Genre (1)

I filmforum kommer under våren flera olika genres att presenteras, men först en inledande diskussion.

Människan har nog alltid haft ett stort behov av klassificering och kategorisering. Det må gälla växtarter eller könstillhörighet, och naturligtvis vill man göra det samma med konsten. Tragedier och komedier var de klassiska grekiska genrerna i litteraturgenren drama. Även om det finns uppenbara brister med begreppet, så är det slitstarkt.

Fördomar om genres är många, och en åskådare får lätt fördomar inför en film på grund av dess genretillhörighet ("Det var man ju hur en westernfilm är.") och missar därför poänger och kvaliteter i filmen. Vissa kan å andra sidan avfärda en film för att den inte ligger tillräckligt nära deras uppfattning av hur en film i den genren ska vara. Ett annat problem är att det finns en utspridd föreställning om att genrefilm är lite sämre, lite mindre konstnärlig än annan film. Ibland stöter man på uttrycket "ett mästerverk i sin genre", vilket jag alltid funnit lite oklart. Om det betyder att filmen inte är ett mästerverk egentligen, bara jämfört med andra filmer i samma genre, hur ska man tolka det? Betyder det att det är en hopplös genre och att filmen egentligen kan vara ganska dålig, bara lite bättre än sina släktingar. Eller betyder det att genrefilm är sämre än annan film, och ett verkligt mästerverk inte kan ha någon genretillhörighet? Anledningen till det skulle vara att genrefilm är mer styrd av konventioner, och inte ett fristående konstverk, att de bygger på klichéer och är främst kommersiella, och inte konstnärliga. Det sättet att se på genrefilm är synnerligen begränsat.

Det finns många filmer som är oerhört styrda av konventioner, och där det känns som att man kalkerat en mall när man skrev manus, och bara ändrat på personernas namn. Det finns så liten vilja till nytänkande eller personlighet att man undrar varför de över huvud taget gjorde filmen. Men det är inte begränsat till specifik genrefilm, det kan gälla vilken film som helst. För det är extremt få filmer som inte bygger på klichéer och konventioner, även avantgardet har sina konventioner, det är bara andra konventioner än exempelvis traditionell skräckfilmens. Filmer från andra kulturer än den västerländska anses ibland vara mer okonventionella och mindre klichéfyllda när det bara är vi som är ovana vid de konventioner de bygger på.

Samtidigt finns det inget fel med att arbeta med konventioner, det kan verka befriande för en filmskapare att utgå från ett givet regelverk, och använda sig av det för att skapa något eget och unikt. Eller också vänder man på konventionerna.

Får man veta vilken genre en viss film tillhör så får man en bild av hur filmen ska vara. En thriller är förmodligen spännande medan en komedi är rolig. Men genrebeteckningen säger ingenting om hur filmen är, hur pass bra den är, hur pass konstnärligt högtstående den är, eller hur den kommer att sluta. Ibland kan genrebeteckningen förminska filmen, ibland är en film så mångsidig att den tillhör flera (tragical-comical-historical-pastoral, som Shakespeare skämtar om i Hamlet), eller kanske snarare ingen specifik genre. Vad som avgör vilket genre en film placeras i är varierande. Ibland är det filmens handling som avgör, som krigsfilmen, ibland platsen den utspelas på, som westernfilmen, ibland filmens stil, som film noir. Men om en krigsfilm utspelas under första hälften av 1800-talet i USA, är det då istället en western? Tänk om den också är väldigt rolig, och inspelad i film noir stil, då blir det komplicerat. I alla musikaler finns den inslag av sång och musik, men är alla filmer med sång och musik musikaler? Hur mycket sång och musik krävs för att en film ska kallas musikal? Och hur mycket humor måste en film innehålla för att kallas komedi? Är det antalet skratt som avgör? Historiskt sätt var en komedi en pjäs som slutade lyckligt, och en tragedi en pjäs som slutade olyckligt, men de reglerna gäller inte längre. (För inte kallar någon en romantisk komedi som slutar med att det förälskade paret inte får varandra, för en romantisk tragedi?) Så fort någon ansett sig slutgiltigt belägga vad som utgör en specifik genre kommer det genast någon annan med en rad goda motargument. Jag skrev en kandidatuppsats om film noir, och det var många och långa diskussioner på seminariet om vad som var typiskt för olika genres. Min handledare tipsade om en bok (Genre av Stephen Neale) som han ansåg skulle förändra min skeptiska syn på genrebegreppet, men den var så full av hål och logiska luckor att jag bara blev trött.

Så begreppet bör användas med viss försiktighet, men det är samtidigt ett bra begrepp, det är skönt att använda, även om det inte håller akademiskt.