Mitt liv med Ingmar Bergman

Jag har nu haft Ingmar Bergman som mitt arbete i nästan två år och en sak som förvånat mig är vilken dörröppnare det är. Både i Sverige och utomlands. I filmkretsar, i kulturella kretsar, är det förstås ingen som inte känner till honom och de flesta vill prata om honom, men de flesta jag träffar, oavsett bransch och intressen, är engagerade. För att det gillar honom eller för att de ogillar honom eller för att de tycker att han är spännande. Han är någon som folk är nyfikna på, inte minst hans familjeliv och hur han var som människa. Privatpersonen Bergman.

Nu kände jag ju inte Bergman personligen men under ett helt år satt jag med hans privata arkiv, bland annat läste jag alla tusentals brev och katalogiserade dem (resultatet finns här), så viss inblick i hans liv har jag förstås. (Ni vet väl att han var väldigt förtjust i gräddfil, pepparkakor och droste choklad?) Jag har också träffat många som jobbat med honom och som bidragit till än mer inblickar. Det går inte att se filmerna på samma sätt som förut efter allt jag läst och allt jag hört, men det gör dem inte mindre intressanta. Ju mer man vet om människorna bakom verken desto mer spännande blir de.*

Nu har jag lämnat arkivet och arbetar istället med att sprida hans filmer över världen, genom att hjälpa festivaler, cinemateket och kulturhus och annat att sätta ihop Bergmanretrospektiv. Och återigen upptäcker jag vilken dörröppnare hans namn är. Jag var på en Bergmanfestival i Athen och när jag ändå var i Grekland tänkte jag att det kunde vara kul att träffa Theo Angelopoulos. Det räckte med att säga Bergmans namn så ville han träffa mig. Fast jag tror han blev lite besviken. "You are very young..." var det första han sa, men sen satt han och pratade drömmande om sina möten med Bergman.

Det hävdas ofta att vi i Sverige inte förstår hur stor Bergman är utomlands men jag vet inte hur sant det är. Mannen på gatan känner kanske inte till det (och varför skulle han?) men de som man kan förvänta sig skulle känna till det gör det nog. Men för att ge några exempel på hans storhet utomlands kan jag ju nämna att i år har jag hjälpt till att ordna stora Bergmanretrospektiv i bland annat Budapest, Hong Kong, Milano, Athen, Shanghai samt en stor Bergmanturné i Indien. Moskva, Bratislava, Ottawa, Canberra och Tokyo har jag också arbetat med, samt Sydafrika. Det har varit en turné i Holland också och flera stora satsningar i USA. Alla världsdelar utom Antarktis med andra ord och på de flesta av dessa platser vill man redan ha mer. Av någon anledning är Bergman särskilt stor i Sydamerika, han var det väldigt tidigt, och jag för regelbundet förfrågningar från Chile, Mexico, Argentina och Brasilien om att göra Bergmantillställningar. (Jan Troell är också populär i Brasilien, även om det är i mindre skala.)

Intresset ökade naturligtvis efter att Bergman dog förr året, men det var inte bara en tillfällig ökning, utan det fortsätter att växa. Så sent som i torsdags ringde de från Brasiliens största dagstidning och ville göra en intervju om Bergman med anledning av den stora Bergmanfestival som ska hållas i Sao Paulo i slutet av oktober. Jag ska åka dit så kanske blir det en rapport därifrån framöver.

Jag undrar hur länge intresset kommer hålla i sig. Det tryck som är just nu kommer säkert minska om några år (men förmodligen inte förrän efter 2010, för så långt fram i tiden vet jag att det finns långtgångna planer på stora evenemang) men förr eller senare måste det ju minska. Då kanske jag får skaffa mig ett nytt jobb, om inte förr. Det kan bli för mycket Bergman ibland så det är tur att det finns andra förströelser, som veckans koreanska filmfestival i Stockholm som börjar på onsdag, 17:e september.