Saker jag har sett (14)

Den här veckan bjuder jag på följande titlar: Repulsion, Sommarens dårskap, Tillsammans är man mindre ensam, The Brave One och Elizabeth - the Golden Age.

Om man lite kortfattat vill beskriva vad en film av Roman Polanski handlar om kan man säga att den handlar om en eller flera människor som befinner sig avskurna från omvärlden och i stark emotionell stress. Det kan vara tre människor på en liten båt i Kniven i vattnet (Now w wodzie 1962), det kan vara tre människor i ett hus omgivna av högt tidvatten i Cul-de-sac (1966, även känd som Djävulsk gisslan), det kan vara en ensam man i en stad han inte känner där man pratar ett språk han inte förstår i Frantic (1988), det kan vara en man och en kvinna i en liten stuga på landet i Döden och flickan (Death and the Maiden 1994), det kan vara en judisk man som försöker överleva i ett av nazisterna ockuperat Polen i Pianisten (The Pianist 2002). Eller, som i fallet Repulsion (1965), en kvinna i en lägenhet. Av någon anledning har det aldrig blivit av att jag sett den, förrän nu, sent en kulen kväll.

Catherine Deneuve spelar Carole Ledoux, en belgisk kvinna som bor med sin syster i London. Hon är skör och psykiskt instabil och när hennes syster åker iväg på en kort semester med sin älskare faller Carole allt djupare ner i galenskap. Hon barrikaderar sig i lägenheten och drabbas av svåra hallucinationer. Väggarna spricker sönder, armar tränger in i lägenheten och griper efter henne, det ligger främmande män i hennes säng och våldtar henne och på en tallrik ligger en hare och ruttnar. Till slut förlorar hon alla begrepp om vad som är verklighet och mardröm och åskådaren likaså. Det är en obehaglig och skrämmande film och det är samtidigt en otroligt bra film. Den är inspelad i en rak, dokumentär stil, med rörlig handkamera och känns väldigt tidstypiskt i sin swinging London stil med en släng av diskbänksrealism. Kontrasterna mellan den småskitiga vardagen och hennes sexuella neuroser och hallucinationer ger ett omtumlande resultat och Catherine Deneuve är trovärdig och otäck i sin rollprestation. Det är en film om ensamhet och alienation och om svårigheten att vara en ung oskuldsfull flicka i en värld full av rovdjursaktiga män. (finns på dvd)

En annan film om en ensam kvinna är Sommarens dårskap (Summer Madness / Summertime 1955). Katherine Hepburn spelar Jane Hudson, en medelålders amerikansk kvinna, man- och barnlös, som reser runt i Europa på semester. Under förtexterna får vi följa hennes resa och när förtexterna är slut har hon kommit till sitt slutmål, Venedig. Hon är glad och exalterad och filmar allt och alla med sin filmkamera, men när kvällen kommer blir det uppenbart att hennes hurtiga yttre bara är en fasad och att hon i själva verket är djupt olycklig och förtvivlad. Hon är ensam, ensam som man bara kan vara när man är långt hemifrån i ett land vars språk man inte förstår. Hon är dessutom medveten om att hon blivit gammal, nästan 50, och att det nog är för sent att bilda familj. Hon får hela tiden kämpa för att inte hennes tårar ska avslöja för omgivningen hur hon egentligen mår. Hepburn är fantastisk i huvudrollen från början till slut och det är omöjligt att inte tjusas, förföras, röras och imponeras av henne. Filmens andra huvudroll spelas av Venedig. Hela filmen är inspelad på plats och även här är det omöjligt att inte tjusas, förföras, röras och imponeras. Jag har varit i Venedig flera gånger men trots det blev jag överväldigad av bilderna. Jag har sett filmen förut men nu såg jag den på bio för första gången och det var som att komma till Venedig för första gången också. Sen är filmen också intressant för det är regissör David Leans första film utanför England (dock inte hans första färgfilm som ibland sagts) och det finns nog en del av Lean i Jane Hudson, även om Lean inte var ensam på samma vis som Jane. Större delen av filmen är det varken dialog eller musik utan det är bara Hudson/Hepburn/Lean som vandrar omkring och lyssnar, luktar, smakar och tittar på staden. (finns på dvd i USA och England)

Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble, c'est tout 2007) är exakt lika lång som Sommarens dårskap men så kändes det inte. Jag vet inte riktigt vad det var men den kändes som en evighet, trots sina dryga 90 minuter. Den var gullig och charmig men torftigt filmad och ganska enkelspårig och hade det inte varit för att det var kallt i biosalongen och jag och min biodejt kurade ihop oss under min jacka så hade jag nog inte orkat sitta kvar. Jag tror att det största problemet var att jag inte brydde mig om någon i filmen, trots en rad charmerande skådespelare. (går på bio nu)

I The Brave One eller The Stranger Inside eller vilken "svensk" titel den nu kommer att få, fanns det inget charmerande eller gulligt. Det är en bottenlöst bitter och cynisk film om Erica Bain (Jodie Foster) som blir överfallen av tre smågangsters. Hennes fästman mördas i överfallet och hennes hund blir stulen och när hon vaknar upp på sjukhuset är hon helt förändrad. Hon stänger av omvärlden, skaffar sig en pistol och ger sig ut på New Yorks gator för att hämnas. Överallt begås brott, överfall och mord och med sin pistol skipar hon "rättvisa" samtidigt som polisen står handfallen inför den stigande brottsligheten. Det är alltså en film besläktad med Death Wish Våldets fiende no. 1 (Death Wish 1974), där Charles Bronson beväpnar sig efter att hans fru och dotter överfallits och våldtagits. Ibland var The Stranger Inside / The Brave One frustrerande övertydlig och fånig, men den var ofta elegant och gripande. Den är inte någon banal vigilantefilm, för det finns inget förhärligande eller befriande i Ericas handlingar. Hon blir mer och mer avskärmad och den ursprungliga Erica Bain försvinner till förmån för någon helt annan människa, främlingen inombords, som till slut går segrande ur striden. På sätt och vis var det inte bara hennes fästman som dog i överfallet, hon dog också, i varje fall emotionellt. Hon försöker närma sig polismannen som arbetar med fallet, spelad av Terrence Howard, och de kommer nära varandra, men inte tillräckligt nära för att rädda någon av dem. (kommer på bio snart)

Cate Blanchett spelade drottning Elisabeth första gången för nio år sedan, i Elizabeth. Nu spelar hon henne igen, i Elizabeth: the Golden Age. De är synnerligen lika varandra, med Geoffrey Rush i rollen som Elizabeths rådgivare/livvakt/spionchef Walsingham, samma manusförfattare (Michael Hirst) och samma regissör, Shekhar Kapur, och man kan lätt föreställa sig att man i framtiden klipper ihop dem och visar dem som tv-serie. Däremot finns det inget tv-mässigt över filmen för Kapurs registil är åt det bombastiska hållet vilket gör att bilderna och scenerna ibland blir väldigt överlastade och pompösa. Men samtidigt är det verkligen film, en visuell fest. Det är också en intrikat berättelse om makt, ära och intriger. Men den verkliga behållningen är Cate Blanchett. Hon är en urkraft och äger varje scen hon är med i. Clive Owen som sir Walter Raleigh gör dock ett betydligt tamare intryck och har inte en chans i deras scener tillsammans. Geoffrey Rush står sig där bättre.

Frågan varför man gjort en ny film om Elizabeth besvaras i princip i en av filmens första scener. Ett religionskrig hotar mellan katolikerna (Spanien) och protestanterna (England) och Elizabeths rådgivare varnar henne för landets katoliker, som de hävdar alla är potentiella förrädare och mördare. Hon svarar att hon inte kan låsa in landets halva befolkning utan i England är hennes uppgift att försvara varje medborgare tills de i handling begått något brott. Kopplingarna till dagens religiösa och geopolitiska konflikter blir där uppenbara och förmodligen är det en viktig anledning till att filmen kommer nu. (kommer på bio inom kort)