Fred Zinnemann

Will Kane, sheriffen som spelas av Gary Cooper i Sheriffen (High Noon 1952), är kanske den ensammaste rollfiguren filmhistorien fått uppleva. I ena stunden är han firad och älskad och mitt i händelsernas centrum, men i nästa stund är han utstött och förnekad av alla, vänner som fiender. Medan klockan obönhörligt tickar fram emot tolvslaget och solen bränner från en molnfri himmel vandrar Kane, med tyngre och tyngre steg, från dörr till dörr i staden och ber om hjälp. Ingen vill ge honom den. Cary Coopers ansikte blir mer och mer sammanbitet och fårat och smärtan lyser i hans ögon och när han i filmens sista scen med avsmak kastar sheriffstjärnan i gruset ligger det så mycket känsla i den gesten att den säger mer än ett oändligt antal ord skulle gjort.

Var det så Fred Zinnemann, filmens regissör, såg på sig själv? Som en ensam förkämpe för sina ideal och värderingar i en ogästvänlig miljö? Kanske inte i samma utsatta läge som Will Kane, men med tanke på att han gång efter annan återvände till samma tematik och samma rollfigur är det svårt att inte tänka sig att han identifierade sig med situationen och det moraliska dilemmat som situationen innehöll.

När jag på allvar blev intresserad av film var det en handfull regissörer som jag fastnade för mer än andra. Det var de vanliga namnen, såsom Alfred Hitchcock, men också, lite mer otippat, Fred Zinnemann.

Jag vet inte riktigt varför jag fastnade just för Zinnemann. Naturligtvis tyckte jag om hans filmer, men det var många regissörers filmer jag tyckte om, utan att för den sakens skull bli fascinerade i upphovsmannen. Jag köpte tidigt hans självbiografi Fred Zinnemann - An Autobiography som jag läst många gånger under åren, och eftersom han fortfarande var i livet drömde jag om att åka till London och intervjua honom. Det gjorde jag aldrig, och nu är det för sent. Han dog 1997, ett par veckor innan han skulle fylla 90 år. På sätt och vis kan jag sakna honom ibland, trots att jag aldrig träffat honom.

Han var österrikare, född i Wien 1907. Han ville bli violinist från början, men saknade musiköra, så han började studera juridik istället. Han lockades dock av filmen, och 1929 medverkade han som regissör på den banbrytande cinema-vérité filmen Menschen am Sonntag tillsammans med Robert och Curt Siodmak samt Edgar J. Ulmer (manus skrevs av Billy Wilder och bröderna Siodmak). Efter Tyskland hamnade Zinnemann i Mexico där han regisserade ännu en halvdokumentär film, Redes (1936), om fiskare. Han gifte sig med Renée Bartlett samma år, och henne var han gift med till sin död.

Redan från början hade Zinnemann visat att hans ambition var att skildra verkligheten, och realismen var det konstnärliga uttrycksform han arbetade med. Zinnemann tog med sig kameran till de platser hans filmer utspelades på. Sjukhus, kloster, bakgator, Berlins ruiner, Australiens vildmark. När hans gjorde Vedergällningen (Behold a Pale Horse 1964), en berättelse om hur spanska inbördeskriget fortsätter att vara levande för de som deltog, flera decennier efter att striderna upphört, anlitade han en ungersk journalfilmare som fotograf, Jean Badal, eller Badal János som han ursprungligen hette. När han spelade in Sheriffen ville han och fotografen Floyd Crosby medvetet motverka romantiserandet av landskapet och naturen som annars är så vanligt i westerngenren och istället var det återigen journalfilmsestetik som var inspirationskällan. Det hårda, obevekliga ljuset i filmen för snarare tankarna till Ingmar Bergmans kommande filmer på 60-talet än tidigare westernfilm.

Det är inte att överdriva att säga att Zinnemann är helt bortglömd idag. Med undantag av Sheriffen och Härifrån till evigheten (From Here to Eternity 1953) är det inte mycket som finns utgivet på dvd, ens i USA. Jag kan inte minnas att han förekom när jag läste filmvetenskap, och jämfört med exempelvis Bergman, Alfred Hitchcock, Quentin Tarantino eller Martin Scorsese, får han inte så många träffar på google. Så har det inte alltid varit. Zinnemann var en gång i tiden själva essensen av amerikansk prestigefilm, den typ av film som tog upp stora och viktiga ämnen på ett allvarligt vis och vann priser i mängder. Han var också den typ av regissör som de hetlevrade filmkritikerna på det sena 50-talet och 60-talet föraktade mer än alla andra. Andrew Sarris och Manny Farber var särskilt aggressiva och Sarris menade att Zinnemann gjorde "antimovies for antimoviegoers". Zinnemann har kritiserats för att vara stel, tråkig, präktig, visuellt konservativ, fantasilös och för att banalisera de svåra frågor han väljer att behandla.

Delar av den kritiken är det inte svårt att förstå. Jämfört med expressionistiska generationskamrater som exempelvis Vincente Minnelli och Alfred Hitchcock kan han framstå som synnerligen blek, och hans filmer innehåller sällan humor, våld eller sex. Men samtidigt, den kritik som riktas mot Zinnemann är missunnsam för det måste få finnas plats även för sådana som Zinnemann. Han var en mycket medveten filmskapare som planerade varje film in i minsta detalj i förväg, och med ett eller annat undantag är alla hans filmer ett uttryck för hans personliga livsåskådning och filosofi, och faktum är att Zinnemanns samlade verk bildar en förbluffande tematisk konsekvens, en tematisk konsekvens han iscensatte med intelligens och stringens, och därför är han inte "bara" en hantverkare, utan också en konstnär. Visst kan man förstå att en film som Nunnan (The Nun’s Story 1959) uppfattas som långtråkig, men dels finner jag Zinnemanns mod och integritet mycket tilltalande, och dels tycker jag att det är just den nästan fanatiska viljan att objektivt skildra en plats, ett liv, en person, en ritual som gör honom och hans filmer så bra. Nunnan skulle kunna användas som en utbildningsfilm om klosterlivet. Hans film om ett mordförsök på Charles de Gaulle, Schakalen (The Day of the Jackal 1973) innehåller nästan inget våld eller yttre dramatik, vad Zinnemann skildrar är yrkesmördarens minutiösa förberedelser. Återigen skulle den kunna användas som en utbildningsfilm, fast nu för yrkesmördare.

Jag beskrev en gång Zinnemanns filmer som floder, breda och mäktiga flyter de sakta men obevekligt mot sitt öppna slut. Det är en av de saker som jag alltid uppskattat hos Zinnemann, att hans filmer har sett säreget sug som håller åskådaren fast, samtidigt som de har en stram elegans. Men det mest spännande är den tematik som i princip alla Zinnemanns filmer behandlar, och som var ett ämne som låg honom nära. Den enskilda människans kamp mellan att å ena sidan göra det rätta, det som man själv tror på, och å andra sidan foga sig i omgivningens, massans vilja. Paul Roeder i Det sjunde korset (The Seventh Cross 1944), Will Kane i Sheriffen, Prewitt i Härifrån till evigheten, sister Luke i Nunnan, Thomas More i En man för alla tider (A Man For All Seasons 1966) är bara ett urval av dessa människor. Det gäller på sätt och vis också yrkesmördaren i Schakalen, som bokstavligt talat hamnar vid ett vägskäl. Han vet att han är efterlyst och kan antingen åka vidare till Paris och slutföra sitt uppdrag eller så kan han fly över gränsen till Spanien. Han stannar bilen och funderar en kort sekund, men sen kör han mot Paris, och sin undergång. För så är det nämligen, det slutar sällan väl för Zinnemanns huvudpersoner. När de fattat sitt beslut så blir de antingen dödade eller utfrusna.

Det är lätt att tänka sig att Zinnemann själv kände sig hemma bland dessa rollfigurer. Han var hela sitt liv en man vars integritet kostade honom både vänner och kontrakt. Han slängde alla manusförslag som han inte gillade och vägrade göra filmer för brödfödan, han gjorde bara filmer han trodde på och brann för. Det han brann för var inte bara dessa människor som i extrema situationer måste välja mellan sin övertygelse och samhällets konventioner/vilja, utan också trasiga och utlämnade människor. Barn som förlorat sina föräldrar i Förintelsen i Det dagas (The Search 1948), handikappade krigsveteraner i Männen (The Men 1950), så kallade "war brides", (det vill säga kvinnor som gift sig med soldater från främmande länder som stationerats i kvinnornas hemland) i Teresa (1951), drogmissbrukare i En handfull snö (A Handful of Rain 1957).

Zinnemanns mest gripande film är kanske Det sjunde korset. Filmen är inspelad mitt under Andra världskriget, och utspelas i Tyskland, där en man flyr från ett koncentrationsläger*. Ett av filmens budskap är att alla tyskar inte är nazister. De finns de som är nazister av övertygelse och det finns de som är antinazister. De flesta är dock varken det ena eller det andra, utan är bara vanliga människor som försöker överleva i en svår tid och som varken hat tid eller lust att bry sig om den större verkligheten utanför dem själva. Zinnemann brydde sig dock om den större verkligheten, och han vigde sitt liv åt att även vi andra skulle få ta del av den.

Nu har han varit död i tio år, och det är väl dags att gå vidare, men jag tycker fortfarande det är synd att jag aldrig fick chansen att träffa honom. Jag har så mycket att fråga om.

---------------------------------------------------------
*Ungefär samtidigt som Zinnemann spelade in Det sjunde korset i USA så mördades hans egna föräldrar i nazisternas koncentrationsläger, något han fick veta först efter kriget.