Saker jag har sett (13)

Den här veckan bjuder jag på följande filmer: Skandalen kring Julie, You Can Count On Me, Sherrybaby, Stardust, A Mighty Heart.

När Borta med vinden (Gone With the Wind 1939) hade premiär i USA i december 1939 var det en nationellt evenemang, ungefär som kröningen av en ny drottning. Förarbetet och inspelningen hade varit en följetong i press och radio i flera år, mängder av skådespelare och regissörer hade avverkats, och det hela hade svält till gargantualiska proportioner. New York Times filmkritiker Frank S. Nugent kallade filmen kort och gott för "it" i sin recension. Detta fyra timmar långa epos av den amerikanska södern och dess undergång är förmodligen den mest sedda filmen i världshistorien och producenten David O. Selznicks monument över sig själv. Men konkurrerande filmbolaget Warner Bros insåg att här fanns det möjlighet att få en bit av Selznicks kaka. En av de många filmstjärnor som valts bort från rollen som Scarlett O'Hara, huvudrollen i Borta med vinden, var Bette Davis, och hon hörde till Warner Bros, så man bestämde sig för att spela in ett passionerat sydstatsdrama, ge Davis huvudrollen, och låta filmen ha premiär innan Borta med vinden. Warner Bros var vid den här tiden specialiserat på hårdkokta gangsterfilmer och krigsfilmer (se exempel i förrförra veckans Saker jag har sett här), men för den här filmen ville man göra något extra, och man plöjde ner alla resurser man hade för att göra en riktig prestigefilm. Bland annat valde man att låna in William Wyler för att regissera filmen, istället för att använda en av sina egna. Resultatet blev Skandalen kring Julie (Jezebel 1938), som alltså hade premiär året innan Borta med vinden. Nu är den naturligtvis helt överskuggad av sin spektakulära efterföljare, och bortglömd. Det är djupt orättvist för den är mycket bättre.

Skandalen kring Julie utspelas i New Orleans 1852, och berättar om en hetlevrad och rebellisk kvinna, Julie (Bette Davis) som chockar etablissemanget och de hävdvunna traditionerna. Men en dag går hon för långt, och blir mer eller mindre utfrusen, och hon förlorar också mannen hon älskar. Kort därefter bryter gula febern ut i New Orleans, och plötsligt förvandlas den så förnäma staden till ett helvete på jorden.

Den största behållningen med Skandalen kring Julie är nog William Wylers regi, som verkligen tar tillvara alla resurser som filmbolaget ställt till förfogande. Kameran glider runt i det återskapade södern, på plantagen, i balsalen, i träsken och på gator och torg, och avslöjar det dekadenta och förljugna samhället, som genom obetänksamhet går mot sin snara undergång. Sen är förstås Bette Davis också en behållning. Filmens största brist är skildringen av den färgade delen av New Orleans befolkning. Slavsystemet är fortfarande i full bruk, och de svarta som är med i filmen är alla glada och trogna slavar som gärna sjunger. Men till skillnad från Borta med vinden skämtas det inte på deras bekostnad, utan de får behålla sin värdighet, även om det är värdigheten hos den som trivs med sin roll som slav. (finns på dvd)

Det var veckans klassiker, resten är filmer från 2000-talet, men en varierad skara.

You Can Count On Me (2000) fick aldrig biopremiär i Sverige, och släpptes på video först 2002, och jag förstår inte varför den behandlats så njuggt. Jag såg den för fem år sen, och tyckte mycket om den, och har ofta tänkt på den under åren. I fredags såg jag om den, och hade höga förväntningar, men lyckades ändå bli positivt överraskad. Laura Linney spelar Sammy Prescott, ensamstående moder med en åttaåriga son. Plötsligt kommer hennes bror (Mark Ruffalo) på oväntat besök efter att han suttit inne för misshandel, och de försöker komma underfund med varandra. Han försöker lära känna sin systerson, hon försöker vara alla till lags, samtidigt som hon glömmer bort vad hon själv vill och vad hon har får behov. Det finns många skäl att älska den här lågmälda filmen, men det allvar och den stora kärlek och värme som genomsyrar den får räcka som motivering till varför ni ska hyra den redan ikväll. Då får ni också chansen att se filmens regissör och författare, Kenneth Lonergan, i rollen som stadens präst. (finns på dvd)

Sherrybaby (2006) gjorde succé på Stockholms filmfestival förra året, hade biopremiär i våras, och har nyligen släppts på dvd. Den är precis som You Can Count On Me en amerikansk independentfilm gjord av en debutant, i det här fallet Laurie Collyer, och handlar om en ung kvinna (Maggie Gyllenhaal) som efter flera år i fängelse blir frisläppt och försöker etablera kontakt med sin sexåriga dotter. Det är också en lågmäld och varm film, men inte fullt lika lyckad som You Can Count On Me. Den kändes lite mer schematisk och skådespelarprestationerna var inte alltid på topp, men sevärd är den. (finns på dvd)

För den som inte vill ha trasiga familjerelationer och vardagsrealism kanske ett fantasyäventyr känns mer lockande, och då saknas det inte alternativ. Är inte fantasytrenden en av de hetaste just nu? Inte sällan producerade av något av de kristna bolag som finns i Hollywood nu för tiden, exempelvis Walden Media (som bland annat ligger bakom filmatiseringen av C.S Lewis böcker om landet Narnia och bioaktuella Bron till Terabithia (The Bridge to Terabithia 2007)). Förra veckan hade ett annat fantasyäventyr premiär i Sverige, Stardust. Det är en riktig saga med kungar, prinsar, pirater, häxor och enhörningar. Här finns också en stjärna som störtar ner på jorden och mirakulöst förvandlas till Claire Danes. Peter O'Toole spelar den döende kungen, Ian McKellen är berättaren, Sienna Miller spelar byns vackraste flicka, Michelle Pfeiffer spelar den elakaste häxan i universum och Robert de Niro spelar en råbarkad blixtförsäljare och pirat som gärna klär sig i kvinnokläder och låter rösten gå upp i falsett. Kort sagt är det en ganska bisarr film med en galen humor. Ibland är den tramsig, ibland är den långtråkig, med däremellan är den ganska underbar. Jag blev på väldigt gott humör av att se den. (går på bio nu)

A Mighty Heart (2007) är dock inte någon feelgood. Den handlar om mordet på Wall Street Journals reporter Daniel Pearl, som kidnappades och halshöggs av fundamentalister i Pakistan 2002. Filmen, som är en nervig och intensiv skildring av myndigheternas jakt på honom, är fascinerande eftersom den använder sig av polisfilmens vanliga schabloner med insatsstyrkor som sparkar in dörrar, spårar mobilsamtal och söker genom hårddiskar men istället för NYPD så är det den pakistanska polisen i Karachi som står för arbetet, och ordrarna skriks på urdu, inte på engelska. FBI, CIA, Wall Street Journal och ambassadpersonal från USA och Frankrike deltar också i arbetet, men det är en pakistansk insats, och det ger en ny vinkling på ett beprövat koncept. Angelina Jolie spelar huvudrollen som Daniel Pearls hustru, höggravid och under svår stress i det belägrade hemmet i Karachi. Hon klarar sig bra tycker jag, och ger filmen ett emotionellt center. Filmens regissör Michael Winterbottom ger som alltid filmen en känsla av närvaro och desperation, och tillsammans med hans tidigare In This World (2002) och The Road to Guantanamo (2006) utgör The Mighty Heart en del av en ambitiös trilogi om livet efter 11 september. (svensk premiär 26 oktober 2007)