Saker jag har sett (11)

Dagens filmer är: Robin Hoods äventyr, Regnbågsdivisionen, Revolt i Costa Rica, Pink Cadillac, Hetsjakten, Harper, Till sista andetaget, 2 dagar i Paris, Bourne Ultimatum

Av någon anledning har en hel rad filmer regisserade av William Keighley nyligen släppts på dvd i Sverige. Har du aldrig hört talas om honom så var inte ledsen för det. Han tillhör den typ av habila hantverkare som utgjorde stommen i Hollywood under studiosystemets glansdagar, och som ibland brukar anföras som bevis på att det i Hollywood inte fanns plats för individuella konstnärer, utan att allt bara var en fabrik, där penningen och producenten styrde. Men Keighley (uttalas kee-lee) kan också anföras som bevis på att det tvärtom fanns gott om utrymme för individualism och konstnärliga ambitioner, genom att kontrastera Keighley mot andra regissörer. Michael Curtiz brukar anges som regissör till den klassiska versionen av Robin Hood, Robin Hoods äventyr (The Adventures of Robin Hood 1938), men han och Keighley delade på ansvaret, och den typen av dubbelkommande är förstås en guldgruva för en filmforskare, precis som det svenska tvillingregistret är en guldgruva för medicinsk forskning. När jag såg Robin Hoods äventyr visste jag inte vem som regisserat vad, men jag reflekterade över att det var skillnad på exteriörerna och interiörerna, och att exteriörscenerna var platta och stela i jämförelse. Senare läste jag på, och då visade det sig att Curtiz regisserat interiörsekvenserna, och Keighley exteriörerna, vilket inte kom som någon överraskning. Curtiz var en av 30- och 40-talets mest vitala och dynamiska filmskapare (Ingmar Bergman har sagt att han i sina tidigare filmer var influerad av Curtiz expressionistiska stil), medan Keighley var en arbetshäst.

Men det behöver inte betyda att filmerna är dåliga. Se bara på Regnbågsdivisionen (The Fighting 69th 1940), en krigsfilm som utspelas i Första världskrigets skyttegravar och som är en av de som precis släppts. James Cagney och Pat O'Brien spelar huvudrollerna. Cagney spelar en cynisk och elak fotsoldat, som bryter ihop vid fronten och blir ansvarig för att flera av hans kamrater skjuts ihjäl av tyskarna. Pat O'Brien spelar fältprästen som försöker tala Cagney till rätta. Filmen är bara 86 minuter, och föredömligt välberättad och gripande. Den är också själva urtypen för en Warner Bros-film, med the usual suspects inblandade, manus av Norman Reilly Raine (som också skrev Robin Hoods äventyr), foto av Tody Gaudio (som också fotade Robin Hoods äventyr), med Cagney och O'Brien i huvudrollerna och med Wal B. Wallis som producent, och, som sagt Keighley som regissör.

En annan, och betydligt tristare, film av Keighley är Revolt i Costa Rica (Torrid Zone 1940). Den har också Cagney och O'Brien i huvudrollerna, och är en äventyrskomedi, men trots att den är fotograferad av en av giganterna, James Wong Howe, och har en halsbrytande dialog, är den ganska blek, så den går det bra att stå över. (alla nämnda Keighleyfilmer finns på dvd)

Pink Cadillac (1989) går det också bra att stå över, om man inte nödvändigtvis måste se allt som Clint Eastwood varit inblandad i. Jag måste nödvändigtvis göra det, men den här actionkomedin där Eastwood hjälper en kvinna (Bernadette Peters) mot en nynazistisk sekt, hör inte till hans mest minnesvärda alster. Officiellt står Buddy van Horn, annars Eastwoods stuntkoordinator, som regissör men det är nog mest på pappret. Om man vill se en en riktigt bra film på likartat tema så rekommenderar jag Hetsjakten (The Gauntlet 1977), faktiskt en av 70-talets absoluta höjdpunkter. Där spelade Eastwood mot Sondra Locke, och Buddy van Horn var blott stuntkoordinator och Eastwood var regissör, även på pappret. (Pink Cadillac finns på vhs, i väldigt välsorterade videobutiker, Hetsjakten finns på dvd.)

Coolhet är ett lite luddigt begrepp, men få är coolare än Paul Newman i Harper (1966). Det är en slags film noir, fast på 60-tals vis, där Newman flummar runt och skiter i allt och alla. Det blir ganska trist som film, men han själv är skön. Slutet är obetalbart. (finns på dvd)

En annan cool film är Till sista andetaget (A Bout de souffle 1960) som jag såg om, igen, nyligen. Det finns inte så mycket mer att säga som jag och andra inte redan sagt (jag här), annat än att den 20 minuter långa sekvens då Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg leker, snackar, bråkar, älskar och spelar teater i hennes lilla lägenhet, är exceptionellt underbar i sin spontanitet, tramsighet och fräschör. (finns på dvd)

2 dagar i Paris (Deux jours à Paris 2007) har nog sneglat på Till sista andetaget, eller snarare stirrat sig blind på, men inte blev den bättre för det. En amerikan och en fransyska kommer till Paris och hälsar på hennes föräldrar. Tyvärr träffar de även en rad av hennes tidigare pojkvänner och älskare, och hennes nuvarande amerikanska pojkvän klarar inte av svartsjukan. Så de leker, snackar, bråkar, älskar (försöker i alla fall) och spelar teater i hennes lilla lägenhet, och runt om i Paris, och även om det är roligt någon enstaka gång är det mest bara ett trams, helt poänglöst. Merde! (går på bio nu)

Jag hyllade förra sommaren de två första filmerna om Jason Bourne (här), och jag blev därför glatt överraskad när jag inför premiären på den tredje delen insåg att det var många som gillade filmerna, både amerikanska och svenska kritiker. Själv är jag lite besviken på den nya, eftersom sorgen och bitterheten från andra filmen är mer nedtonad. Men samtidigt är den väldigt bra, och actionsekvenserna, som förlitar sig på intelligens istället för explosioner, är ofta alldeles bländande. De är spännande förstås, och samtidigt är det omöjligt att inte njuta av hantverksskickligheten i upplägget. Jag tänker då främst på en lång sekvens på Waterloo station i London, och en likaledes lång sekvens i Tanger, Marocko, även om jag i Tanger-sekvensen hade blivit glad om Julia Stiles karaktär själv avröjt hotet, istället för att Bourne fick rädda henne. Det är dock en njutning att ta del av den paranoida värld som Bourne-filmerna målar upp, där CIA mördar, kidnappar och torterar folk världen över, och det enda Bourne kan förlita sig på är sin snabbhet och intelligens, och jag tyckte också att slutet var tillfredsställande. Förhoppningsvis blir det inte fler filmer, för nu känns det som historien är klar, och att tre filmer var precis vad som behövdes. (går på bio nu)

Hmm, undrar vad jag ska se ikväll?