Saker jag har sett (24)

Idiotrepubliken, Mitt liv som hund, Spy Game, Family Ties, The Wanted, En förlorad värld

Mike Judge har förvisso en examen i fysik men det är som animatör han blivit berömd, kanske framför allt för Beavis and Butthead. Han gjorde också serien Milton som han sedan förvandlade till den sköna spelfilmskomedin Office Space (1999). Hans spelfilmskarriär har dock inte varit lika framgångsrik som hans animationskarriär. Case in point är Idiotrepubliken (Idiocracy) som han skrev och regisserade 2004 men som fick ligga på filmbolagets hylla i två år innan det fick en högst begränsad lansering. Den gick inte på bio i Sverige men den har släppts på dvd så det går att avnjuta Judges framtidsdystopi hemma i soffan. I filmen spelar Luke Wilson en medelmåttig soldat med en menlös tjänst. Han blir utvald att vara med om ett experiment där han ska frysas ner för en kortare tid, tillsammans med en prostituerad. Tyvärr går det snett och de är nedfrysta i 500 år. Under tiden de legat i sina lådor har det gått utför för USA. Eftersom de intelligenta föder så lite barn, om ens några, och det bara är white trash som förökar sig har USA utvecklats till ett korkat och handlingsförlamat land där folk knappt kan prata, annat än att säga "öh", "meh" eller "dude". Kort sagt har hela USA blivit som Beavis och Butthead. Storföretagen har samtidigt tagit över all makt, sålunda vattnar man sina odlingar med energidryck istället för vatten. Man står vid ruinens rand när våra två hjältar, som i den här världen är hyperintelligenta genier, anländer och får styra upp verksamheten.

Det är inte precis filmkonst när den är som störst, men den är riktigt rolig fast i sin överdrivna satir riskerar den att bli elitistisk och föraktfull. Det märkliga är dock att den potentiella målgruppen väl förmodligen utgör just den typ av människor filmen anser utgöra ett hot för mänsklighetens framtid. (Idiotrepubliken finns att hyra. Office Space är absolut den bättre av dem men den finns bara på import-dvd.)

Mitt liv som hund (1985) tittar istället bakåt i tiden, till svenskt 50-tal, då hunden Laika färdas runt jorden i en satellit, uppskickad av ryssarna. Ingemar (Anton Glanzelius) här nere på jorden, som inte har någon pappa och vars mamma är svårt sjuk, tänker ofta på Laika, som är alldeles ensam där uppe. Ingemar har det inte så lätt han heller, men han har i alla fall sin morbror (Tomas von Brömssen).

Filmen är ju en av de mest älskade av svenska filmer och när jag nu såg om den för tredje gången var den bättre än någonsin. Lasse Hallström har lyckats fånga tiden och atmosfären snudd på perfekt och alla spelar ljuvligt. Från början till slut vibrerar den av känsla, en blandning av sorg och uppsluppenhet, som är omöjligt att värja sig mot. (finns på dvd)

Spy Game (2001) har främst två kvaliteter. Dels njutningen av att se Robert Redford och dels att den skildrar spionbranschen som en smutsig och cynisk verksamhet där de oskyldiga måste offras för det "godas" syfte. Brad Pitt spelar Tom Bishop, en CIA-agent som tillfångatagits i Kina och som "byrån" tänker offra. Redford spelar Muir, den som rekryterade och tränade Bishop men som nu ska gå i pension. Men för en gångs skull vill Muir inte vara med om att någon offras för ett potentiellt högre syfte och han använder sin sista dag på jobbet med att spela ut sina kollegor mot varandra för att vinna tid medan han försöker komma på ett sätt att få loss Bishop.

Spy Game har förvisso tre actionsekvenser (under återblickar på några av Muirs och Bishops uppdrag, i Vietnam 1976 och i Berlin och i Libanon på 80-talet) men den riktiga spänningen återfinns i korridorerna och kontorsrummen i CIA:s högkvarter i Langley där Nathan Muir hela tiden är steget före och improviserar och bluffar sig fram ohämmat och man kan nästan se hur Redford njuter av att spela honom, ungefär som Cary Grant när han spelar Walter Burns, hänsynslös chefredaktör i Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940). Muir har också en rad med sköna repliker. Min favorit: en av hans överordnade säger "We need the press on this like we need a third nipple." och Muir replikerar "You use the other two?" (finns på dvd)

Jag hann bara med att se en film på koreanska filmfestivalen i Stockholm, Family Ties (Gajokeui tansaeng 2006), men jag är ganska säker på att jag valde rätt. Tre historier berättas, den första om en bror som dyker upp hos sin syster oförhappandes efter fem års frånvaro, den andra om en aggressiv tjej som är ensam och bitter och stöter bort alla som försöker närma sig henne, och den tredje om ett ungt par där pojken har problem med att hans flickvän har så många manliga vänner och är öppen och sällskaplig med alla. Med enkelt kameraarbete och naturalistiskt spel är det ett stycke direkt ur verkligheten, fast med surrealistiska ingrepp emellanåt på ett sätt som känns östasiatiskt, för att inte säga rent koreanskt. Alla tre delar var bra på sitt sätt men det var mittenhistorien jag tyckte bäst om. Hon är ett hårt skal av ilska och förakt, men det är uppenbart att det är en försvarsmekanism för att inte bli besviken (sviken) igen. En dag följer hon med sin lillebror till skolan när de har någon slags lekdag med skolbarnens föräldrarna och då äntligen släpper hon på fasaden. Hon rycks med i den glada och uppsluppna stämningen och kommer på sig själv med att jubla av glädje när hennes bror vinner en kapplöpning. Det är en av årets mest gripande scener och det är skamligt att det bara går att se den på en filmfestival och inte på ordinarie repertoar. Men man får vara glad för det i alla fall.

På biorepertoaren har jag sett The Wanted och En förlorad värld (Brideshead Revisited). Den första är en exceptionellt överlastad och tramsig film som jag såg för jag hoppades få några hissnade actionscener till livs. Tyvärr var jag tvungen att genomlida en väldig massa trams innan en scen mot slutet, då vår hjälte på egen hand anfaller och skjuter ihjäl ett dussintal bad guys i en sekvens som var precis så snygg och läcker som jag hoppats hela filmen skulle vara. Men tre minuter inte en hel film gör. Tyvärr. James McAvoy var dessutom omåttligt tråkig och plastig.

En förlorad värld hade betydligt fler njutbara sekvenser men den är lidande av att den på kort tid ska hinna med väldigt mycket. Dialogen är ofta bra, Emma Thompson är överväldigande, och enstaka scener var riktigt starka, men delarna räcker inte för att få till en tillräckligt bra helhet. Manusförfattarna hade valt att lägga fokus på den fördömande och kvävande katolicismen och gjort filmen till en religiös thriller nästan, och det fungerade ganska bra, och scenerierna var ofta praktfulla, och med ett bättre berättande, lite mjukare, lite mer dröjande och med en något längre speltid, hade det troligen blivit bättre.