Det verkade länge som om jag aldrig skulle behöva säga det, men nu måste jag tyvärr göra det. Milos Forman har gjort en dålig film. Jag har sett alla långfilmer han gjort, och nästan allt har varit riktigt bra (bäst är En blondins kärleksaffärer (Lásky jedné plavovlaský 1965) och Taking Off (1971)), och har de inte varit riktigt bra har det i alla fall varit bra. Men Goya's Ghosts, som hade premiär härom veckan, den är inte bra. Den brister på nästan alla plan. Javier Bardem går runt och mumlar, Natalie Portman har ryckningar i läppen och Stellan Skarsgård känns som om han är lobotomerad. Det är historia och konst förvandlat till kitschigt, ytligt dravel. En scen mot slutet, ett besök på Prado museet i Madrid, var filmens största behållning, som också hade en viss visuell elegans, men vad övrigt var var inte bra.
En dam försvinner (The Lady Vanishes 1938) är något helt annat. En alldeles underbar liten engelsk film, som formligen svämmar över av idéer och infall. Den första halvtimmen är en farsartad inledning på ett litet insnöat hotell i ett litet insnöat land i centrala Europa strax före Andra världskriget. Bland gästerna finns en ung engelska och en äldre engelsk guvernant. De gör sällskap på tåget därifrån, men plötsligt är guvernanten borta. Hennes väninna letar efter henne, men hon är spårlöst försvunnen. Som inte det var märkligt nog så förnekar alla andra passagerare att de sett henne. Antingen har hon aldrig varit på tåget, eller är alla inblandade i en konspiration. Men varför? Efter hand blir det uppenbart att filmen är en allegori över stämningarna i Europa på gränsen till Andra världskriget, där slipade fascister och eleganta östeuropéer intrigerar mot britterna. Mot slutet av filmen är det bara britter kvar på tåget, och de tvingas skjuta sig till friheten. Manuset, av Sidney Gilliat och Frank Launder, kan tolkas som en kritik mot den brittiska regeringens eftergiftspolitik mot nazisterna och Tyskland. Det var den första av flera filmer Alfred Hitchcock regisserade som var antinazistisk propaganda, och den bästa därtill. Det är den typ av film där ingen är vad han/hon utger sig för att vara, och där ordvitsarna står som spön i backen. Jag såg den på bio, men den finns att hyra, så gör det på en gång.
Några ordvitsar förekommer inte i 4.30 (2005), en avskalad studie i ensamhet från Singapore. Den handlar om en pojke i 10-års åldern som lever i princip helt ensam. I lägenheten bredvid bor en koreansk man, med oklar relation till pojken, annars består pojkens dagar utanför skolan av total ensamhet. Det är nästan ingen dialog i filmen, den är i det närmaste ljudlös, och det händer i princip ingenting. Det är bara pojken som tar in tvätt, klipper sönder cigaretter, badar, busar med en grupp pensionärer som gör tai chi, samtidigt som han längtar efter en pappa. Han har en mamma men hon är inte i Singapore, hon bara ringer ibland. Jag såg den i en nästan tom biosalong, så under 90 minuter var det bara jag och den där pojken, och filmen hade den effekten att jag blev helt absorberad av hans liv. Om han skrattade så skrattade jag, om han ramlade som höll jag upp händerna framför ansikte för att skydda mig, om han var ledsen så var jag det också. Det var en märklig känsla att så totalt gå upp i någon annans liv, och eftersom det inte fanns några störande objekt eller distraherande händelser var jag helt utelämnad. Jag har full förståelse för de som efter fem minuter börjar sucka och undra om det inte ska hända något snart, men även de borde kunna uppskatta Xiao Li-yuan, som spelade pojken. Han var storartad.
Den röda öknen (Il deserto rosso 1964), om en kvinnas sammanbrott i ett industrilandskap i Ravenna, är inte vad jag skulle kalla storartad. Precis som i Feber (L'eclisse 1962), som jag skrev om i förra Saker jag har sett, är det en av Michelangelo Antonionis utforskningar av den italienska borgarklassen, men den här är inte alls lika lyckad. Det är för stel och formell för min smak, även om Monica Vitti som spelar huvudrollen är bra. Filmen imponerar annars mest för att den är så frånstötande ful. Alla miljöer och interiörer är smutsiga, gråa, ogästvänliga, det finns inget för ögat att vila på, och skorstenarna pumpar oavbrutet ut giftig rök. Faktum är att det enda färgglada är just röken, och titeln, Den röda öknen.
Det är nog 18-20 år sedan jag såg Dr Zjivago (Doctor Zhivago 1965) för första gången, och sedan dess har jag längtat efter att se den på stor duk. Nu äntligen har jag fått göra det, och även om det på alla sätt var en undermålig kopia var det ändå en fröjd att se den. Det är en av de visuellt mest imponerande filmer jag vet, både för sina exteriörer, men också för sitt eleganta och experimentella filmande genom glas, vilket närmast är ett tema filmen i genom, att filma viktiga händelser genom ett fönsterglas, där vi bara ser vad som händer, men inte hör vad som sägs. Det är ett grepp jag gillar. Det är verkligen en film som använder sig av det rent filmiska, bilder och klippning, för att berätta, och den gör det så bra att de tre och en halv timmar som filmen pågick tog slut i ett nafs. David Lean var min favoritregissör under många år, tills Howard Hawks tog hans plats, och Dr Zjivago är ren Lean, såväl visuellt som tematiskt, och även om han gjort en handfull filmer som är bättre emotionellt och intellektuellt, så är det nog ingen som är ett lika visuellt äventyr, möjligen Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia 1962).
Jag gillade som sagt inte Goya's Ghosts, men allra sämst av den senaste veckans sedda filmer var tveklöst Wild Hogs (2007). En riktigt idiotisk film om manlig vänskap, full av tramsiga mansmyter om våld och komplett med gnälliga fruar och homofobi, lägg till detta några riktigt pinsamma insatser av John Travolta och Ray Liotta, en hög med unkna skämt (och en märklig tro att ett skämt blir roligare om det upprepas) och ett bisarrt berättande, och dra sen dina egna slutsatser. Jag ska inte förneka att jag skrattade ibland, men herregud vilken smörja!
A.O. Scotts recension av Wild Hogs återfinns (här)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar