättande är a och o för Werner, film är ett visuellt medium.
Det hindrar inte att han filmatiserat två noveller, Att döda ett barn av Stig Dagerman och Kvinnan och döden av Lars Ahlin. Att döda ett barn kom 1953 och är bara 10 minuter. Gunnar Sjögren läser novellen och Gösta Werner har bildsatt den. Med sin koncentration och spänningsstegring är den mästerlig, snudd på fullkomlig. Bilderna är lyriskt somriga, med svajande sädesfält och solblänk i vattendrag, och de oskuldsfulla bilderna bildar starkast tänkbara kontrast till den tragedi som titeln avslöjar kommer inträffa. Och trots att slutet är givet från början blir det ändå om chockartad upplevelse när allt brutalt tar slut och det idylliska ersätts av blod på en kofångare.
Väntande vatten heter filmatiseringen av Lars Ahlins novell och kom 1965. Den är annorlunda, mer experimentell och nästan lika bra. Den är gjord i bara två långa tagningar, den första säkert tio minuter. Den börjar med en kvinna (Anita Björk) står vid strandkanten och funderar på om hon ska kasta sig i vattnet eller ej. Sen vänder hon om och börjar gå, och kameran backar framför henne och hon börjar en inre monolog, där hon berättar om anledningen till hennes svårmod. Olika personer har på olika sätt svikit henne och var gång hon kommer tänka på en av dessa personer i sin monolog dyker han eller hon upp i bild, som en stum påminnelse om det förflutna. Filmen slutar med att hon med ett ansikte förvridet i smärta kommer så nära kameran att hon försvinner ut ur fokus.
Werner har också gjort många beställningsfilmer för företag, en av dem är det spirituella Skymningsljus (1955) som handlar om glödlampans och neonljusets tjusningar och är en fest för ögat, en och riktig nostalgitripp. Den orgie i färgglad och förförisk neonreklam som fanns förr men nu tyvärr ett minne blott, om man inte åker till Korea eller Japan.
Sin senaste film gjorde Werner när han var 90 år, Spökskeppet (1998). Den har jag tyvärr inte sett, men innan dess gjorde han 1996 Den röda fläcken, en slags mardröm där en äldre man (Jan-Olof Strandberg) kommer hem och upptäcker att det inte är han själv som syns i hallspegeln utan en yngre kvinna (Anna Wallander). De börjar något slags rollspel tills hon försvinner och ersätts av en dödskalle precis innan spegeln krossas. Då först speglas mannen själv, splittrade mellan de olika skärvorna. En mångtydig film, men jag tolkar den som en gammal mans rädsla för åldrandet och döden. Undrar om Werner idag, 12 år, senare förlikat sig med tanken på det oundvikliga.
-----------------------------------
2009-08-12
Fick idag veta att Gösta Werner nu gått bort. Vila i frid.
måndag, maj 05, 2008
Politik
I aprilnumret av Allt om film (en av ytterst få svenska filmtidningar) är det två intressanta artiklar om film och politik. Först en krönika av Nils-Petter Sundgren om att Hollywoodfilmen blivit mer radikal och samhällskritisk, sen en längre artikel av Andreas Hermansson om att Hollywoodfilmen är feg, kommersialiserad och rättar sig efter den kristna högerns värderingar.
De två uppfattningarna går inte riktigt ihop, även om Hermansson också nämner exempelvis There Will Be Blood och ett par av George Clooneys filmer, som exempel på kritiska och radikala filmer. Fast med den brasklappen att de gjorts för att man vill tjäna pengar på dem. Han citerar också Paul Thomas Anderson som sagt att Disney distribuerade hans film för att de trodde de skulle tjäna pengar på den.
Jag tror det är en förenklad syn på hur Hollywood fungerar. Jag tror inte Disney förväntade sig att There Will Be Blood skulle bli en kassasuccé, men precis som bokbranschen ger ut smala diktsamlingar likväl som Jan Guillou så gör man i Hollywood breda publikfilmer och smala prestigefilmer. Så har det nästan alltid varit. Under studiosystemet dagar var det inte ovanligt att regissörerna fick göra ett egen, smal, personlig film för sig själva om de sedan gjorde en bred film för filmbolaget. Och finns det inte något tilltalande i det faktum att Disney å ena sidan släpper den kristna fantasyfilmen Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet (The Lion, the Witch and the Wardrobe 2005) och å andra sidan släpper just There Will Be Blood, som är raka motsatsen. Är inte det en mångsidighet värd att applådera istället för misstänkliggöra eller fördöma?
Juno (2007) får också utstå en hel del kritik, för att Juno inte väljer att abortera bort sitt foster. Om man inte sett filmen utan bara läste artikeln skulle man kunna tro att filmen var en gullig hyllning till kärnfamiljen men så är ju inte fallet. Jag tror inte att den kristna högern känner sig upplyft av en film som skildrar tonårssexualitet, sex före äktenskap, skilsmässor och ensamstående mammor som något helt naturligt och självklart. Inte heller är kvinnorna i filmen ensamma och rädda, tvärtom är alla kvinnorna synnerligen starka och självständiga. Den typen av svepande formuleringar gör att hela artikeln förlorar substans. Det faktum att Arnold Schwarzenegger utmålas som den ideologiska motsatsen till George Clooney är också typiskt. Schwarzenegger är pro-choice (det vill säga för abort), han vill ha hårdare vapenlagar, hårdare miljölagar, han är för registrerat partnerskap för homosexuella och han är positiv till stamcellsforskning. I alla de viktigaste frågorna för den kristna högern tycker alltså Schwarzenegger tvärtemot, och förmodligen har han och Clooney samma uppfattning. Jag misstänker att till och med Hermansson delar Schwarzeneggers uppfattning i de frågorna. Det är dessutom ohistoriskt och orättvist att ironisera över paranoian under kalla kriget, eller rädslan för terrorister idag. Berlinblockaden, Koreakriget, Cubakrisen, morden på Martin Luther King, John F. Kennedy, Bobby Kennedy och Malcolm X kunde göra vem som helst paranoid, liksom såna händelser som paraplymordet i London, där en avhoppad bulgar mördades genom att en KGB-agent stack honom i benet med ett paraply förgiftat med ricin. Naturligtvis var Joseph McCartneys hetsjakt på kommunister fullkomligt vettlös, men det var en orolig tid, och människors oro får man respektera.
Visst förekommer det censur, bojkotter, feghet och kommersiella hänsynstagningar, i Hollywood, likväl som över allt annars, men så har det alltid varit och är inget nytt eller speciellt revolutionerande. Vad som i själva verket är intressant i dagens film, och som Ross Douthat sätter fingret på i en artikel i aprilnumret av The Atlantic, är det faktum att det är väldigt få filmer som faktiskt handlar om muslimsk terrorism. Det var betydligt vanligare före 11 september. Nu är det vanligare att filmerna skildrar CIA och Pentagon som hotet mot den lilla människan. Som Douthat säger "We expected John Wayne; we got Jason Bourne instead."
-----------------------------------------------------------
Länkar:
Allt om film
The Atlantic
om Schwarzeneggers politik här och här
De två uppfattningarna går inte riktigt ihop, även om Hermansson också nämner exempelvis There Will Be Blood och ett par av George Clooneys filmer, som exempel på kritiska och radikala filmer. Fast med den brasklappen att de gjorts för att man vill tjäna pengar på dem. Han citerar också Paul Thomas Anderson som sagt att Disney distribuerade hans film för att de trodde de skulle tjäna pengar på den.
Jag tror det är en förenklad syn på hur Hollywood fungerar. Jag tror inte Disney förväntade sig att There Will Be Blood skulle bli en kassasuccé, men precis som bokbranschen ger ut smala diktsamlingar likväl som Jan Guillou så gör man i Hollywood breda publikfilmer och smala prestigefilmer. Så har det nästan alltid varit. Under studiosystemet dagar var det inte ovanligt att regissörerna fick göra ett egen, smal, personlig film för sig själva om de sedan gjorde en bred film för filmbolaget. Och finns det inte något tilltalande i det faktum att Disney å ena sidan släpper den kristna fantasyfilmen Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet (The Lion, the Witch and the Wardrobe 2005) och å andra sidan släpper just There Will Be Blood, som är raka motsatsen. Är inte det en mångsidighet värd att applådera istället för misstänkliggöra eller fördöma?
Juno (2007) får också utstå en hel del kritik, för att Juno inte väljer att abortera bort sitt foster. Om man inte sett filmen utan bara läste artikeln skulle man kunna tro att filmen var en gullig hyllning till kärnfamiljen men så är ju inte fallet. Jag tror inte att den kristna högern känner sig upplyft av en film som skildrar tonårssexualitet, sex före äktenskap, skilsmässor och ensamstående mammor som något helt naturligt och självklart. Inte heller är kvinnorna i filmen ensamma och rädda, tvärtom är alla kvinnorna synnerligen starka och självständiga. Den typen av svepande formuleringar gör att hela artikeln förlorar substans. Det faktum att Arnold Schwarzenegger utmålas som den ideologiska motsatsen till George Clooney är också typiskt. Schwarzenegger är pro-choice (det vill säga för abort), han vill ha hårdare vapenlagar, hårdare miljölagar, han är för registrerat partnerskap för homosexuella och han är positiv till stamcellsforskning. I alla de viktigaste frågorna för den kristna högern tycker alltså Schwarzenegger tvärtemot, och förmodligen har han och Clooney samma uppfattning. Jag misstänker att till och med Hermansson delar Schwarzeneggers uppfattning i de frågorna. Det är dessutom ohistoriskt och orättvist att ironisera över paranoian under kalla kriget, eller rädslan för terrorister idag. Berlinblockaden, Koreakriget, Cubakrisen, morden på Martin Luther King, John F. Kennedy, Bobby Kennedy och Malcolm X kunde göra vem som helst paranoid, liksom såna händelser som paraplymordet i London, där en avhoppad bulgar mördades genom att en KGB-agent stack honom i benet med ett paraply förgiftat med ricin. Naturligtvis var Joseph McCartneys hetsjakt på kommunister fullkomligt vettlös, men det var en orolig tid, och människors oro får man respektera.
Visst förekommer det censur, bojkotter, feghet och kommersiella hänsynstagningar, i Hollywood, likväl som över allt annars, men så har det alltid varit och är inget nytt eller speciellt revolutionerande. Vad som i själva verket är intressant i dagens film, och som Ross Douthat sätter fingret på i en artikel i aprilnumret av The Atlantic, är det faktum att det är väldigt få filmer som faktiskt handlar om muslimsk terrorism. Det var betydligt vanligare före 11 september. Nu är det vanligare att filmerna skildrar CIA och Pentagon som hotet mot den lilla människan. Som Douthat säger "We expected John Wayne; we got Jason Bourne instead."
-----------------------------------------------------------
Länkar:
Allt om film
The Atlantic
om Schwarzeneggers politik här och här
måndag, april 28, 2008
Saker jag har sett (20)
Margot at the Wedding, Flyga drake, Be Kind Rewind, Love Story, Can’t Buy Me Love, What?
Margot at the Wedding är inte en helt lätt film att ta till sig. Det finns nästan ingen sympatisk rollfigur i den och alla är så destruktiva och neurotiska att det kryper i kroppen. Men det är samtidigt en imponerande prestation, full av nyanser och insikter. Och frågor. Vad är det egentligen som händer och vad betyder det. Vem är mamma till Claude? Vad viskade Maisy till sin pappa och varför? Vad håller grannfamiljen Vogler egentligen på med? Är allt bara ett spel mellan systrarna Margot och Pauline, i stil med George och Marthas rollspel i Vem är rädd för Virginia Woolf?
De två systrarna har inte talat med varandra på länge, men nu ska Pauline (Jennifer Jason Leigh) gifta sig med Malcolm (Jack Black) och Margot (Nicole Kidman) kommer på besök för att vara med på bröllopet. Men spänningarna i familjen är för stora och problemen hopar sig. Det är som en tävling där den som kan såra de andra mest vinner.
Filmen är skriven och regisserad av Noah Baumbach, vars senaste film The Squid and the Whale (2006) var mästerlig. Den var mer lättillgänglig men kanske inte lika intressant. Vad de har gemensamt är deras grävande i familjelivets baksidor och att de är otroligt välspelade. De har också en udda stil, men små fina detaljer som etsar sig fast. Här finns till exempel en laddad scen med Margot i ett träd, ett träd som efterhand blir allt mer symbolfyllt, om inte för livet självt så för familjelivet. (kommer snart på bio)
Margot at the Wedding står på ena sidan av amerikansk film, den bedrövliga Flyga drake på den andra sidan. En hopplöst manipulativ och insmickrande film i total avsaknad av djupare kvaliteter, annat än fina bilder på afghanska bergsmassiv. Den var taffligt berättad, märkligt form- och tonlös och hela konstruktionen var upplagd för den översymboliska slutscenen då vi alla skulle gråta och sucka djupt och ta oss för hjärtat. Men det var fint att alla talade sitt eget språk istället för engelska med brytning, och det fanns fina scener under den långa sekvensen i Kabul 1978, även om många av dem också var lidande av att konstruktionen lyste igenom . (går tyvärr på bio nu)
Undrar hur Flyga drake skulle sett ut om den blivit swedad istället. Att sweda är att göra en hemgjord version av en redan existerande film, och det är vad Be Kind Rewind handlar om. Det är en saga om Mike (Mos Def) som har en videobutik och Jerry (Jack Black), hans excentriska kompis. Jerry bestämmer sig för att attackera stans transformatorstation, men det enda resultatet blir att han blir magnetisk och avmagnetiserar alla vhs-kassetter i Mikes butik. När så miss Falewicz (Mia Farrow) kommer för att hyra Ghostbusters (1984) så ber de henne komma tillbaka lite senare och under tiden spelar de in en egen kortversion av Ghostbusters, med sig själva i rollerna. Den sekvensen kan ha varit det roligaste jag någonsin sett, det var nära att jag fick en infarkt eller nått. Resten av filmen är rolig den också, men har också en mycket sympatisk och varm underton. Det är förstås fullkomligt absurd, som man kan förvänta sig från Michel Gondry (manus och regisserat). A.O. Scott i New York Times skrev att Gondrys filmer förmedlar känslan av att "Daily life is a series of art projects waiting to happen." och det är en fin beskrivning. (går på bio nu och finns på nätet i en swedad version av google här)
Love Story (1970) blev av någon anledning en världssuccé av otroliga proportioner när den kom. Ryan O'Neal är sportig och rik, Ali MacGraw är intellektuell och fattig, och de blir förälskade i varandra, gör uppror och gifter sig. Sen dör hon i blodcancer (förmodar jag) och att hon dör är hela filmens poäng, och det berättas redan i filmens första scen så bli inte arga för ni tror jag avslöjat slutet. Allt är prydligt och effektivt, inget känns äkta, Ali MacGraw ser inte ett dugg sjuk ut och Ryan O'Neal är nog den träigaste skådespelare som finns. Men tydligen kom den i precis rätt ögonblick. (finns på dvd)
Can’t Buy Me Love (1987) såg jag som liten pojk och charmades av den. Nu såg jag om den som vuxen och charmades av den igen. Patrick Dempsey, som nu förför allt som rör sig tack vare Grey's Anatomy, gör den manliga huvudrollen som skolans nörd, och han är sig förbluffande lik. Men Amanda Peterson som captain of the cheerleaders och den han åtrår, är ännu bättre. Hon är mer komplex än den typen av rollfigurer brukar vara och filmen är både rolig och sympatisk. (finns på dvd)
What? är på sätt och vis en typisk Polanskifilm. En person befinner som plötsligt på en avskärmad plats där det händer märkliga saker och personer förlustar sig med olika former av rollspel och kinky sex. Men samtidigt är den annorlunda för det är inte en skräckfilm utan en absurd komedi, löst inspirerad av Alice i underlandet (och med tanke på att det är en sexkomedi av buskistyp känns det snarare som den skulle vara baserad på Alice i underlivet, vad nu det skulle vara för något). Den är synnerligen bisarr och gjorde som ett skämt, men den har en säregen charm. Och varje film där Marcello Mastroianni drar på sig en lejonfäll och kräver att få bli piskad förtjänar särskild omtanke. (finns på dvd)
Margot at the Wedding är inte en helt lätt film att ta till sig. Det finns nästan ingen sympatisk rollfigur i den och alla är så destruktiva och neurotiska att det kryper i kroppen. Men det är samtidigt en imponerande prestation, full av nyanser och insikter. Och frågor. Vad är det egentligen som händer och vad betyder det. Vem är mamma till Claude? Vad viskade Maisy till sin pappa och varför? Vad håller grannfamiljen Vogler egentligen på med? Är allt bara ett spel mellan systrarna Margot och Pauline, i stil med George och Marthas rollspel i Vem är rädd för Virginia Woolf?
De två systrarna har inte talat med varandra på länge, men nu ska Pauline (Jennifer Jason Leigh) gifta sig med Malcolm (Jack Black) och Margot (Nicole Kidman) kommer på besök för att vara med på bröllopet. Men spänningarna i familjen är för stora och problemen hopar sig. Det är som en tävling där den som kan såra de andra mest vinner.
Filmen är skriven och regisserad av Noah Baumbach, vars senaste film The Squid and the Whale (2006) var mästerlig. Den var mer lättillgänglig men kanske inte lika intressant. Vad de har gemensamt är deras grävande i familjelivets baksidor och att de är otroligt välspelade. De har också en udda stil, men små fina detaljer som etsar sig fast. Här finns till exempel en laddad scen med Margot i ett träd, ett träd som efterhand blir allt mer symbolfyllt, om inte för livet självt så för familjelivet. (kommer snart på bio)
Margot at the Wedding står på ena sidan av amerikansk film, den bedrövliga Flyga drake på den andra sidan. En hopplöst manipulativ och insmickrande film i total avsaknad av djupare kvaliteter, annat än fina bilder på afghanska bergsmassiv. Den var taffligt berättad, märkligt form- och tonlös och hela konstruktionen var upplagd för den översymboliska slutscenen då vi alla skulle gråta och sucka djupt och ta oss för hjärtat. Men det var fint att alla talade sitt eget språk istället för engelska med brytning, och det fanns fina scener under den långa sekvensen i Kabul 1978, även om många av dem också var lidande av att konstruktionen lyste igenom . (går tyvärr på bio nu)
Undrar hur Flyga drake skulle sett ut om den blivit swedad istället. Att sweda är att göra en hemgjord version av en redan existerande film, och det är vad Be Kind Rewind handlar om. Det är en saga om Mike (Mos Def) som har en videobutik och Jerry (Jack Black), hans excentriska kompis. Jerry bestämmer sig för att attackera stans transformatorstation, men det enda resultatet blir att han blir magnetisk och avmagnetiserar alla vhs-kassetter i Mikes butik. När så miss Falewicz (Mia Farrow) kommer för att hyra Ghostbusters (1984) så ber de henne komma tillbaka lite senare och under tiden spelar de in en egen kortversion av Ghostbusters, med sig själva i rollerna. Den sekvensen kan ha varit det roligaste jag någonsin sett, det var nära att jag fick en infarkt eller nått. Resten av filmen är rolig den också, men har också en mycket sympatisk och varm underton. Det är förstås fullkomligt absurd, som man kan förvänta sig från Michel Gondry (manus och regisserat). A.O. Scott i New York Times skrev att Gondrys filmer förmedlar känslan av att "Daily life is a series of art projects waiting to happen." och det är en fin beskrivning. (går på bio nu och finns på nätet i en swedad version av google här)
Love Story (1970) blev av någon anledning en världssuccé av otroliga proportioner när den kom. Ryan O'Neal är sportig och rik, Ali MacGraw är intellektuell och fattig, och de blir förälskade i varandra, gör uppror och gifter sig. Sen dör hon i blodcancer (förmodar jag) och att hon dör är hela filmens poäng, och det berättas redan i filmens första scen så bli inte arga för ni tror jag avslöjat slutet. Allt är prydligt och effektivt, inget känns äkta, Ali MacGraw ser inte ett dugg sjuk ut och Ryan O'Neal är nog den träigaste skådespelare som finns. Men tydligen kom den i precis rätt ögonblick. (finns på dvd)
Can’t Buy Me Love (1987) såg jag som liten pojk och charmades av den. Nu såg jag om den som vuxen och charmades av den igen. Patrick Dempsey, som nu förför allt som rör sig tack vare Grey's Anatomy, gör den manliga huvudrollen som skolans nörd, och han är sig förbluffande lik. Men Amanda Peterson som captain of the cheerleaders och den han åtrår, är ännu bättre. Hon är mer komplex än den typen av rollfigurer brukar vara och filmen är både rolig och sympatisk. (finns på dvd)
What? är på sätt och vis en typisk Polanskifilm. En person befinner som plötsligt på en avskärmad plats där det händer märkliga saker och personer förlustar sig med olika former av rollspel och kinky sex. Men samtidigt är den annorlunda för det är inte en skräckfilm utan en absurd komedi, löst inspirerad av Alice i underlandet (och med tanke på att det är en sexkomedi av buskistyp känns det snarare som den skulle vara baserad på Alice i underlivet, vad nu det skulle vara för något). Den är synnerligen bisarr och gjorde som ett skämt, men den har en säregen charm. Och varje film där Marcello Mastroianni drar på sig en lejonfäll och kräver att få bli piskad förtjänar särskild omtanke. (finns på dvd)
tisdag, april 22, 2008
Terapi
I Hannah och hennes systrar (Hannah and Her Sisters 1986) genomgår Mickey Sachs (Woody Allen) en svår livskris och funderar på att skjuta sig i huvudet, men så går han och ser bröderna Marx Fyra fula fiskar (Duck Soup 1932) på bio, och återfår sin tro på livet och mänskligheten. Där får filmkonsten verkligen en terapeutisk verkan.
Mina vänner på nya filmtidningen flm hade en artikel om filmterapi i sitt senaste nummer. Där säger filmterapeuten Ursula S. Henningsson kategoriskt att det är löjligt att tro att en film kan bota någon. Hon kritiserar också forskare som säger att den och den filmen handlar om det, och den och den filmen handlar om det, och menar att vi alla upplever filmerna på olika sätt och därför kan man inte som forskare "skriva ut" en specifik film till alla patienter. Det sistnämnda är naturligtvis en förståndig uppfattning. Det kanske funkar på vissa klädesplagg, men annars är konceptet "one size fits all" väldigt verklighetsfrånvänd. Just därför är det förvånande att Henningsson menar att det är löjligt att en film kan bota någon. Det kan hon omöjligt veta, tvärtom är det till och med troligt att någon faktiskt blivit botad av en specifik film någon gång. Jag menar inte att någon med diagnosticerad schizofreni blivit botad, men någon med exempelvis en depression eller annan form av mer tillfällig psykisk ohälsa kan mycket väl blivit bättre av en film, rent av botad. Eller så har filmer lindrat eller påskyndat tillfrisknandet.
Filmer kan i alla fall ha en mycket stark påverkan. Aristoteles teori om katharsis, det vill säga att åskådaren efter en stark känslomässig upplevelse av ett konstverk, exempelvis en tragedi, kommer ut pånyttfödd eller "renad" efter föreställningen, tycker jag absolut har poänger. Jag vet flera gånger som jag sett en film och efteråt varit förändrad, oftast positivt, men ibland negativt. När jag såg Bergmans Nattvardsgästerna (1963) för första gången så kom jag ut som en bruten man, och var deprimerad i flera dagar. Det är dock ovanligt. Det finns flera exempel på hur jag efter att ha sett en film plötsligt mått mycket bättre. Bland annat Singin' in the Rain (1952), Barbarkusten (The Barbary Coast 1935) och Ett rum med utsikt (A Room With a View 1985) har haft den effekten. Det handlar inte bara om att jag blivit glad, utan att jag verkligen mått psykiskt bättre. En film kan försätta en i ett sådant känslotillstånd att allting förändras, att man får nya uppfattningar om situationer, händelser, personer eller rent av historiska skeenden. Det är egentligen ganska självklart tycker jag, och vilken film som har den effekten är omöjligt att säga, det kan vara i princip vilken som helst.
Den film som haft störst påverkan på mig är för övrigt Min vän Harvey (Harvey 1950), där James Stewart spelar en man vars bästa vän är en stor kanin, som bara han kan se. Naturligtvis har omvärlden svårt att förstå eller acceptera detta. Hela den historien, tillsammans med det faktum att Elwood P. Dowd (Stewarts rollfigur) var en genuint god människa, snäll och vänlig mot alla hela tiden, även de som försökte få honom inspärrad, förvandlade mig från en deprimerad misantrop till en glad optimist. Eller, snarare, återväckte den glada optimisten i mig, efter att den legat i träda ett tag. Det vare kanske tio år sedan och vi får se om det funkar igen, om behovet skulle uppstå.
----------------------------------------------------------
Alla nämnda titlar finns på dvd i Sverige, utom Barbarkusten. Det kan vara så att Ett rum med utsikt utgått, men den finns i alla fall på dvd i England.
Mina vänner på nya filmtidningen flm hade en artikel om filmterapi i sitt senaste nummer. Där säger filmterapeuten Ursula S. Henningsson kategoriskt att det är löjligt att tro att en film kan bota någon. Hon kritiserar också forskare som säger att den och den filmen handlar om det, och den och den filmen handlar om det, och menar att vi alla upplever filmerna på olika sätt och därför kan man inte som forskare "skriva ut" en specifik film till alla patienter. Det sistnämnda är naturligtvis en förståndig uppfattning. Det kanske funkar på vissa klädesplagg, men annars är konceptet "one size fits all" väldigt verklighetsfrånvänd. Just därför är det förvånande att Henningsson menar att det är löjligt att en film kan bota någon. Det kan hon omöjligt veta, tvärtom är det till och med troligt att någon faktiskt blivit botad av en specifik film någon gång. Jag menar inte att någon med diagnosticerad schizofreni blivit botad, men någon med exempelvis en depression eller annan form av mer tillfällig psykisk ohälsa kan mycket väl blivit bättre av en film, rent av botad. Eller så har filmer lindrat eller påskyndat tillfrisknandet.
Filmer kan i alla fall ha en mycket stark påverkan. Aristoteles teori om katharsis, det vill säga att åskådaren efter en stark känslomässig upplevelse av ett konstverk, exempelvis en tragedi, kommer ut pånyttfödd eller "renad" efter föreställningen, tycker jag absolut har poänger. Jag vet flera gånger som jag sett en film och efteråt varit förändrad, oftast positivt, men ibland negativt. När jag såg Bergmans Nattvardsgästerna (1963) för första gången så kom jag ut som en bruten man, och var deprimerad i flera dagar. Det är dock ovanligt. Det finns flera exempel på hur jag efter att ha sett en film plötsligt mått mycket bättre. Bland annat Singin' in the Rain (1952), Barbarkusten (The Barbary Coast 1935) och Ett rum med utsikt (A Room With a View 1985) har haft den effekten. Det handlar inte bara om att jag blivit glad, utan att jag verkligen mått psykiskt bättre. En film kan försätta en i ett sådant känslotillstånd att allting förändras, att man får nya uppfattningar om situationer, händelser, personer eller rent av historiska skeenden. Det är egentligen ganska självklart tycker jag, och vilken film som har den effekten är omöjligt att säga, det kan vara i princip vilken som helst.
Den film som haft störst påverkan på mig är för övrigt Min vän Harvey (Harvey 1950), där James Stewart spelar en man vars bästa vän är en stor kanin, som bara han kan se. Naturligtvis har omvärlden svårt att förstå eller acceptera detta. Hela den historien, tillsammans med det faktum att Elwood P. Dowd (Stewarts rollfigur) var en genuint god människa, snäll och vänlig mot alla hela tiden, även de som försökte få honom inspärrad, förvandlade mig från en deprimerad misantrop till en glad optimist. Eller, snarare, återväckte den glada optimisten i mig, efter att den legat i träda ett tag. Det vare kanske tio år sedan och vi får se om det funkar igen, om behovet skulle uppstå.
----------------------------------------------------------
Alla nämnda titlar finns på dvd i Sverige, utom Barbarkusten. Det kan vara så att Ett rum med utsikt utgått, men den finns i alla fall på dvd i England.
måndag, april 14, 2008
Saker jag har sett (19)
En lanthandel i Provence, Blodets tron, Fångläger 17, Evigheten och en dag, Brev från en okänd kvinna.
Det är ibland ganska provocerande att höra kritiker, kulturkoftor och andra biobesökare tala lyriskt om den franska filmen, som om den vore något högre väsen. Hur många nya franska filmer har dessa människor egentligen sett? Jag har slösat bort mycket tid på den ena erbarmliga franska komedin efter den andra på Ciné Club Français eller hopplöst pretentiösa dramer om folk som långsamt dör i aids. Den handfull nya franska filmer jag sett som faktiskt är bra överskuggas lätt av alla andra snedsteg. Även jag föredrar Claude Sautet framför Michael Bay men ryktet om den franska filmens allmänna förträfflighet är kraftigt överdrivet. Se bara på En lanthandel i Provence (Le Fils de l'épicier 2007). Smågullig och puttrig, men ack så förutsägbar och menlös. Det räcker inte med en handfull excentriska bybor och fina miljöer för att göra en film, även om det var trevlig. (går på bio nu)
Jag fortsätter min Kurosawa-serie och har nu kommit till Blodets tron (Kumonosu jô 1957). Det är en av de Kurosawafilmer jag sett flest gånger och den gör mig lika hänförd varje gång. Handlingen är inspirerad av Shakespeares Macbeth och skildrar en krigsherres uppgång och fall, men det är främst iscensättningen som knäcker mig, särskilt spindelvävsskogen, som blir en egen karaktär i filmen. Rök, solljus, grenar, spindelväv, korpar, demoner, vävstolar, lövverk, allt samspelar för att skapa en utomvärldslig, fantasylik miljö som är ganska unik men samtidigt typisk Kurosawa. De dynamiska, rörliga, utpräglat filmiska utomhusscenerna kontrasterar sedan med de statiska, koncentrerade interiörscenerna, vilket gör filmen än mer spännande. Mot slutet får hela spindelvävsskogen plötsligt fötter och börjar röra sig mot slottet krigsherren regerar i vilket leder till att hans män gör uppror och skjuter ner honom i ett pilregn. En sekvens som är lika chockartad varje gång jag ser den och inte sällan framkallar ett sus genom publiken. (finns på dvd)
Fångläger 17 (Stalag 17 1953) är inte någon av Billy Wilders mer kända filmer, vilket dock inte förhindrar att det är en av hans bästa. Den utspelas under andra världskriget på ett fångläger för amerikanska officerare i Tyskland. I en barack misstänker fångarna att en av dem skvallrar för tyskarna, men tyvärr har de misstankarna riktade åt fel håll. William Holden spelar huvudrollen som en skamlös och cynisk fixare, som försöker leva så gott han kan genom att göra affärer med alla, inklusive tyskarna, som har något att erbjuda som han vill ha. Från de andra fångarna möts han bara med förakt, men han är Billy Wilders version of the All American Hero, och befinner sig i gränslandet mellan Walter Neff, försäkringsagenten i Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) och C.C. Baxter, kontorsråttan i Ungkarlslyan (The Apartment 1960), även om han är mer säker på sig själv och sin position än någon av dem. Kanske är han mest lik C.R. MacNamara, Coca Cola-agenten i Ett, två, tre (One, Two, Three 1961). Visuellt är filmen också en av Wilders mörkare, med många eleganta iscensättningar, särskilt en med en glödlampa och en schackpjäs. Sen får man också njuta av Otto Preminger som lägerkommendanten.
Evigheten och en dag (Mia aioniotita kai mia mera 1998) handlar om en dag i en gammal mans liv. Han är ensam och sjuk och åker omkring i Thessaloniki och minns episoder ur sitt liv. På så vis påminner den lite grann om Smultronstället (1957), fast den är samtidigt något helt annat. Mannen plockar upp en albansk flyktingpojke som han försöker hjälpa, med skiftande framgång, men ett band uppstår dem emellan, vilket ger Theo Angelopoulos flera tillfällen att återvända till sina återkommande teman om flyktingar, gränser och exilskap. Hans patenterade visuella stil med långa böljande kameraåkningar, där tid och rum emellanåt flyter fritt, och den vackra musiken gör filmen till en omtumlande upplevelse, även om den ibland blir lite påfrestande i sin grådaskiga humorlöshet. Angelopoulos ogillar att hans filmer ges ut på dvd, de ska upplevas på bio, och förvisso skriker hans stil efter en stor duk, men en dvd är ändå bättre än inget.
Men jag har sparat det bästa till sist, Brev från en okänd kvinna (Letter From an Unknown Woman 1948). Det är Wien vid förra sekelskiftet, och Stefan Brand (Louis Jourdan) är framgångsrik pianist och ständigt med en ny kvinna vid sin sida. En av dem är Lisa Berndle (Joan Fontaine). Hon är mycket yngre, och förälskade sig i honom redan som brådmogen tonåring. När hon blivit vuxen ses de, och för ett par månader är de tillsammans. Sen måste han resa bort, och romansen upphör. Men hon skriver ett brev till honom många år senare, där hon berättar sanningen om sig själv, och det är det brevet som utgör ramberättelsen i filmen. Av detta melodramatiska material, baserat på Stefan Zweigs novell, har regissören Max Ophüls och fotografen Franz Planer gjort en film som är så melankolisk och förförisk att det inte går att prata efter att man sett den. Den har precis den rätta balansen av humor, ömhet, sentimentalitet och cynism, och varje rollprestation är fulländad. Och, återigen, iscensättningarna! Så vackra, så mångbottnade, så avancerade, som ett pärlband av små underverk. Hela filmen är ett underverk, som från en annan värld. (finns på dvd i England)
Det är ibland ganska provocerande att höra kritiker, kulturkoftor och andra biobesökare tala lyriskt om den franska filmen, som om den vore något högre väsen. Hur många nya franska filmer har dessa människor egentligen sett? Jag har slösat bort mycket tid på den ena erbarmliga franska komedin efter den andra på Ciné Club Français eller hopplöst pretentiösa dramer om folk som långsamt dör i aids. Den handfull nya franska filmer jag sett som faktiskt är bra överskuggas lätt av alla andra snedsteg. Även jag föredrar Claude Sautet framför Michael Bay men ryktet om den franska filmens allmänna förträfflighet är kraftigt överdrivet. Se bara på En lanthandel i Provence (Le Fils de l'épicier 2007). Smågullig och puttrig, men ack så förutsägbar och menlös. Det räcker inte med en handfull excentriska bybor och fina miljöer för att göra en film, även om det var trevlig. (går på bio nu)
Jag fortsätter min Kurosawa-serie och har nu kommit till Blodets tron (Kumonosu jô 1957). Det är en av de Kurosawafilmer jag sett flest gånger och den gör mig lika hänförd varje gång. Handlingen är inspirerad av Shakespeares Macbeth och skildrar en krigsherres uppgång och fall, men det är främst iscensättningen som knäcker mig, särskilt spindelvävsskogen, som blir en egen karaktär i filmen. Rök, solljus, grenar, spindelväv, korpar, demoner, vävstolar, lövverk, allt samspelar för att skapa en utomvärldslig, fantasylik miljö som är ganska unik men samtidigt typisk Kurosawa. De dynamiska, rörliga, utpräglat filmiska utomhusscenerna kontrasterar sedan med de statiska, koncentrerade interiörscenerna, vilket gör filmen än mer spännande. Mot slutet får hela spindelvävsskogen plötsligt fötter och börjar röra sig mot slottet krigsherren regerar i vilket leder till att hans män gör uppror och skjuter ner honom i ett pilregn. En sekvens som är lika chockartad varje gång jag ser den och inte sällan framkallar ett sus genom publiken. (finns på dvd)
Fångläger 17 (Stalag 17 1953) är inte någon av Billy Wilders mer kända filmer, vilket dock inte förhindrar att det är en av hans bästa. Den utspelas under andra världskriget på ett fångläger för amerikanska officerare i Tyskland. I en barack misstänker fångarna att en av dem skvallrar för tyskarna, men tyvärr har de misstankarna riktade åt fel håll. William Holden spelar huvudrollen som en skamlös och cynisk fixare, som försöker leva så gott han kan genom att göra affärer med alla, inklusive tyskarna, som har något att erbjuda som han vill ha. Från de andra fångarna möts han bara med förakt, men han är Billy Wilders version of the All American Hero, och befinner sig i gränslandet mellan Walter Neff, försäkringsagenten i Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) och C.C. Baxter, kontorsråttan i Ungkarlslyan (The Apartment 1960), även om han är mer säker på sig själv och sin position än någon av dem. Kanske är han mest lik C.R. MacNamara, Coca Cola-agenten i Ett, två, tre (One, Two, Three 1961). Visuellt är filmen också en av Wilders mörkare, med många eleganta iscensättningar, särskilt en med en glödlampa och en schackpjäs. Sen får man också njuta av Otto Preminger som lägerkommendanten.
Evigheten och en dag (Mia aioniotita kai mia mera 1998) handlar om en dag i en gammal mans liv. Han är ensam och sjuk och åker omkring i Thessaloniki och minns episoder ur sitt liv. På så vis påminner den lite grann om Smultronstället (1957), fast den är samtidigt något helt annat. Mannen plockar upp en albansk flyktingpojke som han försöker hjälpa, med skiftande framgång, men ett band uppstår dem emellan, vilket ger Theo Angelopoulos flera tillfällen att återvända till sina återkommande teman om flyktingar, gränser och exilskap. Hans patenterade visuella stil med långa böljande kameraåkningar, där tid och rum emellanåt flyter fritt, och den vackra musiken gör filmen till en omtumlande upplevelse, även om den ibland blir lite påfrestande i sin grådaskiga humorlöshet. Angelopoulos ogillar att hans filmer ges ut på dvd, de ska upplevas på bio, och förvisso skriker hans stil efter en stor duk, men en dvd är ändå bättre än inget.
Men jag har sparat det bästa till sist, Brev från en okänd kvinna (Letter From an Unknown Woman 1948). Det är Wien vid förra sekelskiftet, och Stefan Brand (Louis Jourdan) är framgångsrik pianist och ständigt med en ny kvinna vid sin sida. En av dem är Lisa Berndle (Joan Fontaine). Hon är mycket yngre, och förälskade sig i honom redan som brådmogen tonåring. När hon blivit vuxen ses de, och för ett par månader är de tillsammans. Sen måste han resa bort, och romansen upphör. Men hon skriver ett brev till honom många år senare, där hon berättar sanningen om sig själv, och det är det brevet som utgör ramberättelsen i filmen. Av detta melodramatiska material, baserat på Stefan Zweigs novell, har regissören Max Ophüls och fotografen Franz Planer gjort en film som är så melankolisk och förförisk att det inte går att prata efter att man sett den. Den har precis den rätta balansen av humor, ömhet, sentimentalitet och cynism, och varje rollprestation är fulländad. Och, återigen, iscensättningarna! Så vackra, så mångbottnade, så avancerade, som ett pärlband av små underverk. Hela filmen är ett underverk, som från en annan värld. (finns på dvd i England)
måndag, april 07, 2008
Bette Davis
Ah, Bette Davis, det finns inte många som henne, Davis var en urkraft, på scen, på vita duken och i verkligheten, och avverkade äkta män, oäkta män, regissörer och motspelerskor på löpande band, och det är få som har lämnat efter sig ett lika läckert pärlband av ettriga oneliners. Inte alltid framgångsrik, inte alltid taktfull, och ibland något av en parodi på sig själv, men nästan alltid en frisk fläkt, en egensinnig och självmedveten affärskvinna och filmstjärna, och som naturligtvis hyllats av Madonna. Davis hade en lång och berg- och dalbanig karriär, och hon njöt av att spela syndiga, brutala, hänsynslösa och till synes hjärtlösa rollfigurer, där hon fick chansen att säga repliker som "With all my heart, I still love the man I killed" eller "I'd like to kiss'ya but I just washed my hair." Men hon kunde också vara mjuk och sårbara, och spela tragisk hjältinna, även om de roller hon idag mest är hågkommen för är av de mer beska slaget.
Davis hade fyllt hundra år i lördags om hon fortfarande varit i livet, men hon dog i sviterna av bröstcancer i Frankrike 1989. Då hade hon spenderat de sista åren med att turnera världen runt och ta emot hederspriser och spela några sporadiska sista roller på bio och på tv, bland annat mot en annan urkraft, Lillian Gish i Sensommardagar (Whales of August 1987).
Davis hade fyllt hundra år i lördags om hon fortfarande varit i livet, men hon dog i sviterna av bröstcancer i Frankrike 1989. Då hade hon spenderat de sista åren med att turnera världen runt och ta emot hederspriser och spela några sporadiska sista roller på bio och på tv, bland annat mot en annan urkraft, Lillian Gish i Sensommardagar (Whales of August 1987).
Davis föddes Ruth Elizabeth, och tog sig namnet Bette efter Honoré de Balzacs roman Kusin Bette från 1846. Hennes föräldrar skiljdes åt när Bette var sju år och hon bodde med sin mamma, som var fotograf, i New York. Hon ville tidigt bli skådespelerska, och efter att han sett Ibsens Vildanden som 18-åring var hennes beslut fattat en gång för alla. Hon sökte sig till scenen och anställdes, och kickades, av George Cukor, för vilken hon spelade i pjäsen Broadway. Scendebut på Broadway gjorde hon 1929 och året därpå for hon med sin mamma till Hollywood för att pröva lyckan där. Hennes första filmroll kom 1931 i Bad Sister, vilket för sägas var en ganska symbolisk titel med tanke på hennes kommande karriär.
Sitt stora genombrott fick hon, efter mycket slit, släp och tjat, i en filmatisering av Somerset Maughams Of Human Bondage, den svenska titeln blev En kvinnas slav. Davis spelar servitrisen Mildred Rogers, som tjusar en respektabel man. Hon är inte precis en fin flicka utan vulgär och flirtig som får barn utanför äktenskap, men också en kvinna som för kämpa på egen hand utifrån sina förutsättningar i en ogästvänlig värld. Hon fick mycket beröm för rollen men ingen Oscarsnominering, vilket orsakade en smärre skandal och röstningsreglerna gjordes om inför kommande år.
Under 1930-talet spelade hon in mängder med filmer, några bra, de flesta mindre bra, och hon var ganska missnöjd med sitt kontrakt på Warner Brothers, så hon flyttade till England för att komma undan. Det blev rättegång som Davis förlorade och hon fick återvända till Warner och sitt kontrakt. Men hon tilldelades bättre roller i bättre filmer och blev filmstjärna på riktigt i slutet av 30-talet. Det var också då hon började arbeta med William Wyler, och tillsammans gjorde de tre filmer som hör till hennes allra bästa och mest arketypiska: Skandalen kring Julie (Jezebel 1938), Brevet (The Letter 1940) och Kvinna utan nåd (The Little Foxes 1941). I den första spelar hon självständig kvinna i amerikanska södern, i den andra (ytterligare en Somerset Maugham-filmatisering) spelar hon plantagehustru som skjuter ihjäl sin älskare i öppningsscenen, och i Kvinna utan nåd spelar hon slipad sydstatskvinna som låter sin man dö i en hjärtattack utan att lyfta ett finger för att hjälpa honom. (Jag har skrivit om William Wyler och Bette Davis förut, här), Under den här perioden var hon så framgångsrik att hon kallades "the forth Warner Brother" och hon spelade bland annat drottning Elizabeth i Elizabeth och Essex (The Private Life of Elizabeth and Essex 1939) och flera saftiga melodramer som Seger i mörker (Dark Victory 1939) och Den stora lögnen (The Great Lie 1941) och den romantiska Under nya stjärnor (Now, Voyager 1942). I den finns en scen då Paul Henreid frågar om de ska röka varsin cigarett och han tar båda i sin mun, tänder dem och ger den ena till Davis. I den scenen var Davis inte bitsk, elak eller cynisk. Tvärtom. "Don't let's ask for the moon, we have the stars." säger hon och hon som ofta brukar spela över är istället lågmäld och tårfylld.
Men sen hamnade karriären i trubbel igen och varken filmer eller rollfigurer var minnesvärda, och nu, när hon bad Warner att få slippa sitt kontrakt, gav de med sig. Och året därpå, 1950, fick Claudette Colbert problem med ryggen vilket blev till stora lycka för Davis. Colbert fick nämligen tacka nej till den inspelning hon påbörjat och istället fick Davis drömrollen som Margo Channing i Joseph L. Mankiewicz magnifika teaterdrama Allt om Eva (All About Eve 1950). Det är ju en av filmkonstens absoluta höjdpunkter och i centrum står Bette Davis, som spelar en teaterdiva som upptäcker att hon blivit gammal, samtidigt som en ung beundrarinna (Eva i titelrollen) alltmer tar över hennes liv, som en diskret vampyr. Allt om Eva har kanske mer minnesvärda repliker än någon annan film, och Davis har flera av dem, bland dem en av hennes mest kända: "Fasten your seatbelts, it's going to be a bumpy night".
Allt om Eva gjorde hon inte för Warner utan för 20th Century Fox, som frilansare, men hennes karriär fick inte fart ändå, trots alla priser och allt beröm hon fick för sin roll som Margo Channing. Det gick så illa att hon 1961 satte in en jobbannons. Året därpå fick hon dock en slags comeback, då hon och Joan Crawford spelade mot varandra i den skräckinjagande filmen Vad hände med Baby Jane (What Ever Happened to Baby Jane 1962). De två kvinnorna spelar två avdankade och vitsminkade filmstjärnor som spenderar de sista åren av sina liv med att torterar varandra psykiskt (och även fysiskt) i ett gammalt kråkslott, och det är den typ av film där verklighet och fiktion smälter samman på märkliga vis. Mellan Crawford och Davis fanns det exempelvis en mytomspunnen rivalitet och hat. När Crawford dog sa Davis "You should never say bad things about the dead, only speak good. Now Joan Crawford is dead. Good!" Hon menade också att Crawford legat med alla manliga filmstjärnor på MGM, utom Lassie. Hur mycket som var PR och hur mycket som var genuina känslor är det väl upp till var och en att bedöma. Davis hade en liknande relation med Miriam Hopkins, och de spelade också mot varandra i Väninnor (Old Acquaintances 1943). En annan bra roll på senare år var i engelska rysaren Barnjungfrun (The Nanny 1965), där hon skrämmer skiten ur barnen (och åskådarna).
På det privata planet var Davis liv också väldigt dramatiskt. Hon var gift fyra gånger, och enligt uppgift blev hon misshandlad av flera av dem. Hon hade en väldigt spänd relation med sin dotter Barbara Davis Hyman, som skrev en bok där hon anklagade sin mamma för alkoholism och brutalitet, något som Davis protesterade mot med kraft.
Med sin kraftfulla personlighet och järnhårda vilja blev hon populär bland kvinnor, och det faktum att hon vågade spela oattraktiva och osympatiska roller ökade på populariteten. Hon var inte någon man satte sig på eller körde med. Hon blev också 1941 den första kvinnliga chefen för Academy of Motion Picture Arts and Sciences och 1977 blev hon den första kvinnan som fick American Film Institute's Life Achivement Award.
Som sagt, det finns få som Bette Davis, eller, korrigering, det finns ingen som Bette Davis. För att citera Madonna (i Vogue 1990) "Bette Davis, we love you". Men sista ordet går förstås till henne själv, något annat hade hon aldrig accepterat:
"I'll admit I may have seen better days, but I'm still not to be had for the price of a cocktail, like a salted peanut."
-------------------------------------------------
De flesta av filmerna jag har nämnt finns på dvd i Sverige, men några finns bara i England eller USA.
I Vem är rädd för Virginia Woolf frågar Martha om George kommer ihåg i vilken film Bette Davis säger "What a dumb!". Svaret är Bortom skogen (Beyond the Forest 1949). Och citatet ovan, om "a salted peanut", är egentligen inte Davis egna ord, det är Joseph L. Mankiewicz som skrivit dem, och det är Margo Channing i Allt om Eva som säger dem, men Margo och Bette, är det så stor skillnad mellan de två?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
