Saker jag har sett (22)

My Blueberry Nights, No Country For Old Men, Madeleine, Den goda viljan, Rosa pantern slår igen

My Blueberry Nights (2007) var en av de titlar som blev lidande när Triangelfilm gick i konkurs förra året och Wong Kar-Wais vänner har fått vänta tålmodigt för att få se den på bio (den kommer hit 18:e juli). Men den är väl värd att vänta på. Att Wong flyttat den yttre miljön från Hong Kong till USA märks nästan inte, för allt ser likadant ut. Han jobbar inte längre med Christopher Doyle utan har bytt till Darius Khondji men den visuella stilen ligger fast. Neonljusen skimrar och cigarettröken stiger i slow motion och alla är fulla av längtan och saknad. Till och med musiken från In the Mood for Love (2001) återkommer, fast i ny tappning. Norah Jones är bra men inte anmärkningsvärd i sin skådespelardebut (om man inte räknar hennes cameo i Two Weeks Notice 2002) och det samma kan man säga om alla andra som passerar förbi (Rachel Weisz, Natalie Portman, Jude Law och David Strathairn till exempel). De blir inte mycket mer än något för Wong att ljussätta men det räcker ganska långt.

När jag såg No Country For Old Men (2007) gjorde jag något jag aldrig gjort på bio förut. Jag vände bort blicken från duken för att det var så spännande att jag inte vågade titta. Det finns en speciell laddning i filmen som är lite diffus men otroligt påtaglig. Den har en tyngd och obeveklighet som är både överväldigande och skrämmande. Den tar sin tid, är noggrann och metodisk och gör inga misstag. Ungefär som Chigurh, den lejde mördaren, med andra ord. De tre männen i centrum, sheriffen (Tommy Lee Jones), Vietnamveteranen (Josh Brolin) och Chigurh (Javier Bardem), rör sig i ett hett, ödsligt landskap, och jagar framåt, rastlösa, alla med en egen moral. Berättarmässigt är det modig, den utelämnar väsentliga scener och lämnar åskådaren i ovisshet, från början till slut. Ibland släpps vi in för sent, ibland sparkas vi ut för tidigt i berättelsen, och hur det ska gå är det ingen som vet. Hur det gick är inte heller säkert. Men sheriffens fasa över den nya verklighet han möter, och hans tilltagande bitterhet, är inte svår att förstå. (går på bio nu)

Madeleine (1950) är inte precis David Leans mest kända film, men den är mycket bra ändå, och precis som No Country For Old Men är det en film som inte lämnar tillräckligt med information till åskådaren. Eller, som inte lämnar så mycket information man vanligtvis blir serverad. Den handlar om Madeleine Smith som kanske mördade sin älskare när han hotade att avslöja allt om deras relation. Hon kanske gjorde det. Men vi får inte veta svaret. Eller får vi det? Hur som helst är det en bildsäker iscensättning (David Lean är en av de två, tre främsta bildskaparna över huvud taget) och säkert berättad, full av nyanser och små detaljer som förhöjer helhetsintrycket. Den är en av de tre filmer Lean gjorde med sin dåvarande fru, Ann Todd, i huvudrollen, och även om hon inte är någon Celia Johnson så fångar hon fint Madeleines olika motsägelsefulla drag, och filmen är ett av de många lyhörda kvinnoporträtt Lean gjort (utan att han egentligen fått uppmärksamhet för det). (finns på dvd i England)

Den goda viljan (1992) visades som en tv-serie i Sverige 1991, men den har också visats utomlands i en långfilmsversion. Den versionen vann Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes 1992 och är en timme kortare än tv-serien, det vill säga tre timmar. Den har en aningen kvävande effekt måste jag säga. Allt är så himla prydligt, präktigt och korrekt och musiken är så typisk och bilderna är så vackra och bla bla bla. Men Max von Sydow är naturligtvis en behållning, och Ingmar Bergmans manus är inte lika präktigt som Bille August regi, så ibland andas den trots allt. (finns tyvärr inte att få tag på, om man inte lånar en 35mm kopia av mig)

Rosa pantern slår igen (The Pink Panther Strikes Again, 1976) är raka motsatsen till präktig och korrekt. Den är varken den bästa eller den roligaste av de många filmer Blake Edwards och Peter Sellers gjorde tillsammans, men den är rolig så det räcker en lång väg. Bland höjdpunkterna finns en lång scen då Clouseau (Sellers) försöker ta sig över vindbrygga på ett slott, och en scen då han frågar en gubbe: "Does your dög bite?". Gubben svarar nej och Clouseau försöker klappa hunden, som genast biter honom. "I thought you said your dög doesn't bite." "That is not my dog." (finns på svensk dvd)