Stockholm Film Festival 2008

Nu har ni fått vänta länge men till slut kommer här en liten filmfestivalrapport!

Som alla andra genres är dokumentärfilmen inte främmande för klichéer och konventioner. Not Quite Hollywood: The Wild Untold Story of Ozploitation (2008) och You Must Remember This: The Warner Bros. Story (2008) är inga undantag. Den första handlar om den australiensiska filmen på 70-talet och åren däromkring, men inte den hyllade australiensiska nya vågen, utan den billiga genre filmen, såsom splatter, action och sex. Den var inte så himla intressant men den var full av roliga klipp ur filmer om diverse odjur som löper amok bland oskyldiga bönder eller nunnor som slaktas. En del Mad Max bjuds det också på, samt en Quentin Tarantino i extas. You Must Remember This är betydligt mer seriös och patinafylld, men ack så tråkig. Faktum är att det är en gåta hur den kan vara så extremt menlös och ointressant med tanke på den guldgruva den har att ösa ur. Warner Bros. historia lider ju inte direkt av en brist på färgstarka personligheter eller magnifika filmer, men det här är en dokumentär för de som inget vet och inte heller är intresserad av att få veta något. Och båda har exakt samma upplägg, det klipps mellan en samling talande huvuden (såsom Tarantino om splatter och Scorsese om Warner) och filmklipp och så försöker man parallellt berätta en historia om filmerna och samhället i stort. Allt korrekt, tillrättalagt och tråkigt. Nog måste det gå att finna en annan vinkel?

En som verkligen har hittat en egen vinkel är Takeshi Kitano, vars senaste Achilles and the Tortoise (Achilles to kame 2008) visades på i år. Absurd humor, bottenlös sorg och explosioner av blod och/eller våld utgör hans kännetecken, filmat på ett stramt, distanserat vis. Kitanos filmer bilder en egen värld och de är snudd på utbytbara med varandra. Den här är något för lång, men allt man kan förvänta sig finns där, inklusive en mängd tavlor, alla målade av Kitano. Han har också skrivit, regisserat och klippt filmen, samt spelar huvudrollen den sista halvan av filmen.

En annan egensinnig och ambitiös filmskapare vars filmer är vanligare på festivaler än på den ordinarie repertoaren är Kim Ki-Duk och i år heter hans film Dream (Bi-mong 2008). Hans filmer utgör i ännu högre grad en egen värld, och ibland kan de vara hjärtskärande vackra och/eller brutala, medan ibland bara vara brutala. Dream är inte riktigt lika lyckad som tidigare verk (min favorit hittills är nog Samaritan Girl (Samaria 2004)), men berättelsen om en svartklädd man vars drömmer utlevs av en vitklädd kvinna, har den övernaturliga och Kafkaartade stämning och den bortomvärldsliga kärlek som är det kanske mest tilltalande med Kims filmskapande.

Den absolut sämsta filmen jag sett på festivalen var Absurdistan (2008), som är en slags saga om en liten by i ett torrt land där plötsligt vattnet försvinner och törst och torka breder ut sig. Kvinnorna bestämmer sig för att sexstrejka för att männen vägrar åtgärda problemet med vattenbristen och det hela utvecklas till en slags gerillakrig mellan könen. Den var helt utan charm och närmast reaktionär i sin stereotypa syn på könen, på alla plan, och den var inte det minsta roliga, bara ett pinsamt vältrande i klichéer. Bra musik dock. Varför fixade för övrigt inte kvinnorna själva fram vatten? De var ju på alla vis mer företagsamma och driftiga än männen.

Även om ingen film jag sett var lika dålig som Absurdistan så var ingen film heller riktigt lyckad men jag tror att den jag tyckte bäst om var Paper Soldier (Bumaznyj soldat 2008), en rysk film som utspelas vid en rymdbas i Kazakstan 1961, veckorna innan Juri Gagarin skickas upp som den första människan i rymden. Det var en säregen film med ett vidunderligt vackert foto, där tid och plats flöt ihop och isär och det ibland var långtråkigt och ibland oerhört bra, snudd på genialt. Den får min röst.