måndag, november 10, 2008

Steve McQueen

I en scen i Gatans kung (Somebody Up There Likes Me 1956) finns en scen i en biljardhall. En ung man står med ryggen mot kameran, vänd mot biljardbordet, när något stör honom. Han vänder sig blixtsnabbt om, och i samma rörelse drar han fram en kniv. Det var inte vem som helst som vände sig om, det var en 26-årig Steve McQueen i sin debutroll. Och rollen som hårdhudad hoodlum passade honom perfekt, särskilt med tanke på hans barndom. Hans ensamstående alkoholiserad mamma lämnade bort honom till sina föräldrar när Steve var tre år. Han pendlade sedan mellan sina morföräldrar och sin mamma och hennes män, vissa av dem misshandlade både mamman och Steve. Han drev omkring med kriminella gäng och hamnade som tonåring på ett hem för missanpassade ungdomar, Junior Boys Republic. Sedan var han några år i marinkåren, där han spenderade en hel del tid i arresten. Men han började skärpa till sig, och efter marinkåren försörjade han sig bland annat som racerförare för motorcyklar samtidigt som han pluggade till skådespelare. Han gjorde diverse teaterroller innan han fick rollen i Gatans kung. Huvudrollen där spelas av Paul Newman, hans andra filmroll och första huvudroll. Han var redan stjärna där. McQueen hade fortfarande några år kvar tills dess.

Det är något särskilt med Steve McQueen. Jag träffade en gång på en filmvetare på en buss och när jag sa att jag var på väg till videobutiken för att hyra en McQueen-film fick han något drömmande i blicken och sa "Jag tror alla män har en Steve McQueen-fas." Jag vet inte om det är en fas för mig, i så fall är den väldigt lång, och fortfarande utan slut. Har är dessutom mer än bara en skådespelare, han är en ikon, en referenspunkt. Hans privatliv fortsatte att vara problematiskt, brutalt och splittrat även som vuxen, men när han var framför en kamera blev han lugn, stabil och exceptionellt förförisk, utan att behöva göra något. Få har en sådan minimalistisk spelstil som McQueen, han bara står där men ändå äger han rummet.

Efter Gatans kung gjorde han tv-serier, och samma år som filmdebuten debuterade han också på Broadway. Sen träffade han John Sturges, som först regisserade honom i Nätternas eld (Never So Few 1959) men framför allt i 7 vågade livet (The Magnificent Seven 1960), Sturges nyinspelning av Akira Kurosawas De sju samurajerna (Shichi-nin no samurai 1954). För besväret blev McQueen en stjärna och Sturges fick ett samurajsvärd av Kurosawa (i alla fall enligt pressmaterialet, en annan källa hävdar att han fick en kabukidocka).

Tre år senare gjorde Sturges och McQueen Den stora flykten (The Great Escape 1963) tillsammans. McQueen spelar en amerikansk soldat bland många andra som försöker fly från ett tyskt fångläger under andra världskriget. Precis som i verklighetens militärtjänst spenderar McQueen en stor del av tiden i filmen i lägrets arrest, the cooler, och kallas därför "the cooler king". Han sitter där på golvet med en basketboll för att få tiden att gå. Till slut gör han ett flyktförsök på en motorcykel och slutar insnärjd i taggtråden mot gränsen till Schweiz. Det är ett klassiskt ögonblick i filmhistorien och en typisk McQueen-scen, som naturligtvis själv sitter på motorcykeln i nästan alla scener.

Året innan Den stora flykten gjorde McQueen en av sina allra bästa filmen, som den ofrivillige soldaten i Ett helvete för hjältar (Hell Is for Heroes), regisserad av Don Siegel. Siegel borde varit perfekt för McQueen, men de gjorde bara en film tillsammans, vilket är synd för det är nog Siegels bästa, mycket tack vare McQueen.

Därefter gjorde McQueen en serie tråkigare filmer på 60-talet, men även den lyckade Kanonbåten San Pablo (The Sand Pebbles 1966). Men nästa storverk var förstås Bullitt (1968), som är det kanske mest arketypiska av alla McQueens filmer. Den är mest känd för biljakten på San Franciscos gator, men det delen är det tråkigaste i filmen. Det är istället regissören Peter Yates osminkade realism i kontrast med McQueen bländande star quality som är filmens största behållning.

Men höjdpunkten i McQueens filmkarriär kom fyra år senare, 1972, då han och Sam Peckinpah gjorde två filmer tillsammans, den brutala och ekvilibristiska Getaway och den lågmälda och ömsinta Junior Bonner. Det första är en iskall thriller om ett bankrån och den efterföljande jakten/flykten mot Mexico där McQueen spelar mot sin dåvarande fru Ali MacGraw. Den andra är ett familjedrama om en rodeoryttare (McQueen) som kommer hem och hälsar på sin white trash familj i en amerikansk småstad. Inget våld här, bara långa, tysta scener av tafatt kärlek och oförmåga att sätta ord till sina känslor. Den långa scenen då far och son (Robert Preston spelar pappan) sitter i hammocken utan att säga något till varandra är underbar, och ett bevis på att McQueen fungerade lika bra när han inte satt på en motorcykel, en hästrygg eller i en bil. Han behövde aldrig spela, han behövde bara vara Steve McQueen. Han var ingen karaktärsskådespelare, men han behövde inte heller vara det. Han var ju "the king of cool".

I mitten av 70-talet var McQueen den högst avlönade filmstjärnan i Hollywood, men samtidigt började hans hälsa ta ut sin rätt och han dog av en hjärtattack 1980, bara 50 år. Han var då i Mexico, i Juarez, dit han åkt för att få bukt med sin lungcancer.

I Le Mans (1971), som enbart utspelas under det klassiska racingloppet, utspelas en liten scen mellan honom och en kvinna (Elga Andersen), och följande replikskifte:

"When people risk their life, shouldn't it be for something very important?"
"Well, it better be."
"But, what is so important about driving faster that anyone else?"
"A lot of people go through life doing things badly. Racing is important to the men who do it well. Racing, it's life. Anything that happens before or after, it's just waiting."

Inga kommentarer: