Saker jag har sett (23)

Äventyraren Thomas Crown, Rififi, Vingar över Malta, The Dark Knight

Originalversionen av Äventyraren Thomas Crown (The Thomas Crown Affair) från 1968 hade jag inte så mycket behållning av, trots att Steve McQueen spelar huvudrollen. Nyinspelning från 1999 däremot är en njutning. Det är inte bara att Pierce Brosnan och Rene Russo är ett vackert par med riktig gnista, det är allt runt omkring dem också. Musiken och kläderna. Miljöerna och tavlorna. Den sprudlande lekfullheten. Allt samverkar till att filmen oemotståndlig. Det tyckte jag när jag såg den på pressvisningen 1999 och det tycker jag fortfarande när jag ser om den emellanåt. Brosnan var 46 år när det spelades in, Russo 45, och att den flirtiga och sexiga relationen är mellan två medelålders personer är en extra bonus. Det är trots allt inte så vanligt. Nyinspelningen ligger nära originalet men med flera skillnader, de flesta till nyinspelningens fördel. Thomas Crown (både Brosnans version och McQueens) är en affärsman som är lika framgångsrik i affärslivet som han är uttråkad av det, så han söker ständigt nya kickar och utmaningar. Det största utmaningen i nyinspelningen är att stjäla en berömd tavla av Claude Monet från Metropolitan Museum of Art. Sen blir han förälskad för första gången, i Catherine Banning (Russo), kvinnan som utreder tavelstölden för försäkringsbolagets räkning. Utmaningen blir nu att slippa undan sitt straff men att samtidigt behålla henne. Ah, den som ändå var en gentlemannatjuv. (nyinspelningen finns på svensk dvd, originalet på import från England)

En annan heist movie (kuppfilm är väl ändå inte ett bra namn) är den franska Rififi (Du rififi chez les hommes 1955), som också är bra men inte lika förförisk som Thomas Crown. Den har också en annan moral. Brott lönar sig inte i Rififi, det leder bara till undergång. Själva kuppen, där fyra män tar sig in i en juvelaffär på natten via taket och sen försvinner samma väg med bytet, tar upp en fjärdedel av filmen och är helt utan dialog och musik, det är nästan inga ljud alls. Det är imponerande i sig, men det är svårmodet och obevekligheten i berättelsen som är behållningen. Rififi är fylld av trenchcoats, mörka gränder och jazzklubbar och det är sparsmakat med leenden. Rififi har förvisso fått ge namn åt den typ av kupp som den skildrar, men att säga, som ofta görs, att den är fadern och urkällan till alla heistmovies är provocerande. John Huston gjorde trots allt Asfaltens djungel (The Asphalt Jungle) fem år tidigare och historien är mycket snarlik. Ibland tror jag Rififis höga status kommer sig av att dess regissör, Jules Dassin, gjorde den i Frankrike eftersom han blivit svartlistad i USA för att han en gång varit medlem i ett kommunistparti. (finns på svensk dvd)

En egenhet med Alec Guinness är att hans rollfigurer så ofta har något sorgset över sig, som smittar av sig på hela filmen, även om det råkar vara en komedi. Vingar över Malta (Malta Story 1953), en film som utspelas under Andra världskriget då engelsmännen och tyskarna slåss om herraväldet över Malta, har det där sorgsna över sig. Som titeln antyder handlar filmen främst om Malta och den har ett fint dokumentärt foto av Robert Krasker. Men huvudperson är Alec Guinness pilot. Han är inte stridspilot utan spaningspilot. Han flyger över fiendens territorium och fotograferar truppförflyttningar och dylikt. Han är lågmäld och eftertänksam och han förälskar sig i Maria (Muriel Pavlow), en kvinna från Malta som också jobbar på flygbasen. Det är väl inte bara Guinness förtjänst, men filmen har ett udda tonfall, där lidande, frustration och desperation är de mest påtagliga känsloyttringarna. Malta är bara en skådeplats för stormakternas krigsmaskiner och det är lokalbefolkningen som drabbas. "Don't you hate us?" frågar Guinness pilot Marias mamma (Flora Robson). Men det gör hon inte. Hon är stoisk och tapper, men ogillar tanken på giftermål mellan hennes dotter och en engelsk militär. I slutet förskonas Malta från en tysk invasion men vår huvudperson får inte vara med och njuta av den. Hans plan skjuts ner och hans radio blir tyst. Den obevekliga tystnad som är en större påfrestning för trumhinnorna än allt buller i världen. (finns på dvd i England)

I förrförra numret av The Economist var det en artikel om att även om ekonomin försämras är det vissa saker folk inte gör avkall på. I USA är det att gå på bio, och populärast just nu är The Dark Knight. Artikelförfattaren föreslog att kanske så många ser just den för att även om situationen hemma är ansträngd så är den långt bättre än det mardrömsscenario som den skildrar. Men det finns många andra goda anledningar till att se den. Christian Bale, Gary Oldman och Michael Caine till exempel, eller den magnifika musiken av Hans Zimmer och James Newton Howard och bröderna Nolans ambitiösa och pessimistiska manus och den föredömliga iscensättningen. Men bättre än något annat är Heath Ledgers Joker. Han är omänskligt bra. Hur är det möjligt att han lyckas så bra, i varje liten detalj? Vissa, som Eva af Geijerstam i DN, menar att utan honom vore filmen snart glömd men det är en ganska meningslöst synpunkt eftersom han är hela filmen. Han är med från början till slut och genomsyrar allt. Alla snygga effekter och Christian Bales käklinje finns där förvisso också, men Jokern gör inte filmen, Jokern är filmen.