Filmpriser

Naturligtvis är jag besviken för Du levande vann men inte Darling. Guldbagge för bästa film alltså. Men vad ska man göra? Jag satt inte med i juryn i år så skyll inte på mig. Men jag undrar vad det egentligen var man tyckte gjorde Du levande till en värdig vinnare. Ni som röstade på den får gärna skriva och berätta.

Golden Globe har också delats ut och där vann Försoning (Atonement) i kategorin bästa film drama, men den vann inte för bästa manus (det vann bröderna Coen för No Country For Old Men) eller regi (där vann Julian Schnabel för Fjärilen i glaskupan (Le schaphandre et le papillon) ) och inte heller fick någon av skådespelarna i Försoning någon Globe. Är det inte lite märkligt? Men det kanske säger något om hur starkt utbudet var i år, att man var tvungen att sprida ut priserna bland alla de nominerade. Försoning fick en Globe till, Dario Marinelli för bästa musik, och den är förvisso bra och läcker, men det hade varit så roligt om Clint Eastwood vunnit för sin musik till Grace is Gone. Nu fick han bara nomineringen. Musiken och redigeringen är för övrigt det som är bra med Försoning, som var förbluffande oengagerande. Utan att ha sett alla nominerade för bästa film tycker jag det är synd att inte Michael Clayton vann. Snart är det dags för årets Oscars att delas ut, om en månad, och Michael Clayton lär väl inte vinna där heller, men bara inte Försoning vinner så är det ok. När jag sett fler av de nominerade filmerna ber jag att få återkomma med kommentarer om den.

Det pratas ofta om hur bra det är när publiken själva får rösta på sina favoritfilmer men de priserna är orättvisa eftersom publiksiffrorna varierar så kraftigt. Det är klart att Arn vann publikpriset på guldbaggegalan, det hade räckt med att 1% av publiken gillade den för att den skulle få flesta röster. Men tänk om 90% av publiken som såg en film med väldigt liten publik tyckte den var årets bästa, är då inte den mer värd priset? Vid en juryomröstning har i alla fall alla filmer lika stor chans att vinna, teoretiskt, eftersom alla i juryn sett alla filmer, i stort sett. Samma problem finns när publikpriser delas ut på filmfestivaler. Dels brukar omröstningarna avgöras innan sista festivalhelgen och dels är det självklart så att en film som visas i stora salonger kvällstid har betydligt större chans att vinna än en film som bara går i en liten salong på dagtid. När man räknar antalet röster på en viss film kanske man skulle väga dem mot antalet besökare filmen haft?

Genre (3) science fiction

Det förra inlägget om genrefilm handlade om gangsterfilmen (här), en genre som det är förhållandevis lätt att kategorisera. Science fiction är svårare. Science fiction korsas ibland med skräckfilmen (Alien 1979), ibland med actionfilmen (Terminator 1984), ibland är det en komedi (Sjusovaren, Sleeper, 1973) men gemensamma drag är att de innehåller element som är främmande, okända eller utomjordsliga, men det skildras som om det i fiktionen är något normalt. Science fiction är besläktat med fantasy, men det är inte samma sak. Fantasy är mer sagobetonat och har oftast ett inslag av övernaturlighet eller andlighet som inte alls behöver finnas i science fiction. Science fiction behöver inte heller utspelas i framtiden, Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still 1951) och Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind 1977), utspelas i nutid men det kommer besök från andra världar för att socialisera sig med oss.

Som filmgenre har science fiction funnits sen 1800-talets slut. Georges Méliès (som jag skrivit om här) gjorde sina extravaganta kortfilmer under 1900-talets första år och sen har intresset pendlat fram och tillbaka under decennierna. I Tyskland på 1920-talet gjorde Fritz Lang till exempel Metropolis (1926) och Månraketen (Frau im Mond 1929), där framför allt Metropolis är ett av genrens nyckelverk och oerhört inflytelserikt, både i sin visuella stil och för sin berättelse om robotar, galna vetenskapsmän och den förtrycka massan i en framtida totalitär stat. Brittiska Tider skola komma (Things to Come 1936) är en annan milstolpe, inte minst för sina magnifika scenerier. Intressant nog är den regisserad av William Cameron Menzies som annars främst jobbat som scenograf och arkitekt.

Under Andra världskriget tappade science fiction genren farten och låg lågt tills 1950-talet då den formligen exploderade och frågan är om inte 50-talet är genrens höjdpunkt. Det inleddes med Månraketen (Destination Moon), som är en tämligen odramatisk skildring av en resa till månen, en slags dokudrama av något som man än så länge bara kunde drömma om. Mannen från Mars har även den en dokumentär känsla, och berättar om ett rymdskepp som landar i Washington med ett budskap till mänskligheten att vi måste nedrusta eller gå under, och är ett exempel på samhällskritik från liberalt håll. (Om den och dess regissör Robert Wise har jag tidigare skrivit här.) Världarnas krig (War of the Worlds 1952) är däremot varken dokumentär eller odramatisk. Här anfalls jorden på bred front av ondskefulla aliens och vi är helt chanslösa. Den ekologiska science fiction skräckfilmen De kommer! (Them! 1954, i Sverige även kallad Spindlarna av outgrundlig anledning) om myror som genom att de utsatts för radioaktiv strålning blivit gigantiska, är en av 50-talets höjdpunkter och en på många sätt genial film. Även den har en lågmäld, dokumentär stil. Samma tema, radioaktivitet som skapar muterade monster, återfinns i japanska Godzilla - monstret från havet (Gojira 1954). Att använda sig av science fiction filmen för att diskutera samtida frågor har varit en grepp sen 20-talet och både De kommer och Godzilla behandlar arvet efter Hiroshima och Nagasaki och livet i vätebombens skugga. Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers 1956) var i sin tur en svidande kritik mot konformism och likriktning i alla dess former och är en av genrens både mest skrämmande och bästa exemplar. (Den och dess regissör Don Siegel har jag skrivit om här) Ett liknande tema återfinns i Flickan och monstret (I Married a Monster From Outer Space 1958). Olycksfåglarna flyger till Mars (Abbott and Costello Go to Mars 1953) är dock något helt annat. Experiment Q (The Qatermass Experiment 1955) är ett brittiskt inslag till genren, med en skön campfaktor, om jakten på ett ständigt växande monster genom Londons bakgator. Framgången med den filmen startade en brittisk science fiction-boom.

Efter 50-talet svalnade genren igen under 60-talet. Brittiska Jordens sista dag (The Day the Earth Caught Fire 1961) spann vidare på kärnkraftsskräcken, och två nya vågen-regissörer gjorde varsin science fiction film, Jean-Luc Godard spelade in Alphaville - ett fall för Lemmy Caution (Alphaville 1964) i Frankrike och François Truffaut spelade in Fahrenheit 451 (1966) i England. Men decenniets största framgångar kom 1968, Apornas planet (Planet of the Apes), en civilisationskritisk dystopi om människans undergång och År 2001 - ett rymdäventyr (2001 - A Space Odyssey). Dess stil och dess tema (vilket det nu är) gjorde den till en enastående framgång. Här var inte berättelsen eller budskapet det väsentliga utan själva den visuella, musikaliska upplevelsen och i det drogtyngda slutet av 60-talet var den en perfekt psykedelisk tripp.

I början 70-talet gjordes det flera amerikanska paranoida science fiction filmer, som spelade på motsättningar och problem i samtiden, men som inte gjort några störe avtryck. Men 1977 kom Stjärnornas krig (Star Wars) och Närkontakt av tredje graden. Huruvida Stjärnornas krig ska räknas som science fiction är förhandlingsbart, jag tycker det är tveksamt, men den serien måste naturligtvis omnämnas. Den och Närkontakt... förändrade både genren och filmhistoriens utveckling, inte minst affärsekonomiskt. Andrej Tarkovskijs Solaris (1972) är en annan av genrens mer omtalade verk, som ibland kallats kommunismens svar på År 2001. Även Tarkovskijs Stalker (1979) kan räknas som science fiction. Samma år kom två andra milstolpar, den första Star Trek-filmen och den första Alien-filmen. Det var också nu som science fiction-filmen fick kvinnliga huvudpersoner som blev riktiga hjältar och det främsta exemplet är Ripley i Alien, spelad av Sigourney Weaver. Även Australiens mest kända science fiction-serie debuterade 1979, Mad Max, en brutal framtidsvision om det postnukleära samhället där alla strider mot alla, och som gjorde Mel Gibson till stjärna.

Generellt sett är de utomjordingar som kommer hit framställda som ett hot. En av Steven Spielbergs stora insatser är att han skildrar utomjordingar som goda och nyfikna på oss människor. Det gäller för Närkontakt av tredje graden och det gäller för E.T. (1982), som också den ligger i gränslandet till fantasy men får vara med i den här översikten. Dess värme och ömsinthet står i stor kontrast till 80-talets andra stora science fiction-filmer, som Blade Runner (1982), Terminator och RoboCop (1987). Blade Runner hör, liksom Metropolis, till en av de mest betydelsefulla inom genren, inte minst visuellt (och Blade Runner är starkt influerad av Fritz Langs 20-tals film). Blade Runner hör också till en subgenre, future noir, som kan analyseras i sin egen rätt. Men inte här. För sin framtidsvision har Blade Runner hämtat inspiration från asiatiska megastäder som Tokyo, och på 80-talet slog också japanska anime igenom stort i västvärlden, med Akira (1989) som ett framstående exempel på science fiction från Japan. På 90-talet fortsatte också den animerade science fiction-filmen med titlar som Ghost in the Shell (1995) och dess uppföljare.

Om Spielberg var optimist en gång i tiden har han på senare år blivit mörkare i sinnet, vilket märks dels i hans bidrag till future noir, Minority Report (2002) och dels i Världarnas krig (War of the Worlds 2005). Det är två filmer baserade på två olika författare som utgör genrens kanske viktigaste namn, brittiska H.G. Wells och amerikanska Philip K. Dick. Wells skrev sina romaner runt förra sekelskiftet, och utöver Världarnas krig (1898) har han också skrivit Tidsmaskinen (The Time Machine 1895), Doktor Moreaus ö (Island of Doctor Moreau 1896) och Den osynlige mannen (The Invisible Man 1897), som alla filmatiserats flera gånger, med skiftande resultat. Wells skrev också manus till Tider skola komma, baserat på hans egen roman med samma svenska titel (The Shape of Things to Come 1933). Philip K. Dick har skrivit de romaner som bland annat ligger till grund för Blade Runner, Total Recall (1990), Minority Report och Paycheck (2003). Han är en av genrens verkliga ikoner och jag skulle gärna se Marsiansk mardröm (The Three Stigmata of Palmer Eldritch 1965) och Ubik (1969) filmatiserade. Andra författare som betytt mycket för filmen är Ray Bradbury, Isaac Asimov, Arthur C. Clarke och Robert A. Heinlein (som faktiskt medverkade på manuset till Månraketen).

Som genre betraktat har science fiction, både inom litteraturen och filmen, behandlats ganska nedlåtande, trots att Nobelpristagare som Harry Martinsson och Doris Lessing skrivit science fiction. Det är dock inte så konstigt för ofta är science fiction-filmen billig, banal och sensationslysten, men det har hela tiden gjorts filmiska mästerverk, inom bara mästerverk inom sin genre utan mästerverk punkt. Genren har också hela tiden utvecklats och tänjt på gränserna för vad filmkonsten kan prestera, både narrativt och tekniskt. Den kan väcka frågor av existentiell karaktär och den kan problematisera frågor om miljö, teknik, etik och utvecklingstanken. Nu har genren högre status men många fördomar lever kvar. Men det är inte mitt problem, det är bara synd om dem som inte förstår tjusningen.

---------------------------------------------
Korrigering 2008-01-23. Eftersom filmforum handlar om film så tenderar jag ibland att glömma bort tv. Ibland bör dock tv få vara med, som nu. Star Trek gjorde visserligen biodebut 1979, men den hade gått som tv-serie sedan 1966, så att dess biopremiär skulle vara en milstolpe är nog att ta i.

försenad ankomst

Ursäkta, men veckans inlägg (om science fictionfilmens historia) kommer först imorgon tisdag.

Färg och svartvitt

Av någon anledning är de flesta av de filmer jag tycker har bäst foto svartvita. Oliver Twist (1948, fotograf Guy Green), Nattmänniskan (He Walked By Night 1949, fotograf John Alton), Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (Ugetsu Monogatari 1954, fotograf Kazuo Miyagawa), Såsom i en spegel (1961, fotograf Sven Nykvist), My Darling Clementine (1946, fotograf Joe MacDonald), Kes - falken (Kes 1969, fotograf Chris Menges), Segerns sötma (Sweet Smell of Success 1957, fotograf James Wong Howe). Det kan naturligtvis inte vara en slump, utan det är något med det svartvita som tilltalar mig. Kanske en medfödd läggning. Härom året kom Good Night, and Good Luck (2005, fotograf Robert Elswit) och den var som en grafitdröm i sina gråskalor. Men svartvitt är inte bara vackert, nu för tiden när man lika gärna kan filma i färg så finns det alltid en specifik tanke bakom att välja svartvitt.

Att säga att den tidiga filmen var svartvitt är inte helt korrekt för handkolorerad och tintad (doppad i färgbad) var filmen från början. Inte alla filmer, men många, och även en film som i stort sett var svartvit kunde även den ha inslag i färg. Så färgfilmens historia är lika lång som filmens historia. Men det är naturligtvis skillnad på färgfilm och färgad film. Att berätta färgfilmens historia blir dock en senare fråga, för min serie Filmens historia. Idag tänkte jag diskutera färg och svartvitt ur ett mer estetiskt perspektiv.

Just i fallet Good Night, and Good Luck, som utspelas på 1950-talet och handlar om Edward D. Murrow och tv-programmet See It Now, ville man kunna använda sig av de tv-inspelningar från 1950-talet som fanns, som var svartvita, och genom att låta hela filmen vara svartvit smälter allt samman på en elegant och effektivt sätt. Svartvit film används här alltså för att återskapa en förfluten tid, vilket är ett av de vanligare skälen. När Steven Spielberg spelade in Schindler's List (1993, fotograf Janusz Kaminski) valde han, till filmbolagets frustration, att göra det i svartvitt. Två faktor kan man tänka sig spelade in här, dels för att den utspelas i förfluten tid och Andra världskriget är något vi förknippar med svartvitt*, dels för att få en närvarokänsla, en journalfilmskänsla. Precis som rörlig handkamera nu för tiden anses ge mer dokumentär känsla finns det samma tankar bakom svartvitt. (Det är egentligen lite märkligt, världen är ju inte svartvit, eller rörlig heller för den delen. Det är en ganska bisarr föreställning bland filmmakare att trovärdigheten och realismen står i direkt relation till hur mycket man skakar på kamera.)

Man kan också göra det som en hyllning till tidigare filmer. Gus Van Sants debutfilm Mala Noche (1985, fotograf John J. Campbell) är svartvit och möjligen beror det på att han vill kunna göra en parafras på den berömda scenen i Den tredje mannen (The Third Man 1949, fotograf Robert Krasker) där Joseph Cotten får syn på Orson Welles i en mörklagd port som plötsligt lyses upp av ljus från ett fönster mittemot. Eller också var det för att det var populärt bland amerikansk independentfilm på den tiden, där Jim Jarmusch gick i bräschen med sina filmer Stranger Than Paradise (1984, fotograf Tom DiCillo) och Down By Law (1986, fotograf Robby Müller) som båda är utsökt fotograferade i svartvitt. Det svartvita blir som ett fashion statement och som ett uttryck för coolness. Walter Hill, som är en stor vän av film noir, Howard Hawks och äldre amerikansk film, lägger ofta in sekvenser i svartvitt i sina filmer, såsom Wild Bill (1995, ) och Iceman (Undisputed 2002, båda fotograferad av Lloyd Ahern, son till Lloyd Ahern). Att Woody Allen emellanåt filmar i svartvitt beror på att han vill återskapa en svunnen tid, eller filmstil, som i Stardust Memories (1985, fotograf Gordon Willis) Skuggor och dimma (Shadows and Fog 1991, fotogra Carlo Di Palma). I Allens Zelig (1984, fotograf Gordon Willis) har det svartvita delvis samma funktion som i Good Night, and Good Luck, fast här är det falska tv-inspelningar och journalfilmer, det är en mockumentär, och det faktum att den är i svartvitt gör den trovärdigare trots sitt uppenbart vanvettiga ämne.

Sen kan man förstås bland färgfilm och svartvit film, det gör Gus Van Sant i Mala Noche, där en sekvens är i färg. Det som är i färg är den film som huvudpersonerna spelar in på varandra. I Schindler's List använder Spielberg ett färginslag (utöver prolog och epilog som utspelas i nutid). Det är en liten flicka som vandrar runt i Krakows ghetto när det ödeläggs av nazisterna, och hennes kappa är rödfärgad. Lite senare ser vi henne ligga död, men kappan är fortfarande röd. Där blir färgen en förstärkning och en identifikation, för att konkretisera det massiva dödandet. Det är dessutom en illustration av huvudpersonen Oscar Schindlers (Liam Neeson) uppvaknande. Det blir en vändpunkt i hans liv och han börjar efter att sett flickan i den röda kappan aktivt försöka rädda judar undan koncentrationslägren. På sätt och vis återknyter det till stumfilmstraditionen då man kunde färga vissa föremål eller vissa effekter för förstärkta intrycket. Det är också ett grepp Hitchcock använder i Trollbunden (Spellbound 1945) som är svartvit men med en tonad färgeffekt i en av de sista scenerna, då en pistol avfyras. Tyvärr är det sällan en tonad version visas.

En av de mest spektakulära blandningarna av färg och svartvitt förekommer i Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1946, fotograf Jack Cardiff), Michael Powell och Emeric Pressburgers film om livet före, under och efter döden. Livet på jorden är där filmat i klara, vackra färger men livet efter döden, i himmelen, är helt i svartvitt. Så är det också i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz 1939, fotograf Harold Rosson), där Dorothys (Judy Garland) Kansas är i svartvitt, med en röd nyans och hennes drömland Oz är i de allra starkaste färger man kan tänka sig, Technicolor i dess renaste form. Skillnaden är att i Trollkarlen från Oz är det vardagen som är svartvit och drömmen som är i färg, i Störst är kärleken är det vardagen som är i färg, det utomjordsliga som är svartvitt.

--------------------------------------------------
*Att människor idag förknippar Andra världskriget med svartvitt märktes inte minst på hur uppmärksammad tv-serien med färgfilmsbilder från Andra världskriget blev som gick på TV4 för något år sedan.

Jag har tidigare skrivit om filmfotografer (här). Michael Powell och Emeric Pressburger har jag skrivit om exempelvis (här) här (här).

Tekniskt fel

På grund av tekniska problem blir det tyvärr inget nytt inlägg idag. Förhoppningsvis kommer det senare i veckan, kanske på torsdag.

Jag kan dock berätta att jag äntligen sett Juno (2007), som förvisso är tillrättalagd och aningen förljugen, men så förbannat söt att det är omöjligt att inte tycka om den. Musiken är perfekt, Ellen Page och Allison Janney är riktigt bra (och riktigt coola) och hela filmen är som en såpbubbla. Den har premiär 25 januari så gå och se den då!

2007

I Sverige var 2007 i sanning ett dramatiskt filmår och nästan enbart negativt. Astoria gick i konkurs, Sonet försvann in i SF:s garn och Ingmar Bergman dog. Samtidigt fortsatte Filmkrönikan på SVT att borra sig allt djupare in i pinsamhetens innersta väsen och Cinematekets visningar blev allt färre. Vad ska en stackars cineast ta sig till annat än beställa dvd:er från amazon?

Årets svenska filmer var inte heller någon särskilt charmerande samling, med ett gigantiskt undantag, Darling. Den är inte bara årets svenska film utan en av årets filmer över huvud taget. Roy Andersson kom också med en ny film, Du levande, men den var varken här eller där. Så här skrev jag när den kom: "Roy Andersson har spenderat de senaste åren med att finslipa sin konstnärliga gärning, och med tanke på hur mycket tid och energi han lagt ner på det hela, och på hur egensinnig han är, vill man gärna tycka att det är fantastiskt bra. Men det går inte. Efter ungefär två minuter kände jag bara en stor trötthet eftersom det kändes som om jag sett allt förut, alla vitsminkade ansikten, alla grådaskiga interiörer, och hört alla tonlösa röster och mässande predikningar. Roy Andersson känns för var film han gör som allt mer konservativ och avskärmad från omvärlden, och tycker tydligen fortfarande att det är väldigt provocerande att skildra överklass med nazistsymboler. Själv blir jag bara trött som sagt. Men ibland glimmar det till, och blir väldigt bra. Antingen för att en sketch är väldigt rolig, eller för att en scen, rent tekniskt, är fullkomligt magnifik. Här finns till exempel en scen där ett helt hus är som ett tåg, som åker genom staden och kommer till en station, där de boende i huset vinkas av av ett perrong full av människor, och när man tänker att Andersson och hans team byggt allting i en studio blir man matt av beundran, men samtidigt lite frustrerad över att all denna begåvning slösas bort, och inte utvecklas. Det är nästan som att Anderssons hjälte Goethe känns mer samtida. (Har biopremiär imorgon. Om ni undrar varför jag inte sagt något om filmens handling så är det för att sådan saknas.) /.../ Här kan du jämföra med DN:s recension och här med SvD:s recension. Johan Croneman i DN menar att det är bakvänt att säga att Roy Andersson bara upprepar sig, eftersom det gäller det mesta inom filmen, det mesta är upprepningar, medan Andersson är fullkomligt unik. Men i slutet av sin recension så säger Croneman exakt så här: "(ibland har man svårt att se det nya i en scen, "såg vi inte exakt detta för tio minuter sedan?")" och det gjorde vi, exakt. Vi har också sett exakt detta i oräkneliga reklamfilmer och Anderssons tidigare spelfilmer, med undantag av En kärlekshistoria (1969)."

Andra svenska filmer man helst glömmer bort är Hoppet, Ciao Bella!, Se upp för dårarna och Allt om min buske. Däremot är jag mer positiv till Linas kvällsbok och Underbar och älskad av alla så de förtjänar framgång på dvd också. Men några större kvaliteter besatt inte de heller. Så här skrev jag däremot om Darling: "Men allt är inte mörker. Darling finns också, och den är alldeles förträfflig. Snudd på en ren njutning. Den har en egen historia och blandar humor med sorg och förnedring på ett fint sätt. Visserligen är den schematisk och lättläst, men den är gjord med så mycket känsla och begåvning att det inte gör något. Nidbilderna av ungdomarna runt Stureplan kändes lite tröttsam, men den kvinnliga huvudpersonen Eva (Michelle Meadows) var annorlunda, och det förlät en hel del. Det är ganska modigt att göra en film om personer som är osympatiska, och mod är välkommet. Jag hoppas att den inte bara vinner priser utan också en stor publik. Den bästa svenska filmen på flera år är det, och låt oss hoppas att det trots allt är Darling som blir regeln filmåret 2007, och Allt om min buske som är undantaget." Tyvärr visade sig Darling vara undantaget.

Så de bästa filmerna kom som vanligt från utlandet och här är mina favoriter!

Alexandra från Ryssland

Michael Clayton från USA

The Walker från USA

Supersugen (Superbad) från USA

I'm a Cyborg but That's OK från Sydkorea

This is England från Storbritannien

Andra filmer värda att namnges var 4.30 från Singapore, Bluffen (The Hoax) från USA och 12.08, öster om Bukarest (A fost sau n-a fost?) från Rumänien.

Just Rumänien har ju varit en av årets trender och andra exempel därifrån är Herr Lazarescus död (Moartea domnului Lazarescu) och Guldpalmsvinnaren 4 månader, 3 veckor och två dagar (4 Luni, 3 saptamini, si 2 zile). En annan trend har varit fantasyfilmer, såsom Stardust och Guldkompassen (The Golden Compass, som det var en bra artikel om i decembernumret av The Atlantic). Å ena sidan råbarkad realism och grådaskig vardag, å andra sidan spektakulära äventyr med talande björnar, och om inte det visar på filmkonstens spännvidd så vet jag inte vad.

Nu sitter jag otåligt och väntar på kommande premiärer. Exempelvis No Country For Old Men bröderna Coens nya, som bygger på en roman av Cormac McCarthy och har svensk premiär i februari. Paul Thomas Andersons nya kommer snart också, There Will Be Blood. Filmen om Bob Dylan, I'm Not There, kommer också den i februari, liksom The Savages med Laura Linney och Philip Seymour Hoffman. Om Starting Out in the Evening, med Frank Langella som författare på ålders höst, får svensk premiär vet jag inte men jag hoppas det. Andra filmer jag är nyfiken på är Francis Ford Coppolas Youth Without Youth och Margot at the Wedding, Noah Baumbachs nya film. Som vanligt längtar jag till Michael Manns nya film, men den kommer nog inte förrän 2009 är jag rädd. Abolfazl Jalili, Patrice Leconte, Kim Ki-Duk, Claire Denis och Laetitia Masson däremot hoppas jag också få se filmer av. Nicole Holofcener och Catherine Keener håller på med en ny film som förhoppningsvis blir klar i år också. (Här och här har jag skrivit om Holofcener förut). Sen hoppas jag att Casey Affleck slår igenom ordentligt nu. Han spelar nu huvudrollen i Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford 2007) och i kommande Gone Baby Gone, regisserad av sin bror Ben. Tidigare har han exempelvis varit med i Ocean's 11, 12 och 13 och Gerry (2002) och jag gillar honom (och hans röst) och tycker han förtjänar fler och större roller.

Jag avslutar med att citera Manohla Dargis, som skrev i New York Times, med anledning av ovannämnda 4 månader, 3 veckor och 2 dagar att "this is one of those putatively dark, difficult movies that industry mouthpieces try to use as proof that critics are out of touch with the audience when it is actually the audience that is out of touch with good movies."

Trolltyg

Nästa måndag är det julafton och måndagen därpå är det nyårsafton så det här blir årets sista inlägg. Jag hade tänkt skriva en årskrönika men det är ju två veckor kvar och många filmer är fortfarande osedda så det får vänta till 2008. Då kommer också serien Filmens historia återkomma med förnyad kraft. Det finns säkert de som sitter och buttert undrar var den tog vägen men det är så mycket annat jag velat skriva om så jag hoppas ni har överseende med det.

I julklapp önskar jag mig som vanligt att man ska visa Trolltyg i tomteskogen (Gnomes 1980) men tyvärr är det inte så troligt. Minns ni den? En tecknad tv-film om bröllop bland en samling tomtar som dock urartar när en gäng korkade troll kommer för att klubba ner de små tomtarna. Den bygger på en holländska barnbok och brukade visas på SVT regelbundet men då det är strul med vem som har rättigheterna till den idag går det inte att visa den längre. Den finns förstås på youtube men det är inte riktigt samma sak. Fast vill man höra odödliga repliker som "Mamma, jag mejade ner en hel tomtearmé!" så är det tyvärr enda chansen.

Vad som dock visas på tv under julhelgen är Bad Santa (2003) som jag julklappstipsade om förra måndagen så var den slut i butiken är allt hopp inte ute. Visas juldagen på SVT2. Annat bra på tv under julhelgen är En studie i brott (Vertigo 1958) som jag skrev om i våras (här), Gigi (1958) av Vincente Minnelli, som jag skrivit om flera gånger (här och här bland annat), och Kan du vissla Johanna? (1994), som jag inte skrivit om förut men som är bra ändå.

Det är tyvärr allt jag hinner skriva idag, men det blir mer nästa år. God jul och Gott nytt år och glöm inte bort att Flicka och hyacinter (1950) släpps på dvd i slutet av veckan. Köp den!

julklappstips

Bara två veckor till julafton och det är meningen att man ska köpa en massa saker i julklapp, trots att de flesta redan har allt de behöver och mer där till. Men om du nu nödvändigt måste ge bort något för att inte göra de redan ansträngda familjerelationerna än mer ansträngda tänkte jag idag tipsa om filmer som kan vara bra julklappar.

I sin blogg frågade sig Jonas Thente varför, med tanke på att det finns sex miljarder människor på jorden, han skulle ”ödsla tid på att prata med folk som inte älskar Blade Runner?” Det är en befogad fråga. En annan befogad fråga är hur många gånger Ridley Scott ska redigera om sin film innan han är nöjd. En director’s cut-version kom 1992, vid filmens tio års jubileum, men nu har han fixat lite mer med den och släppt Blade Runner – The Final Cut, 25 år efter den kom på bio för första gången. Jag förmodar att jag får se om den, jag har ju sett de tidigare, och jag tycker att det är en bra julklapp också. Dels till obildade tonåringar som tror att filmhistorien började med Spider-Man (2002), dels till vänner av design, mode, fotokonst, estetik och musik som vill se en av källorna till så mycket av 80- och 90-talets look. Sen är den också en lämplig present till alla som gillar Harrison Ford, science fiction, Ridley Scott eller bra film. Men köp den till någon som har en bra tv, det är inte en film man vill se på sin mobil.

När vi ändå pratar science fiction så är Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind 1977) värd att slås in och ges bort. Den fyller 30 år och känns betydligt äldre än Blade Runner, men det är en varm film, fylld av medelklassångest och färgsprakande specialeffekter, och med François Truffaut i en ledande roll.

Kanske en julfilm kunde vara passande och ingen film förmedlar den där speciella stämningen som ju är julen i ett nötskal som Bad Santa (2003). Billy Bon Thornton spelar en försupen varuhustomte som, iförd tomtekostym, blir trakasserad av en pojke som frågar ”Are you santa?”. ”No, I wear this costume as a fashion statement.” väser han som svar. Det är en väldigt rå och elak film som kanske kräver en viss typ av humor, men det krävs en viss typ av humor för att ta sig genom julen också så våga chansa.

Det är visserligen barn med i Bad Santa men det är knappast någon barnfilm. Det är däremot Hitta Nemo (Finding Nemo 2003) och den passar för resten av familjen också. När det känns kallt och blåsigt ute kan det vara skönt med lite australiensisk sol och hippiesköldpaddor. En riktigt skön och spännande film som förmodligen kommer försvinna från marknaden snart så passa på innan det är försent.

En fransk animerad tv-serie som berättar om världens historia, kan det vara något? Det heter Det var en gång – tidernas äventyr och är från 1976. I 24 avsnitt får vi lära oss om mänsklighetens utveckling från jordens skapelse till förra sekelskiftet. Den gick på SVT på tiden det begav sig och jag är synnerligen sugen på att se om den i vuxet tillstånd.

Boxar är bra julklappar och den som är intresserad av stumfilm och den svenska filmhistorien, eller inte orkar lösa Selma Lagerlöfs romaner utan hellre vill se dem uppspelade för sig har det alldeles alldeles nyligen släppts en box med sex svenska stumfilmer. Den heter Svenska stumfilmsklassiker och innehåller Lagerlöf-filmatiseringarna Herr Arnes pengar (1919), Körkarlen (1921) och Gösta Berlings saga (1924) samt Terje Vigen (1917), Erotikon (1920) och Häxan (1922). Det är gräddan av det svenska stumfilmsundret och bjuder på mästerlig regi av Victor Sjöström och Mauritz Stiller, magnifika scenerier och hårda moraliteter. Erotikon är dock en spirituell salongskomedi som inspirerat Ernst Lubitsch och Häxan, gjord av dansken Benjamin Christensen, är en märklig ”dokumentär” om häxor och övernaturliga ting under historien.

En annan box är en samling med tre av Akira Kurosawas bästa filmer, De sju samurajerna (Shichinin no samurai 1953), Den vilda flykten (Kakushi-toride no san-akunin 1958) och Yojimbo – livvakten (Yojimbo 1960). De är några av de mest inflytelserika och halsbrytande filmer som gjorts, fulla av passioner och iscensatta med en poetisk kraft som är bedövande. Särskilt De sju samurajerna och Yojimbo är tunga och självklara i varje cineasts hem. Toshiro Mifune i Yojimbo är den coolaste rollfiguren ever.

Möjligen i konkurrens med någon av Steve McQueens rollfigurer. Jag kan inte förstå att jag inte skrivit ett inlägg om Steve McQueen än, men det kommer, det kommer. Till dess så föreslår jag en paket med några av hans filmer. De bästa är nog de han gjorde med Sam Peckinpah 1972, Getaway och Junior Bonner och i alla fall Getaway finns på svensk dvd. Junior Bonner finns utgiven i USA så beställ idag så hinner den kanske komma fram i tid. Den är underbar, men, som sagt, mer om den i kommande inlägg. En bra McQueen-film är förstås Bullitt (1968). Om man vill se honom i en annan miljö än amerikansk storstad kan man se honom som kolonial soldat på kanonbåten San Pablo som kryssar uppför en kinesisk flod på 1920-talet. Den finns nu utgiven med sin originaltitel Sand Pebbles (1966) och den är riktigt bra den också. Liksom Ett helvete för hjältar (Hell Is For Heroes 1962) som jag tror utgått i Sverige men som finns utomlands, som Storbritannien.

De 400 slagen (Les quatre cents coups 1959) och Till sista andetaget (A bout de souffle 1960) är två nyckelfilmer inom den europeiska filmen och de finns nu i svenska utgåvor och är naturligtvis välkomna julklappar åt frankofiler, cineaster, mods och fashionistas eller för den som någon gång kedjerökt Gauloises och läste Sartre. Hur som helst kan det inte gå fel.

Med anledning av förra veckans inlägg om brittisk 40-tals film måste jag förstås tipsa om den vackraste och mest gripande kärleks- och otrohetshistoria någonsin, Kort möte (Brief Encounter 1945). Celia Johnson, Trevor Howard och ett kafé på en järnvägsstation. Kanske inte det rätta för att lätta upp julstämningen men man måste ha sett Celia Johnsons rollprestation innan man dör. Så är det bara.

Brittiskt 40-tal

För en femton år sedan ungefär när kabeltv var något nytt i Sverige brukade TV3 visa matinéfilmer var och varannan dag och tydligen hade man köpt in något paket med brittiska 40-tals och 50-tals filmer för det var vad man visade. Jag såg de flesta av dem vecka efter vecka och även om jag föredrog moderna actionfilmer så tjusades jag av dem. Sen i mer vuxen ålder såg jag dem igen, nu med helt andra ögon, och blev alldeles förbluffad. Om jag måste välja en specifik period i filmhistorien som är något alldeles extra så blir det just den brittiska 40-tals filmen. Flera gynnsamma faktorer samspelade då och resultatet blev en explosion av talang och kreativitet som inte på långa vägar fått tillräckligt med uppmärksamhet. När man pratar om brittisk film pratar man främst om diskbänksrealismen och "arga unga män" mellan 1957 och 1964 ungefär, men då var ju guldåldern sedan länge över.

Det brittiska filmen fick ett rejält uppsving på 1930-talet, bland annat tack vare regissörer som Alfred Hitchcock, Anthony Asquith, Victor Saville och Carol Reed och producenterna Alexander Korda och Michael Balcon. 30-talet var också då John Grierson gick i spetsen för en dokumentärfilmsrevolution. En anledning till uppsvinget var the Quota Act från 1927 som stipulerade att distributörerna var tvungna att distribuera en viss procent inhemska filmer och att biografägarna också var tvungna att visa en viss procent. Procentsatsen ändrades från år till år. Men allt detta var bara en förövning för vad som komma skulle.

Boomen på 30-talet slutade i en kris 1937, då bland annat den kritiserade Quota Act skulle omförhandlas. Publiksiffrorna sjönk kraftigt och Alexander Korda var en av de producenter som drabbades hårt. Han flyttade till Hollywood och två år senare flyttade Hitchcock efter. Men då hade man gjort en ny, bättre Quota Act och hade publiken börjat komma tillbaka till biograferna. Dessutom hade en ny aktör klivit in, J. Arthur Rank. Han tog bland annat över Kordas filmstudios och ägde snart produktionsbolag, distributörer och biografer, så kallad vertikal integration. Han var förmodligen den mäktigaste mannen i brittisk 40-tals film och hans ambition var att låta filmskaparna göra sina egna filmer, utan påverkan utifrån. Eftersom han inte ansåg sig kunna något om film så gav han regissörerna så mycket pengar de begärde och lät dem sedan spendera dem fritt.

Bland de som fick del av Ranks pengar märks David Lean och Michael Powell och Emeric Pressburger och det var också de som gjorde de bästa filmerna under 40-talet. David Lean regisserade bland annat Havet är vårt öde (In Which We Serve 1942, med Noel Coward), Kort möte (Brief Encounter 1945), Lysande utsikter (Great Expectations 1946) och Oliver Twist (1948). Powell och Pressburger gjorde bland annat 49:e breddgraden / Flykten (49th Parallel 1941), Det började i Berlin…. (The Life and Death of Colonel Blimp 1943), Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1945) och Det hände i Skottland (I Know Where I’m Going 1945). David Lean har sagt att den totala konstnärliga frihet han hade då förmodligen är unik i filmhistorien. Han kunde göra precis vad han ville och det är kanske en av förklaringarna till den unika samling av mästerverk som gjordes på de brittiska öarna under några få år.

Flera av titlarna ovan pekar på en annan viktig faktor under 40-talet. Andra världskriget. Både J. Arthur Rank och premiärminister Winston Churchill insåg vikten av att använda filmkonsten för att propagera för den brittiska saken, för demokrati, för antinazism och för att hålla folkets moral och stridsvilja i topp. Filmer som Havet är vårt öde eller Carol Reeds Ödets män (The Way Ahead 1943) är två exempel, den ena för flottan och den andra för armén, av hur man på ett nedtonat och värdigt sätt, med visuell briljans och värme, kunde göra propagandafilmer som värnade om det brittiska utan att för den sakens skull demonisera fienden. Det var också filmer som visade på det tydliga klassamhället och hur kriget både underströk och suddade ut klassgränserna. I Havet är vårt öde visas tre olika öden ur tre olika klasser på tre olika nivåer inom den militära hierarkin, en hierarki som det hålls benhårt på ombord på jagaren, men som däremot i livbåten, där alla till slut hamnar, blir överspelad. I Ödets män är budskapet att i armén förlorar klasstillhörigheten sin betydelse och gemenskap och förbrödring blir resultatet.

Powell och Pressburgers egensinniga filmer hade även de ofta ett propagandistiskt syfte, men då filmerna var udda och dels innehöll positiva porträtt av enskilda tyskar så var Churchill ganska missnöjd med dem, och ville till och med stoppa visningar av Det började i Berlin…..

Bland andra mästerverk från tiden märks kanske framför allt Carol Reeds svit med tragiska thrillers, som inleddes med En natt att leva (Odd Man Out 1947), fortsatte med Ögonvittnet (The Fallen Idol 1948) och kulminerade med Den tredje mannen (The Third Man 1949). En annan begåvning var skådespelaren Laurence Olivier som regidebuterade 1945. Då kom hans Henrik V (Henry V), som han följde upp med Hamlet (1948). Dessutom frodades en rad filmskapare som är i princip okända idag men som presterade storverk, däribland Robert Hamer som bland annat regisserade den svarta komedin Sju hertigar (Kind Hearts and Coronets 1949) och framförallt Drama i East End (It Always Rains on Sunday 1947), en film noir inspirerad thriller. En annan udda fågel var Alberto Cavalcanti som kom från Brasilien till Storbritannien, via Frankrike, på 30-talet för att göra dokumentärfilm men som också gjorde den otäcka Stormpatrullen (Went the Day Well? 1942), om hur en tysk bataljon isolerar en engelsk by, och en film om den engelska Radio Music Hall-världen på 1800-talet, Champagne Charlie (1944), som är mycket underhållande. Nämnas bör också tvillingarna Boulting, John och Roy, som skrev och regisserade flera fina filmer tillsammans och radarparet Sidney Gilliat och Frank Launder, som bland annat skrev manus till Hitchcocks En dam försvinner (The Lady Vanishes 1938) innan de på 40-talet också började regissera sina manus.

Det var förstås inte bara filmregissörer som låg bakom den brittiska filmundret. Författaren Graham Greene var också betydelsefull, särskilt för sitt samarbete med Carol Reed. En annan författare att nämna är George Bernard Shaw som var mycket intresserad av filmkonsten och medverkade till att flera av hans pjäser, som Pymalion och Major Barbara, blev film. Fotografer som Robert Krasker och Jack Cardiff måste nämnas liksom ett pärlband av magnifika skådespelare som Trevor Howard, Wendy Hiller, John Mills, Moira Shearer, Roger Livesey, Michael Redgrave, Deborah Kerr, Alec Guinness, Stanley Holloway, Rex Harrison, Margaret Rutherford, Joyce Carey och, störst av dem alla, Celia Johnson.

Mot slutet av 40-talet var det ny kris i den brittiska filmindustrin och den här gången var det Rank som drabbades. Däremot kom Korda tillbaka och producerade bland annat Den tredje mannen. David Lean fortsatte sin bländande karriär på 50-talet, men Powell och Pressburger, Hamer, Olivier och i viss mån Reed tappade alla stinget. Cavalcanti återvände till Brasilien. Istället kom en ny era, ledd av Michael Balcons Ealing-studios som blev mest känd för sina syrliga komedier inspelade i Londons ruiner, ofta med Alec Guinness i en ledande roll och med manus av geniet T.E.B. Clarke. Ealings vinnande koncept hade redan inletts i slutet av 40-talet, men exploderade i början av 50-talet. Bland titlarna från 40-talet märks Joe och gänget (Hue and Cry 1947) och Biljett till Burgund (Passport to Pimlico 1949).

En av de mer märkliga filmer som producerades under den här tiden var också det en Ealing-film, Skuggor i natten (Dead of Night 1945). Det är en skräckfilm bestående av flera episoder, alla regisserade av olika regissörer. Robert Hamer är en av dem, Cavalcanti en annan. Charles Crichton och Basil Dearden är de andra. Speciellt Cavalcantis episod, The Ventriloguist’s Dummy, där Michael Redgrave spelar en buktalare vars liv tas över av hans docka, är riktigt otäck. Det är en film där fantasin inte har några gränser, som tänjer på mediets gränser och på det viset sammanfattar den mycket av vad som utmärker så många av de ovan nämnda filmerna. Den brittiska 40-talsfilmen förde kameraarbete, berättarstruktur, skådespeleri och emotionellt djup till nya höjder och uppfinningsrikedomen var enorm. Man fick obegränsat med resurser men man använde dem inte för att tillfredsställa sina egon utan för att göra den bästa tänkbara filmen. Och det lyckades man med.

----------------
Här kan man läsa mer vad jag skrivit om Det hände i Skottland, en av höjdpunkterna från det brittiska 40-talet.

Stockholm filmfestival 2007 (2)

Av någon outgrundlig anledning så hade filmfestivalen anlitat Alexandra Pascalidou att hålla i ett face-to-face i fredags. Jag väntar fortfarande på att få se henne komma till sin rätt men än har det inte hänt. Stackars regissör.

Regissören var Kim Tai-Sik och hans film var Driving With My Wife's Lover (2006). Den var till skillnad från face-to-facet bra. Två män åker taxi mellan Seoul och Naksan, den ena är taxichauffören, den andra är mannen till den kvinna taxichauffören har en affär med. Det vet taxichauffören inget om, och mannen säger inget, utan istället blir de vänner under den långa resan. Det var en riktig road-movie, och en kompisfilm, fast på koreansk vis. Den hade en skön humor och vissa absurda inslag, som en lavin av vattenmeloner, som gav filmen en mjukare framtoning trots att den egentligen var ganska bitter. De två männen var varandras motsatser, den ena introvert och oförmögen att agera, den andra utåtagerande men opålitlig och flyktig, och de kompletterade varandra bra på det viset, och de var båda otillfredsställda och vilsna. Kim Tai-Sik var däremot inte vilsen. Det här var hans debut men han behärskade både det emotionella och det visuella och filmen hade ett driv och en självständighet som var mycket tilltalande.

I'm a Cyborg But That's OK (2006) var alldeles förtjusande och hade nog årets allra gulligaste kärlekshistoria. På ett mentalsjukhus (säger man så nu för tiden) träffas en kvinna som tror att hon är en cyborg och en man som är kleptoman. Han är blyg och sårbar, hon vägrar att äta för hon behöver bara elektricitet, och de finner varandra bland all galenskap. Att hon inte äter gör förstås att hon bara blir svagare och svagare och han försöker på olika sätt få henne att äta. Till slut kommer han på den geniala lösningen och de scenerna var så rörande att vem som helst skulle fått en klump i halsen. I'm a Cyborg... är en av de mest fantasifulla och sprudlande filmer jag sett på väldigt länge och den var en ren njutning. Den påminde om Michel Gondrys filmer, men med betydligt mer ultravåld. Visserligen bara våldsfantasier, men ändå. Kanske man kan säga att filmen var en blandning av Gondry och Sam Peckinpah. Eller också räcker det att säga att det var en film av Park Chan-wook. Den kändes ibland som en saga, en saga för det tjugoförsta århundradet, och är ett av många bevis på att Korea kanske är det mest vitala och spännande filmlandet just nu.

Överraskningsfilmen i söndags var Delirious (2006) och det bästa med den var att den visades i Park, min favoritbiograf i Stockholm. Med det vill jag inte säga att det var en dålig film, bara att det är en ljuvlig biograf. Filmen handlade om den hemlöse Toby (Michael Pitt) som får jobb som assistent åt paparazzifotografen Les (Steve Buscemi). Den han försöker få en bild på är den unga superstjärnan K'Harma Leeds (Alison Lohman), men vad som händer är att hon och Toby förälskar sig i varandra. Ni kan säkert räkna ut att det blir komplikationer. Det var en lagom udda independentfilm, gjord med ett varmt hjärta och gott humör. Jag hade en gång för flera år sedan ett Tom DiCillo-retrospektiv för mig själv, vilket gick ganska fort, så det var roligt att se något nytt från honom. Delirious blir knappast en klassiker som Tystnad tagning (Living in Oblivion 1995), men den var trivsam och lite rörande och jag upptäckte idag att jag redan gjort några av filmens repliker till mina egna. Nu vill jag se om The Real Blonde (1997), för det var den jag tyckte bäst om när jag hade mitt retrospektiv. Äsch, jag får nog se om Tystnad tagning också. Let's go where the lights are green! Tidsfällan (Box of Moonlight 1996) känner jag inget behov av att se om dock.

Jag upptäckte precis att Alexandra (som jag hyllade i min förra festivalrapport) inte vann ett enda pris på festivalen. Jag är upprörd, sårad och ledsen! Jag får instifta ett eget pris, det är uppenbart.

Stockholm filmfestival 2007 (1)

Jag brukar reta mig på att festivalen ofta verkar ha som sitt främsta syfte att på ett lite tröttsamt och omoget sätt försöka vara provocerande. Men i år känns festivalen mer avslappnad. Men i övrigt är allt sig likt med förvirrade volontärer och diffusa tekniska missöden, två faktorer som kan vara irriterande men samtidigt bidrar till festivalkänslan och skapar viss trivsel. Filmfestivalens webbplats skapar dock ingen trivsel. Jag har försökt köpa biljetter där och det har varit en hel del strul, exempelvis har den ibland lagt på en film när den räknat ihop slutsumman så det har blivit 60kr för mycket. Synnerligen opraktisk funktion.

Fyra filmer har jag hunnit med hittills.

Australiensiska Clubland, regisserad av Cherie Nowlan, handlade om en engelsk ståuppkomiker som flyttat till Sydney och nu bor i förorten med två söner. Hon jobbar i ett storkök på dagarna och uppträder på kvällarna utan någon större framgång. Brenda Blethyn spelar henne, fullkomligt hänsynslöst. Hon är självupptagen, gråtmild, vulgär och småaktig, men samtidigt envis och hängiven. Filmens andra huvudperson är hennes ena son som kör budbil och förälskar sig i en tjej. Deras relation är inte helt okomplicerad då sonen är sexuellt hämmad, vilket inte är att förvånas över med en sådan mamma.

Jag är svag för den här typen av bakomkulisserna skildringar från de mindre glamorösa delarna av show business och det var inte bara Brenda Blethyn som spelade bra. Men mot slutet blev filmen lite för uppenbar, manuskonstruktioner lyste igenom. Men som en skildring av en hårt arbetande och utsatt ensamstående moder som får vara osympatisk var den lyckad och välkommen.

Spielberg on Spielberg var en intervjufilm där Steven Spielberg berättade om sin filmkarriär. Det var nästan uteslutande om filmerna och hur de kom till och väldigt lite om hans liv bortom inspelningen. Det var synd för de var de bitarna som var bäst, som när han berättade hur han som barn i stort sett levde i Universal studios anläggning en hel sommar. En annan rolig sak var att man fick se klipp från hans filmer han gjorde som tonåring med sina vänner i rollerna. Det var samma ämnen och stil som han fortsatt med sedan dess. Han berättade också att han spelade in Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan 1998) i kronologisk ordning, så att den första scenen i filmen var den som spelades in först fram till slutscenen, och att han improviserade sig fram under filmens gång och inte själv alltid visste vad som skulle hända. Han menade också att E.T. (1982) handlade om "the alien and the alienated", vilket jag tycker var välfunnet. Men den största behållningen av dokumentären var nog att den visade hur mycket av Spielberg själv som finns i filmerna. Som så många gör han filmer om sig själv för sig själv.

Breath är Kim Ki-Duks senaste film och allt var sig likt. Fåordigt, tragiskt och halvt surrealistiskt med en udda kärleksrelation i centrum. En kvinna tröttnar på sin otrogne man och åker till ett fängelse för att hälsa på en suicidal fånge dömd till döden för mord på sin hustru och två barn. Mellan den svikna hemmafrun och fången uppstår direkt kontakt och de blir närmast besatta av varandra. Det leder till konflikter mellan fången och hans cellkamrater och mellan hemmafrun och hennes man. Jag har än så länge bara sett fem av Kims fjorton filmer, men av dem tycker jag nog bäst om den här och jag längtar till nästa.

Men bäst av de fyra festivalfilmer jag sett hittills, ja, den bästa filmen jag sett på bio på flera år, är Aleksander Sokurovs magnifika Alexandra. Sokurov är inte precis den som upprepar sig från film till film, ingen är den andra lik, och hittills har jag tyckt bäst om Solförmörkelsens dagar (Dni zatmenija 1987). Men Alexandra var så fantastisk att jag inte riktigt kan prata om den på ett sansat vis. I sin stil för den tankarna snarare till iransk film än Sokurovs tidigare filmer, exempelvis Delbaran (2001) eller vissa av Abbas Kiarostamis filmer. I alla fall är nog Alexandra det bästa jag sett sen jag såg Delbaran. Alexandra handlar om en mormor (eller farmor) som åker till en militärförläggning i Tjetjenien för att hälsa på sitt barnbarn som är officer där. Hon bara vandrar runt där och pratar med honom och andra soldater och blir vän med en tjetjensk kvinna. Det sägs inte mycket i ord och det händer inte mycket men hennes både barska ton och naiva inställning är underbar och med sina frågor till alla hon möter, och de svar hon får, får man en känsla för soldaterna, tjetjenerna, Ryssland och Tjetjenien. Dessutom är det en film om ensamhet, om att åldras och om vänskap. Den är rolig, upprörande och djupt gripande. Den kan jag leva på länge.

Lasse Hallström på dvd

Tidsbrist gör att det bara blir ett kort inlägg idag, men det är bättre än inget.

Just nu går på biograferna Bluffen (The Hoax 2006), där Richard Gere spelar Clifford Irving, mannen som skrev en bok baserad på intervjuer han påstod sig ha gjort med Howard Hughes, trots att han aldrig träffat Hughes. Det är Lasse Hallströms senaste film och det är också hans bästa film sedan Once Around - mannen som inte passade in (1991). Det är en riktigt skälmhistoria med skönt 70-tals stuk som är både fascinerande och medryckande. Att Hallström lyckats så bra med en film som utspelas på 70-talet kanske beror på att det var då han själv började göra film. Debuten kom 1973 med tv-filmen Ska vi gå hem till dej eller till mej eller var och en hem till sitt som han skrev och regisserade och han följde upp den med En kille och en tjej (1975) som Hallström skrev tillsammans med Brasse Brännström. Brasse spelar också killen och Mariann Rudberg spelar tjejen. Det är kort sagt en alldeles underbar film som jag kan se hur många gånger som helst och den är en av den svenska filmkonstens absoluta höjdpunkter. Det har länge smärtat mig att den inte finns tillgänglig så min oförställda glädje är naturligtvis monumental den här vecka då den äntligen kommer på dvd, i en Lasse Hallström-box om tre filmer. Han och Brasse har skrivit manus till alla tre och de andra två heter Jag är med barn (1979) och Två killar och en tjej (1983). Tillsammans bildar de en trilogi om förvirrad manlighet i folkhems-Sverige och de står sig utmärkt i konkurrens med förebilder som Milos Forman och Woody Allen. Men bäst är En kille och en tjej. Den är så varm och hjärtlig och fångar mänskligt beteende så insiktsfullt och precist att man blir lycklig bara av att tänka på den. Den har en spontanitet och enkelhet som de andra två saknar, de är mer avancerade, och något har då gått förlorat, något unikt. Lasse Hallström har ett härligt skratt som han ofta bjuder på när han blir intervjuad och hela filmen En kille och en tjej är som det där skrattet och därför känns det också som om det är den film som ligger Hallström närmast. Jag kan i alla fall inte skilja dem åt. Lova att ni hyr eller köper den redan till helgen!

----------------------------------------------------
Jag kan också tipsa om Orson Welles film B som i bluff (F For Fake 1974), en fantastisk dokumentär om Clifford Irving, konstförfalskaren Elmyr de Hory och Welles själv. Det kan vara Welles bästa film och den finns på dvd i USA och England.
Ett annat tips är Jonathan Demmes film Melvin och Howard (Melvin and Howard 1980). Även det en alldeles underbar film, garanterat Demmes bästa, om Melvin Dummar, som väl får karakteriseras som trailer-trash, och som får ärva pengar efter Howard Hughes eftersom han en gång hjälpte Hughes i öknen utanför Las Vegas. Är det en sann historia? Spelar den någon roll? Den finns i alla fall på dvd i USA.
Här finns några recensioner på Bluffen: SvD, DN, New York Times, Salon.com

Filmkonstens historia (3)

I förra kapitlet om Filmkonstens historia (här) berättade jag om hur utvecklingen gick från stillbilder till rörliga bilder och hur en växande medelklass och även arbetarklass tog till sig filmen som en ny, spännande underhållningsform, men att filmen fortfarande var outvecklad och primitiv. Den behövde utvecklas och en som bidrog till utveckling var Georges Méliès.

Méliès (född 1861) kom från en förmögen släkt och hans pappa var skotillverkare. Pappan ville helst att sonen också gav sig in i affärsvärlden, men den unge Georges hade en annan passion, nämligen konst. Han både målade och skulpterade, och var intresserad av magi. Istället för att studera till ekonom läste han på konstskolor, och när en teater i Paris såldes till högstbjudande såg Méliès sin chans att få en egen scen att arbeta ifrån. Han köpte teatern och började ge föreställningar, där han arbetade mycket med ljuseffekter för att skapa stämningar och magi. Efter att ha sett bröderna Lumières filmföreställningar blev han naturligtvis tjusad av de rörliga bilderna och han köpte sig en kamera. Någon projektor fick han inte köpa så han byggde sig en istället. Hans första filmer var i samma stil som de övriga på repertoaren, entagningsfilmer från verkligheten. Det förändrades när hans kamera en dag hängde sig mitt under en inspelning. Han fick igång den igen efter en liten stund och när han sen tittade på det han filmat såg han plötsligt helt nya möjligheter med kameran. Det hade blivit ett klipp i filmen så att även om den fortfarande filmade samma plats hade det skett ett hopp i tiden och saker och ting förändrats, fast rummet var det samma. Han visste inte om det men filmhistoriens första jump-cut, ett berättargrepp som drygt 60 år senare skulle göra Jean-Luc Godard världsberömd, hade sett dagens ljus.

Méliès började nu göra alltmer experimentiella filmer. Bara 1896 gjorde han runt 80 stycken. Året därpå byggde han sig en studio också, Europas första filmstudio. Hans filmer blev längre och mer påkostade, en film från 1900 om Jeanne d’Arc hade 500 statister och innehöll 20 scener. Han spelade också in en film om kapten Dreyfus, en fransk/judisk officer som oskyldigt dömdes till livstids fängelse i en av dåtidens mest uppmärksammade rättsskandaler. Liksom Émile Zola året innan så gick Méliès till Dreyfus försvar.

Méliès gjorde film fram till 1912, men under sina sista tio år som filmskapare såg han hur intresset för hans filmer tynade bort, parallellt med hans förmögenhet. Han tvingades sälja sin utrustning och sin teater. 1926 gifte han sig med leksaksaffärsföreståndaren Jeanne d’Alcy och tillsammans drev de butiken fram till Méliès död 1938.

Sin kanske mest berömda film gjorde Méliès 1902, Resan till månen (Le voyage dans la lune). Den visas ibland på Cinematek och muséer och är mer än bara en fotnot i filmhistorien. Fantasifullheten är överväldigande och experimentlustan likaså. Den kan föra tankarna till såväl Walt Disney som Terry Gilliam. Men att se den parallellt med Lumières Arbetarna lämnar fabriken är också tankeväckande, för Méliès film är otvetydigt föråldrad och aningen grotesk, medan Lumières är i princip tidlös. Filmhistorien har varit ett kamp mellan realismen och fantasin, mellan betraktande och deltagande och frågan ställs ofta: ska filmen var ett fönster mot verkligheten eller ska filmen skapa sina egna världar? Egentligen finns det rum för båda två, ibland går de hand i hand, ibland står de mot varandra, här kan det räcka med att konstatera att redan från början så gick filmkonsten åt två håll. Fast det kan diskuteras hurvida filmen verkligen börjat formas av konstnärer än, eller om det fortfarande bara var leklusten och uppfinningsrikedomen som var Méliès drivkraft. Hur som helst så finns det något självklart i de faktum att han slutade sina dagar i en leksaksaffär.

Méliès grundade alltså sitt eget produktionsbolag och vid ungefär samma tid i Frankrike grundades också de två stora tongivande bolagen Pathé och Gaumont. Det var på Gaumont som Alice Guy började sin karriär. Guy, som brukar anses vara världens första kvinnliga filmregissör, föddes 1873 och började jobba som sekreterare på Gaumont. När Gaumont började producera egna filmer fick hon chansen att regissera själv och det gjorde hon bättre än de flesta och hon utsåg till artistisk ledare för all filmproduktion på Gaumont. 1907 gifte hon sig med en engelsman och tillsammans flyttade de till USA där Guy-Blaché, som hon hette efter giftermålet, grundade en egen filmstudio, Solax. Hon var framgångsrik under flera år men 1922 återvände hon till Frankrike och gjorde inga fler filmer.

Hittills har det mest handlat om Frankrike, men i nästa kapitel kommer Storbritannien och USA i fokus och det kommer bland annat handla om westernfilmer och bolagskonflikter, dokumentärfilmer och Brightonskolan.

Första kapitlet finns här.

Andra kapitlet finns här

Saker jag har sett (14)

Den här veckan bjuder jag på följande titlar: Repulsion, Sommarens dårskap, Tillsammans är man mindre ensam, The Brave One och Elizabeth - the Golden Age.

Om man lite kortfattat vill beskriva vad en film av Roman Polanski handlar om kan man säga att den handlar om en eller flera människor som befinner sig avskurna från omvärlden och i stark emotionell stress. Det kan vara tre människor på en liten båt i Kniven i vattnet (Now w wodzie 1962), det kan vara tre människor i ett hus omgivna av högt tidvatten i Cul-de-sac (1966, även känd som Djävulsk gisslan), det kan vara en ensam man i en stad han inte känner där man pratar ett språk han inte förstår i Frantic (1988), det kan vara en man och en kvinna i en liten stuga på landet i Döden och flickan (Death and the Maiden 1994), det kan vara en judisk man som försöker överleva i ett av nazisterna ockuperat Polen i Pianisten (The Pianist 2002). Eller, som i fallet Repulsion (1965), en kvinna i en lägenhet. Av någon anledning har det aldrig blivit av att jag sett den, förrän nu, sent en kulen kväll.

Catherine Deneuve spelar Carole Ledoux, en belgisk kvinna som bor med sin syster i London. Hon är skör och psykiskt instabil och när hennes syster åker iväg på en kort semester med sin älskare faller Carole allt djupare ner i galenskap. Hon barrikaderar sig i lägenheten och drabbas av svåra hallucinationer. Väggarna spricker sönder, armar tränger in i lägenheten och griper efter henne, det ligger främmande män i hennes säng och våldtar henne och på en tallrik ligger en hare och ruttnar. Till slut förlorar hon alla begrepp om vad som är verklighet och mardröm och åskådaren likaså. Det är en obehaglig och skrämmande film och det är samtidigt en otroligt bra film. Den är inspelad i en rak, dokumentär stil, med rörlig handkamera och känns väldigt tidstypiskt i sin swinging London stil med en släng av diskbänksrealism. Kontrasterna mellan den småskitiga vardagen och hennes sexuella neuroser och hallucinationer ger ett omtumlande resultat och Catherine Deneuve är trovärdig och otäck i sin rollprestation. Det är en film om ensamhet och alienation och om svårigheten att vara en ung oskuldsfull flicka i en värld full av rovdjursaktiga män. (finns på dvd)

En annan film om en ensam kvinna är Sommarens dårskap (Summer Madness / Summertime 1955). Katherine Hepburn spelar Jane Hudson, en medelålders amerikansk kvinna, man- och barnlös, som reser runt i Europa på semester. Under förtexterna får vi följa hennes resa och när förtexterna är slut har hon kommit till sitt slutmål, Venedig. Hon är glad och exalterad och filmar allt och alla med sin filmkamera, men när kvällen kommer blir det uppenbart att hennes hurtiga yttre bara är en fasad och att hon i själva verket är djupt olycklig och förtvivlad. Hon är ensam, ensam som man bara kan vara när man är långt hemifrån i ett land vars språk man inte förstår. Hon är dessutom medveten om att hon blivit gammal, nästan 50, och att det nog är för sent att bilda familj. Hon får hela tiden kämpa för att inte hennes tårar ska avslöja för omgivningen hur hon egentligen mår. Hepburn är fantastisk i huvudrollen från början till slut och det är omöjligt att inte tjusas, förföras, röras och imponeras av henne. Filmens andra huvudroll spelas av Venedig. Hela filmen är inspelad på plats och även här är det omöjligt att inte tjusas, förföras, röras och imponeras. Jag har varit i Venedig flera gånger men trots det blev jag överväldigad av bilderna. Jag har sett filmen förut men nu såg jag den på bio för första gången och det var som att komma till Venedig för första gången också. Sen är filmen också intressant för det är regissör David Leans första film utanför England (dock inte hans första färgfilm som ibland sagts) och det finns nog en del av Lean i Jane Hudson, även om Lean inte var ensam på samma vis som Jane. Större delen av filmen är det varken dialog eller musik utan det är bara Hudson/Hepburn/Lean som vandrar omkring och lyssnar, luktar, smakar och tittar på staden. (finns på dvd i USA och England)

Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c'est tout 2007) är exakt lika lång som Sommarens dårskap men så kändes det inte. Jag vet inte riktigt vad det var men den kändes som en evighet, trots sina dryga 90 minuter. Den var gullig och charmig men torftigt filmad och ganska enkelspårig och hade det inte varit för att det var kallt i biosalongen och jag och min biodejt kurade ihop oss under min jacka så hade jag nog inte orkat sitta kvar. Jag tror att det största problemet var att jag inte brydde mig om någon i filmen, trots en rad charmerande skådespelare. (går på bio nu)

I The Brave One eller The Stranger Inside eller vilken "svensk" titel den nu kommer att få, fanns det inget charmerande eller gulligt. Det är en bottenlöst bitter och cynisk film om Erica Bain (Jodie Foster) som blir överfallen av tre smågangsters. Hennes fästman mördas i överfallet och hennes hund blir stulen och när hon vaknar upp på sjukhuset är hon helt förändrad. Hon stänger av omvärlden, skaffar sig en pistol och ger sig ut på New Yorks gator för att hämnas. Överallt begås brott, överfall och mord och med sin pistol skipar hon "rättvisa" samtidigt som polisen står handfallen inför den stigande brottsligheten. Det är alltså en film besläktad med Death Wish Våldets fiende no. 1 (Death Wish 1974), där Charles Bronson beväpnar sig efter att hans fru och dotter överfallits och våldtagits. Ibland var The Stranger Inside / The Brave One frustrerande övertydlig och fånig, men den var ofta elegant och gripande. Den är inte någon banal vigilantefilm, för det finns inget förhärligande eller befriande i Ericas handlingar. Hon blir mer och mer avskärmad och den ursprungliga Erica Bain försvinner till förmån för någon helt annan människa, främlingen inombords, som till slut går segrande ur striden. På sätt och vis var det inte bara hennes fästman som dog i överfallet, hon dog också, i varje fall emotionellt. Hon försöker närma sig polismannen som arbetar med fallet, spelad av Terrence Howard, och de kommer nära varandra, men inte tillräckligt nära för att rädda någon av dem. (kommer på bio snart)

Cate Blanchett spelade drottning Elisabeth första gången för nio år sedan, i Elizabeth. Nu spelar hon henne igen, i Elizabeth: the Golden Age. De är synnerligen lika varandra, med Geoffrey Rush i rollen som Elizabeths rådgivare/livvakt/spionchef Walsingham, samma manusförfattare (Michael Hirst) och samma regissör, Shekhar Kapur, och man kan lätt föreställa sig att man i framtiden klipper ihop dem och visar dem som tv-serie. Däremot finns det inget tv-mässigt över filmen för Kapurs registil är åt det bombastiska hållet vilket gör att bilderna och scenerna ibland blir väldigt överlastade och pompösa. Men samtidigt är det verkligen film, en visuell fest. Det är också en intrikat berättelse om makt, ära och intriger. Men den verkliga behållningen är Cate Blanchett. Hon är en urkraft och äger varje scen hon är med i. Clive Owen som sir Walter Raleigh gör dock ett betydligt tamare intryck och har inte en chans i deras scener tillsammans. Geoffrey Rush står sig där bättre.

Frågan varför man gjort en ny film om Elizabeth besvaras i princip i en av filmens första scener. Ett religionskrig hotar mellan katolikerna (Spanien) och protestanterna (England) och Elizabeths rådgivare varnar henne för landets katoliker, som de hävdar alla är potentiella förrädare och mördare. Hon svarar att hon inte kan låsa in landets halva befolkning utan i England är hennes uppgift att försvara varje medborgare tills de i handling begått något brott. Kopplingarna till dagens religiösa och geopolitiska konflikter blir där uppenbara och förmodligen är det en viktig anledning till att filmen kommer nu. (kommer på bio inom kort)

William Wyler

Ett problem, eller vad man ska kalla det, med att se en film av William Wyler är att hans bildkompositioner ofta är så avancerade och hänförande att man glömmer bort berättelsen för en stund. Arvtagerskan (The Heiress 1949) kan få stå som ett exempel. Det är inte bara att han använder ett extremt skärpedjup (det vill säga att allt är i fokus, ingenting är suddigt, inte ens längst bort i bild), utan att han också låter det hända saker på många plan i bilden, så att man måste välja var man ska titta. Istället för att klippa mellan scenerna låter Wyler dem äga rum i samma bild så man får låta blicka flytta sig från exempelvis Olivia de Havilland i bildens förgrund till Ralph Richardson i bildens bakgrund och sen tillbaka, lätt ängslig över att man ska missa något. Det är en teknik han började utveckla under 30-talet och på 40-talet behärskade han den konsten till 100%. Han är en av de främsta iscensättarna av interiörer som filmkonsten haft. Tänk bara på alla dessa speglar! Man brukar prata om Bergmans speglar, men man kunde gott skriva en bok om Wylers filmskapande med titeln Såsom i en spegel.

Wylers sätt att arbeta har ibland setts som en mer demokratisk filmstil, där åskådaren själv får välja vad han/hon vill lägga blicken på, vilket skulle göra filmen mer objektiv. Det är inte helt korrekt tycker jag, även om två parallella skeenden visas så kan regissören ändå styra åskådarens känslor och sympatier. Åskådaren kan välja om hon vill titta på antingen den ena karaktären, eller den andra, men det är Wyler som bestämt dels att just de är där, och dels vad de ska göra. En poäng är snarare att man vinner koncentration, genom att man slipper distraherande klipp. När rummet och tiden hålls intakt behålls och förstärks den känsla som finns där. En annan poäng är att en scen kan fördjupas, och/eller breddas. I en tidigare Wyler-film, Dodsworth (även känd under namnet Varför byta männen hustru, 1936), finns en scen där en dotter tröstar sin far (det är mest familjedramer i Wylers ouevre), men i bakgrunden, i det andra rummet, står dotters man och lyssnar på deras samtal. Genom att visa dem alla i samma bild så skapar Wyler en spänning mellan dottern och hennes man, utan att bryta stämningen med att klippa i scenen. En annan effekt av Wylers stil är att han undviker närbilder och inklippsbilder och ofta undviker korsklippning mellan två personer som pratar, vilket annars är konventionen. I en Wyler-film kan en hel scen utspelas där vi bara ser ansiktet på den ena personen i samtalet, och den andra personen får agera med axlar eller rygg. I avskedsscenen mellan Julie (Bette Davis) och Pres (Henry Fonda) i Skandalen kring Julie (Jezebel 1938) är Davis är vänd mot oss och Fonda mot henne, och Fondas käkben är det enda han har att spela med.

Det pratas ofta om Orson Welles och hans banbrytande film Citizen Kane (1941), inte minst Welles (och fotografen Gregg Tolands) användande av djupfokus och innertak, men Wyler excellerande i detta redan under tidigt 30-tal, ibland med Toland som fotograf. Fast en viktig skillnad är att Wyler hade en realistisk stil, medan Welles hade en expressionistisk stil, ibland åt det surrealistiska hållet, vilket är Wyler helt främmande. Wyler var inte alls en showman, eller visuell exhibitionist, som Welles, utan hans stil var underkastad berättelsen och känslan i scenerna i första hand, medan hos Welles var det inte alltid klart om det var berättelsen eller stilen som var det viktigaste. Det har gjort att Wyler idag inte sällan kallas tråkig, präktig och feg, och han räknas sällan till de stora filmskaparna. Men under sin storhetstid från, säg 1933, då han gjorde Skilsmässoadvokaten (Counsellor at Law 1933), till 1959, då han gjorde Ben-Hur, rankades han som en av de största inom filmen. 12 gånger var han nominerad till en Oscar för bästa regi, och han vann tre gånger, han har också vunnit Guldpalmen i Cannes en gång utav tre nomineringar.

Wyler föddes 1902 i en del av Tyskland som efter Andra världskriget tillhör Frankrike, och tidigt gav han sig in i filmens värld. Han emigrerade till USA när han var 18 år, och började jobba på Universal Studios. 1925 började han regissera lågbudgetwesterns, av vilka han gjorde en hel hög. Efter Universal började Wyler ett långårigt samarbete med producenten Samuel Goldwyn. Även om de grälade i stort sett på varje filminspelning, och även om Goldwyn flera gånger gjorde ändringar i filmerna mot Wylers vilja, så går det inte att bortse från Wylers bidrag till dessa filmer, och den höga och jämna kvalitet de besitter, och att de har en särskild look. 1938 frilansade han för Warner Bros, där han gjorde Skandalen kring Julie, och den ser inte ut som en Warner-film från den tiden (jämför med William Keighley som jag skrev om här härom veckan), utan som en Wyler-film. Här finns speglarna, trapporna, de långa svepande tagningarna, och de avancerade djupfokuskompositionerna. De filmer han gjorde efter att han lämnade Goldwyn och blev självständig mot slutet av 40-talet går inte att skilja från de han gjorde med Goldwyn. Den stora skillnaden skedde egentligen i mitten av 50-talet, då Wyler lämnade det intima familjedramat, och började pröva på nya miljöer, så som det bibliska dramat Ben-Hur, Ryktet (Children's Hour 1961, Hollywoods första film om lesbisk kärlek) och mest otippat av allt, den modsinspirerade och makabra engelska filmen Samlaren (The Collector 1965), som han valde att göra istället för Sound of Music, som han blivit erbjuden. Men ett par år senare gjorde han ändå en musikal, Funny Girl (1968), en film som frossar i speglar. Hans nästa film var hans sista, Natten de tystade L.B. Jones (The Liberation of L.B. Jones 1970), om rasmotsättningar i USA. Efter det ville han fortsätta, men var för klen, utan de sista åren ägnade han sig åt att resa med sin fru. Han dog 1981.

Det mest påtagliga med Wylers filmskapande är som ni kanske förstått hans mästerliga iscensättningar, som ibland tar andan ur en. Men det är mer och det som framförallt måste beröras är hans arbete med skådespelare. Wyler hörde dåligt och var dåliga på att kommunicera med sina aktörer och han slet ner dem så det var få som gjorde mer än en film med Wyler. Han hade en egen idé om skådespeleri som gick ut på att genom att låta skådespelarna göra omtagning på omtagning så skulle deras agerande nötas bort och själva kärnan i skådespelaren skulle komma fram och man skulle komma åt något särskilt äkta och geniunt. Wyler hade smeknamnet 90-take Willie för sin besatthet vid perfektion och han gav sig inte förrän han fått exakt det uttryck han ville, på samma sätt som han inte gav sig förrän fotografen ljussatt exakt som han ville ha, även om fotografen menade att det var omöjligt. Det här var inte något som gjorde honom populär under inspelningarna, inte heller bland filmbolagen, eftersom han alltid gick över budget och över tiden.* Men när filmen var klar var det ingen som klagade för i princip alla filmer han regisserade från 1933 och framåt blev såväl kritiker- som kassasuccér, vilket nog för anses vara tämligen unikt. Att vara skådespelare på en film av William Wyler må ha varit krävande, men det var nästan garanterat att man skulle få en Oscar-nominering för Wyler har regisserat fler Oscarsvinnare än någon annan regissör. Han sa själv en gång att "they might hate me on the set, but they'll love me at the premiere".

I Arvtagerskan är det ovannämnda Richardson och de Havilland förstås, samt Montgomery Clift och Miriam Hopkins, som glänser. Om jag tvingas välja en av Wylers filmer finge det bli den. Den är så gripande och tragisk att jag sitter och ryser mest hela tiden. Vissa har kallat den kall och hjärtlös, andra har sagt att den är grym på ett sätt som ingen annan Hollywood-melodram varit (vilket man kan säga om många av Wylers filmer), men den är varken kall eller hjärtlös, den är bara obeveklig. Katherine Sloper (de Havilland) är ogift dotter till Dr Sloper (Richardson). Hon är snäll och omtänksam, men småtråkig och färglös. Hennes far hyser inga särskilt varma känslor för henne, han är mest uttråkad. Han jämför henne med sin kära hustru, död sedan länge, som var en varm, vital, elegant kvinna som kunde tjusa vem som helst. Men så möter Katherine Morris Townsend (Clift) en ung man som börjar uppvakta henne. Hon har aldrig varit med om det tidigare och faller handlöst, men eftersom hennes far inte ser några positiva egenskaper hos sin dotter tror han inte heller att någon annan kan göra det, utan han bestämmer sig för att den unge mannen enbart är ute efter hennes pengar. Och kanske har han rätt.

Det är plågsamt att se Katherine bli så förnedrad och bedragen av de två männen i hennes liv. Till en början förstår hon ingenting, men till slut förlorar hennes far sitt tålamod och förklarar att han är helt oduglig, det enda hon duger till är att brodera. Hon blir helt förstummad, förkrossad och det är som om hon åldras 20 år framför ögonen på oss. Hon krymper ihop och imploderar och när sedan även Morris sviker henne har hon inget kvar. Men istället för att bryta ihop så hämnas hon på dem båda genom att behandla dem på precis samma sätt de behandlat henne. Hon visar inget annat än förakt mot sin far och hon förnedrar Morris när han kommer för att be om ursäkt. När hennes faster (Miriam Hopkins) frågar hur hon kan vara så grym svarar hon "I was taught by masters."

Men det finns mycket mer än Arvtagerskan. Där finns den oväntade ömheten mellan Audrey Hepburn och Gregory Peck i Prinsessa på vift (Roman Holiday 1953). Där finns den stillsamt tragiska De tre (These Three 1936) som är så engagerande att frustrationen över att man inte kan kliva in i filmen och ställa allt till rätta är förkrossande. Där finns Bette Davis i tre filmer, först iförd röd klänning på balen där alla andra är klädda i vit i Skandalen kring Julie, sen i Brevet (The Letter 1940) där hon i filmens första scen skjuter ihjäl sin älskare på trappan, och till sist som den obevekliga affärskvinnan som vägrar hjälpa sin man när han får en hjärtattack i Kvinna utan nåd (The Little Foxes 1941). Där finns Joel McCrea som försöker skydda gatubarnen från Humphrey Bogarts smågangster i I skyskrapornas skugga (Dead End 1937). Och där finns De bästa åren (The Best Year of Our Lives 1946), Wylers mest ambitiösa film, en tre timmar lång berättelse om livet i USA efter andra världskrigets slut, en film om klass, sex, alkoholism, bitterhet, uppgivenhet, besvikelse och hopp. Här finns några av Wylers mest magnifika bildlösningar, och några av de mest imponerande skådespelarprestationerna, och den ger ett sådant omfattande och mångfacetterat porträtt av efterkrigstidens USA att man skulle kunna använda den som skolfilm. Det är bara slutet som känns lite tillrättalagt, annars känns den i magen, hjärtat och hjärnan hela tiden.

Så, Wyler är en regissör med en tydlig, personlig stil, i alla fall fram till slutet av 50-talet, och han är en regissör med idéer och ambitioner, och därtill med en magnifik begåvning. Varför är han inte mer uppmärksammad? Beats me.

--------------------------------------------------------

*På många sätt är Wyler jämförbar med Stanley Kubrick. Samma perfektionism, samma obevekliga vilja att få varje scen exakt som de vill, på bekostnad av andras tid, pengar och tålamod, samma anklagelser av att vara kyliga, och samma förtjusning av att använda sig av filmkameran på nya och spännande sätt. En skillnad är dock att Kubrick kan bli så hänförd av tekniken att han glömmer rollfigurerna, vilket aldrig hände Wyler.

Vem var först?

Förra veckan skrev jag om dokumentärfilm (här) och att det av någon anledning kändes som om dokumentärer om film är särskilt frikostigt med halvsanningar och myter. Det där kan ju ske på lite olika sätt. Jag såg en gång en dokumentär vars namn jag bortträngt där man hävdade att innan japanernas attack mot Pearl Harbor december 1941 vågade man i Hollywood inte göra filmer som propagerade för att USA skulle stödja Storbritanniens och Frankrikes kamp mot nazism och fascism. Sen visades i dokumentären ett klipp ur Utrikeskorrespondenten för att visa hur filmerna förändrades efter Pearl Harboroch att man 1942 äntligen vågade göra antinazistisk film. Problemet med den argumentationen är bara att Hitchcock gjorde Utrikeskorrespondenten (Foreign Correspondent) 1940, och den hade premiär långt före Pearl Harbor-attacken, så istället för att illustrera deras budskap motbevisar det exemplet hela deras argumentation, om man känner till sanningen vill säga. 1940 gjordes för övrigt en annan antinazistisk film i Hollywood, Vår flygande reporter (Arise My Love), men varför bry sig om sådana bagateller om de står i vägen för ens budskap? (här kan du läsa vad jag tidigare skrivit om Vår flygande reporter och dess regissör, Mitchell Leisen).

Den här typen av medveten eller omedveten historieförfalskning är förvånansvärt vanlig. I fallet ovan kan det inte bero på okunskap, för de måste ju rimligtvis ha vetat när Utrikeskorrespondenten hade premiär. Men ofta är det nog snarare Napoleons devis, att man inte ska ropa konspiration när det i själva verket bara handlar om inkompetens, man ska ha i bakhuvudet.

En sak som man nästan alltid ska ta med en nypa salt, oavsett varifrån man hör det, är påståendet att någon person eller någon film var först med något. I en lång dokumentär om Sergio Leone satt en lärd filmprofessor och förklarade bland annat att innan Leones spagettiwesterns från 60-talet fick man i amerikanska westernfilmer aldrig se mördaren och offret i samma bild. Om person A sköt ihjäl person B fick man först se A skjuta sin revolver, sen var det klipp och i nästa bild fick man se B ta sig om magen och falla död ner. Detta skulle vara ett exempel på amerikanskt hyckleri och självcensur, som Leone medvetet bröt mot genom att inte klippa isär scenen utan istället visa person A och B i bild samtidigt i en tagning, från att skottet avlossas tills att döden inträffar. Men det är helt enkelt inte sant. Sådana scener förekommer ofta i amerikansk film och även långt tidigare än 1964 då Leones första western kom, För en handfull dollar (Per un pugno di dollari). Ta vilken Anthony Mann-western från 50-talet till exempel, eller Budd Boettichers.

Det är inte bara i dokumentärer man är oförsiktig med fakta av vem som var först. I artiklar, i böcker, i tv-program, till och med i undervisningen, vimlar det av felaktigheter, som ofta ändå utgör en slags vedertagen sanning. Den italienska neorealismen, franska nya vågen, amerikanska nya vågen på 70-talet, se där några filmhistoriskt viktiga epoker som alla fått äran för att ha introducerat än det ena, än det andra, fast det redan varit allmängods i decennier. Flashbacks, flashforwards, jump-cuts, drömsekvenser, filma utan för studion, uppbruten kronologi, oväntade vändningar i slutet, allt fanns redan i den tidiga stumfilmen, och ett sådant geni som Buster Keaton experimenterade på 1920-talet med i stort sett alla grepp som vissa tror uppfanns härom året (här har jag skrivit om Keaton tidigare). Klädmodet och dialogen har förändrats kraftigt under åren, men ibland känns det som det inte kommit mycket nytt sedan D.W. Griffith spelade in Intolerance (1916).

Apropå amerikansk 70-tal så hävdas det ofta att Stjärnornas krig-serien, med start 1977, startade vågen av försäljningen av leksaker och prylar med motiv från filmer. Mer korrekt är att säga att det på allvar började 13 år tidigare i och med att Bond-filmen Goldfinger hade premiär 1964. Då började man nämligen sälja Goldfinger-pussel, Goldfinger-spel, James Bond-actiondockor, modeller av Aston Martin DB5 (som Bond kör i filmen, komplett med katapultstol för passageraren), klistermärken, dricksglas, koppar, och så vidare, och så vidare. George Lucas skapade alltså inget nytt i slutet av 70-talet, han fortsatte bara en väl intrampad (lukrativ) väg.

Så där kan man hålla på, Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927) var inte den första ljudfilmen, vad ni än hört, Citizen Kane (1941) var inte först med synligt innertak och djupfokus, Clint Eastwood gråter inte för första gången i Broarna i Madison County (The Bridges of Madison County 1995), men jag tror min poäng är gjord. Varje gång ni hör att man gjorde något för första gången i en viss film kan ni vara nästan säkra på att man redan hade gjort det tidigare, kanske i bara en film, kanske i en massa filmer.

Dokumentär film

Den senaste tiden har dokumentärfilmen fått sig ett rejält uppsving och plötsligt kan de dra fulla hus på biograferna, något som till stor del beror på fenomenet Michael Moore. Det är förstås trevligt med variation på biograferna, men tyvärr finns det ett problem i sammanhanget, för det förefaller som om kritiker och publik har ett för okritiskt förhållande till dokumentärfilmen. "Alla vet" att mainstreamfilmen är påhittad och förljugen, men en dokumentärfilm bemöts på ett helt annat sätt, särskilt om ämnet är något som verkligen engagerar massorna. Ibland känns det som om det bästa sättet för att nå en stor publik med sin dokumentärfilm är att vara enkelspårig, skränig och politiskt korrekt. En dokumentär som inte bekräftar folks fördomar kommer inte långt. Men trots det, eller kanske på grund av det, finns det som sagt en alldeles för okritisk diskussion om dokumentärfilmens sanningsvärde, och även bland dokumentärfilmare själva finns det en, förvisso förståelig, romantisk syn på sin egen genre. Rick Caine, som gjorde den uppmärksammade filmen Manufacturing Dissent (2007)tillsammans med Debbie Melnyk, sa i en intervju att dokumentärfilmen är ute efter att avslöja lögnerna och fånga den hårda sanningen, men det finns det egentligen ingen som helst täckning för. Det dokumentärfilmaren är ute efter är möjligen att avslöja en lögn, men inte att fånga den objektiva sanningen utan istället ge sin subjektiva version av verkligheten.

Det kanske kan vara på sin plats att klargöra vad jag menar med objektiv sanning. Vissa hävdar ju att det inte finns något sådant som objektiv sanning, men det är en verklighetsfrånvänd uppfattning. Inom moral, estetik och humaniora är det ofta svårt att tala om objektiva sanningar, medan det å andra sidan finns självklara sanningar inom exempelvis matematiken och fysiken, som vi människor inte kan styra över. Visserligen kan vi vara oense om hur något fungerar och varför, men det beror på att vi inte vet hur det egentligen förhåller sig, och atomen bryr sig inte om våra spetsfundigheter, den agerar ändå efter grundlagarna. Det gäller också i historien och i politiken, två ämnen som dokumentärer ofta behandlar. Man kan tvista om vad en specifik händelse betyder, och hur den egentligen uppkom, men att den har ägt rum är ett faktum och hur den uppkom och varför finns det ofta ett svar på, men eftersom få, om ens någon, sitter inne med hela sanningen, är det svaret svårt att nå.

Men tillbaka till Rick Caine. Det är lite märkligt att just han pratar så vackert om dokumentärfilmen eftersom han med Manufacturing Dissent visade hur den man han och Melnyk ville göra ett idolporträtt av, Michael Moore, inte alls är en oantastlig förkämpe för sanning och rättvisa, utan någon som skapar sig en egen verklighet, och sen använder sig av hel- och halvlögner för att övertyga sin publik om att det han säger är rätt och riktigt.

Det som är märkligt i det här fallet är också att så många blivit chockade och upprörda över att Moore är frikostig med manipulationer. Om man tittar på hans filmer med ett minimum av kritisk distans är det ganska uppenbart att han hela tiden använder sig av missvisande statistisk, lösrykta citat och montage för att förleda åskådarna, och att han gärna använder sig av billiga skämt för att få åskådaren att skratta och på så vis missa det tveksamma eller falska i det Moore säger. Svårare att se är däremot sådant som att chefen för General Motors, Roger Smith, faktiskt blev intervjuad av Michael Moore för hans film Roger & Me (1989), trots att Moore filmen igenom hävdar att Smith hela tiden vägrade ställa upp, och gör det till en poäng i filmen. Det är inte snyggt.

Men det här handlar inte specifikt om Michael Moore. Det viktiga är att inte behandla dokumentärfilmen som något högre stående, som om den inte kan användas för att sprida lögner eller propaganda. Jag har sett många dokumentärer som i princip är falsarier från början till slut (och som ändå hyllats i pressen) och jag undrar om jag sett någon dokumentär som inte medvetet vinklat saker och ting för att främja sin ståndpunkt. Det är naturligtvis svårt för varje enskild tittare att avgöra vad som är sant och vad som är falsk, men medvetenheten om att allt inte är sant bara för att det är en dokumentär måste man bära med sig.

I SVT:s pågående serie om demokrati visades förra veckan en dokumentär från Pakistan, Middag med presidenten (Dinner With the President: A Nation's Journey 2007), som var mycket bra. Där fanns en scen där dokumentärfilmaren Sabiha Sumar debatterar med några fattiga arbetare på landsbygden, och hon sätter dit dem för deras konservativa syn på kvinnor. Men plötsligt vänder det, för en av männen berättar plötsligt med gråten i halsen hur han avundas henne och hennes utbildning och pengar. Istället för att hon vara en ensam, utsatt kvinna bland nedlåtande män blir hon där en pushig, bortskämd överklasskvinna som inte förstår hur den fattiga mannen på gatan har det. Att hon valde att ha med den scenen visar på mod och en verklig vilja att komma åt en annan sanning än hennes förutbestämda.

-----------------------------------------
En parantes: I en intervju i Svenska Dagbladet 5 oktober (här) säger Michael Moore att alla hans filmer gett honom rätt och anger som exempel att "General Motors håller på att ramla ihop". Moores ståndpunkt i Roger & Me var, om jag minns rätt, att GM var hur rikt och framgångsrikt som helst och därför inte borde avskeda en enda arbetare, så hur kan det faktum att GM vacklar idag ge honom rätt? Ger det inte egentligen GM:s chefer rätt ? Kanske Moore skulle göra en ny film, Rick & Me, där han intervjuar GM:s nuvarande VD Rick Wagoner om det(och sen visa intervjun också). Roger & Me är, sina uppenbara brister till trots, en mycket underhållande och på många sätt bra film, och jag skulle gärna se en uppföljare.

Parantes två: Som filmintresserad har jag förstås sett en omåttlig mängd dokumentärer om filmregissörer, filmgenres, filmskådespelare, filmhistoria i stort, och om det är någonstans som lögnerna och myterna flyter fritt så är det i sådana dokumentärer.

Parantes tre: Allt det jag sagt ovan om vikten av kritisk distans gäller förstås även till det jag skriver. Jag kan också ha fel. Däremot lovar jag att jag aldrig medvetet skrivit något som inte är sant.

Saker jag har sett (13)

Den här veckan bjuder jag på följande filmer: Skandalen kring Julie, You Can Count On Me, Sherrybaby, Stardust, A Mighty Heart.

När Borta med vinden (Gone With the Wind 1939) hade premiär i USA i december 1939 var det en nationellt evenemang, ungefär som kröningen av en ny drottning. Förarbetet och inspelningen hade varit en följetong i press och radio i flera år, mängder av skådespelare och regissörer hade avverkats, och det hela hade svält till gargantualiska proportioner. New York Times filmkritiker Frank S. Nugent kallade filmen kort och gott för "it" i sin recension. Detta fyra timmar långa epos av den amerikanska södern och dess undergång är förmodligen den mest sedda filmen i världshistorien och producenten David O. Selznicks monument över sig själv. Men konkurrerande filmbolaget Warner Bros insåg att här fanns det möjlighet att få en bit av Selznicks kaka. En av de många filmstjärnor som valts bort från rollen som Scarlett O'Hara, huvudrollen i Borta med vinden, var Bette Davis, och hon hörde till Warner Bros, så man bestämde sig för att spela in ett passionerat sydstatsdrama, ge Davis huvudrollen, och låta filmen ha premiär innan Borta med vinden. Warner Bros var vid den här tiden specialiserat på hårdkokta gangsterfilmer och krigsfilmer (se exempel i förrförra veckans Saker jag har sett här), men för den här filmen ville man göra något extra, och man plöjde ner alla resurser man hade för att göra en riktig prestigefilm. Bland annat valde man att låna in William Wyler för att regissera filmen, istället för att använda en av sina egna. Resultatet blev Skandalen kring Julie (Jezebel 1938), som alltså hade premiär året innan Borta med vinden. Nu är den naturligtvis helt överskuggad av sin spektakulära efterföljare, och bortglömd. Det är djupt orättvist för den är mycket bättre.

Skandalen kring Julie utspelas i New Orleans 1852, och berättar om en hetlevrad och rebellisk kvinna, Julie (Bette Davis) som chockar etablissemanget och de hävdvunna traditionerna. Men en dag går hon för långt, och blir mer eller mindre utfrusen, och hon förlorar också mannen hon älskar. Kort därefter bryter gula febern ut i New Orleans, och plötsligt förvandlas den så förnäma staden till ett helvete på jorden.

Den största behållningen med Skandalen kring Julie är nog William Wylers regi, som verkligen tar tillvara alla resurser som filmbolaget ställt till förfogande. Kameran glider runt i det återskapade södern, på plantagen, i balsalen, i träsken och på gator och torg, och avslöjar det dekadenta och förljugna samhället, som genom obetänksamhet går mot sin snara undergång. Sen är förstås Bette Davis också en behållning. Filmens största brist är skildringen av den färgade delen av New Orleans befolkning. Slavsystemet är fortfarande i full bruk, och de svarta som är med i filmen är alla glada och trogna slavar som gärna sjunger. Men till skillnad från Borta med vinden skämtas det inte på deras bekostnad, utan de får behålla sin värdighet, även om det är värdigheten hos den som trivs med sin roll som slav. (finns på dvd)

Det var veckans klassiker, resten är filmer från 2000-talet, men en varierad skara.

You Can Count On Me (2000) fick aldrig biopremiär i Sverige, och släpptes på video först 2002, och jag förstår inte varför den behandlats så njuggt. Jag såg den för fem år sen, och tyckte mycket om den, och har ofta tänkt på den under åren. I fredags såg jag om den, och hade höga förväntningar, men lyckades ändå bli positivt överraskad. Laura Linney spelar Sammy Prescott, ensamstående moder med en åttaåriga son. Plötsligt kommer hennes bror (Mark Ruffalo) på oväntat besök efter att han suttit inne för misshandel, och de försöker komma underfund med varandra. Han försöker lära känna sin systerson, hon försöker vara alla till lags, samtidigt som hon glömmer bort vad hon själv vill och vad hon har får behov. Det finns många skäl att älska den här lågmälda filmen, men det allvar och den stora kärlek och värme som genomsyrar den får räcka som motivering till varför ni ska hyra den redan ikväll. Då får ni också chansen att se filmens regissör och författare, Kenneth Lonergan, i rollen som stadens präst. (finns på dvd)

Sherrybaby (2006) gjorde succé på Stockholms filmfestival förra året, hade biopremiär i våras, och har nyligen släppts på dvd. Den är precis som You Can Count On Me en amerikansk independentfilm gjord av en debutant, i det här fallet Laurie Collyer, och handlar om en ung kvinna (Maggie Gyllenhaal) som efter flera år i fängelse blir frisläppt och försöker etablera kontakt med sin sexåriga dotter. Det är också en lågmäld och varm film, men inte fullt lika lyckad som You Can Count On Me. Den kändes lite mer schematisk och skådespelarprestationerna var inte alltid på topp, men sevärd är den. (finns på dvd)

För den som inte vill ha trasiga familjerelationer och vardagsrealism kanske ett fantasyäventyr känns mer lockande, och då saknas det inte alternativ. Är inte fantasytrenden en av de hetaste just nu? Inte sällan producerade av något av de kristna bolag som finns i Hollywood nu för tiden, exempelvis Walden Media (som bland annat ligger bakom filmatiseringen av C.S Lewis böcker om landet Narnia och bioaktuella Bron till Terabithia (The Bridge to Terabithia 2007)). Förra veckan hade ett annat fantasyäventyr premiär i Sverige, Stardust. Det är en riktig saga med kungar, prinsar, pirater, häxor och enhörningar. Här finns också en stjärna som störtar ner på jorden och mirakulöst förvandlas till Claire Danes. Peter O'Toole spelar den döende kungen, Ian McKellen är berättaren, Sienna Miller spelar byns vackraste flicka, Michelle Pfeiffer spelar den elakaste häxan i universum och Robert de Niro spelar en råbarkad blixtförsäljare och pirat som gärna klär sig i kvinnokläder och låter rösten gå upp i falsett. Kort sagt är det en ganska bisarr film med en galen humor. Ibland är den tramsig, ibland är den långtråkig, med däremellan är den ganska underbar. Jag blev på väldigt gott humör av att se den. (går på bio nu)

A Mighty Heart (2007) är dock inte någon feelgood. Den handlar om mordet på Wall Street Journals reporter Daniel Pearl, som kidnappades och halshöggs av fundamentalister i Pakistan 2002. Filmen, som är en nervig och intensiv skildring av myndigheternas jakt på honom, är fascinerande eftersom den använder sig av polisfilmens vanliga schabloner med insatsstyrkor som sparkar in dörrar, spårar mobilsamtal och söker genom hårddiskar men istället för NYPD så är det den pakistanska polisen i Karachi som står för arbetet, och ordrarna skriks på urdu, inte på engelska. FBI, CIA, Wall Street Journal och ambassadpersonal från USA och Frankrike deltar också i arbetet, men det är en pakistansk insats, och det ger en ny vinkling på ett beprövat koncept. Angelina Jolie spelar huvudrollen som Daniel Pearls hustru, höggravid och under svår stress i det belägrade hemmet i Karachi. Hon klarar sig bra tycker jag, och ger filmen ett emotionellt center. Filmens regissör Michael Winterbottom ger som alltid filmen en känsla av närvaro och desperation, och tillsammans med hans tidigare In This World (2002) och The Road to Guantanamo (2006) utgör The Mighty Heart en del av en ambitiös trilogi om livet efter 11 september. (svensk premiär 26 oktober 2007)