Brittiskt 40-tal

För en femton år sedan ungefär när kabeltv var något nytt i Sverige brukade TV3 visa matinéfilmer var och varannan dag och tydligen hade man köpt in något paket med brittiska 40-tals och 50-tals filmer för det var vad man visade. Jag såg de flesta av dem vecka efter vecka och även om jag föredrog moderna actionfilmer så tjusades jag av dem. Sen i mer vuxen ålder såg jag dem igen, nu med helt andra ögon, och blev alldeles förbluffad. Om jag måste välja en specifik period i filmhistorien som är något alldeles extra så blir det just den brittiska 40-tals filmen. Flera gynnsamma faktorer samspelade då och resultatet blev en explosion av talang och kreativitet som inte på långa vägar fått tillräckligt med uppmärksamhet. När man pratar om brittisk film pratar man främst om diskbänksrealismen och "arga unga män" mellan 1957 och 1964 ungefär, men då var ju guldåldern sedan länge över.

Det brittiska filmen fick ett rejält uppsving på 1930-talet, bland annat tack vare regissörer som Alfred Hitchcock, Anthony Asquith, Victor Saville och Carol Reed och producenterna Alexander Korda och Michael Balcon. 30-talet var också då John Grierson gick i spetsen för en dokumentärfilmsrevolution. En anledning till uppsvinget var the Quota Act från 1927 som stipulerade att distributörerna var tvungna att distribuera en viss procent inhemska filmer och att biografägarna också var tvungna att visa en viss procent. Procentsatsen ändrades från år till år. Men allt detta var bara en förövning för vad som komma skulle.

Boomen på 30-talet slutade i en kris 1937, då bland annat den kritiserade Quota Act skulle omförhandlas. Publiksiffrorna sjönk kraftigt och Alexander Korda var en av de producenter som drabbades hårt. Han flyttade till Hollywood och två år senare flyttade Hitchcock efter. Men då hade man gjort en ny, bättre Quota Act och hade publiken börjat komma tillbaka till biograferna. Dessutom hade en ny aktör klivit in, J. Arthur Rank. Han tog bland annat över Kordas filmstudios och ägde snart produktionsbolag, distributörer och biografer, så kallad vertikal integration. Han var förmodligen den mäktigaste mannen i brittisk 40-tals film och hans ambition var att låta filmskaparna göra sina egna filmer, utan påverkan utifrån. Eftersom han inte ansåg sig kunna något om film så gav han regissörerna så mycket pengar de begärde och lät dem sedan spendera dem fritt.

Bland de som fick del av Ranks pengar märks David Lean och Michael Powell och Emeric Pressburger och det var också de som gjorde de bästa filmerna under 40-talet. David Lean regisserade bland annat Havet är vårt öde (In Which We Serve 1942, med Noel Coward), Kort möte (Brief Encounter 1945), Lysande utsikter (Great Expectations 1946) och Oliver Twist (1948). Powell och Pressburger gjorde bland annat 49:e breddgraden / Flykten (49th Parallel 1941), Det började i Berlin…. (The Life and Death of Colonel Blimp 1943), Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1945) och Det hände i Skottland (I Know Where I’m Going 1945). David Lean har sagt att den totala konstnärliga frihet han hade då förmodligen är unik i filmhistorien. Han kunde göra precis vad han ville och det är kanske en av förklaringarna till den unika samling av mästerverk som gjordes på de brittiska öarna under några få år.

Flera av titlarna ovan pekar på en annan viktig faktor under 40-talet. Andra världskriget. Både J. Arthur Rank och premiärminister Winston Churchill insåg vikten av att använda filmkonsten för att propagera för den brittiska saken, för demokrati, för antinazism och för att hålla folkets moral och stridsvilja i topp. Filmer som Havet är vårt öde eller Carol Reeds Ödets män (The Way Ahead 1943) är två exempel, den ena för flottan och den andra för armén, av hur man på ett nedtonat och värdigt sätt, med visuell briljans och värme, kunde göra propagandafilmer som värnade om det brittiska utan att för den sakens skull demonisera fienden. Det var också filmer som visade på det tydliga klassamhället och hur kriget både underströk och suddade ut klassgränserna. I Havet är vårt öde visas tre olika öden ur tre olika klasser på tre olika nivåer inom den militära hierarkin, en hierarki som det hålls benhårt på ombord på jagaren, men som däremot i livbåten, där alla till slut hamnar, blir överspelad. I Ödets män är budskapet att i armén förlorar klasstillhörigheten sin betydelse och gemenskap och förbrödring blir resultatet.

Powell och Pressburgers egensinniga filmer hade även de ofta ett propagandistiskt syfte, men då filmerna var udda och dels innehöll positiva porträtt av enskilda tyskar så var Churchill ganska missnöjd med dem, och ville till och med stoppa visningar av Det började i Berlin…..

Bland andra mästerverk från tiden märks kanske framför allt Carol Reeds svit med tragiska thrillers, som inleddes med En natt att leva (Odd Man Out 1947), fortsatte med Ögonvittnet (The Fallen Idol 1948) och kulminerade med Den tredje mannen (The Third Man 1949). En annan begåvning var skådespelaren Laurence Olivier som regidebuterade 1945. Då kom hans Henrik V (Henry V), som han följde upp med Hamlet (1948). Dessutom frodades en rad filmskapare som är i princip okända idag men som presterade storverk, däribland Robert Hamer som bland annat regisserade den svarta komedin Sju hertigar (Kind Hearts and Coronets 1949) och framförallt Drama i East End (It Always Rains on Sunday 1947), en film noir inspirerad thriller. En annan udda fågel var Alberto Cavalcanti som kom från Brasilien till Storbritannien, via Frankrike, på 30-talet för att göra dokumentärfilm men som också gjorde den otäcka Stormpatrullen (Went the Day Well? 1942), om hur en tysk bataljon isolerar en engelsk by, och en film om den engelska Radio Music Hall-världen på 1800-talet, Champagne Charlie (1944), som är mycket underhållande. Nämnas bör också tvillingarna Boulting, John och Roy, som skrev och regisserade flera fina filmer tillsammans och radarparet Sidney Gilliat och Frank Launder, som bland annat skrev manus till Hitchcocks En dam försvinner (The Lady Vanishes 1938) innan de på 40-talet också började regissera sina manus.

Det var förstås inte bara filmregissörer som låg bakom den brittiska filmundret. Författaren Graham Greene var också betydelsefull, särskilt för sitt samarbete med Carol Reed. En annan författare att nämna är George Bernard Shaw som var mycket intresserad av filmkonsten och medverkade till att flera av hans pjäser, som Pymalion och Major Barbara, blev film. Fotografer som Robert Krasker och Jack Cardiff måste nämnas liksom ett pärlband av magnifika skådespelare som Trevor Howard, Wendy Hiller, John Mills, Moira Shearer, Roger Livesey, Michael Redgrave, Deborah Kerr, Alec Guinness, Stanley Holloway, Rex Harrison, Margaret Rutherford, Joyce Carey och, störst av dem alla, Celia Johnson.

Mot slutet av 40-talet var det ny kris i den brittiska filmindustrin och den här gången var det Rank som drabbades. Däremot kom Korda tillbaka och producerade bland annat Den tredje mannen. David Lean fortsatte sin bländande karriär på 50-talet, men Powell och Pressburger, Hamer, Olivier och i viss mån Reed tappade alla stinget. Cavalcanti återvände till Brasilien. Istället kom en ny era, ledd av Michael Balcons Ealing-studios som blev mest känd för sina syrliga komedier inspelade i Londons ruiner, ofta med Alec Guinness i en ledande roll och med manus av geniet T.E.B. Clarke. Ealings vinnande koncept hade redan inletts i slutet av 40-talet, men exploderade i början av 50-talet. Bland titlarna från 40-talet märks Joe och gänget (Hue and Cry 1947) och Biljett till Burgund (Passport to Pimlico 1949).

En av de mer märkliga filmer som producerades under den här tiden var också det en Ealing-film, Skuggor i natten (Dead of Night 1945). Det är en skräckfilm bestående av flera episoder, alla regisserade av olika regissörer. Robert Hamer är en av dem, Cavalcanti en annan. Charles Crichton och Basil Dearden är de andra. Speciellt Cavalcantis episod, The Ventriloguist’s Dummy, där Michael Redgrave spelar en buktalare vars liv tas över av hans docka, är riktigt otäck. Det är en film där fantasin inte har några gränser, som tänjer på mediets gränser och på det viset sammanfattar den mycket av vad som utmärker så många av de ovan nämnda filmerna. Den brittiska 40-talsfilmen förde kameraarbete, berättarstruktur, skådespeleri och emotionellt djup till nya höjder och uppfinningsrikedomen var enorm. Man fick obegränsat med resurser men man använde dem inte för att tillfredsställa sina egon utan för att göra den bästa tänkbara filmen. Och det lyckades man med.

----------------
Här kan man läsa mer vad jag skrivit om Det hände i Skottland, en av höjdpunkterna från det brittiska 40-talet.