Saker jag har sett

För er som läser Believer är säkert Nick Hornbys kolumn Stuff I've Been Reading bekant. Varför skulle jag vara sämre? Dags alltså för Saker jag har sett som framöver kommer att publiceras oregelbundet och slumpmässigt. Sen den som ett komplement till måndagsessän, med några ord om vad jag sett den senaste tiden. God läsning!

Little Big Man är en synnerligen besynnerlig westernfilm från 1970, med Dustin Hoffman i titelrollen. Det är en uppgörelse med westernmyten, och en bitande kritik mot de vitas utplåning av indianerna. Vissa sekvenser, som en oprovocerad kavalleriattack mot ett indianreservat, är oerhört brutala och smärtsamma, och effektiva. Andra sekvenser däremot är mer lättsamma, närmast farsartade, och har en slags camp-faktor. Här finns till exempel en sekvens där Little Big Man försöker sig på att vara revolverman, och är stenhård, men han tål inte synen av blod, och har tycks oförmögen att sitta på en stol utan att trilla av. Ett ovanligt inslag är den homosexuelle indian som Little Big Man blir vän med (men han tackar nej till att sova över i dennes tipi, så att kalla det en tidig gaywestern är nog att förta sig). Filmens regissör är Arthur Penn, mest känd för Bonnie och Clyde (1967), och han hade en säregen förmåga att blanda stilar och ge en slags mytisk, balladliknande form till sina filmer. Little Big Man är inget undantag, men inte heller helt lyckad.

1970 var Dustin Hoffman en ung man, det är han inte längre, vilket man kan se i Stranger Than Fiction (2006). I den kan man också se den alldeles förtjusande Maggie Gyllenhaal. Will Ferrell är med också, och bra även han. Ja, det är många som är med. Tom Hulce (som spelade Mozart i Amadeus (1984), Linda Hunt och Queen Latifah återfinns också, till allmän glädje. Samt Emma Thompson förstås. Will Ferrell spelar kontorsråttan Harold Crick, som plötsligt upptäcker att han är huvudfigur i en bok som håller på att skrivas. Inte att en bok skrivs om honom, utan att han är en fiktiv rollfigur i en roman. Bland annat hör han författarens röst, som hela tiden berättar vad han gör, hur han tänker och vad som händer. Resultatet blir att Harold genomgår en existentiell kris. Det är nämligen också en film av den typen som går ut på att man ska förverkliga sig själv, bryta mot rutinerna, finna sin inre glöd och sånt, och Harold Cricks väg ut ur vardagstristessen går bland annat via den bohemiska bagerskan Ana Pascal (ms Gyllenhaal), med hjälp av den excentriske litteraturprofessorn Jules Hilbert (mr Hoffman). Filmen är tyvärr lite osjälvständig, med tydliga referenser till exempelvis Truman Show (1998), men skön, mycket skön. Den hör till den typ av filmer Charlie Kaufman och Spike Jonze specialiserat sig på, med en komplex metastruktur, och det är ganska stimulerande. Will Ferrell fyller också sin figur med värdighet och värme som gör honom till en av de mest älskvärda av hjältar. Filmen fungerar på många plan, men främst genom sin lågmäldhet och älskvärdhet, trots att den behandlar de stora frågorna, livet, döden, kärleken och konsten.

En annan film med existentiella frågeställningar är italienska Feber (L'eclisse) från 1962. Det är tredje och sista delen i Michelangelo Antonionis 60-tals svit Äventyret (L'avventura 1960), Natten (La notte 1961) och Feber, och det är kanske den mest tillfredsställande. Bara det faktum att det är Rom, sommartid, där Monica Vitti och Alain Delon går runt och är oklanderligt välklädda, gör filmen oemotståndlig. Men den är också synnerligen sevärd för det tvärsnitt av uttråkad, alienerad, italiensk borgarklass som den skildrar. Filmens handling, i den mån den har någon, består av att Vitti lämnar sin älskare, driver runt i Rom, träffar Delon, som är börsspekulant, och går på fester med sina väninnor. Handlingen är irrelevant, stämningarna är allt. Allt är blasé, själlöst. Men samtidigt finns det en stor skönhet i filmen, och ibland skapas små scener som är ljuvliga. Min personliga favorit är när Vitti lämnat Rom i ett privatflygplan tillsammans med några vänner. De landar på en ödslig flygplats, och där strosar hon runt. Solen skiner, en svag vind blåser, och det är alldeles tyst. Ett flygplan passerar på hög höjd och lämnar efter sig vita fluffiga moln. Plötsligt i all tristess finner Vitti frid och ro, på ett gräsbevuxet flygfält, och jag förstår henne. Jag önskar jag var där jag också.

Det verkar som om existentiella frågeställningar är temat för stunden, för nog kan man säga att sådana även finns i Nu blåser vi snuten (Smokey and the Bandit, 1977) också. Den köpte jag för 49 kronor på Coop Forum, av nostalgiska skäl. Den var nämligen en favorit när jag var liten och jag gillade den nu också. Den handlar om två medelålders män som ska smuggla öl från Texas till Georgia. Den ena mannen (spelad av Jerry Reed) kör en långtradare, och den andra (spelad av Burt Reynolds) kör en svart Trans Am. På vägen plockar han upp en kvinna på flykt undan ett bröllop, iförd bröllopsklänning (spelad av Sally Field). Syftet med smugglingen är att vinna ett vad, men det primära syftet är att få leva fritt, känna fartvinden, gemenskapen med de andra långtradarchaffisarna, och peka finger åt etablissemanget. Det är på många sätt en befriande och upplyftande film, gjord med precis rätt blandning av patos och självironi (vid ett tillfälle, efter att han smitit undan polisen ännu en gång, tittar Reynolds rakt in i kameran och gör en min direkt åt åskådaren), även om den naturligtvis är ganska fånig. Men vem har sagt att det fåniga också måste vara dåligt? För övrigt, Sally Field är hur cool som helst, hon darrar inte på manschetten oavsett vad som händer, och hon har de flesta bra replikerna. Bara en sån sak.