Saker jag har sett (6)

Att jämföra Kurt Russell i Death Proof (2007) med John Travolta i Pulp Fiction (1994) känns lite ansträngt. Likheten skulle vara att båda gångerna har en avdankad skådis gjort comeback i en film av Quentin Tarantino. Men när Travolta gjorde Pulp Fiction hade han bara gjort småroller och skumma saker, efter att ha varit superstjärna 15 år tidigare. Där kan man prata om comeback. Men Kurt Russell har ju inte varit borta, så han kan inte göra comeback. Sen han slog igenom i början av 80-talet i Flykten från New York (Escape from New York 1981), så har han haft en stadig ström av filmroller, i både stora och små filmer. Förra året hade han huvudrollen i Poseidon (2006), som var en publiksuccé. Att dra parallellen till Travolta är en förolämpning mot Russells karriär, och är främst en PR-hype, som alltför många journalister gått på.

Men för att säga något om filmen, Death Proof. Den är två timmar lång, och känns mest som ett avsnitt av Sex and the City. Fyra tjejer dricker drinkar och snackar om killar och sex. Skillnaden är att det är på bondvischan, och inte på Manhattan. Förvisso är det en oerhört brutal bilkrasch mitt i filmen, där blodet sprutar och lemmarna flyger, och i slutscenen är det en misshandelsscen, men annars är det bara skön dialog och skön musik, och jag gillar det. De två timmarna gick snabbt. Filmen har en bra konstruktion också. Den är i två delar, som speglar varandra. I båda akterna är det fyra tjejer som åker bil och träffar på Kurt Russell, skillnaden är bara att för tjejerna i akt 1 går det illa, men tjejerna i akt 2 får hämnas de första. (Går på bio.)

Happy Endings (2005, icke att förväxla med Happy Ending från samma år) är ett måttligt engagerande drama om olika livsöden i Los Angeles, med Lisa Kudrow, Bobby Cannavale, Steve Coogan, Laura Dern och Maggie Gyllenhaal. Den försöker vara lite cool, lite känslig, och lite provocerande, men det misslyckas på de flesta plan, även om den ibland, bitvis, tänder till. (Finns på dvd.)

En film som konstant tänder till är däremot Blood Diamond som fortfarande går på bio. Afrikas krig hamnar alltid långt bort från dagordningen, delvis för att ingen verkar bry sig om krig där vita inte är inblandade, och delvis för att alla är så fixerade vid USA, att det nästan bara är där USA är, som journalisterna och debattörer (höger som vänster) är. Så redan där har Blood Diamond en poäng, genom att den handlar om ett afrikanskt krig (Sierra Leone 1999), och diamanternas roll för att finansiera det. Filmen bjuder inte på några överraskningar i sitt upplägg, allt går som på räls enligt alla dramaturgiska regler, men den har en hisnande foto och det är en stark berättelse. Men det finns också något tröttsamt i predikningarna, och ibland blir det för mycket genre-trams för att man ska kunna ta det på allvar. Men Leonardo diCaprio, som en övervägande slemmig smugglare som försöker få syndernas förlåtelse mot slutet, är en stor behållning, för han är mer komplex än filmen i övrigt.

Komplex är också Eric Stanton (Dana Andrews) i Fallen ängel (Fallen Angel 1945). Han kommer med bussen till en liten håla, där han blir avkastad av chauffören. Han har bara ett par dollar i fickan, men han är slängd i käften, så han har snart snackat sig till ett rum, ett jobb och en kvinna. Problemet är bara att han behöver mycket pengar, och för att få det så bestämmer han sig för att förföra en annan kvinna, som är rik. Inget går dock som han tänkt sig. Det som är härligt med Fallen ängel är att den överraskar hela tiden. Den följer inte en traditionell formel, utan går dit rollfigurerna går, och även om Otto Preminger gjort betydligt bättre filmer, och under åren utarbetade sin kyliga, objektiva stil (bland annat bestående av långa tagningar och utan närbilder) till perfektion, finns här många bra scener, och just känslan av ovisshet. Dana Andrews är också en behållning. (Finns på dvd i England.)

Kinesiska Den gyllene blommans förbannelse, en blandning mellan Shakespeare och martial art, har svensk premiär i höst, men det är inget ni behöver sitta hemma och otåligt vänta på. Det är både tråkig Shakespeare och tråkig martial art. Huvudrollerna spelade visserligen av Gong Li och Chow Yun-Fat, och det är gott om menande blickar och svällande barmar, men masscenerna var för digitala, och palatsintrigerna för ointressanta, så jag vred mig rastlöst i stolen.

Och så, äntligen, Ocean's 13 (2007), Steven Soderbergh senaste extravaganza. Det är 100% nonsens, men nonsens i form av en neondröm av flärd och stil och vänlig humor, en film som bäst beskrivs som förförisk. Den är alldeles alldeles underbar, även om det saknas vettiga kvinnoroller. Fast George Clooney och Brad Pitt är det hetaste paret sen, tja, Bonnie och Clyde? Förra filmens höjdpunkt var när de satt upp på ett hotellrum mitt i natten, jetlaggade, och spillde vin på varandra. Det finns två höjdpunkter i den här gången. Dels när de båda börjar gråta när det tittar på Ophray Winfreys talkshow på tv, och dels när de står en kväll på en brygga i Las Vegas och pratar om den gamla goda tiden. Vilket för övrigt är vad den här filmen handlar om, den gamla goda tiden. (Går på bio nu.)

Biografdöden

För oss vanliga dödliga började sommaren i fredags, men för biografbranschen i Stockholm har det varit sommar ett bra tag vid det här laget. Astoria Nybrogatan har haft stängt ett par månader och Victoria på Götgatan någon månad. Lägg därtill att det är kris i biobranschen. Astoria faller sönder, Triangelfilm har gått i konkurs, och Folkets bio har problem. SF har tagit över Biopalatset, som en gång var Sandrew Metronomes flaggskepp i Stockholm, och som Astoria byggde om till en hypermodern anläggning. Eftersom SF inte behöver två biografer sida vid sida på söder kommer Filmstaden Söder snart att läggas ner. Och vid Hornstull hotas Kvartersbion (som vanligt) av nedläggning. Kontentan av allt detta är att det snart knappt finns några biografer kvar i stan, och det gör mig bekymrad.

Vad har vi kvar i innerstaden? Axeln Kungsgatan/Sveavägen bjuder på Filmstaden Sergel, Astoria Kungsgatan (tidigare känd som Royal), Grand, Saga och Rigoletto. Park och Skandia har öppet ibland. På söder har vi för stunden Kvartersbion, Biopalatset och Filmstaden Söder, men till hösten förmodligen bara Biopalatset och Victoria. Sen finns Sture och Zita på Birger Jarls gatan, men framtiden är inte självklar för dem.

Det är uppenbart att SF får en allt starkare roll på marknaden och det är svårt att se något positivt med det. Men jag undrar vad alternativet är. I ett av mina första inlägg på filmforum (här) föreslog jag kommunala biografer i Stockholm också, som det finns i Norge och även vissa städer i Sverige. I min desperation har jag nu också börjat fundera på en annan lösning. Att de stora distributörerna, som Columbia, Warner, UIP, öppnar egna salonger där de visar sina egna filmer. En gång i tiden, under förra seklets första hälft, så var det standard, så kallad vertikal integration, det vill säga att samma filmbolag som producerade en viss film också distribuerade den, samt hade salongen den visades på. Det var en modell som kritiserades redan då, på grund av de stora bolagens totala makt över marknaden. Men om exempelvis Sony ägde ett par biografer i stan, och visade sina filmer där, nog skulle det bli en kraftfull konkurrent till SF. Och om sedan ett par kommunala biografer öppnades, som visade filmer som gått ner från ordinarie repertoar, eller smalare filmer från smalare distributörer, då kanske biografvärlden kunde få sig ett uppsving, med ett bredare utbud, och med flera salonger. Men det är nog en utopi. Men något som inte borde vara så svårt är differentierad prissättning. Att filmer blir billigare när de gått några veckor, och att olika salonger har olika biljettpris, borde nästan vara en självklarhet, och är det i många andra länder. Varför är det så stelbent i Stockholm?

-----------------------------------------
Apropå Kvartersbion så förstår jag inte varför det daltas med den. Det är en undermålig biograf, och eftersom den visar samma utbud som övriga biografer i stan, fast med sämre kvalitet, så ser jag ingen anledning till varför den ska försvaras till varje pris. Biografens ägare René Reiss menade i en intervju (här) att det var "dynga av kvalificerat slag" att påstå att hans biograf visade samma filmer som övriga biografer (och att han därför inte tillförde något extra till stadens filmliv). Men det stämmer ju. Idag visas exempelvis Darling, La vie en rose och Pans labyrint. De två första visas samtidigt på Filmstaden Sergel, och Pans labyrint visas bland annat på Biopalatset. Då intervjun gjordes, i april, visades också Darling, samt En obekväm sanning och The Queen, vilka också visades på exempelvis Filmstaden Sergel. Det fanns en tid då Kvartersbion hade ett annat, roligare utbud, men det är länge sedan, oavsett vad René Reiss påstår. Nu ser jag inget annat skäl att gå dit än lokalpatriotism.

Filmarkivet (13)

Den förra filmen som valdes in i arkivet var från 1974 (läs om den här), så det är ett ganska långt hopp till film nummer tretton, som är från 1991. Det betyder naturligtvis inte att det inte hände något relevant åren däremellan, men det är fråga om ett urval, och den trettonde filmen liknar ingen annan film, så därför blir den nästa film. De flesta av de tidigare filmerna i arkivet har varit korta och koncisa, men den trettonde filmen är tvärtom.

Den sköna satmaran (La belle noiseuse) är nämligen fyra timmar lång, och i princip det enda som händer under dessa fyra timmar är att en konstnär (Michel Piccoli) gör kolskisser av en modell (Emmanuelle Béart). Men det är just längden som gör filmen, för genom sin längd och lugn går filmen på djupet, och låter den sjunka in, och ger åskådaren en upplevelse som är både filmisk och själslig. Med sin händelsefria och repetitita stil blir den rofylld och samtidigt spännande, då konstnärens arbete under fyra timmar blir lika viktigt för oss som för honom. Det är sällan man får chansen att så ohämmat ges en inblick i en skapande process, och det är synnerligen stimulerande.

Men det är inte en dokumentär, utan en film, en film om spel, illusioner och konstnärsskap, och på så vis är det en typisk Jacques Rivette-film. Den är varm, vacker, mjuk, stillsam och inkännande, men det är för sin berättarstil, för sin kompromisslösa och hängivna fokusering på en detalj, som den förtjänar en plats i Filmarkivet.

--------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här
Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här
Je tu ille elle (1974) här

Scenen

Vissa filmscener lämnar ett outplånligt intryck, och ibland kan en enskild scen lyfta en hel film som i övrigt är ganska medioker. Det kan vara rent visuellt, men oftast är det en känsla i scenen som gör den så minnesvärd, kanske i kombination med det visuella uttrycket. Ibland krävs det att man ser scenen i sitt sammanhang för att den ska få sin fulla effekt, men ibland är scenen sig själv nog.

Låt mig hur som helst presentera en ny återkommande serie på filmforum, Scenen, som i all anspråkslöshet är ett försök att återge några av mina favoritscener ur filmhistorien.

Den scen som för äran att inleda är från Den sista färden (Deliverance 1972), John Boormans mytiska och ekologiska thriller. Den handlar om fyra män som på sin semester paddlar på en flod i den amerikanska vildmarken, en flod som ska dämmas upp, och därför är hotad. Männen hamnar i konflikt med några slemmiga hillbillies, och semestern förvandlas till en mardröm. Det är en obehaglig, men samtidigt väldigt vacker, film (fotograferad av Vilmos Zsigmond), som innehåller fler starka scener. En är mot slutet, då de överlevande männen återvänt till civilisationen. Man får se en bild på floden, som stilla flyter fram, harmoniskt, men samtidigt lite hotfullt. Så plötsligt kommer en arm upp, rakt upp ur vattenmassorna. Det är en ögonblicksbild, men oförglömlig. En scen som inte släpper mig, och som är en av de jag först kommer att tänka på när jag får frågan om favoritscener.

Saker jag har sett (5)

I förra omgången av Saker jag har sett (här) skrev jag om Manoel de Oliveira, världens äldsta verksamma regissör. En annan veteran är Alain Resnais, 84 år gammal, och fortsatt aktiv. Hans senaste film Coeurs (2005) har jag avnjutit i veckan, och den överraskade genom att vara så pigg. Olika människoöden några vinterdagar i Paris skildrades, och den var både rolig, gripande och vacker. Den är långt från Resnais 60- och 70-tals filmer, som ofta var exceptionellt gåtfulla, exempelvis I fjol i Marienbad (L'année dernière à Marienbad 1961). Den här är mer vardagsnära, men inte sämre för det. Den är också synnerligen välberättad, och med ack så läckra övergångar mellan de olika historierna.

Den senaste Will Ferrell-filmen Blades of Glory är varken gripande eller vacker, men jag skrattade hejdlöst några gånger. Den är naturligtvis absurd och respektlös, och slår åt alla håll, men den saknade den rätta känslan för att jag skulle bli nöjd. Någon ny Anchorman (2003) är det inte. (Jag har skrivit om Ferrell flera gånger, exempelvis här)

En ny svensk film har jag sett också, och den var ganska bra, nämligen Hata Göteborg. Den känns väldigt typisk om ni förstår vad jag menar. Originaliteten var inte dess främsta egenskap, men den grep tag i mig, och gjorde mig arg och upprörd. Instängda människor gör mig alltid förbannad, och det fanns det gott om i Hata Göteborg. Den pulserade av frustration, brustna illusioner och hopplöshet, även om det fanns hopp i den också, för huvudpersonen, som sent om sider vaknade upp ur sin slummer.

Robert Mitchum har ibland anklagats för att spela som om han gick i sömnen, men det gör han absolut inte i Jakten genom Mexico (The Big Steal 1949). Den är bara 70 minuter lång, och är inte mycket mer än en biljakt genom Mexico, där Mitchum och Jane Greer jagar Patric Knowles, och William Bendix jagar Mitchum och Greer. Handlingen är efemär, men den håller ett högt tempo och är ljuvligt kvick. Ordvitsarna slår högt och lågt, och den är på det hela taget underbar. Det här var tredje gången jag såg den, och jag kan väl inte säga att den växer för var gång, men den upphör aldrig att förföra mig. Den har samma par i huvudrollerna, och samma manusförfattare, som noirklassikern Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948), som också, delvis, utspelas i Mexico, så man kan gärna se dem tillsammans. Skillnaden är bara att Skuggor ur det förflutna är ett melankoliskt, poetiskt drama, som det anstår en film regisserad av Jacques Tourneur, medan Jakten genom Mexico är lättsam, Don Siegels andra film som regissör. Den vänder därtill på de stereotypa bilderna av mexikaner, och låter de tre manliga amerikanerna bli förnedrade och bortgjorda. Vid ett tillfälle säger Greer till Mitchum: "It's people like you who make people like them contemptuous of tourists."

Merry Christmas, mr Lawrence (1982) räknas som en klassiker, och är en tämligen udda film, lite som en gayvariant av Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai 1957). Den utspelas i ett japanskt fångläger för engelska soldater på Java 1942 och inleds med att en koreansk vakt ska avrättas för att han haft sex med en holländsk fånge. Så kommer en ny fånge till lägret, Jack Celliers, spelad av David Bowie, och allt ställs på sin spets. Lägerkommendanten (spelad av en japansk motsvarighet till Bowie, musikern och popstjärnan Ryuichi Sakamoto) blir som förhäxad av Celliers, förmodligen förälskad, och det utvecklas en slags tvekamp dem emellan. Filmen är skriven och regisserad av Nagisa Oshima, hans första engelskspråkiga film (även om en stor del av dialogen är på japanska), och han fortsätter att kritisera olika element i det japanska samhället, som han behandlat i flera filmer tidigare. Men här blir det inte särskilt lyckat. Musiken, av Ryuichi Sakamoto är påfrestande, spelet är träaktigt, symbolismen övertydlig och allt känns ganska billigt. Men det ska inte förnekas att den i all hysteri och symbolik blir ganska underhållande.

Även i Samuraj Killer (Le samurai 1967) är symboliken tydlig, men någon hysteri finns det inte. Den är så avskalad att den får en närmast rituell karaktär. Det är en av de bästa filmer jag vet, och när jag såg den för tredje gången förra veckan så var den bättre än någon gång tidigare. Men mer om den finns att läsa i mitt inlägg om Jean-Pierre Melville (här).

Dagens sista film är något helt annat, den skruvade high school-komedin Lika gärna död (Better Off Dead 1985). John Cusack spelar huvudrollen, som efter att hans tjej lämnat honom för klassens coolaste kille funderar på olika sätt att ta livet av sig. Samtidigt lagar hans ömma moder otjänlig grön mat, och hans lillebror bjuder hem lösaktiga kvinnor samt bygger lasergevär och rymdraketer. Det hela är absurt på en oemotståndligt vis, och ingen vän av 80-talets våg av high school-filmer bör missa den, även om John Hughes inte varit inblandad. Filmens slogan var ”Insanity doesn’t run in the family, it gallops” och det får bli dagens slutord.

Agent 007 ser rött

Vissa av er kanske minns att i mitt inlägg James Bond och jag (länk här) lovade jag att återkomma om den bästa Bondfilmen och nu tänkte jag leva upp till mitt löfte. Filmens regissör Terence Young sa en gång att han gjorde tre Bond-filmer, den första, den största, och den bästa. Huruvida Åskbollen (Thunderball 1965) fortfarande är den som setts av flest människor vet jag inte, men på de andra två punkterna hade han rätt, Agent 007 - med rätt att döda (Dr. No 1962) är den första långfilmen om James Bond, och Agent 007 ser rött (From Russia With Love 1963) är den bästa Bondfilmen. Den är inte bara det, den är en av de bästa spionfilmerna, ja, en av de bästa filmerna över huvud taget. Andra Bondfilmer kan vara underhållande, och ibland bra, men ingen kommer ens i närheten av Agent 007 ser rött. Den är på många sätt en klassisk Bondfilm, och det är den första i vilken Blofeld (Eric Pohlmann) är med, och Q, spelad av Desmond Llewelyn, men samtidigt är den annorlunda, den har en annan ton. Bara det att den är inspirerad av såväl Alfred Hitchcock som Alain Resnais säger något om hur annorlunda den är.

När president John F. Kennedy fick lista sina favoritböcker var Ian Flemings From Russia With Love (på svenska Kamrat mördare) med på den listan, vilket medförde två saker. Dels att kulturetablissemanget rynkade på näsan över presidentens läsvanor, dels att försäljningen av Flemings böcker sköt i höjden. I boken från 1957, Flemings femte om Bond, har ryssarna tröttnat på Bond, och vill hämnas för att han mördat flera av deras agenter, och därför lockas han till Istanbul, för att med hjälp av en rysk agent, Tatiana Romanova, stjäla en dechiffreringsmaskin. Red Grant heter mördaren, och Rosa Klebb hans chef. Filmen följer boken väl, med en viktig skillnad. I filmen är det den världsomspännande organisationen Spectre som vill mörda Bond, och de rollfigurer som i boken är onda ryssar är i filmen onda Spectreagenter, avhoppade från Sovjet. Spectre försöker i istället hetsa Storbritannien och Sovjet, öst och väst, mot varandra.

"Siamese fighting fish, fascinating creatures. Brave but of the whole stupid. Yes they're stupid. Except for the occasional one such as we have here who lets the other two fight. While he waits. Waits until the survivor is so exhausted that he cannot defend himself, and then like SPECTRE... he strikes!" säger Blofeld, i en av filmens höjdpunkter, och så kan kalla kriget också sammanfattas, öst och väst som två korkade fiskar som ständigt slåss, utan poäng. Resultatet blir, som Rosa Klebb (Lotte Lenya) säger: "The cold war in Istanbul will not remain cold very much longer."

Även på den här tiden innehöll Bondfilmerna visserligen humor, men de var på allvar på ett helt annat sätt än senare, med ett och annat undantag. Rollfigurerna är mänskliga på ett sätt som gör filmen mer levande, och mer spännande. Det finns en känsla i botten, och Kerim Bey (Pedro Armendariz), som är Bonds kontaktperson i Istanbul, är en översvallande personlighet, som ger filmen en oanad humanism, och mordet på honom är därför en chock, även så för Bond, spelad av Sean Connery. Manuset (skrivet av Johanna Harwood och Richard Maibaum) är också synnerligen snårigt, som det anstår en spionfilm, där engelsmän, ryssar, turkar, bulgarer och zigenare alla famlar i mörkret i Istanbuls gränder, utan att förstå att de alla bara är brickor i ett farligt spel. De är alla fast i sitt enkelspåriga tänkande om öst/väst, ond/god, att de inte förmår att lyfta blicken och se verkligheten för vad den är. Det är en aspekt som gått över huvudet på de som bara ser Bond-filmerna som imperialistiska och antikommunistiska.

Daniela Bianchi spelar Tatiana Romanova, och även hon ger filmen mänsklighet, och stil. Hon och Connery är ett synnerligen vackert par. Vackra är även miljöerna. Filmen är till större delen inspelad på plats i Istanbul, men även Venedig är en spelplats, samt, Orientexpressen. Det är här den bästa actionsekvensen i hela Bond-serien tar plats, ett slagsmål mellan Bond och mördaren Grant (Robert Shaw) i en trång liten hytt. Den är rent tekniskt föredömlig, och varje slag känns i magen, och Bond är sårbar på riktigt, vilket också det är något som sedan försvinner, redan i nästa film, Goldfinger (1964).

För att en film ska vara bra krävs känsla och engagemang, det har Agent 007 ser rött. Den är dessutom fylld av välfångade miljöer, spänning och intriger, fascinerande och levande karaktärer, bra musik, och en komplex historia, som delvis är en kommentar till hela idén om kalla kriget. Jag är en enkel man, jag kräver inte mer.

Saker jag har sett (4)

Det är några månader sedan jag såg den, men den släpper mig inte, Jeremiah Johnson (1972). Det är en grym, surrealistisk, poetisk film om en man som tar flodbåten så långt in i vildmarken det går, köper ett gevär, och beger sig av upp i bergen i Utah. Det utspelar sig under första hälften av 1800-talet, då vildmarken fortfarande var vild. Först lever han ensam, men efter en tid skaffar han sig en liten familj, bestående av en pojke som han adopterar efter att pojkens nybyggarfamilj mördats, och en kvinna som tillhör ursprungsbefolkningen. Men även hans familj mördas, vilket förvandlar honom till en bitter och dödsföraktande hämnare, innan han försvinner, förvandlad till en myt. Det är en film nästan utan dialog, och fylld av ett magnifikt, majestätiskt foto av den orörda naturen som gör filmen till en visuell, känslomässig odyssé. Många sekvenser är oförglömliga, bland annat en där Jeremiah Johnson träffar på en man som frusit ihjäl, men vars kropp är intakt, sittandes med ett gevär i handen, som om han fortfarande väntade på en hjort eller något annat byte. Vid ett annat tillfälle finner han en man nedgrävd i sand, så att bara huvudet är synligt. Men han är vid liv, och full vigör, och de börjar snacka, Jeremiah och huvudet.

Jeremiah Johnson gav upphov både till en längtan att få fly världen och leva själv i naturen, men samtidigt var den ångestfylld, och jag var glad att jag bodde mitt i stan, omgiven av människor.

Juliette i Det ligger en vit man i din säng mamma! (Romuald et Juliette 1988) är konstant omgiven av människor, hon har fyra barn som hon bor med i en tvåa i en av Paris förorter. På nätterna städar hon på ett företag som tillverkar yoghurt. När företagets VD blir (oskyldigt) misstänkt för insideraffärer och förgiftning tar han sin tillflykt till den enda han kan lita på, städerskan. Han får övernatta hos henne, vilket föranleder hennes yngsta son att väcka henne en morgon och säga den replik som fick bli filmens svenska titel. Den är något av en saga, i alla fall sista halvtimmen. Innan dess är den en ganska bra skildring av klassklyftor och maktens arrogans. Och hela tiden är den varm och sympatisk. Daniel Auteuil som spelar VD:n är en av de bästa skådespelarna överhuvudtaget, och även om det här inte är hans bästa insats är det alltid en fröjd att se honom, och han klarar komedi med samma självklarhet som tragedi. Firmine Richard som spelar Juliette är alldeles lysande, och blandar ömhet med den hårdhet man bara får om man är ensamstående fyrabarns mor.

På Thumbsucker (2004), en indiefavorit sen ett par år, hade jag en del förväntningar, men tyvärr infriades inte en enda av dem. Allt vara bara stelt och hämmat på typiskt indie-maner, och den grep aldrig tag, på något vis. Att alla pratade som man bara göra i en amerikansk indiefilm gjorde inte saken bättre. Tonårskriser och dysfunktionella familjer har skildrats många gånger, och ofta mycket bättre än här.

Vänner för livet (Reign Over Me 2007) hade jag inga förväntningar på, men den var ganska bra. Don Cheadle är inte utnyttjad så flitigt som han borde, är det bara Steven Soderbergh som fastnat för honom i USA? Filmen hade en skön stämning, den första timmen, men ju närmare slutet, desto mer tillrättalagt och förutsägbart och det fanns en del lite tråkiga klichéer om den hämmade mannen och hans behov av att hävda sig, men överlag var jag nöjd, och som sagt, mer Don Cheadle till folket! Senare i år kommer han i Talk to Me och den är jag förstås nyfiken på.

En annan jag alltid vill se mer av är som bekant Will Ferrell och härom dagen hyrde jag, sent om sider, A Night at the Roxbury (1998), och det är förstås inte filmkonst i dess renaste form, men nog så kul. Ingen Ferrellofil bör missa den. Den har dessutom ett härligt soundtrack, med Bee Gees Stayin' Alive i spetsen.

Will Ferrell fyller 40 år i år, vilket naturligtvis inte är någon ålder att tala om, särskilt inte jämfört med den portugisiske regissören Manoel de Oliveira, som fyller 99 i år, och som fortfarande är fullt aktiv som regissör, nu med ett par filmer om året. 1931 regisserade han sin första film, och snart är hans 46:e klar. Han måste äta mycket yoghurt. Han är kanske inte den mest spännande av filmskapare, och hans stiliserade, teatrala stil passar inte mig (Party (1996) är den jag tyckt bäst om, mycket tack vare Irene Papas rollprestation). Jag såg en av hans senaste filmer härom dagen, Belle toujours (2006), en slags uppföljare till Luis Buñuels Dagfjärilen (Belle de jour 1967), och den hade ett par bra scener, men trots sina dryga 60 minuter kändes den som en evighet.

Och för att det här inlägget inte ska kännas som en evighet det också så slutar jag här.

Genre (2) Gangsterfilmen

Genrefilmens storhetstid var kanske på 1930-talet, när olika filmbolag i Hollywood specialiserade sig på olika genres. Universal gjorde skräckfilmer, varav de mer kända är Dracula (1930) och Frankenstein (1931). Warner specialiserade sig på hårdkokta, samhällskritiska filmer, och det var här som den klassiska gangsterfilmen fick sitt genombrott, med trion Little Ceasar (1930), Public Enemy (1931) och Scarface (1932, men den spelades egentligen in först av de tre).

Visserligen är gangsterfilmen äldre än så. 1912 gjorde exempelvis D.W. Griffith The Musketeers of Pig Alley. Den film som annars brukar få äran att vara den första klassiska gangsterfilmen är Underworld från 1927. Gangsterfilmen är ursprungligen lika tidsstyrd som westernfilmen, den utspelas i USA under 20-talet och det tidiga 30-talet, det vill säga under depressionen och det som kallas förbudstiden (prohibition). Man hade nämligen 1919 i kongressen klubbat igenom en lag som förbjöd all konsumtion, tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga drycker i USA, och den lagen gällde från 1920 till 1933. Resultatet blev dock inte att folk slutade dricka alkohol, utan att brottsligheten sköt i höjden och organiserades. Olika ligor importerade eller tillverkade sprit som man sedan sålde på svartklubbar och annat, så kallade speakeasies. Kungen av dessa alkoholgangsters var naturligtvis Al Capone. Man var ganska framgångsrik i att muta polisen också, och därför är det inte så konstigt att Capone, trots att han var en mördare, smugglare och utpressare, fälldes för skattebrott.

Al Capone förekommer också i flera gangsterfilmer (och Tintin-album), både i förtäckt och öppen form. Ett exempel från senare år är De omutbara (The Untouchables 1987), där Robert de Niro spelar Capone. Över huvud taget så är det många av de klassiska gangsterfilmerna som bygger på personer som funnits i verkligheten och blev legendariska under sina ofta korta liv. Bonnie Parker och Clyde Barrow och John Dillinger är några exempel, där särskilt filmen om Bonnie och Clyde, Bonnie och Clyde (1967) är en filmhistorisk milstolpe.

Bonnie och Clyde hade inget med alkoholförsäljning att göra, det som drev dem var bland annat depressionen och fattigdomen i USA, och de, som så många andra gangsters, fick också ett gott rykte bland de sämre bemedlade, ibland något av en hjältestatus. Gangstern och filmkonsten hade alltså ett ganska speciellt förhållande, ibland blev det nästan tragikomiskt, som det faktum att John Dillinger sköts ihjäl av polisen utanför en biograf, efter att han sett gangsterfilmen Manhattan Melodrama (1934).

Den klassiska gangsterfilmen är en uppgång- och fallhistoria, om hur en missanpassad och fattig man arbetar sig upp i den brottsliga hierarkin, och slutar med att bli nedskjuten av polisen. Det finns förstås varianter, men den var tämligen slitstark. Den sista klassiska gangsterfilmen är kanske Då lagen var maktlös (The Roaring Twenties 1939), som sammanfattar hela tiden, och genren, på ett överväldigande sätt. James Cagney, Humphrey Bogart och Jeffrey Lynn spelar tre kompisar, som efter att de återvänder till USA efter att ha kämpat i skyttegravarna i Europa under Första världskriget, väljer tre olika vägar framåt. Regissören är den produktive och underskattade Raoul Walsh, och den är både gripande, spännande och en viktigt tidsdokument. Den innehåller också ett av Walshs återkommande teman, kärlekstriangeln. Med det menar jag att i en rad av Walshs filmer återfinns en huvudperson, som obesvarat älskar en annan, medan en tredje person, obesvarat, älskar huvudpersonen. Huvudpersonen kan vara en kvinna eller en man, i detta fall är det James Cagney som spelar den rollen, de två kvinnorollerna spelas av Priscilla Lane och Gladys George. Detta tema ger filmen en oväntad dimension, och här som i så många av Walshs andra filmer, ger det en personlig touch på en genre som annars ofta är ganska formell.

Ett vanligt tema i gangsterfilmen var att låta två personer stå som varandras motsatser, på var sin sida av lagen. Det klassiska exemplet är Panik i gangstervärlden (Angels With Dirty Faces 1938), där James Cagney och Pat O'Brien är barndomsvänner som skiljs åt, där Cagney blir gangster och O'Brien präst. Filmen är intressant för att den skildrar gangsterns mytologiska roll, och hur barnen som växer upp i fattigdom ser upp till gangstern och har honom som sin idol och inspirationskälla. De får sig dock en tankeställare när filmen slutar, och Cagneys gangster döms till döden. Slutscenerna vid elektriska stolen tillhör något av de starkaste jag sett, och den dödsångest som Cagney visar upp får det att knyta sig i magen på mig bara genom att tänka på det.

På 1940-talet dök det upp nya genres och stilar, som tog över efter gangsterfilmen. Film noir som Kvinna utan samvete (Double Indemnity 1944) är ett exempel, semidokumentärer som Ring Northside 777 (Call Northside 777 1948) ett annat. Fokus förflyttades mer till vanliga medelklassmänniskor som begick brott, utan att vara gangsters, eller till polisen och privatdeckaren. Gangsterfilmen levde kvar, men allt mer sparsamt, eller i alla fall mer svårdefinierad. Glödhett (White Heat 1949), av Raoul Walsh, är ett berömt exempel, återigen med James Cagney i huvudrollen. Om gangstern tidigare hade setts som en tragisk hjälte hade han nu förvandlats till ett psykotiskt monster med moderskomplex. En av de sista klassiska (och en av de bästa) gangsterfilmerna är The Rise and Fall of Legs Diamond (1960). Titeln säger allt egentligen, och regissören Budd Boetticher och fotografen Lucien Ballard valde att filma den som om den var gjord på 20-talet för att understryka känslan av tidsdokument.

I hetaste laget (Some Like It Hot 1959), med Marilyn Monroe, Jack Lemmon och Tony Curtis, är ett annat exempel på hur en gangsterfilmen kan te sig. Det som sätter hela filmen i rörelse är Saint Valentine's Day massakern 1929, då Al Capones gäng sköt ihjäl sex medlemmar av ett annat gäng (plus en oskyldig doktor som råkade vara närvarande) i ett garage. I filmen kallas han inte Al Capone, utan Spats Colombo, och det blir inte en hårdkokt gangsterfilm utan en komedi (med klara queerinslag) istället.

Gudfadern-trilogin får klassas till gangsterfilmen, men inte den klassiska, utan en senare variant, där gangstern inte längre är en självständig individ, utan allt har institutionaliserats, något som också skildrats i Underworld USA (1960) och Point Blank (1967). Jag nämnde ovan De omutbara men den är egentligen inte en gangsterfilm, eftersom den har polisen som huvudpersoner.

Hittills har jag koncentrerat mig på den amerikanska gangsterfilmen, men den förekommer också i andra länder. Kanske särskilt så i Frankrike. Jag har tidigare skrivit om Jean-Pierre Melville (här), som gjorde en serie gangsterfilmer på 1950- och 1960-talet. Även i Japan finns det en tradition av gangsterfilmer, ett fantastiskt exempel är Revolvern (eller Strykarhunden) från 1949 (Nora inu), med Toshiro Mifune och Takashi Shimura, skriven och regisserad av Akira Kurosawa. Japan har sin maffia, som kallas yakuza, och de förekommer ofta på film, på 90-talet gjorde till exempel Takesi Kitano en serie gangsterfilmer, däribland Sonatine (1993), som inte får missas. Även i Hong Kong finns en tradition av att göra gangsterfilm. Ett extra vändning på temat två huvudpersoner på varsin sida av lagen ges där i Infernal Affairs (Wujian Dao 2002), som nyinspelades i USA av Martin Scorsese som The Departed förra året. Även i England finns det en gangsterfilmstradition. Lagt kort ligger (Brighton Rock 1947) och Ta fast Carter (Get Carter 1971) är två klassiska exempel. Och nu på bio går den svenska filmen Gangsters, fast den har jag inte sett och jag tänkte nog inte göra det heller.

Den kanske bästa gangsterfilmen på senare år är Miller's Crossing (1990), som utspelas på 20-talet. Om ingen annan av ovannämnda filmer lockar, så se den i alla fall.

--------------------------------------------
Miller's Crossing och några av de andra amerikanska filmerna från senare år finns på dvd i Sverige. De äldre finns på dvd i England och USA, och i några fall på svensk vhs eller dvd, i välsorterad videobutik. Melvilles filmer finns på dvd i USA och England. Japanska Revolvern finns på dvd och vhs i välsorterade videobutiker.

Filmarkivet (12)

En kvinna, Julie, ligger i en säng, ibland har hon kläder på sig, ibland är hon naken. Hon äter lite socker. Hon skriver ett brev. Och hela tiden berättar hon i voice over vad hon nyss har gjort, eller vad hon strax ska göra. Det är allt. En kvinna, ett rum, en säng, några brev och lite socker.

Vad jag just beskrivit är den första delen av mitt tolfte val till Filmarkivet, Chantal Akermans film Je, tu, il, elle (1974). I den andra delen åker Julie med en lastbil, och medan lastbilschauffören berättar om sitt äktenskap runkar hon av honom. Den tredje delen är Julies besök hos sin ex-flickvän. De har sex, och sen går Julie därifrån nästa morgon. Det är filmens handling, i den mån man kan kalla något så flyktigt för handling. Mer relevant är kanske att säga att den handlar om en kvinnas sexuella liv. Den kvinnan ligger Chantal Akerman nära får man förmoda, för hon är regissör, manusförfattare och producent, det är också hon som spelar Julie.

Je, tu, il, elle har alltså inte någon klar handling, den är en slags installation, eller performancekonst, lika gärna som en film. Det är inte så viktigt, att kategorisera, men det är något man kan diskutera. Hur som helst har den en hypnotisk närvaro. Den första delen är den som fungerar bäst. Det är en gåta hur en ensam kvinna i ett kalt rum som äter socker kan vara så trollbindande. En anledning är berättarrösten, som skapar en form av intimitet och spänning. Det är enkla raka bilder, där kameran är stationär, men inte statisk, snarare nyfiken och lyhörd. Men även om den första är den bästa är de alla relevanta.

Chantal Akerman, en av Belgiens få internationellt erkända filmskapare, blev naturligtvis hyllad som en feministisk filmskapare. Delvis för vad hon berättar om, och delvis för hur hon berättar, eller inte berättar. Hon bryter helt mot konventioner och berättarstrukturer, och skildrar bara en kvinna. Filmen ställer inga frågor, den ger inga svar, den bara är, vilket naturligtvis kan bli oerhört frustrerande för den som behöver struktur. För andra kan det kännas befriande, för strukturer, som ofta är manliga, kan vara både förminskande och förtryckande.

Bland Akermans senare filmer återfinns bland annat Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1976), en nästan fyra timmar lång film om tre dagar i en hemmafrus liv, om hennes vardagsbestyr, vilket innefattar att sälja sin kropp till män för att kunna försörja sig själv och sin son. Den finns på dvd i Frankrike. Få av hennes filmer har visats i Sverige, den enda jag kommer på är en romantisk komedi från 1996, Det bor en fransk kvinna i min lägenhet (Un divan à New York), som kan finnas i (extremt) välsorterad videobutik. I England finns La captive (2000), och i USA finns Demain on déménage (Tomorrow We Move 2004) på dvd, men mer är det inte.

--------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här
Slaget om Alger (La battaglia di Algeri 1966) här

Saker jag har sett (3)

Det är något speciellt med att se en film i en fullsatt salong, med en taggad publik. Så var det när jag såg Hot Fuzz (2007) en torsdagskväll. Jag måste säga att jag blev överraskad av filmen. Jag visste att det skulle vara en slags parodi på actionfilmer, men det var en ganska liten del av filmen som var det, resten var en ganska söt historia om manlig vänskap, mellan superpolisen från London som mot sin vilja skickas till en sömnig by utan brottslighet, och en av poliserna i byn. Fram till det dramatiska slutet var det en trivsam och underfundig komedi med mycket värme. Slutet var däremot en magnifik shootout mellan byns pensionärer, beväpnade till tänderna, och de två poliserna, lika tungt beväpnade de. När filmen var slut applåderade de flesta i publiken, och hade jag inte varit en sån torrboll hade jag också gjort det. Jag tar igen det nu.

Djävulen bär Prada (The Devil Wears Prada 2006) såg jag på bio förra året, och jag kände på en gång att jag ville se den igen, för Meryl Streeps skull. Nu har jag sett den igen, på dvd, och den var lika bra den här gången. Storyn är det inte mycket bevänt med, med Streep är en njutning rakt igenom, och Stanley Tucci är också en stor behållning, och filmen är tillräckligt kvick och elegant för att hålla humöret uppe när ingen av dem är i bild. En annan tjusning är miljöerna, jag skulle också vilja jobba för Runway, tidningen filmen utspelas på. I och för sig skulle jag hellre skriva för The New Yorker eller The Atlantic, och med tanke på att Runway inte finns i verkligheten är förmodligen chanserna större att det blir på New Yorker jag till slut hamnar.

Whit Stillman gjorde tre filmer under 1990-talet, Metropolitan (1990), Barcelona (1994) och Last Days of Disco (1998), som tillsammans bildar en omistlig trilogi, och helst bör avnjutas i ett svep under en helg, med en drink i handen, en roman av Jane Austen i knät och India and Nuyorican Soul på stereon. Tyvärr är det bara Last Days of Disco som finns åtkomlig i Sverige, och jag såg om den nyligen. Den är naturligtvis alldeles magnifik. Den handlar om discolivet på 80-talet i New York, och om en serie förvirrade, misslyckade, genanta, det vill säga allt för mänskliga, karaktärer. Det är på alla vis en film av Whit Stillman, han har ett eget persongalleri, återkommande skådespelare (och rollfigurer), där folk pratar oavbrutet med snitsiga formuleringar. Om man vill skulle man kunna säga att de är antropologiska studier av gruppdynamiken bland unga vuxna amerikaner av WASP-bakgrund, eller UHB (urban haute bourgeoisie) som de själva kallar sig i Metropolitan. Men man kan också säga att de är sköna, melankoliska, roliga och insiktsfulla dramer, fyllda med härliga oneliners.

Metropolitan såg jag en gång på Röda Kvarn, och igår var jag där igen, eller där den en gång låg. Det som en gång var Stockholms finaste biograf är ju nu en flashig klädaffär, och att tiderna förändras kändes högst påtagligt. Det är en skön affär, så jag är inte särskilt besviken, och förmodligen lär jag gå dit oftare än jag var på Röda Kvarn. Sen gick jag (snarare, vi) på bio på Skandia, och såg Illusionisten (The Illusionist 2005), om en trollkarl i Wien vid förra sekelskiftet. Den tiden och den platsen har jag länge varit svag för, men filmen var inte särskilt engagerande tyvärr. Den kändes alltför plastig, och jag var totalt ointresserad av trollkarlen (spelad av Edward Norton) och hans kvinna (spelad av Jessica Biel, men 100%-ig frånvaro). De föreföll mig vara i total avsaknad av charm, humor, liv och vitalitet, och det samma hade gällt filmen i sin helhet, hade det inte varit för poliskommissarie Uhl, spelad av Paul Giamatti. Han var den enda intressanta rollfiguren, den enda som inte var enbart yta. Han förde tankarna till kapten Renault i Casablanca, även om Giamatti inte fick vara fullt lika hämningslöst cynisk och kvick som Claude Rains.

Filmarkivet (11)

Det pratas ibland om politisk film, även om all film på sätt och vis är politisk. Men vissa är naturligtvis mer uttalat politiska, och den elfte titeln i Filmarkivet är en sådan film. Det är en av milstolparna inom de politiska filmen, och inom de antikoloniala filmen som växte till sig under 60-talet. Det är en film som är lika relevant idag som då, och som är betydligt mer sofistikerad i sin skildring av motståndsrörelser, ockupation och terror än de flesta av dagens dokumentärer (och debattörer).

Frankrikes koloniala välde började krackelera efter Andra världskriget, och på 50-talet förlorade man exempelvis Indokina efter slaget vid Dien Bien Phu 1954. Samma år bröt Algeriets befrielsekrig från fransmännen ut, ett krig som varade sju år. Slaget om Alger (La battiglia di Algeria 1966) handlar om en del av detta krig, upproret i Alger, där den franska militärmaskinen, med hjälp av tortyr och avrättningar, slogs mot snabbfotade rebeller, som även de använde sig av tortyr och bombattentat mot civila. Det är ett synnerligen smutsigt krig, och Gillo Pontecorvo skildrar det på ett föredömligt neutral och nyanserat vis. Även om filmen står på algerernas sida, och tydligt visar fransmännens övergrepp, så finns också scener som den där en uppretad fransk folkmassa, efter ett terrordåd, ger sig på en liten algerisk pojke, som räddas av ett par franska poliser. Den överste som leder den franska motoffensiven skildras med respekt, samma respekt som han själv visar ledarna för motståndsrörelsen. Hans hållning är att om ni (politikerna och folket) vill att Frankrike ska styra över Algeriet, då är dessa metoder nödvändiga, vill ni lämna Algeriet, låt oss göra det, men ni kan inte både ha kakan och äta den. En av filmens bästa sekvenser skildrar hur tre algeriska kvinnor placerar ut bomber på ett kafé, en bar och en resebyrå. Innan bomberna sprängs visas barn som äter glass, unga förälskade par som dansar, och äldre par som sitter och pratar. Dessa är oskyldiga civila, som offras för ett högre syfte, och på så vis har kanske översten rätt, precis som rebelledarna. Vill vi vinna den här kampen är dessa de metoder vi tvingas använda. Filmen ställer provocerande frågor som man helst vill slippa behöva besvara.

Filmen har en dokumentär känsla och estetik, även om allt filmmaterial är fiktivt. Pontecorvo och fotografen Marcello Gatti experimenterade en del för att få den rätta känslan av realism och närvaro, och de har verkligen lyckats. Det är en film som många rebellrörelser och revolutionärer tittat på och hämtat inspiration ifrån, det är också en film som Pentagon tittade på 2003 för att få lärdomar om hur situationen i Irak bör hanteras

Slaget om Alger handlar inte om Tjetjenien eller Irak eller Afghanistan eller Västsahara eller Palestina, men den skulle kunna göra det. På så vis är den tidlös, även om den stilitiskt är tidstypisk.

----------------------------------------
Slaget om Alger finns att hyra i välsorterad videobutik, tyvärr dubbad till italienska (trots att omslaget anger språket till franska). Filmen Z (1969), om mordet på en grekisk oppositionspolitiker, är också den något av en milstolpe, gjord i samma stil, så se dem gärna tillsammans. Även Schakalen (The Day of the Jackal 1973), om ett mordförsök på franske presidenten Charles de Gaulle, rekommenderas. Den är delvis en skildring av stämningarna i Frankrike efter att man förlorat Algeriet, och även här använder fransmännen tortyr i sin antiterrorismbekämpning.

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här
Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här
Persona (1966) här

Saker jag har sett (2)

Det verkade länge som om jag aldrig skulle behöva säga det, men nu måste jag tyvärr göra det. Milos Forman har gjort en dålig film. Jag har sett alla långfilmer han gjort, och nästan allt har varit riktigt bra (bäst är En blondins kärleksaffärer (Lásky jedné plavovlaský 1965) och Taking Off (1971)), och har de inte varit riktigt bra har det i alla fall varit bra. Men Goya's Ghosts, som hade premiär härom veckan, den är inte bra. Den brister på nästan alla plan. Javier Bardem går runt och mumlar, Natalie Portman har ryckningar i läppen och Stellan Skarsgård känns som om han är lobotomerad. Det är historia och konst förvandlat till kitschigt, ytligt dravel. En scen mot slutet, ett besök på Prado museet i Madrid, var filmens största behållning, som också hade en viss visuell elegans, men vad övrigt var var inte bra.

En dam försvinner (The Lady Vanishes 1938) är något helt annat. En alldeles underbar liten engelsk film, som formligen svämmar över av idéer och infall. Den första halvtimmen är en farsartad inledning på ett litet insnöat hotell i ett litet insnöat land i centrala Europa strax före Andra världskriget. Bland gästerna finns en ung engelska och en äldre engelsk guvernant. De gör sällskap på tåget därifrån, men plötsligt är guvernanten borta. Hennes väninna letar efter henne, men hon är spårlöst försvunnen. Som inte det var märkligt nog så förnekar alla andra passagerare att de sett henne. Antingen har hon aldrig varit på tåget, eller är alla inblandade i en konspiration. Men varför? Efter hand blir det uppenbart att filmen är en allegori över stämningarna i Europa på gränsen till Andra världskriget, där slipade fascister och eleganta östeuropéer intrigerar mot britterna. Mot slutet av filmen är det bara britter kvar på tåget, och de tvingas skjuta sig till friheten. Manuset, av Sidney Gilliat och Frank Launder, kan tolkas som en kritik mot den brittiska regeringens eftergiftspolitik mot nazisterna och Tyskland. Det var den första av flera filmer Alfred Hitchcock regisserade som var antinazistisk propaganda, och den bästa därtill. Det är den typ av film där ingen är vad han/hon utger sig för att vara, och där ordvitsarna står som spön i backen. Jag såg den på bio, men den finns att hyra, så gör det på en gång.

Några ordvitsar förekommer inte i 4.30 (2005), en avskalad studie i ensamhet från Singapore. Den handlar om en pojke i 10-års åldern som lever i princip helt ensam. I lägenheten bredvid bor en koreansk man, med oklar relation till pojken, annars består pojkens dagar utanför skolan av total ensamhet. Det är nästan ingen dialog i filmen, den är i det närmaste ljudlös, och det händer i princip ingenting. Det är bara pojken som tar in tvätt, klipper sönder cigaretter, badar, busar med en grupp pensionärer som gör tai chi, samtidigt som han längtar efter en pappa. Han har en mamma men hon är inte i Singapore, hon bara ringer ibland. Jag såg den i en nästan tom biosalong, så under 90 minuter var det bara jag och den där pojken, och filmen hade den effekten att jag blev helt absorberad av hans liv. Om han skrattade så skrattade jag, om han ramlade som höll jag upp händerna framför ansikte för att skydda mig, om han var ledsen så var jag det också. Det var en märklig känsla att så totalt gå upp i någon annans liv, och eftersom det inte fanns några störande objekt eller distraherande händelser var jag helt utelämnad. Jag har full förståelse för de som efter fem minuter börjar sucka och undra om det inte ska hända något snart, men även de borde kunna uppskatta Xiao Li-yuan, som spelade pojken. Han var storartad.

Den röda öknen (Il deserto rosso 1964), om en kvinnas sammanbrott i ett industrilandskap i Ravenna, är inte vad jag skulle kalla storartad. Precis som i Feber (L'eclisse 1962), som jag skrev om i förra Saker jag har sett, är det en av Michelangelo Antonionis utforskningar av den italienska borgarklassen, men den här är inte alls lika lyckad. Det är för stel och formell för min smak, även om Monica Vitti som spelar huvudrollen är bra. Filmen imponerar annars mest för att den är så frånstötande ful. Alla miljöer och interiörer är smutsiga, gråa, ogästvänliga, det finns inget för ögat att vila på, och skorstenarna pumpar oavbrutet ut giftig rök. Faktum är att det enda färgglada är just röken, och titeln, Den röda öknen.

Det är nog 18-20 år sedan jag såg Dr Zjivago (Doctor Zhivago 1965) för första gången, och sedan dess har jag längtat efter att se den på stor duk. Nu äntligen har jag fått göra det, och även om det på alla sätt var en undermålig kopia var det ändå en fröjd att se den. Det är en av de visuellt mest imponerande filmer jag vet, både för sina exteriörer, men också för sitt eleganta och experimentella filmande genom glas, vilket närmast är ett tema filmen i genom, att filma viktiga händelser genom ett fönsterglas, där vi bara ser vad som händer, men inte hör vad som sägs. Det är ett grepp jag gillar. Det är verkligen en film som använder sig av det rent filmiska, bilder och klippning, för att berätta, och den gör det så bra att de tre och en halv timmar som filmen pågick tog slut i ett nafs. David Lean var min favoritregissör under många år, tills Howard Hawks tog hans plats, och Dr Zjivago är ren Lean, såväl visuellt som tematiskt, och även om han gjort en handfull filmer som är bättre emotionellt och intellektuellt, så är det nog ingen som är ett lika visuellt äventyr, möjligen Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia 1962).

Jag gillade som sagt inte Goya's Ghosts, men allra sämst av den senaste veckans sedda filmer var tveklöst Wild Hogs (2007). En riktigt idiotisk film om manlig vänskap, full av tramsiga mansmyter om våld och komplett med gnälliga fruar och homofobi, lägg till detta några riktigt pinsamma insatser av John Travolta och Ray Liotta, en hög med unkna skämt (och en märklig tro att ett skämt blir roligare om det upprepas) och ett bisarrt berättande, och dra sen dina egna slutsatser. Jag ska inte förneka att jag skrattade ibland, men herregud vilken smörja!

Förra Saker jag har sett återfinns (här)
A.O. Scotts recension av Wild Hogs återfinns (här)

Jean-Pierre Melville

Det är ett mysterium, och ganska beklagligt, att inte Jean-Pierre Melville och Ennio Morricone samarbetade. Det känns som gjorde för varandra. Det närmaste Morricone kom var väl när han gjorde musiken till Den sicilianska klanen (Le clan des Siciliens 1969) som är regisserad av Henri Verneuil men med tydliga influenser från Melville, fast utan dennes stil och tyngd. Morricones musik är dock magnifik, och den återkommande melodi som hörs redan under förtexterna har etsat sig fast på mina trumhinnor.

Det som gör att jag tror de skulle passat bra ihop, Melville och Morricone, är att de har två saker gemensamt, deras verk kännetecknas av vemod och ensamhet. Ingen kompositör har skrivit sådana hjärtskärande stycken som Morricone, och alla återkommande bilder från Melvilles filmer med stumma, ensamma, svikna män som rör sig på folktomma gator, hade varit ett perfekt komplement.

Av någon anledning brukar jag glömma bort Melville när jag funderar på vilka mina favoritregissörer är. Det kan bero på att han är så oerhört smal, efter sina första två alster gjorde han i princip bara en film, om och om igen. Men det faktum att han var så konsekvent och kompromisslös är ju egentligen inte något fel, och det han gjorde, det gjorde han bra. Han gjorde 13 filmer, jag har sett nio av dem, de är alla mycket bra, och i alla fall fyra är renodlade mästerverk.

Melville var 30 år när han gjorde sin första film, La silence de la mer (1947), så hade han levat än hade han fyllt 90 i år. Men han dog för 34 år sedan, blott 56 år gammal. Melville var inte född Melville utom Grumbach, och han började göra filmer redan som liten. Namnet tog han sig efter den amerikanske författaren till Moby-Dick (1851), Herman Melville. När Andra världskriget bröt ut var Melville 22 år, och slogs mot tyskarna. När kriget var över startade han sin egen filmstudio och gjorde lågbudgetfilmer utanför systemet, bland annat samarbetade han med Jean Cocteau. Melvilles andra film Les enfants terribles (1950) bygger på Cocteaus manus, och 1950 spelade Melville en roll i Cocteaus egen Orphée. Den första film Melville gjorde i sin säregna stil var dock Bob le flambeur (1956).

Själva inledningen på Bob le flambeur är en av de mest oemotståndliga jag vet. Den utspelas under en morgon i Paris, vid Montmartre, där gatsoparna och tidningsgubbarna är de enda som är uppe, och gatorna ligger tomma. Bob själv är på väg hem efter en pokernatt, och promenerar glatt, och hälsar på alla han möter. Det är hans kvarter, och han känner alla. Det finns något idylliskt och nostalgiskt över det hela, något friskt och levande. Men det är tyvärr bara något tillfälligt, som snart övergår i mörker, och ond bråd död.

De filmskapare som utgjorde franska nya vågen på 1960-talet var väldigt kritiska mot den tidigare franska filmen, och ytterst få filmskapare fick godkänt. Jean Renoir var en man tyckte om, Jacques Becker en annan, och så Jean-Pierre Melville. Melvilles utanförskap, hans egensinniga sätt att arbeta, och det faktum att han var sina filmers sanna upphovsman, i kraft av att vara regissör, manusförfattare och producent, och ibland även fotograf och scenograf, gjorde att han hyllades, och han spelade också en viktig roll i den ledande nya vågen-regissören Jean-Luc Godards debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle 1960). Så för sina landsmän i en kommande generation var Melville en viktig influens. Man kan se Melville som en länk mellan den klassiska filmen från 30- och 40-talet, och den "nya" filmen på 60- och 70-talet. Steget från Melville till Bernardo Bertolucci och Michelangelo Antonioni är inte så långt. En regissör från en senare generation, och en annan kultur, John Woo, har sagt att Jean-Pierre Melville är som en gud för honom, och influenserna syns tydligt, men Woo är alldeles för rastlös och effektsökande för att göra Melville rättvisa. Undrar om inte Michael Mann är den som bäst fört Melvilles arv vidare, in i 1990- och 2000-talet.

En typisk bild från en film av Melville är en man i hatt och trenchcoat, med ett outgrundligt, sorgligt ansiktsuttryck, gärna trängd och tvungen att försvara sin heder. Alla hans missanpassade motståndsmän, poliser, präster och gangsters, är fåordiga men känslosamma män som stoiskt går mot sin undergång, och som gör det utan att le, utan att blinka, i trygg förvissning om att även om det går åt helvete så har de varit trogna sina ideal, och de har inte förnedrat sig eller sålt sig. I slutet på Melvilles sista film De kriminella (Un flic 1972) finns kanske den mest talande scenen ur hela hans samlande verk. Polisen bryter sig in hos en eftersökt brottsling, mannen springer in på toaletten och slänger igen dörren, en polis springer efter, slår upp dörren, och ser mannen stående framför spegeln med en pistol i handen, riktad mot sig själv. Polisen går ut och stänger dörren, väntar tills ett skott avlossats, och går sen in igen. Det hela är över på några få ordlösa sekunder, men det är talande sekunder. Mannen väljer självmord framför vanäran av att bli infångad, och av respekt låter polisen mannen dö ifred.

De män som Melville anlitade för att bära dessa trenchcoats och hattar var bland annat Jean-Paul Belmondo, Yves Montand, Paul Meurisse, Alain Delon och Lino Ventura. Särskilt de två sistnämnda var viktiga, Ventura i Andra andningen (Le deuxiéme souffle 1966) och Skuggorna armé (Les armée d'ombres 1969), och Delon i Samuraj Killer (Le samouraï 1968) och Den röda cirkeln (Le cercle rouge 1970). Ventura som ledare för den franska motståndsrörelsen under Andra världskriget i Skuggornas armé och Delon som alienerade yrkesmördare i Paris i Samuraj Killer får något mytiskt, magiskt skimmer omkring sig som är på en och samma gång både fascinerande och gripande. Det är uppenbart att Melville är fylld av beundran och kärlek inför dessa män, även om han är lika medveten som de själva är över att det inte finns någon plats för dem i samhället.

Det kan låta som om Melvilles filmer bara innehåller män, och det kan kännas så ibland, men visst finns här kvinnoroller också, som Isabelle Corey i Bob le flambeur, Emmanuelle Riva i Leon Morin, präst (Léon Morin, prêtre 1961), och framför allt, Simone Signoret, magnifik som Mathilde i Skuggornas armé, den kanske främsta motståndskämpen av dem alla. Men den värld Melville skildrar är männens värld.

Det finns en fin känsla för ironi i Melvilles filmer, händelser för ofta oanade konsekvenser, och ibland leder folks (miss)uppfattningar om sakernas tillstånd dem väldigt fel. Ett exempel hämtar jag från Skuggornas armé, en av Melvilles filmer om Frankrike under Andra världskriget. En motståndsman har fängslats av nazisterna och ligger, svårt skadad, på ett sjukhus drivet av Gestapo. För att frita honom utger sig några andra motståndsmän (ledda av Mathilde) för att vara tyskar, som kommit för att föra bort honom på förhör. Men läkaren på sjukhuset, av medlidande med den skadade fången, vägrar att lämna ut honom. Så motståndsmännen får åka tomhänta därifrån, och mannen dör i fångenskap. Läkarens plötsliga goda gärning blir i själva verket det som dödar mannen.

Den sekvensen är också typisk för Melvilles sätt att jobba. Det är en väldigt lång sekvens, och till stor del ljudlös. Det finns en stillhet och en tystnad i Melvilles filmer, en tystnad som på en och samma gång är rofylld och hotfull. Melville arbetar långsamt och metodiskt, och vet att en tom blick kan säga mer än ett replikskifte. Det sättet att arbeta på kan vara krävande för publiken, men det ligger något befriande i att njuta av någon som verkligen låter saker ta sin tid. Melvilles filmer är filmer att sjunka in i, och skakas om av. Det är inte glada eller positiva filmer, efter att ha sett några är det lätt att man förlorar tron på mänskligheten, och undrar om solen någonsin kommer att skina igen. Kanske är det därför jag inte vill ha med Melville bland mina favoritregissörer, han är för tung och pessimistisk.

Men samtidigt, det finns nyanser. I Den röda cirkeln spelar Yves Montand en försupen förbrytare, som plågas av mardrömmar och hallucinationer. När han söks upp och blir tillfrågad om han vill vara med om en avancerad kupp mot en juvelerare, blir det hans räddning, hans chans att bevisa för sig själv att han fortfarande duger, att han har ett värde. Han må stupa för polisens kulor, men hellre det än att fortsätta leva ett liv i total förnedring. Hans rollfigurer kräver inte mer av livet än de får ut av det, så på det viset är de inte tragiska, och för den som vet att det inte finns något alternativ, behöver inte döden vara skrämmande, eller ens ovälkommen.

Saker jag har sett

För er som läser Believer är säkert Nick Hornbys kolumn Stuff I've Been Reading bekant. Varför skulle jag vara sämre? Dags alltså för Saker jag har sett som framöver kommer att publiceras oregelbundet och slumpmässigt. Sen den som ett komplement till måndagsessän, med några ord om vad jag sett den senaste tiden. God läsning!

Little Big Man är en synnerligen besynnerlig westernfilm från 1970, med Dustin Hoffman i titelrollen. Det är en uppgörelse med westernmyten, och en bitande kritik mot de vitas utplåning av indianerna. Vissa sekvenser, som en oprovocerad kavalleriattack mot ett indianreservat, är oerhört brutala och smärtsamma, och effektiva. Andra sekvenser däremot är mer lättsamma, närmast farsartade, och har en slags camp-faktor. Här finns till exempel en sekvens där Little Big Man försöker sig på att vara revolverman, och är stenhård, men han tål inte synen av blod, och har tycks oförmögen att sitta på en stol utan att trilla av. Ett ovanligt inslag är den homosexuelle indian som Little Big Man blir vän med (men han tackar nej till att sova över i dennes tipi, så att kalla det en tidig gaywestern är nog att förta sig). Filmens regissör är Arthur Penn, mest känd för Bonnie och Clyde (1967), och han hade en säregen förmåga att blanda stilar och ge en slags mytisk, balladliknande form till sina filmer. Little Big Man är inget undantag, men inte heller helt lyckad.

1970 var Dustin Hoffman en ung man, det är han inte längre, vilket man kan se i Stranger Than Fiction (2006). I den kan man också se den alldeles förtjusande Maggie Gyllenhaal. Will Ferrell är med också, och bra även han. Ja, det är många som är med. Tom Hulce (som spelade Mozart i Amadeus (1984), Linda Hunt och Queen Latifah återfinns också, till allmän glädje. Samt Emma Thompson förstås. Will Ferrell spelar kontorsråttan Harold Crick, som plötsligt upptäcker att han är huvudfigur i en bok som håller på att skrivas. Inte att en bok skrivs om honom, utan att han är en fiktiv rollfigur i en roman. Bland annat hör han författarens röst, som hela tiden berättar vad han gör, hur han tänker och vad som händer. Resultatet blir att Harold genomgår en existentiell kris. Det är nämligen också en film av den typen som går ut på att man ska förverkliga sig själv, bryta mot rutinerna, finna sin inre glöd och sånt, och Harold Cricks väg ut ur vardagstristessen går bland annat via den bohemiska bagerskan Ana Pascal (ms Gyllenhaal), med hjälp av den excentriske litteraturprofessorn Jules Hilbert (mr Hoffman). Filmen är tyvärr lite osjälvständig, med tydliga referenser till exempelvis Truman Show (1998), men skön, mycket skön. Den hör till den typ av filmer Charlie Kaufman och Spike Jonze specialiserat sig på, med en komplex metastruktur, och det är ganska stimulerande. Will Ferrell fyller också sin figur med värdighet och värme som gör honom till en av de mest älskvärda av hjältar. Filmen fungerar på många plan, men främst genom sin lågmäldhet och älskvärdhet, trots att den behandlar de stora frågorna, livet, döden, kärleken och konsten.

En annan film med existentiella frågeställningar är italienska Feber (L'eclisse) från 1962. Det är tredje och sista delen i Michelangelo Antonionis 60-tals svit Äventyret (L'avventura 1960), Natten (La notte 1961) och Feber, och det är kanske den mest tillfredsställande. Bara det faktum att det är Rom, sommartid, där Monica Vitti och Alain Delon går runt och är oklanderligt välklädda, gör filmen oemotståndlig. Men den är också synnerligen sevärd för det tvärsnitt av uttråkad, alienerad, italiensk borgarklass som den skildrar. Filmens handling, i den mån den har någon, består av att Vitti lämnar sin älskare, driver runt i Rom, träffar Delon, som är börsspekulant, och går på fester med sina väninnor. Handlingen är irrelevant, stämningarna är allt. Allt är blasé, själlöst. Men samtidigt finns det en stor skönhet i filmen, och ibland skapas små scener som är ljuvliga. Min personliga favorit är när Vitti lämnat Rom i ett privatflygplan tillsammans med några vänner. De landar på en ödslig flygplats, och där strosar hon runt. Solen skiner, en svag vind blåser, och det är alldeles tyst. Ett flygplan passerar på hög höjd och lämnar efter sig vita fluffiga moln. Plötsligt i all tristess finner Vitti frid och ro, på ett gräsbevuxet flygfält, och jag förstår henne. Jag önskar jag var där jag också.

Det verkar som om existentiella frågeställningar är temat för stunden, för nog kan man säga att sådana även finns i Nu blåser vi snuten (Smokey and the Bandit, 1977) också. Den köpte jag för 49 kronor på Coop Forum, av nostalgiska skäl. Den var nämligen en favorit när jag var liten och jag gillade den nu också. Den handlar om två medelålders män som ska smuggla öl från Texas till Georgia. Den ena mannen (spelad av Jerry Reed) kör en långtradare, och den andra (spelad av Burt Reynolds) kör en svart Trans Am. På vägen plockar han upp en kvinna på flykt undan ett bröllop, iförd bröllopsklänning (spelad av Sally Field). Syftet med smugglingen är att vinna ett vad, men det primära syftet är att få leva fritt, känna fartvinden, gemenskapen med de andra långtradarchaffisarna, och peka finger åt etablissemanget. Det är på många sätt en befriande och upplyftande film, gjord med precis rätt blandning av patos och självironi (vid ett tillfälle, efter att han smitit undan polisen ännu en gång, tittar Reynolds rakt in i kameran och gör en min direkt åt åskådaren), även om den naturligtvis är ganska fånig. Men vem har sagt att det fåniga också måste vara dåligt? För övrigt, Sally Field är hur cool som helst, hon darrar inte på manschetten oavsett vad som händer, och hon har de flesta bra replikerna. Bara en sån sak.

Vertigo

En liten varning till den som ännu inte sett Vertigo. Det är en film som är full av överraskningar, men för att kunna skriva om filmen kommer jag att nämna flera av dem. Vill du se filmen lyckligt ovetandes om vad som händer så spring till videobutiken och hyr filmen nu, och läs efteråt.

Det är förstås Alfred Hitchcock som regisserat den, detta bisarra drömspel, en av de mest analyserade, omdebatterade, älskade och inflytelserika av filmer. För mig växer den fortfarande, och jag tror att den senaste gången jag såg den så grep den mig mer än någon av de tidigare gångerna.

Det är 18 år sedan jag såg Vertigo för första gången, och den gången var jag inte särskilt förtjust. Jag tyckte den var konstig och långsam, men jag såg hela i alla fall. Något år senare gick den på tv igen, och jag såg den då också. Nu tyckte jag om den mer, och kommande år köpte jag den till mig själv i födelsedagspresent. Sen dess har jag inte kunnat släppa den, och varje gång den visas på bio ser jag den igen, för där kommer den mest till sin rätt.

Vertigo fick i Sverige den menlösa titeln En studie i brott, som både är banalt, och en smula missvisande. Om man nu nödvändigtvis ville döpa om den (Svindel hade varit en översättning), hade En studie i besatthet varit bättre. Har den funnits en rollfigur mer besatt än Scottie (James Stewart), och har det funnits någon vars besatthet tagit sig en mer pervers form? Scottie förlorar kvinnan han älskar, och när han träffar en kvinna som är lik henne, använder han den nya, levande, kvinnan som en modell av vilken han bygger en kopia av sin döda kärlek. Han förändrar hennes klädsel, sminkning, hårfärg och frisyr, tills hon blir en exakt avbild av originalet.

Men det är först under den sista halvtimmen, och den är mer konventionell än de 90 minuter som kommer dessförinnan. Om sista halvtimmen är pervers och en smula äcklig, är den första delen drömsk, slö och med en stillsam humor. Filmen är i sin helhet hypnotisk och förförisk, men de två delarna är det på olika sätt.

Vad som händer i första delen är att en pensionerad polis (Scottie) får i uppdrag att skugga en väns fru, Madeleine, spelad av Kim Novak. Frun förefaller vara besatt av sin mormorsmor, som tog livet av sig i unga år. Maken fruktar nu att hans fru även hon ska begå självmord. Så Scottie följer efter Madeleine, och dag efter dag åker du upp och ner för San Franciscos gator. Allting tyder på att Madeleine verkligen blivit besatt, och i sina försök att rädda henne förälskar sig Scottie i henne. Känslorna är besvarade, men det hjälper inte. Hon dör ändå framför hans ögon, och chocken är så kraftig att han bryter ihop, slutar prata och hamnar på mentalsjukhus. Så slutar den första delen, och den sista halvtimmen tar vad.

Vissa har tolkat hela filmen som en döende mans mardrömsvision. Filmen inleds nämligen med en sekvens då Scottie med en kollega jagar en man över några hustak. Delvis på grund av Scottie faller hans kollega ner och slår ihjäl sig. Scottie blir hängande i ett stuprör. I nästa klipp är han hemma hos en kvinna, har pensionerat sig från polisen, och pratar om korsetter. Hur kom han dit? Vem hjälpte honom ner från taket? Allt lämnas öppet, och det är detta som gjort att vissa tolkat allt som sker i filmen som en vision Scottie har innan han själv faller ner bredvid sin döda kollega.* Under de gånger jag sett den har en annan tolkning vuxit sig starkare hos mig. Jag tror att allt som händer i filmen fram till han hamnar på sjukhus verkligen händer, men den sista delen, det är vad han fantiserar om på sjukhuset, det är hans sätt att sona sin skuld, och inte något som verkligen händer. Varför tror jag det? Dels för att det är sannolikt att han undermedvetet skulle göra så för att rättfärdiga sig själv. Den delen är annorlunda i sitt tonfall, hans väninna Midge (med vilken han pratade korsetter) har försvunnit, och Gavin Elster, en annan viktig rollfigur i första delen, är inte heller med längre. Dessutom, i filmens sista bild står Scottie framåtlutad i en märklig ställning, nästan exakt samma som i den mardröm han har innan har blir inlagd på sjukhuset. Det är naturligtvis lite vagt, men det är en av filmens styrkor att den inbjuder till den typen av tolkningar och spekulationer.

Hitchcock har tidigare flirtat med surrealism, han har alltid vart makaber, och voyeurtematiken har funnits där sedan första början. På ytan kyliga blondiner med ett passionerat inre har ständigt varit hans kvinnliga centralfigur (Vertigo är verkligen rena julafton för feministiska teoretiker och teorier, hela filmen är som ett levande exempel på kvinnan som objekt, som fantasi, som to-be-looked-at-ness, samtidigt som den problematiserar mannens roll). En vanlig mans kamp mot en ond, fientlig omvärld är ett annat av Hitchcocks mest centrala motiv, men ingenstans har alla dessa olika delar av Hitchcocks filmkonst varit så framträdande som just i Vertigo. Jag skulle inte säga att det är den film av hans som jag tycker mest om, men det är den som jag känner mest respekt inför, och det är kanske den mest udda film han gjort. Den är undanglidande och mångfacetterad, och man bör se den flera gånger. Det är en film där varje scen har en underton, varje replik betyder något annat än det utsagda, och där allt är flyktigt. Det är en film där en man ser en kvinna ta in på ett hotell och ställa sig vid hotellrumsfönstret, men när han själv sekunden efter går in på hotellet är inte kvinnan där, och har aldrig varit där heller. Vad är det egentligen som händer? Kan man lite på något, och någon? Är kanske allt bara en febrig dröm i alla fall?

Filmen har inte bara sin fascinerande story, som har många upphovsmän. Den har också James Stewart fantastiska rollprestation, som man kan tänka sig var väldigt krävande. Den har Robert Burks foto, dels av San Francisco, som verkligen blir en egen karaktär i filmen, och dels av människorna. Den har också Bernard Herrmanns musik, som är makalös, och så genialt integrerad med filmen att de två inte går att tänka sig utan varandra. Här är verkligen filmen och musiken ett, en helhet där de två förutsätter varandra. Musiken har också samma känsla av sinnlig övernaturlighet som filmen i sin helhet.

Och, förstås, filmen har Hitchcock. Han märks i varje scen, i varje bild. Han märks genom den oväntade humorn, de excentriska kameravinklarna och åkningarna, bildkompositionerna och alla de teman som jag beskrev ovan. Under 1950-talet var Hitchcock så makalöst imponerande, i film efter film knuffade han sig själv och filmkonsten, längre och längre, han varierade sina teman, han excellerade i bildkonst och han gjorde sig själv till en av 1900-talets främsta och viktigaste konstnärer. För den som tvivlar på de orden, se Främlingar på tåg (Strangers on a Train 1951), Fönstret åt gården (Rear Window 1954), Ugglor i mossen (The Trouble With Harry 1955), Fel man (The Wrong Man 1957) och I sista minuten (North By Northwest 1959). Han var en briljant regissör redan på 1930-talet, och han var det på 1940-talet, och även på 1960-talet, även om han då började bli trött. Men det var på 50-talet han var som mest innovativ och mest inflytelserik. Vertigo är det främsta exemplet på detta.
-------------------------------------------------------------
*San Franciscos store skribent från förra sekelskiftet, Ambrose Bierce, har skrivit en novell om en döende mans mardrömsvision, och det har också bidragit till den tolkningen av Vertigo.

Genre (1)

I filmforum kommer under våren flera olika genres att presenteras, men först en inledande diskussion.

Människan har nog alltid haft ett stort behov av klassificering och kategorisering. Det må gälla växtarter eller könstillhörighet, och naturligtvis vill man göra det samma med konsten. Tragedier och komedier var de klassiska grekiska genrerna i litteraturgenren drama. Även om det finns uppenbara brister med begreppet, så är det slitstarkt.

Fördomar om genres är många, och en åskådare får lätt fördomar inför en film på grund av dess genretillhörighet ("Det var man ju hur en westernfilm är.") och missar därför poänger och kvaliteter i filmen. Vissa kan å andra sidan avfärda en film för att den inte ligger tillräckligt nära deras uppfattning av hur en film i den genren ska vara. Ett annat problem är att det finns en utspridd föreställning om att genrefilm är lite sämre, lite mindre konstnärlig än annan film. Ibland stöter man på uttrycket "ett mästerverk i sin genre", vilket jag alltid funnit lite oklart. Om det betyder att filmen inte är ett mästerverk egentligen, bara jämfört med andra filmer i samma genre, hur ska man tolka det? Betyder det att det är en hopplös genre och att filmen egentligen kan vara ganska dålig, bara lite bättre än sina släktingar. Eller betyder det att genrefilm är sämre än annan film, och ett verkligt mästerverk inte kan ha någon genretillhörighet? Anledningen till det skulle vara att genrefilm är mer styrd av konventioner, och inte ett fristående konstverk, att de bygger på klichéer och är främst kommersiella, och inte konstnärliga. Det sättet att se på genrefilm är synnerligen begränsat.

Det finns många filmer som är oerhört styrda av konventioner, och där det känns som att man kalkerat en mall när man skrev manus, och bara ändrat på personernas namn. Det finns så liten vilja till nytänkande eller personlighet att man undrar varför de över huvud taget gjorde filmen. Men det är inte begränsat till specifik genrefilm, det kan gälla vilken film som helst. För det är extremt få filmer som inte bygger på klichéer och konventioner, även avantgardet har sina konventioner, det är bara andra konventioner än exempelvis traditionell skräckfilmens. Filmer från andra kulturer än den västerländska anses ibland vara mer okonventionella och mindre klichéfyllda när det bara är vi som är ovana vid de konventioner de bygger på.

Samtidigt finns det inget fel med att arbeta med konventioner, det kan verka befriande för en filmskapare att utgå från ett givet regelverk, och använda sig av det för att skapa något eget och unikt. Eller också vänder man på konventionerna.

Får man veta vilken genre en viss film tillhör så får man en bild av hur filmen ska vara. En thriller är förmodligen spännande medan en komedi är rolig. Men genrebeteckningen säger ingenting om hur filmen är, hur pass bra den är, hur pass konstnärligt högtstående den är, eller hur den kommer att sluta. Ibland kan genrebeteckningen förminska filmen, ibland är en film så mångsidig att den tillhör flera (tragical-comical-historical-pastoral, som Shakespeare skämtar om i Hamlet), eller kanske snarare ingen specifik genre. Vad som avgör vilket genre en film placeras i är varierande. Ibland är det filmens handling som avgör, som krigsfilmen, ibland platsen den utspelas på, som westernfilmen, ibland filmens stil, som film noir. Men om en krigsfilm utspelas under första hälften av 1800-talet i USA, är det då istället en western? Tänk om den också är väldigt rolig, och inspelad i film noir stil, då blir det komplicerat. I alla musikaler finns den inslag av sång och musik, men är alla filmer med sång och musik musikaler? Hur mycket sång och musik krävs för att en film ska kallas musikal? Och hur mycket humor måste en film innehålla för att kallas komedi? Är det antalet skratt som avgör? Historiskt sätt var en komedi en pjäs som slutade lyckligt, och en tragedi en pjäs som slutade olyckligt, men de reglerna gäller inte längre. (För inte kallar någon en romantisk komedi som slutar med att det förälskade paret inte får varandra, för en romantisk tragedi?) Så fort någon ansett sig slutgiltigt belägga vad som utgör en specifik genre kommer det genast någon annan med en rad goda motargument. Jag skrev en kandidatuppsats om film noir, och det var många och långa diskussioner på seminariet om vad som var typiskt för olika genres. Min handledare tipsade om en bok (Genre av Stephen Neale) som han ansåg skulle förändra min skeptiska syn på genrebegreppet, men den var så full av hål och logiska luckor att jag bara blev trött.

Så begreppet bör användas med viss försiktighet, men det är samtidigt ett bra begrepp, det är skönt att använda, även om det inte håller akademiskt.

Mer vårstudier

Uppsatsarbetet gör att det inte blir något nytt på filmforum den här veckan, men nästa måndag, 2 april, inleds den nya serien "Genre", så håll ut till dess.

Filmarkivet (10)

När Ingmar Bergman hamnade i klammeri med Skatteverket 1976 fick han inbjudningar från hela världen, från borgmästaren i New York till John Boorman på Irland, för att han skulle komma dit och jobba istället för i Sverige. Han hamnade till slut i Tyskland. Det om något visar hur stor Bergman är utomlands. Han lär vara den mest kända svensken, och bland filmfolk är det knappast någon som inte känner till honom. Han är ett begrepp på samma sätt som Hitchcock. Även i Sverige är han naturligtvis stor, även om det är ett mer komplicerat förhållande här. Många ser honom som ett problem, eller rent av ett hinder för den svenska filmkonstens utveckling. Det sägs ibland att arvet efter Bergman haft, och har, en kvävande verkan på svenska regissörer och manusförfattare.

Det må vara hur som helst med den saken, han får i alla fall en film representerad i Filmarkivet, närmare bestämt Persona (1966). Den skrev han på Sophiahemmet efter en tids sjukdom, och den handlar om två kvinnor, syster Alma och Elisabeth Vogler. Elisabeth Vogler blir utskriven från sjukhus och reser med (sjuk)syster Alma till havet, där de bor tillsammans i ett litet hus. Elisabeth har slutat prata, men Alma pratar desto mer, och öppnar sig totalt för sin patient. Efterhand börjar deras identiteter att flyta samma, och den emotionella spänningen ökar mer och mer. Till slut blir laddningen så starkt att själva filmremsan tar eld.

Precis som andra filmen i Filmarkivet, Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924), är en film om filmmediet, är Persona det också. Greppet som detta med filmremsan är ett exempel. Det är en introvert, experimentiell film, där själva filmmediet blir en medaktör. Filmen inleds med att en projektor sätts igång, följt av ett montage med diffusa bilder, innan själva handlingen tar vid. Men det är samtidigt en djupt personlig film, en film om Bergman själv, och en stark film, där Bibi Andersson är helt magnifik som syster Alma. Dessa faktorer gör att Persona väl förtjänar en plats som film nummer 10.

---------------------------------------

Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här

Napoleon (1927) här

Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

Dumbo (1940) här

Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här

Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962) här

När Persona hade premiär var det många som trodde att filmen fattat eld på riktigt, även maskinister, varför en varningstext fick sättas på filmkopiorna.

Persona finns att hyra och köpa i välsorterad videobutik.

Vårstudier

På grund av ihärdigt arbete med att färdigställa en magisteruppsats i idéhistoria blir det inget nytt på filmforum den här veckan. Välkomna tillbaka den 19 mars!

Filmarkivet (9)

Westernfilmer har idag nästan helt försvunnit, även om en och annan tv-serie lever vidare, men under filmkonstens första sextio år var westernfilmen en av de vanligaste genrerna, och det fanns en bredd och ett djup där som ofta glöms bort. Clint Eastwood har sagt att westernfilmen och jazzmusiken är de enda konstformer som skapats i USA. Den mest betydelsefulla westernregissören av dem alla (kanske rent av de mest betydelsefulla regissören över huvud taget) är förmodligen John Ford. Det faller sig därför ganska naturligt att det i Filmarkivet bör finnas en westernfilm och (minst) en film av John Ford. Jag har valt Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance 1962). Inte för att det är den bästa westernfilmen, lång därifrån, och det är inte heller Fords bästa film (om man vill se en film som är representativ för Fords filmskapande finns det många bättre alternativ). Men jag har valt den för att det inte bara är en western, utan också en film om västern, och om western.

Filmen berättar om hur vilda västern tämjdes, och hur USA civiliserades, hur demokratin segrade över det råa våldet, hur vildmarken förvandlades till en trädgård. Samtidigt visar den hur myten om vilda västern blir viktigare än verkligheten. Ett av filmhistoriens mest berömda citaten kommer från Mannen som sköt Liberty Valance, och har blivit något av en kliché efter hand. Men här är det fortfarande fräscht. Filmen börjar med att senatorn Rance Stoddard (James Stewart) återvänder till den lilla stad, Shinbone, där hans politiska karriär tog sin början. Han blir intervjuad av lokaltidningen, och filmen blir sen en lång återblick där Stoddard berättar sanningen om hur han blev den han blev. Men när tidningsredaktören fått höra hela historien river han sönder sitt anteckningsblock. När Stoddard frågar om han inte tänker använda sig av historien skakar redaktören på huvudet. "This is the west, sir. When the legend becomes fact, print the legend." svarar han. Myten blir viktigare än verkligheten, framgången vilar på en lögn, och det är bättre för alla om lögnen får leva vidare.

Mannen som sköt Liberty Valance är en mörk och bitter film, vilket inte bara iscensättningen understryker. Det finns två huvudpersoner i filmen, Stoddard den ena, Tom Doniphon (John Wayne) den andra. Vem som är den verkliga hjälten är det upp till var och en att bedöma, men när filmen är slut har Stoddard fått allt, segern, äran, framgången och kvinnan. Doniphon har förlorat allt, och dör ensam och bortglömd. Men det är ofrånkomligt. Stoddard står för framtiden, Doniphon för det förflutna, och historien är obeveklig, och i samma ögonblick som Doniphon inser det är hans liv i princip slut.

Det finns inga indianer och inget kavalleri i Mannen som sköt Liberty Valance, och det är nästan bara interiörer. På det viset är det knappast vad många skulle anse vara en traditionell western. Det finns inget glamoröst över förloppet, allt är skitigt och smutsigt och de flesta är försupna och/eller fega. Stoddard försörjer sig som diskare på saloonen. På så vis kommer filmen en viss sanning om vilda västern närmare. Ford gjorde 16 år tidigare My Darling Clementine (1946), kanske den mest perfekta film som någonsin spelats in, men den skildrar myten. Mannen som sköt Liberty Valance skildrar mytbildningen, och därför får den en plats i Filmarkivet istället.

----------------------------------------------
Tidigare utvalda titlar till Filmarkivet återfinns nedan, och för att läsa motiveringarna är det bara att klicka på länken efter årtalet. Motiveringen till Ingeborg Holm utgör också en programförklaring till hela Filmarkivet.

Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här
Dumbo (1940) här
Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954) här
Yasujiro Ozu exemplifierad genom Föräldrarna (Tokyo monogatari 1953) här

Mannen som sköt Liberty Valance finns att hyra i välsorterad videobutik. Jag har tidigare skrivit om en annan av Fords filmer, Förföljaren (The Searchers 1956), som är en bättre film. Den artikeln finns här.