Dokumentär film

Den senaste tiden har dokumentärfilmen fått sig ett rejält uppsving och plötsligt kan de dra fulla hus på biograferna, något som till stor del beror på fenomenet Michael Moore. Det är förstås trevligt med variation på biograferna, men tyvärr finns det ett problem i sammanhanget, för det förefaller som om kritiker och publik har ett för okritiskt förhållande till dokumentärfilmen. "Alla vet" att mainstreamfilmen är påhittad och förljugen, men en dokumentärfilm bemöts på ett helt annat sätt, särskilt om ämnet är något som verkligen engagerar massorna. Ibland känns det som om det bästa sättet för att nå en stor publik med sin dokumentärfilm är att vara enkelspårig, skränig och politiskt korrekt. En dokumentär som inte bekräftar folks fördomar kommer inte långt. Men trots det, eller kanske på grund av det, finns det som sagt en alldeles för okritisk diskussion om dokumentärfilmens sanningsvärde, och även bland dokumentärfilmare själva finns det en, förvisso förståelig, romantisk syn på sin egen genre. Rick Caine, som gjorde den uppmärksammade filmen Manufacturing Dissent (2007)tillsammans med Debbie Melnyk, sa i en intervju att dokumentärfilmen är ute efter att avslöja lögnerna och fånga den hårda sanningen, men det finns det egentligen ingen som helst täckning för. Det dokumentärfilmaren är ute efter är möjligen att avslöja en lögn, men inte att fånga den objektiva sanningen utan istället ge sin subjektiva version av verkligheten.

Det kanske kan vara på sin plats att klargöra vad jag menar med objektiv sanning. Vissa hävdar ju att det inte finns något sådant som objektiv sanning, men det är en verklighetsfrånvänd uppfattning. Inom moral, estetik och humaniora är det ofta svårt att tala om objektiva sanningar, medan det å andra sidan finns självklara sanningar inom exempelvis matematiken och fysiken, som vi människor inte kan styra över. Visserligen kan vi vara oense om hur något fungerar och varför, men det beror på att vi inte vet hur det egentligen förhåller sig, och atomen bryr sig inte om våra spetsfundigheter, den agerar ändå efter grundlagarna. Det gäller också i historien och i politiken, två ämnen som dokumentärer ofta behandlar. Man kan tvista om vad en specifik händelse betyder, och hur den egentligen uppkom, men att den har ägt rum är ett faktum och hur den uppkom och varför finns det ofta ett svar på, men eftersom få, om ens någon, sitter inne med hela sanningen, är det svaret svårt att nå.

Men tillbaka till Rick Caine. Det är lite märkligt att just han pratar så vackert om dokumentärfilmen eftersom han med Manufacturing Dissent visade hur den man han och Melnyk ville göra ett idolporträtt av, Michael Moore, inte alls är en oantastlig förkämpe för sanning och rättvisa, utan någon som skapar sig en egen verklighet, och sen använder sig av hel- och halvlögner för att övertyga sin publik om att det han säger är rätt och riktigt.

Det som är märkligt i det här fallet är också att så många blivit chockade och upprörda över att Moore är frikostig med manipulationer. Om man tittar på hans filmer med ett minimum av kritisk distans är det ganska uppenbart att han hela tiden använder sig av missvisande statistisk, lösrykta citat och montage för att förleda åskådarna, och att han gärna använder sig av billiga skämt för att få åskådaren att skratta och på så vis missa det tveksamma eller falska i det Moore säger. Svårare att se är däremot sådant som att chefen för General Motors, Roger Smith, faktiskt blev intervjuad av Michael Moore för hans film Roger & Me (1989), trots att Moore filmen igenom hävdar att Smith hela tiden vägrade ställa upp, och gör det till en poäng i filmen. Det är inte snyggt.

Men det här handlar inte specifikt om Michael Moore. Det viktiga är att inte behandla dokumentärfilmen som något högre stående, som om den inte kan användas för att sprida lögner eller propaganda. Jag har sett många dokumentärer som i princip är falsarier från början till slut (och som ändå hyllats i pressen) och jag undrar om jag sett någon dokumentär som inte medvetet vinklat saker och ting för att främja sin ståndpunkt. Det är naturligtvis svårt för varje enskild tittare att avgöra vad som är sant och vad som är falsk, men medvetenheten om att allt inte är sant bara för att det är en dokumentär måste man bära med sig.

I SVT:s pågående serie om demokrati visades förra veckan en dokumentär från Pakistan, Middag med presidenten (Dinner With the President: A Nation's Journey 2007), som var mycket bra. Där fanns en scen där dokumentärfilmaren Sabiha Sumar debatterar med några fattiga arbetare på landsbygden, och hon sätter dit dem för deras konservativa syn på kvinnor. Men plötsligt vänder det, för en av männen berättar plötsligt med gråten i halsen hur han avundas henne och hennes utbildning och pengar. Istället för att hon vara en ensam, utsatt kvinna bland nedlåtande män blir hon där en pushig, bortskämd överklasskvinna som inte förstår hur den fattiga mannen på gatan har det. Att hon valde att ha med den scenen visar på mod och en verklig vilja att komma åt en annan sanning än hennes förutbestämda.

-----------------------------------------
En parantes: I en intervju i Svenska Dagbladet 5 oktober (här) säger Michael Moore att alla hans filmer gett honom rätt och anger som exempel att "General Motors håller på att ramla ihop". Moores ståndpunkt i Roger & Me var, om jag minns rätt, att GM var hur rikt och framgångsrikt som helst och därför inte borde avskeda en enda arbetare, så hur kan det faktum att GM vacklar idag ge honom rätt? Ger det inte egentligen GM:s chefer rätt ? Kanske Moore skulle göra en ny film, Rick & Me, där han intervjuar GM:s nuvarande VD Rick Wagoner om det(och sen visa intervjun också). Roger & Me är, sina uppenbara brister till trots, en mycket underhållande och på många sätt bra film, och jag skulle gärna se en uppföljare.

Parantes två: Som filmintresserad har jag förstås sett en omåttlig mängd dokumentärer om filmregissörer, filmgenres, filmskådespelare, filmhistoria i stort, och om det är någonstans som lögnerna och myterna flyter fritt så är det i sådana dokumentärer.

Parantes tre: Allt det jag sagt ovan om vikten av kritisk distans gäller förstås även till det jag skriver. Jag kan också ha fel. Däremot lovar jag att jag aldrig medvetet skrivit något som inte är sant.