Stockholm filmfestival 2007 (2)

Av någon outgrundlig anledning så hade filmfestivalen anlitat Alexandra Pascalidou att hålla i ett face-to-face i fredags. Jag väntar fortfarande på att få se henne komma till sin rätt men än har det inte hänt. Stackars regissör.

Regissören var Kim Tai-Sik och hans film var Driving With My Wife's Lover (2006). Den var till skillnad från face-to-facet bra. Två män åker taxi mellan Seoul och Naksan, den ena är taxichauffören, den andra är mannen till den kvinna taxichauffören har en affär med. Det vet taxichauffören inget om, och mannen säger inget, utan istället blir de vänner under den långa resan. Det var en riktig road-movie, och en kompisfilm, fast på koreansk vis. Den hade en skön humor och vissa absurda inslag, som en lavin av vattenmeloner, som gav filmen en mjukare framtoning trots att den egentligen var ganska bitter. De två männen var varandras motsatser, den ena introvert och oförmögen att agera, den andra utåtagerande men opålitlig och flyktig, och de kompletterade varandra bra på det viset, och de var båda otillfredsställda och vilsna. Kim Tai-Sik var däremot inte vilsen. Det här var hans debut men han behärskade både det emotionella och det visuella och filmen hade ett driv och en självständighet som var mycket tilltalande.

I'm a Cyborg But That's OK (2006) var alldeles förtjusande och hade nog årets allra gulligaste kärlekshistoria. På ett mentalsjukhus (säger man så nu för tiden) träffas en kvinna som tror att hon är en cyborg och en man som är kleptoman. Han är blyg och sårbar, hon vägrar att äta för hon behöver bara elektricitet, och de finner varandra bland all galenskap. Att hon inte äter gör förstås att hon bara blir svagare och svagare och han försöker på olika sätt få henne att äta. Till slut kommer han på den geniala lösningen och de scenerna var så rörande att vem som helst skulle fått en klump i halsen. I'm a Cyborg... är en av de mest fantasifulla och sprudlande filmer jag sett på väldigt länge och den var en ren njutning. Den påminde om Michel Gondrys filmer, men med betydligt mer ultravåld. Visserligen bara våldsfantasier, men ändå. Kanske man kan säga att filmen var en blandning av Gondry och Sam Peckinpah. Eller också räcker det att säga att det var en film av Park Chan-wook. Den kändes ibland som en saga, en saga för det tjugoförsta århundradet, och är ett av många bevis på att Korea kanske är det mest vitala och spännande filmlandet just nu.

Överraskningsfilmen i söndags var Delirious (2006) och det bästa med den var att den visades i Park, min favoritbiograf i Stockholm. Med det vill jag inte säga att det var en dålig film, bara att det är en ljuvlig biograf. Filmen handlade om den hemlöse Toby (Michael Pitt) som får jobb som assistent åt paparazzifotografen Les (Steve Buscemi). Den han försöker få en bild på är den unga superstjärnan K'Harma Leeds (Alison Lohman), men vad som händer är att hon och Toby förälskar sig i varandra. Ni kan säkert räkna ut att det blir komplikationer. Det var en lagom udda independentfilm, gjord med ett varmt hjärta och gott humör. Jag hade en gång för flera år sedan ett Tom DiCillo-retrospektiv för mig själv, vilket gick ganska fort, så det var roligt att se något nytt från honom. Delirious blir knappast en klassiker som Tystnad tagning (Living in Oblivion 1995), men den var trivsam och lite rörande och jag upptäckte idag att jag redan gjort några av filmens repliker till mina egna. Nu vill jag se om The Real Blonde (1997), för det var den jag tyckte bäst om när jag hade mitt retrospektiv. Äsch, jag får nog se om Tystnad tagning också. Let's go where the lights are green! Tidsfällan (Box of Moonlight 1996) känner jag inget behov av att se om dock.

Jag upptäckte precis att Alexandra (som jag hyllade i min förra festivalrapport) inte vann ett enda pris på festivalen. Jag är upprörd, sårad och ledsen! Jag får instifta ett eget pris, det är uppenbart.