Saker jag har sett (3)

Det är något speciellt med att se en film i en fullsatt salong, med en taggad publik. Så var det när jag såg Hot Fuzz (2007) en torsdagskväll. Jag måste säga att jag blev överraskad av filmen. Jag visste att det skulle vara en slags parodi på actionfilmer, men det var en ganska liten del av filmen som var det, resten var en ganska söt historia om manlig vänskap, mellan superpolisen från London som mot sin vilja skickas till en sömnig by utan brottslighet, och en av poliserna i byn. Fram till det dramatiska slutet var det en trivsam och underfundig komedi med mycket värme. Slutet var däremot en magnifik shootout mellan byns pensionärer, beväpnade till tänderna, och de två poliserna, lika tungt beväpnade de. När filmen var slut applåderade de flesta i publiken, och hade jag inte varit en sån torrboll hade jag också gjort det. Jag tar igen det nu.

Djävulen bär Prada (The Devil Wears Prada 2006) såg jag på bio förra året, och jag kände på en gång att jag ville se den igen, för Meryl Streeps skull. Nu har jag sett den igen, på dvd, och den var lika bra den här gången. Storyn är det inte mycket bevänt med, med Streep är en njutning rakt igenom, och Stanley Tucci är också en stor behållning, och filmen är tillräckligt kvick och elegant för att hålla humöret uppe när ingen av dem är i bild. En annan tjusning är miljöerna, jag skulle också vilja jobba för Runway, tidningen filmen utspelas på. I och för sig skulle jag hellre skriva för The New Yorker eller The Atlantic, och med tanke på att Runway inte finns i verkligheten är förmodligen chanserna större att det blir på New Yorker jag till slut hamnar.

Whit Stillman gjorde tre filmer under 1990-talet, Metropolitan (1990), Barcelona (1994) och Last Days of Disco (1998), som tillsammans bildar en omistlig trilogi, och helst bör avnjutas i ett svep under en helg, med en drink i handen, en roman av Jane Austen i knät och India and Nuyorican Soul på stereon. Tyvärr är det bara Last Days of Disco som finns åtkomlig i Sverige, och jag såg om den nyligen. Den är naturligtvis alldeles magnifik. Den handlar om discolivet på 80-talet i New York, och om en serie förvirrade, misslyckade, genanta, det vill säga allt för mänskliga, karaktärer. Det är på alla vis en film av Whit Stillman, han har ett eget persongalleri, återkommande skådespelare (och rollfigurer), där folk pratar oavbrutet med snitsiga formuleringar. Om man vill skulle man kunna säga att de är antropologiska studier av gruppdynamiken bland unga vuxna amerikaner av WASP-bakgrund, eller UHB (urban haute bourgeoisie) som de själva kallar sig i Metropolitan. Men man kan också säga att de är sköna, melankoliska, roliga och insiktsfulla dramer, fyllda med härliga oneliners.

Metropolitan såg jag en gång på Röda Kvarn, och igår var jag där igen, eller där den en gång låg. Det som en gång var Stockholms finaste biograf är ju nu en flashig klädaffär, och att tiderna förändras kändes högst påtagligt. Det är en skön affär, så jag är inte särskilt besviken, och förmodligen lär jag gå dit oftare än jag var på Röda Kvarn. Sen gick jag (snarare, vi) på bio på Skandia, och såg Illusionisten (The Illusionist 2005), om en trollkarl i Wien vid förra sekelskiftet. Den tiden och den platsen har jag länge varit svag för, men filmen var inte särskilt engagerande tyvärr. Den kändes alltför plastig, och jag var totalt ointresserad av trollkarlen (spelad av Edward Norton) och hans kvinna (spelad av Jessica Biel, men 100%-ig frånvaro). De föreföll mig vara i total avsaknad av charm, humor, liv och vitalitet, och det samma hade gällt filmen i sin helhet, hade det inte varit för poliskommissarie Uhl, spelad av Paul Giamatti. Han var den enda intressanta rollfiguren, den enda som inte var enbart yta. Han förde tankarna till kapten Renault i Casablanca, även om Giamatti inte fick vara fullt lika hämningslöst cynisk och kvick som Claude Rains.