måndag, oktober 01, 2007

Filmkonstens historia (1)

Jag har en längre tid velat berätta filmkonstens historia och nu är det dags. I en lång serie, som alltså tar sin början idag, ska jag försöka skildra filmkonstens tekniska, tematiska och stilistiska utveckling, från allra första början fram till i alla fall 1990-talet. Jag ska berätta om Mikio Naruse i Japan, om blaxploitation i USA, om Bollywood i Indien, om den australiensiska nya vågen på 70-talet och om den politiskt radikala filmen i Sydamerika under samma tid. Jag ska berätta om CinemaScope, Hammer Films, Dorothy Arzner, Sophia Loren och Donna Deitch. Kort sagt, jag ska försöka få med allt som jag tycker är relevant. Men vi börjar från början. Det känns bäst så.

Filmkonstens histora del 1: Innan bilden blev rörlig

Den 13 februari 1895 fick fransmannen Louis Lumière patent på en uppfinning han gjort, en uppfinning som i Sverige kallas malteserkors. Tack vare denna uppfinning, som fortfarande är kärnan i en filmprojektor, blev det möjligt att projicera rörliga bilder på en duk. Filmkonsten som vi känner den idag hade för första gången getts en möjlighet att visa upp sig.

Louis Lumières far var fotograf, och Louis hade länge, tillsammans med sin bror Auguste, verkat som uppfinnare inom fotokonsten. 1894 bekantade sig bröderna med en amerikansk nymodighet som kommit till Paris, Kinetoscopet, en apparat i vilken man kunde se rörliga bilder. De blev då själva inspirerade att vidga sin verksamhet från stillbilder till rörliga. En dryg månad efter att patentet på malteserkorset godkänts visade bröderna den korta enaktsfilmen Arbetarna lämnar fabriken (La sortie des usines Lumière) för La société d’encouragement pour l’industrie nationale (Föreningen för främjandet av den nationella industrin). Den filmen var också den film som visades på Grand café i Paris den 28 december 1895, i vad som ofta brukar kallas filmhistoriens första officiella föreställning. Grand café var ett kafé för det fina folket i Paris och de satte kaffet i vrångstupen när de såg folk som rörde sig på väggen. I en annan film anlände ett tåg till en station. Publiken hukade sig i bänkarna vid anblicken av det framstormande loket. Filmerna var ungefär en minut långa, och filmade med en kamera som stod fastmonterad på marken. Filmerna var dessutom bara i en tagning, och det hade ingen handling. Men en av filmerna som visades, L’arroseur arrosé (Vattnaren vattnad), var dock en liten iscensatt komedi där en man försöker vattna sina blommor med hjälp av en slang. Till mannens förvåning kommer det inget vatten och konfunderad tittar han därför in i slangens mynning varpå vattnet sputar honom i ansiktet. Det är nämligen en pojke som busar med mannen. Även om folk skrattade gott åt den nedsprutade mannen så var det som gjorde störst intryck på publiken ändå rörelsen. En besökare berättade hur han rördes till tårar av åsynen av löven på ett träd som fladdrade för vinden. Ryktet spreds snabbt om Lumières fantastiska förevisningar, och folk strömmade till. Både konstarten och dess kommersiella potentialitet hade fått sitt genombrott.

Även om det ibland hävdas att bröderna Lumière uppfann filmkonsten, inte minst i Frankrike, så är det naturligtvis fråga om en långvarig process som ledde fram till visningen på Grand Café. Redan under så kallad förhistorisk tid så fanns viljan att visa bilder på väggar, så som idag kan ses spår av i grottmålningarna i Lascaux, 15000 år f.Kr.. Målerikonsten har också under många tusen år varit ett framträdande utslag för människans vilja att uttrycka sig i bilder. Från minoiska väggmålningar från 1600-talet f.Kr., via skildringen av slaget vid Hastings på Bayeuxtapeten, tillkommen någon gång runt 1080 e.Kr. (som ju inte bara är måleri utan också en berättelse), till renässansmålarna Botticelli, Rafael, Tizian, och vidare mot Diego Velázquezs Hovdamerna (Les Meninas 1656), och fram till de franska impressionisterna från andra hälften av 1800-talet, så har bildkonsten hela tiden utvecklats, utvidgats och tänjt på gränserna för vad som kan avbildas och hur det avbildas. Bildkonsten fortsatte förstås att utvecklas även efter impressionisterna, men dit har vi inte kommit än. 182o-talet var också ett viktigt decennium för filmhistorien. Då framställde nämligen fransmannen Joseph Nicéphore Niepce för första gången ett bestående fotografi. Niepce var ingenjör, och utvecklade med sin bror bland annat en tidig förbrännningsmotor för båtar. I Frankrike var litografier populära på den här tiden, men Niepce, som var en bättre ingenjör än han var målare, försökte istället avbilda verkligheten på mekanisk väg, och på 1820-talet lyckades han alltså ta fotografier. Han, och flera andra, utvecklade sedan fotokonsten alltmer och i slutet av 1830-talet så slog fotograferingen igenom ordentligt. Sen var det bara en tidsfråga innan man ville ha rörliga bilder.

Om det handlar del 2 av Filmkonstens historia.

2 kommentarer:

frilansspion sa...

Hej! Det här har inte direkt med det här senaste inlägget att göra, och jag har inte läst igenom hela din blogg (...än, men ska nog göra det framöver - mkt. bra skrivet och intressant läsning!) så jag vet inte huruvida detta besvaras någonstans i texterna; men jag skulle gärna vilja att du fyllde i din profil lite mera så att man fick lite mer av en bild av vem du är. inte av misstänksamhet alltså, men åsikter känns alltid roligare att ta del av om de inte kommer från någon anonym signatur på nätet. Bra jobbat!
/mats

Fredrik sa...

så, nu har jag fyllt på med info i min profil.