Att säga att den tidiga filmen var svartvitt är inte helt korrekt för handkolorerad och tintad (doppad i färgbad) var filmen från början. Inte alla filmer, men många, och även en film som i stort sett var svartvit kunde även den ha inslag i färg. Så färgfilmens historia är lika lång som filmens historia. Men det är naturligtvis skillnad på färgfilm och färgad film. Att berätta färgfilmens historia blir dock en senare fråga, för min serie Filmens historia. Idag tänkte jag diskutera färg och svartvitt ur ett mer estetiskt perspektiv.
Just i fallet Good Night, and Good Luck, som utspelas på 1950-talet och handlar om Edward D. Murrow och tv-programmet See It Now, ville man kunna använda sig av de tv-inspelningar från 1950-talet som fanns, som var svartvita, och genom att låta hela filmen vara svartvit smälter allt samman på en elegant och effektivt sätt. Svartvit film används här alltså för att återskapa en förfluten tid, vilket är ett av de vanligare skälen. När Steven Spielberg spelade in Schindler's List (1993, fotograf Janusz Kaminski) valde han, till filmbolagets frustration, att göra det i svartvitt. Två faktor kan man tänka sig spelade in här, dels för att den utspelas i förfluten tid och Andra världskriget är något vi förknippar med svartvitt*, dels för att få en närvarokänsla, en journalfilmskänsla. Precis som rörlig handkamera nu för tiden anses ge mer dokumentär känsla finns det samma tankar bakom svartvitt. (Det är egentligen lite märkligt, världen är ju inte svartvit, eller rörlig heller för den delen. Det är en ganska bisarr föreställning bland filmmakare att trovärdigheten och realismen står i direkt relation till hur mycket man skakar på kamera.)
Man kan också göra det som en hyllning till tidigare filmer. Gus Van Sants debutfilm Mala Noche (1985, fotograf John J. Campbell) är svartvit och möjligen beror det på att han vill kunna göra en parafras på den berömda scenen i Den tredje mannen (The Third Man 1949, fotograf Robert Krasker) där Joseph Cotten får syn på Orson Welles i en mörklagd port som plötsligt lyses upp av ljus från ett fönster mittemot. Eller också var det för att det var populärt bland amerikansk independentfilm på den tiden, där Jim Jarmusch gick i bräschen med sina filmer Stranger Than Paradise (1984, fotograf Tom DiCillo) och Down By Law (1986, fotograf Robby Müller) som båda är utsökt fotograferade i svartvitt. Det svartvita blir som ett fashion statement och som ett uttryck för coolness. Walter Hill, som är en stor vän av film noir, Howard Hawks och äldre amerikansk film, lägger ofta in sekvenser i svartvitt i sina filmer, såsom Wild Bill (1995, ) och Iceman (Undisputed 2002, båda fotograferad av Lloyd Ahern, son till Lloyd Ahern). Att Woody Allen emellanåt filmar i svartvitt beror på att han vill återskapa en svunnen tid, eller filmstil, som i Stardust Memories (1985, fotograf Gordon Willis) Skuggor och dimma (Shadows and Fog 1991, fotogra Carlo Di Palma). I Allens Zelig (1984, fotograf Gordon Willis) har det svartvita delvis samma funktion som i Good Night, and Good Luck, fast här är det falska tv-inspelningar och journalfilmer, det är en mockumentär, och det faktum att den är i svartvitt gör den trovärdigare trots sitt uppenbart vanvettiga ämne.
Sen kan man förstås bland färgfilm och svartvit film, det gör Gus Van Sant i Mala Noche, där en sekvens är i färg. Det som är i färg är den film som huvudpersonerna spelar in på varandra. I Schindler's List använder Spielberg ett färginslag (utöver prolog och epilog som utspelas i nutid). Det är en liten flicka som vandrar runt i Krakows ghetto när det ödeläggs av nazisterna, och hennes kappa är rödfärgad. Lite senare ser vi henne ligga död, men kappan är fortfarande röd. Där blir färgen en förstärkning och en identifikation, för att konkretisera det massiva dödandet. Det är dessutom en illustration av huvudpersonen Oscar Schindlers (Liam Neeson) uppvaknande. Det blir en vändpunkt i hans liv och han börjar efter att sett flickan i den röda kappan aktivt försöka rädda judar undan koncentrationslägren. På sätt och vis återknyter det till stumfilmstraditionen då man kunde färga vissa föremål eller vissa effekter för förstärkta intrycket. Det är också ett grepp Hitchcock använder i Trollbunden (Spellbound 1945) som är svartvit men med en tonad färgeffekt i en av de sista scenerna, då en pistol avfyras. Tyvärr är det sällan en tonad version visas.
En av de mest spektakulära blandningarna av färg och svartvitt förekommer i Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1946, fotograf Jack Cardiff), Michael Powell och Emeric Pressburgers film om livet före, under och efter döden. Livet på jorden är där filmat i klara, vackra färger men livet efter döden, i himmelen, är helt i svartvitt. Så är det också i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz 1939, fotograf Harold Rosson), där Dorothys (Judy Garland) Kansas är i svartvitt, med en röd nyans och hennes drömland Oz är i de allra starkaste färger man kan tänka sig, Technicolor i dess renaste form. Skillnaden är att i Trollkarlen från Oz är det vardagen som är svartvit och drömmen som är i färg, i Störst är kärleken är det vardagen som är i färg, det utomjordsliga som är svartvitt.
--------------------------------------------------
*Att människor idag förknippar Andra världskriget med svartvitt märktes inte minst på hur uppmärksammad tv-serien med färgfilmsbilder från Andra världskriget blev som gick på TV4 för något år sedan.
Jag har tidigare skrivit om filmfotografer (här). Michael Powell och Emeric Pressburger har jag skrivit om exempelvis (här) här (här).
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar