Inställd visning, och Veckans dvd-tips.

På grund av datatrubbel och bredbandsproblematik (comhem har haft tekniska problem) blir det ingen text den här veckan. Som tröst blir det ett dvd-tips redan idag: italienska Barntjuven (Il ladro di bambini 1992). En neoneorealistisk film om en polis som motvilligt eskorterar två barn till ett barnhem genom ett kyligt Italien. På vägen blir de vänner och han får upp ögonen för deras situation. Den är sentimental på det typiskt italienska viset, men det fungerar bra, och alla spelar bra. Den släpps först imorgon, så ikväll får ni själva komma på något att göra.

Veckans dvd-tips: The Thing Called Love

Peter Bogdanovich är nu mest verksam som kritiker och filmhistoriker, men han gjorde också några tunga filmer i början av 1970-talet, såsom Den sista föreställningen (The Last Picture Show 1971). Han har gjort film efter det också, och en av dem, countryfilmen The Thing Called Love (1993), med manus av Carol Heikkinen, släpps på dvd i dag. Miranda Presley (Samantha Mathis) kommer från New York till Nashville för att försöka bli sångerska. På plats möter hon en samling likasinnade, spelade av bland annat Dermot Mulroney, Sandra Bullock (innan genombrottet) och River Phoenix (i sin sista roll). Det är en liten film, men synnerligen sympatisk, och den värmer gott i höstmörkret. Många blues- och countrymusiker spelar sig själva i biroller därtill.

Filmarkivet (6)

Filmarkivet (mer info här) har nu kommit till den första färgfilmen! Året är 1941, och färgfilmen har funnits i sex år. Den första var Fåfängans marknad (Becky Sharp, 1935), men redan innan dess hade färg förekommit, genom att man manipulerat den svartvita filmremsan i efterhand. Så kallad tintning förekom redan under filmens första decennium. Det är värt att notera att medan det tog tid innan andra nya tekniker riktigt kom till sin rätt så finns det inget yrvaket över Fåfängans marknad. Användandet av färger är både elegant och symboliskt, och filmens regissör, Rouben Mamoulian visade sig behärska paletten med mästarhand. Det är fortfarande en av de stora färgfilmerna. Den är underhållande också, men ingen av Mamoulians bästa.

Men det är alltså inte Fåfängans marknad som är det sjätte tillskottet till Filmarkivet, utan Dumbo, en av Disneys tidiga långfilmer. Det är inte bara den första färgfilmen i arkivet, det är också den första tecknade filmen, eller animerade. Det är kanske svårt att tänka sig idag, men Walt Disney var på den tiden en nydanande kraft inom filmen, och en av den tecknade filmens giganter, tillsammans med pionjärer som bröderna Fleischer, Chuck Jones, Tex Avery och tyska Charlotte Reiniger (vars Die Abenteuer des Prinzen Achmed (1926) brukar sägas vara den första animerade långfilmen).

Så varför just Dumbo? Någon animerad film måste förstås vara med, och Dumbo är ett bra exempel på den kreativitet, och även avant-gardism som fanns i dåtidens animerade film. Den skiljer sig rejält från dagens Disneyfilmer, som är mer strömlinjeformade. Dumbo är också en av de stora cirkusfilmerna, och kanske var den en influens på Bergman när han gjorde Gycklarnas afton (1953). Det är två saker som är slående med just Dumbo, det ena är hur sorglig och gripande den är. Med undantag av Dumbo själv och hans enda vän, en mus, så är alla figurer antingen bara aningslösa eller direkt elaka. Det är en film om utanförskap och ensamhet, och Dumbo blir från början till slut hånad och förnedrad. När hans mamma försvarar honom blir hon fastkedjad och inlåst, och Dumbo själv hamnar i ett cirkusnummer där han är den som blir utsatt för clownernas råa skämt, till publikens jubel. Revanschen kommer när fem korpar lär honom flyga, och han förvandlar sitt handikapp till sin styrka. Det finns måhända en politisk dimension här, för korparna är uppenbarligen svarta, eller afroamerikaner, och de är de första som ser hans utanförskap, kanske för att de själva står utanför samhället.

Det andra som är slående är den explosion av fantasi och skaparlust filmen genomsyras av, och naturligtvis är det Dumbos hallucinationer när han druckit sig full som är den visuella höjdpunkten. Rosa elefanter är bara förordet för den färgkaskad som möter åskådaren.

Andra animerade filmer har kanske haft ett större inflytande, av Disneys kan nämnas Pinocchio (1940) och Bambi (1942), men Dumbo får det ändå bli.

Tidigare filmer i Filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets "Potemkin" 1925) här
Napoleon (1927) här
Det ligger i blodet (His Girl Friday 1940) här

---------------------------------------------------
Dumbo, Bambi och Pinocchio finns på dvd i Sverige. Gycklarnas afton likaså. Die Abenteuer des Prinzen Achmed finns på dvd i England. Fåfängans marknad finns på dvd i USA, fast i en billig utgåva. Den vore något för Criterion att sätta tänderna i. De kunde gärna ta sig an den bästa cirkusfilmen också, Han som får örfilar (He Who Gets Slapped, 1924).

Veckans dvd-tips: Hitchcock-box

Hitchcock hade fem olika faser av sitt filmskapande skulle jag vilja hävda. Först stumfilmsperioden, sen de tidiga engelska thrillerkomedierna, följt av en gotisk/freudiansk period när han kom till Hollywood. Sen på 50-talet kom hans glamorösa och stjärnfyllda fas som kulminerade med I sista minuten (North By Northwest 1959). Därefter, från Psycho (1960, och som var raka motsatsen till I sista minuten) och framåt, återstod en avtrappning, med mer spretiga och ojämna filmer. Den här veckan släpps en box med tre av de tyngsta filmerna från fas 3, den gotisk/freudianska: Rebecca (1940), Trollbunden (Spellbound 1945) och Notorious (1946).

Rebecca utspelas på en herrgård där den namnlösa nya frun försöker leva upp till sin föregångares namn och status. Joan Fontaine spelar henne, Laurence Olivier hennes man, och Judith Andersson den diaboliska husfrun. Slutet är aningen blek, men de första två timmarna är magnifika, fyllda av hot, olust och frustrationer, och filmat med en elegans som Hitchcock nog aldrig lyckades uppnå igen.

Trollbunden är inte alls lika stark, men den är fylld av eleganta visuella trick, däribland drömsekvenserna designade av Salvador Dalí. Gregory Peck spelar mannen som inte vet om han är en mördare eller ej, Ingrid Bergman spelar psykiatrikern som försöker bota honom, och älska honom.

Notorious är den mest komplexa av de tre, och den mest berömda. Återigen spelar Ingrid Bergman den kvinnliga huvudrollen, här mot Cary Grant och Claude Rains. Här är varje ord en lögn, varje handling ett svek och varje tanke fördold. Filmen bygger från första bild en ständigt växande spänning som kulminerar i finalen, en final som tillhör de bästa sekvenser Hitchcock iscensatt, både visuellt och emotionellt. Av alla de gånger där Hitchcock provocerat åskådaren att fundera över sina sympatier är kanske detta den mest lyckade.

Den svenska filmen: Du och jag, Offside och Farväl Falkenberg

Astoria Cinemas oansvariga ekonomiska äventyr kommer förmodligen att lämna djupa spår efter sig i det svenska filmklimatet. De pengar de är skyldiga Svenska filminstitutet exempelvis skulle ju ha gått till produktion av ny svensk film. Om de miljonerna inte kommer tillbaka, vilken är tveksamt i dagsläget så betyder det sju miljoner kronor mindre för kommande projekt. Den som egentligen är ansvarig för detta har mycket på sitt samvete. Men det behöver inte vara en katastrof, med tanke på hur många svenska filmer som görs och hur få som faktiskt känns meningsfulla. Om bara de resterande pengarna används mer genomtänkt…

Just nu går det, minst, tretton svenska filmer på biograferna. Action och komedier, drama och dokumentärer. Inte ens den som månar om att se allt svensk kan räkna med att hinna med, om inte han eller hon har som enda uppgift att sitta i en biografsalong. Dessa tretton har dock inte gett något större avtryck, intryck eller uttryck, med undantag av Farväl Falkenberg. Veckans filmforum ska titta närmare på den, och två andra nya svenska filmer.

Du och jag är gjord av Martin Jern och Emil Larsson, två av de fyra som tidigare gjorde Fjorton suger (2004). Alla har blivit äldre men det verkar som 25 också suger ganska hårt. Filmen gör det inte dock. Du och jag var ganska trevlig, eller trivsam i alla fall, men samtidigt menlös. Den ledde ingen vart, trots att personerna i filmen reste än hit, än dit, och aldrig slog sig till ro. Upphovsmännen verkar sakna både insikter och åsikter, det enda de hade var en samling skådespelare och en handfull scener av pinsam förstämning. Därför är det tur att skådespelarna var så pass bra, i alla fall Noomi Rapace och i synnerhet Saga Gärde. Det är uppenbart här, som i New York Waiting (läs mer här), att berättelsen är framliden av ett blödande hjärta, men lite mer substans i manuset hade varit på sin plats.

Offside är något annat, en film om arbetslöshet, landsbygdens avfolkning, svensk flyktingpolitik, fotboll, far-son relationer, alkoholism. Redan där har filmen ett problem. Det finns en gräns för hur mycket man kan pressa in i en film innan den börjar spricka i sömmarna. Jag har gått ner fyra kilo i sommar, det är något Offside också borde ha gjort. Den höll sig tryggt i den svenska filmiska mittfåran, och några överraskningar bjöds inte, men samtidigt fanns det mycket som var bra här. Den hade en skön stil, var genuint rolig och ytterst charmerande i sin välvilja, samtidigt som den var förvånansvärt vemodig. Också här var skådespelarna en behållning, med Jonas Karlsson och Ingvar Hirdwall i spetsen som son och far.

Farväl Falkenberg är återigen något annat, en film om några unga män med ett överflöd av ansiktsbehåring. De driver runt en sommar på västkusten, badar lite, gör lite inbrott, äter lite, filosoferar lite, någon tar livet av sig. Någonstans fanns det en bra film här, men den försvann bakom en massa trams. Dels trams i form av scener som inte innehöll något, men främst trams i form av kameraarbetet. Jag har sagt det för och jag säger det igen, hur länge kommer detta med frenetisk rörlig handkamera att anses alternativt och äkta? Det fallerar på alla punkter. Om syftet är att skapa realism och en känsla av "hemvideo" så är det feltänkt för om man filmar själv så försöker man inte i varje givet ögonblick skaka kameran så mycket som möjligt, man försöker hålla den så stilla som möjligt. Det är där känslan av realism skapas, av en lös kamera som skakar så lite som möjligt, inte av en kamera som skakar så mycket som möjligt. Det skapar nu främst åksjuka och drar dessutom blickarna till sig. Om syftet är att vara ung och hipp så går det inte längre när vilken Hollywoodfilm som helst använder samma teknik, fast bättre. När den skakiga kameran får ett egenvärde växer misstankarna om att filmskaparna inte tror på sitt material. Det känns mest omoget, och det gjorde det redan när John Cassavetes höll på som värst på 60- och 70-talet. Och det är synd, för, som sagt, någonstans fanns det något bra här, en klangbotten av desperation och en genuin vilja att berätta sin egen historia på sitt eget sätt, som tyvärr kom bort. Kanske att producenterna Anna Anthony och Lars Jönsson borde haft en mer aktiv roll och försökt dämpa de värsta excesserna, eller var det på deras inrådan Jesper Ganslandt och Fredrik Wenzel gick loss?

Det var ett litet urval av aktuella svenska filmer. Säger de något om Sverige? Inte mer än turerna kring vår nya, och nyavgångna, kulturminister. Men har de något gemensamt? Kanske att de är koncentrerade på, så kallade, vanliga människors vardag. Här är alla som folk är mest, lite enfaldiga, lite tokiga, lite fulla, lite svenniga. Ingen av dem är särskilt glada heller. Det kanske går bra till slut, man vet inte, men förmodligen inte. Och småstaden kväver definitivt sina invånare. Jag skulle inte använda dem för att marknadsföra Sverige utomlands. Två av filmerna, Du och jag och Farväl Falkenberg, tittade bara inåt, omvärlden existerade bara som ett sorl. I Offside fanns det en verklighet utanför huvudpersonernas privata sfär. En orsak till att jag nog tycker om den mest av de tre.

Förföljaren

Vissa filmer har man ett särskilt förhållande till. Förföljaren (The Searchers 1956) är en sådan film för mig. När mitt filmintresse tog fart i slutet av 1989 tog det inte lång tid innan jag förstod att John Ford var en viktig filmhistorisk person, så jag undersökte vilka av hans filmer min lokala videobutik hade att erbjuda. De hade tre minns jag, Förföljaren, Så vanns vilda västern (How the West Was Won 1962) och Mogambo (1953). Men jag hyrde dem alla, och blev närmast förhäxad, av filmerna och av namnet John Ford. Jag tyckte att namnet var perfekt! Kort, koncist, kärvt och maskulint. Man har ju så många idéer som ung.

I år fyller Förföljaren 50 år, och har släppts i olika specialutgåvor på dvd. Det vore trevligt om den fick biopremiär också. Själv har jag sett om den med ojämna mellanrum och det är en av de filmer jag sett flest gånger. Men varje gång jag sett den har varit i olika utgåvor. Jag har sett den på tv och på sliten vhs-kopia, jag har sett den på bio och på nyrestaurerad dvd-utgåva. Jag har tyckt olika mycket om den varje gång jag sett den. Men två saker har alltid varit konstant. Dels har jag retat mig en smula på de ibland lite 50-tals kitschiga, melodramatiska färgerna i familjen Edwards bosättning och Natalie Woods sminkning. Dels har jag alltid tyckt att John Waynes insats är fantastisk.

Det är inte särskilt unikt att gilla Förföljaren, den brukar ligga bra till när de bästa filmerna någonsin ska röstas fram, och det har påverkat en hel generation av amerikanska filmskapare, samt givit upphov till namnet på en engelsk popgrupp från 60-talet. Regissörerna i det "nya" Hollywood på 70-talet har alla förhållit sig till Förföljaren, och att hitta scener som är tagna direkt därifrån är inte svårt, Star Wars (1977) är ett exempel som spontant dyker upp. På imdb.coms topp 250-lista kommer den dock först på plats 239. Min mormor uppskattade den mycket, bland annat för att den gav ursprungsamerikanerna en egen röst. Jag fick också en gång en ingående analys av filmen av en fyraårig flicka, som var förbluffande insiktsfull. Det är fortfarande en av hennes favoritfilmer.

För den som inte sett filmen handlar den om Ethan Edwards (John Wayne), som återvänder hem till sin brors familj, nybyggare i 1870-talets USA. Strax efter Ethans ankomst blir bosättning överfallen av Comancher, och familjen mördad, med undantag av döttrarna, som bortförs. Ethan, som var borta under själva anfallet, ger sig ut på en flera år lång jakt efter dem, först för att rädda sina brorsdöttrar, men snart för att döda dem, eftersom han anser att de blivit förvildade och "comanchifierats". Det är historien på ytan, och den är intressant nog i sig själv, men den är bara halva filmen. Den svenska titeln är egentligen en förenkling av originalets The Searchers. Filmen har många sökare, och vad de söker är inte alltid det uppenbara, inte heller är det uppenbart att de när filmen är slut har funnit vad de sökte.

John Ford är en av de främsta bilddiktarna, och Förföljaren är en av hans mest fulländade filmer på det området, men det finns inget förskönande över bildspråket. Det landskap som presenteras här är kalt, kargt och ogästvänligt. Värmen och gästfriheten i interiörerna kontrasteras kraftfullt med omgivningarna, och hela tiden kryper det vilda in i civilisationen och hotar eller förstör den. Men hotet kommer inte bara från comancher eller naturen, hotet finns också inombords.

Ethan Edwards är en psykotisk rasist. Han är en gåta, och en tragedi. Vem är han? Var har han varit innan han oväntat dyker upp? Vad gjorde han under inbördeskriget? Varför bär han på ett sådant hat? Han försöker inte dölja det förakt han känner för alla omkring sig. Det är bara sin brors hustru han respekterar, och däri ligger en av filmens tragedier. Förmodligen så älskade de varandra en gång i tiden, men hon gifte sig med hans bror. Varför då? Är det där källan till Ethans hat och vrede finns? Känslorna finns fortfarande kvar dem emellan, vilket ligger som en outsagd underton i filmens början, i några av dess mest berömda scener.

Det som väger upp Ethans egentligen avskyvärda person är hans uppriktighet. En annan förmildrande omständighet är det faktum att Ethan, på grund av att han är den han är, är ensam och utstött. Det finns ingen plats för honom i samhället. Han är dömd till att för evigt ensam vandra mellan vildmarkens utposter. Han är en man som sett allt och förlorat allt, och som tvingas leva ensam med sina synder och demoner. I trailern till filmen sägs att det är en berättelse om "aching loneliness". Den ensamheten är en av många känslor som uttrycks av John Waynes spel och ansikte. Aldrig har väl en skådespelare så dominerat en film, varit ett sådant intensivt centrum. Som tur är, för att göra filmen lättare att orka med, finns här också humor, genom att Ethan är så förbannat cool. Cool som man bara kan vara när man föraktar allt och alla och inte bryr sig om någon annan. Han kallar sin brors adoptivson för "blankethead" större delen av filmen. Han ger en pistol till en överste med orden "Careful, it's loaded". När en pojkspoling hotar honom med stryk ger Ethan honom en blick och säger "That'll be the day." Man vill förakta honom för hans rasism, sadism och hat, men det går inte. Man tvingas förhålla sig till honom i all hans komplexitet.

Det rika och färgstarka persongalleriet är också en källa till filmens storhet. Mose Harper (Hank Worden) till exempel. Här finns också flera starka kvinnoroller, särskilt Ma Jorgensen (Olive Carey), som är den som står för förståndet. Hon blir filmens taleskvinna för alternativet till vildmarken, hon står för framtiden, trots att hon är gammal och trött.

Västernfilmen är ofta missförstådd, och framställs som enkla berättelser om ont och gott, om indianer mot vita, om lyckliga slut i solnedgången. Svenska Dagbladet hade en understreckare härom veckan där denna ohistoriska uppfattning senast proklamerades (här). Förföljaren är ett av många exempel på att västerngenren har både djup och är mångfacetterad. Här finns föga hopp, och den utspelas i en moralisk gråzon. Ett exempel: filmen inleds förvisso med att en grupp comancher anfaller och slaktar en vit bosättning, men senare i filmen kommer Ethan och "blankethead" (han heter Martin Pawley, och spelas av Jeffrey Hunter) till en plats där kavalleriet slaktat ett helt läger för ursprungsamerikaner, inklusive kvinnor och barn. Ett brott av samma dignitet som något någon Comanche utfört. Scar, den hövding som ledde anfallet mot Ethans familj, är fylld av samma hämndbegär som Ethan själv. De vita har dödats hans söner, och det är hans drivkraft. Ethan och Scar är på sätt och vis varandras speglingar. Vem som är "vilde" och vem som är "civiliserad" lever kvar som en fråga långt efter att filmen är slut.

"Some day, this country's gonna be a fine, good place to be. Maybe it needs our bones in the ground before that time can come." säger Ma Jorgensen vid ett tillfälle. "That'll be the day." hade förmodligen Ethan muttrat om han hört det.

------------------------------------

Korrigering 16 oktober. Den fyraåriga flickan jag nämnde ovan låter hälsa att hon var fem år.

Claire Denis

Det som skiljer ut vissa filmskapare är deras förmåga att skapa egna världar, eller att skildra den befintliga världen på ett eget sätt. Med hjälp av miljöer, bilder, ord, händelser så formar de något säreget, utpräglat, personligt.

Claire Denis har under de 20 år hon varit verksam som självständig filmare gjort blott 8 långfilmer, men var och en av dem har varit något extra och något särpräglat Denis-skt, med reservation för Trouble Every Day (2001), som jag inte sett. Hon skriver sina egna manus, och på nästan varje film har hon samarbetat med fotografen Agnès Godard. Deras karriärer har löpt parallellt, ända sedan båda var assistenter på Paris, Texas (1984), som Wim Wenders regisserade och Robby Müller fotograferade. Samarbetet mellan Wenders, Denis och Godard fortsatte på Himmel över Berlin (Der Himmel über Berlin 1987), fast nu med Henri Alekan som fotograf. En annan regissör som influerat Denis är Jim Jarmusch, som hon också samarbetat med. De delar bland annat förhållningssättet till musik, där musiken ibland blir utgångspunkt för en scen, en rollfigur eller ett händelseförlopp.

Men Denis egna filmer är ändå annorlunda från Wenders och Jarmusch. Med knivskarpa och vackra bilder och fragmentarisk berättarstil berättar hon om invandrare i Frankrikes förorter, om fransmän i Afrika, om fäders skuld och mäns svek, om sexualitet och erotik, hetero- eller homo-. Redan hennes debut Chocolat (1988) om kolonialism och alienation, visade vem hon var och vad hon ville.

I Chocolat, som utspelas i Kamerun, berättas om den outlevda åtrån mellan en vit, fransk kvinna och en svart man, hennes tjänare, sett genom en liten flickas ögon. I Jag är inte sömnig (J'ai pas sommeil 1994) berättas om en ung kvinna från Lettland som hankar sig fram i Paris. Nénette och Boni (1996) handlar om ett syskonpar som återförenas av yttre omständigheter. Beau Travail (1999) är något helt annat, en film om främlingslegionärer på ett läger i Afrika, iscensatt som en surrealistisk dröm av färger, rörelser och stillhet. Vendredi soir (2002) är däremot som en saga som till stor del utspelas i en bilkö på en gata i Paris, där en man och en kvinna blir förförda och berörda av varandra. L'intrus (2004) är återigen något nytt, en historia om en man med ett ärr och ett förflutet som lever i ensamhet på landet. Men vad de handlar om är inte det viktigaste, och inte alltid helt lätt att redogöra för, eller ens förstå. Denis drar ibland filmerna in i ren abstraktion. Scenerna är ofta korta och utan dialog, och berättelsen rör sig i cirklar, om den alls rör sig. Det som intresserar henne verkar vara oväntade, rent av omöjliga, möten, möten hon skildrar skissartat så att åskådaren själv får fylla ut resten, eller nöja sig med att bara för några timmar fått förmånen att spendera tid med dessa människor.

Det finns något av en upptäcksresande i Denis förhållande till filmmediet. Hon söker hela tiden nya bilder, nya berättelser, nya platser, men oavsett vad hon finner gör hon dem till sina. Hon är en av filmkonstens största, och det känns skönt att veta att hon fortfarande är verksam. Hennes senaste film Vers Mathilde (2005) , om koreografen Mathilde Monnier, har inte visats utanför Frankrike, utom på någon festival. Jag hoppas hon kommer med en ny långfilm snart. Hon är 58 år gammal och har förhoppningsvis många år och många filmer kvar.

--------------------------------------------
Chocolat, Jag är inte sömnig och Nénette och Boni finns att hyra i välsorterade videobutiker. Alla finns också på dvd i England och/eller i USA.

Veckans dvd-tips: Det levande slottet

Studio Ghibli, och främst Hayao Miyazaki, gör de bästa animerade filmerna just nu. Bland hans tidigare verk kan nämnas Tonari no Totoro (1988), Prinsessan Mononoke (Mononoke-hime 1997) och Spirited Away (Sen to Chihiro no kamikakushi 2001). Idag släpps ännu en på dvd i Sverige, Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro 2004). Kanske inte lika fulländad som Spirited Away, men en underbar film likafullt. En flicka får en förbannelse över sig och förvandlas till en gammal tandlös kvinna. Hon söker sin tillflykt till en prins som bor i ett levande slott, som vandrar runt på landsbygden. Det är alltså en riktig saga, fylld av små lustiga figurer, hemska monster och äventyr i fantasins gränsland. Den som sett tidigare filmer av Miyazaki kommer att känna igen sig, och den som inte sett några kommer bli överväldigad av berättarglädjen, vemodet och bildrikedomen.

Andra bloggar om: Ghibli, tandlös kvinna, landsbygd

Presidenter på bio

Just nu går på biograferna Hotet inifrån (The Sentinel). En film om Secret Service, den organisation som beskyddar USA:s president (inklusive presidentkandidater och vicepresidenter) med livvakter och även bekämpar falskmynteri. Det är en habil thriller, där den som gillar hörselsnäckor, limousiner och män i svarta kostymer får sitt lystmäte. Det mest intressanta med den är dock själva presidenten, här spelad av David Rasche.

Hollywood anses ju ofta stå till vänster på den politiska skalan, och vara liberalt i den amerikanska användningen av termen och att se var en viss film lägger fokus, och hur den fördelar skuld, är därför alltid spännande, samt se var den lägger sig på den politiska skalan. Om filmen dessutom handlar om presidenten blir det extra intressant.

President Ballantine i Hotet inifrån har inte fått någon partibeteckning, men det är uppenbart att det inte är Bush han ska föreställa. Snarare motsatsen. Ballantine får göra två viktiga utspel i filmen, dels mäkla fred i Mellanöstern (Israels och Palestinas presidenter skakar hand på Camp David), dels prata om hotet mot miljön och förklara att han ämnar skriva under Kyoto-avtalet. Han blir på så vis en projektion av vad en liberal skulle önska att presidenten gjorde.

Ett annat exempel från i år är American Dreamz, där president Staton (Dennis Quaid) är ett tydligt porträtt av Bush, eller en nidbild av Bush, och där Willem Dafoe spelar en Dick Cheney-lik person. Presidenten har en öronsnäcka och upprepar bara vad hans rådgivare säger att han ska säga. Men även om filmen ger en pessimistisk bild av samhället så ger den en optimistisk förhoppning om just presidenten, för han bestämmer sig en dag för att börja läsa tidningar, lära sig om världen och ta ansvar.

Så sker varken i Absolut makt (Absolute Power 1997), där presidenten är en horbock, utan skrupler, eller i Påtaglig fara (Clear and Present Danger 1994), där presidenten bedriver en privat vendetta i Columbia. Här kommer kritiken från ett annat håll, ett konservativt eller populistiskt. Faktum är att Påtaglig fara i sin politik påminner en del om Michael Moores Fahrenheit 9/11 (2004).

Men presidenten i Presidenten och miss Wade (The American President 1995) är som en våt dröm. Intelligent, sexig, godhjärtad, vidsynt och passionerad, och med vänsterliberala sympatier. Han (spelad av Michael Douglas) är skapad av Aaron Sorkin, som också gav honom en stabschef, spelad av Martin Sheen, som, nästa gång Sorkin skapade en president, befordrades till själva presidentposten. Med andra ord, han blev president Bartlet i tv-serien Vita huset (The West Wing). Förmodligen den mest komplexa president som setts på länge.

Tidigare var det ovanligt med fiktiva presidenter, men vanligare med biografier. Woodrow Wilson och Abraham Lincoln är två som skildrats, den första i Wilson (1944), med Alexander Knox i titelrollen, och Lincoln minst två gånger, dels D.W. Griffiths sista film Abraham Lincoln (1930) (eller näst sista om man ska räkna The Struggle (1931), som aldrig fick premiär), där Walter Huston spelar Lincoln, och dels Folkets hjälte (Young Mr. Lincoln 1939) där Henry Fonda spelar titelrollen. Jag rekommenderar även dem för den som vill studera Hollywoods bild av presidenten. Oliver Stones mer moderna film, Nixon (1995) är också ett intressant studieobjekt. Se den gärna i kombination med Alla presidentens män (All the President's Men 1976), mästerverket om Watergate.

Dessutom kan man gärna gå och se En obekväm sanning (An Unconvenient Truth) där före vicepresidenten och presidentkandidaten Al Gore håller föredrag om växthuseffekten. Den går på biograferna nu, men kom ihåg att inte ta bilen för att åka dit. Gå, cykla eller ta tåget!

Andra bloggar om: Secret Service, Woodrow Wilson, Henry Fonda, växthuseffekten

Veckans 5: Franska gangsterfilmer

Pépé från Marseilles (Pépé le Moko 1937)
Bob le Flambeur (1955)
Ställd mot väggen (Le doulos 1962)
Andra andningen (Le deuxième souffle 1966)
Borsalino (1970)

Ingen finns utgiven på dvd i Sverige, fast Pépé från Marseilles kan finnas i välsorterad videobutik i en gammal vhs-utgåva. Den finns också i lyxig dvd-utgåva i USA. Ställd mot väggen finns på dvd i England, och Bob le Flambeur släpps i november, i England.

Filmarkivet (5)

Film kan vara så mycket. Den kan vara lugn och eftertänksam eller svulstig och bombastisk, dialogbaserad eller bildbaserad, i färg eller svartvit, med eller utan ljud. Med filmarkivet vill jag försöka fånga så många olika aspekter av filmkonsten som möjligt. De fyra första filmerna var alla stumfilmer, nu kommer den första ljudfilmen.

Man hade experimenterat med ljudfilm ungefär från filmens födsel i slutet av 1800-talet, men de första egentliga ljudfilmerna dök upp under slutet av 1920-talet, och den första film med tal var Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927). En vanlig uppfattning är att det första ljudfilmerna var statiska och stela, men det stämmer bara till en viss del. Visserligen försvann de mest ekvilibristiska kamerarörelserna i väntan på att ljudinspelningstekniken skulle utvecklas, men det gjordes filmer även i början som var både dynamiska och rörliga, och även om många inte var bekväma med den nya tekniken så fanns det också de som tämligen omgående lärde sig att behärska den och använda den kreativt. En av de första var inte oväntat Alfred Hitchcock i Utpressning (Blackmail 1929), Englands första ljudfilm.

Men den första ljudfilmen i filmarkivet är inte engelsk utan amerikansk, och den är inte från 1929 utan från 1940. Det ligger i blodet (His Girl Friday). Det är en nyinspelning av filmen Det stora reportaget (The Front Page 1931). Där handlade historien om en tidningsredaktör och hans manliga stjärnreporter, i nyinspelningen blev stjärnreportern kvinna. Filmen inleds med att hon, Hildy Johnson (Rosalind Russell), kommer till redaktionen för att berätta för sin redaktör, tillika ex-man, Walter Burns (Cary Grant) att hon först ämnar säga upp sig och sedan gifta om sig. Burns kommer snabbt över sin chock och börjar på alla sätt slåss för att få henne tillbaka.

Det ligger i blodet är svår att definiera. Det är en screwball komedi med gangsterfilms inslag, det är ett drama om korruption med inslag av romantisk komedi, det är ett drama om brott och straff och en satir över journalistik och journalister, det är parallellt en komedi och en tragedi. Att den lyckas hålla alla dessa bollar i luften samtidigt utan att någon gång darra på manschetten är skäl nog till att den ska platsa i filmarkivet, som ett exempel på konsten att berätta en historia. Den är en uppvisning i narrativ briljans. Den djupa tragik som ligger i grunden för historien, det rättsfall som tidningen bevakar, faller aldrig i glömska, samtidigt som filmens indignation över maktmissbruk, korruption och sensationshunger inte tappar i styrka. Humorn blir istället ett sätt att förstärka svärtan, och göra den mer drabbande. Manuset av Charles Lederer bygger på en pjäs av Ben Hecht och Charles MacArthur.

Men det är mer än så. Det är också Cary Grants främsta rollprestation, och därigenom en av de främsta rollprestationerna någonsin. Grants båda sidor, den charmerande playboyen och den demoniske domptören, för båda fullt spelrum, och det är en ren uppvisning, även här.

Sen var det ljudet, för filmen var här innovativ, i användandet av dialog. För att få dialogen mer realistiskt så pratar folk i munnen på varandra, och det som kallas överlappande dialog fick här något av ett genombrott, det som senare Robert Altman skulle bli berömd för. Det sägs ibland att Det ligger i blodet är den film som håller högst tempo i dialogerna, och den är verkligen halsbrytande. Det är inte bara det att det pratas snabbt, en person kan prata med två personer i rummet samtidigt, och dessutom med en i rummet bredvid samt i telefon med en fjärde person.

Filmen är också ett exempel på den progressiva kvinnosyn som fanns i Hollywood på den här tiden. Hildy Johnson är en yrkesarbetande kvinna, den främsta inom sitt område, som inte drar sig för att tackla (bokstavligt) sheriffen i en mörk gränd. Hon är också en kvinna som får välja mellan ett tryggt liv som gift hemmafru eller en fortsatt yrkeskarriär, och väljer karriären. Det finns ingen som sätter sig på henne, och hon är det naturliga navet, och det i kraft av sin intelligens och kompetens, inte tack vare djupa urringningar och höga klackar. Rosalind Russell gör henne till en genuin hjälte, inte tack vare några särskilda hjältedåd eller övermänskliga krafter, utan genom att vara mänsklig och samtidigt the best of the best.

Så, om man ska se en film som ett exempel på berättarteknisk fulländning och emotionell komplexitet, då är Det ligger i blodet filmen man ska se. Därför får den en plats i filmarkivet.

Läs mer om filmens regissör och producent, Howard Hawks, här. Jag har inte nämnt hans namn förrän nu, men det är hans film, från början till slut.

Tidigare filmer i filmarkivet:

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

Napoleon (1927) här

Andra bloggar om: Journalister, tackling av sheriffer, karriärkvinna

Veckans 5: George Clooney

En underbar dag (One Fine Day 1996)
Three Kings (1999)
Ocean's 12 (2004)
Syriana (2005)
Good Night, and Good Luck (2005)

Alla finns på dvd i Sverige

Veckans dvd-tips: Svart narcissus och De röda skorna

Den främsta brittiska regissören genom tiderna är förmodligen Michael Powell, med eller utan sin partner, manusförfattaren Emeric Pressburger. Jag har tidigare hyllat honom, och deras film Det hände i Skottland (I Know Where I'm Going 1945) här, och nu släpps den här veckan, i Sverige, två av deras bästa filmer: Svart narcissus (Black Narcissus 1947) och De röda skorna (The Red Shoes 1948).

Det är filmer som vibrerar av passion, åtrå och galenskap, särskilt Svart narcissus. Färgerna är lika starka som känslorna och det finns några febrigt över dem. Powell/Pressburgers svit av filmer mellan 1939 och 1950 är oöverträffade i sin konsekvens, fantasifullhet, djärva utspel och nyskapande visuella iscensättningar. Ska man göra någon jämförelse så får det bli med Rainer Werner Fassbinder, fast han är mer självupptagen. Men det kan man diskutera. Vad som inte kan diskuteras är att Svart narcissus och De röda skorna är unika, magnifika och obligatoriska. Följande dialog avsnitt ur De röda skorna får avsluta:

Tell me miss Page, why do you want to dance?
Well, I don't know. Why do you want to live?
I don't know exactly why...., I have to.
That's my answer too.

Den svenska filmen: I kris idag?

I lördagens Svenska Dagbladet var det ett uppslag om krisen i den svenska filmen. Frågorna var varför svenska filmer är dåliga, vad som kan göras åt det, och hur man ska få fler besökare till dem. De svar som gavs i artiklarna var bland annat att manusen var för dåliga, att det görs för många filmer och att det inte finns pengar till marknadsföring.

Jag hade egentligen tänkt skriva om den svenska 30-tals filmen. Det får bli en annan gång. Idag handlar det om dagens svenska film. Jag får nämligen själv ofta frågan: ”Vad är det för fel på svenska filmer?” Jag brukar säga att det kanske beror på att man inte tar film på allvar i Sverige, utan tror (och tycker) att alla kan och bör få göra film. Att det är en demokratifråga. Men även om vem som helst kan göra en film, så kan inte vem som helst göra en bra film.

Men jag har alltmer börjat tycka att frågorna är felställda. En mer intressant fråga är "Är den svenska filmen verkligen anmärkningsvärt dålig?" Vad är det vi jämför oss med? Naturligtvis har vi inte en filmkonst eller en filmhistoria som kan mäta sig med Frankrikes, Japans eller USA:s, och idag är filmer från exempelvis Iran, England eller Sydkorea betydligt mer intressanta än svensk filmer. Men dessa länder är så mycket större än Sverige. Om man jämför Sverige med likartade länder, som Österrike, Schweiz, Nya Zeeland, eller våra grannländer, har vi då så mycket att gnälla över? Danmark är det land vi alltid mäter oss mot, och alltid kommer till korta mot i vår självspäkning, men är inte Danmark ett undantag. Är det förresten någon som lagt alla svenska och danska filmer sida vid sida och jämfört dem. Kanske är skillnaden inte så stor, kanske det snarare är ett mytiskt danskt filmskapande som jämförs med det svenska, snarare än de faktiska danska filmer som kommer hit. Under ett givet år så nog görs det ett flertal svenska filmer, kanske fem, som får goda recensioner, och ungefär lika många, fast inte nödvändigtvis samma, som får många besökare. Hur många danska filmer kommer det hit varje år och hur många besökare får de? Av förra årets svenska filmer tyckte jag att i alla fall fyra var bra.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Exempelvis har jag inte sett en enda svensk film sedan En kärlekshistoria (1969) som inte haft några irriterande svagheter. Det är märkligt hur svårt det verkar vara för svenska filmskapare att göra en helgjuten film. Någonstans brister det alltid, är det inte i bildspråket så är det i dialogen, är det inte skådespelarna så är det manuset. I Svenska Dagbladets fördjupning efterlyste Mattias Nohrborg bra bildberättande (vilket var en befrielse efter som det annars nästan bara är bra manus som kritikerna saknar), men vi har bra bildberättare också, som Daniel Lind-Lagerlöf och Kjell Sundvall, även om de är få. Tyvärr brister deras filmer ofta på att manusen inte håller måttet.

Men kanske är det så att vi har de filmer och filmare vi förtjänar, precis som vi har de politiker vi förtjänar.

Tidigare texter i serien Den svenska filmen
(här) Om historielösheten och missuppfattningarna om den svenska filmen före Bo Widerberg.
(här) Om Arne Mattsson

Andra bloggar om: Demokratifrågan, Mattias Nohrborg, Iran

Veckans 5: Michelle Pfeiffer

Gift med maffian (Married to the Mob 1988)
De fantastiska Baker Boys (The Fabulous Baker Boys 1989)
Love Field (1992)
Batman - återkomsten (Batman Returns 1992)
En underbar dag (One Fine Day 1996)

Baker Boys, En underbar dag och Batman - återkomsten finns på dvd i Sverige, och även på hyr-vhs i välsorterad videobutik, de andra två finns i England.

Veckans dvd-släpp: Till sista andetaget

Till sista andetaget (A bout de souffle, 1960) bör naturligtvis finnas i varje hem. Jag har med den på min 100-bästa lista, och den växer för var gång jag ser den. Det handlar inte om att den skulle vara nyskapande, för det har överdrivits. Det handlar nästan enbart om Jean-Paul Belmondo, Jean Seberg och Paris, som är oemotståndligt. Om Good Night, and Good Luck (2005) får mig att vilja bli kedjerökande journalist i hatt, så får Till sista andetaget mig att vilja sälja New York Herald Tribune på Champs-Élysées, eller ännu hellre dejta någon som gör det. Varför välja förresten, hon och jag kan öppna ett tidningsstånd alldeles vid Triumfbågen, och emellanåt åka och intervjua Jean-Pierre Melville på flygplatsen.

Musiken, skådespelarna och miljöerna är mer förföriska och naturliga än någon annanstans, andra kanske har kommit lika långt, men ingen har kommit längre. Precis som Hatari! (1962) är det här en film jag vill leva i.

Några år senare gjorde Jean-Luc Godard (regissör till Till sista andetaget) filmen Leva sitt liv (Vivre sa vie 1962). Den finns också att hyra och köpa, och även den är obligatoriskt. Den är annorlunda i tonfall och stil, men nästan lika bra. En tragedi i tolv akter. Den har dessutom två syskonfilmer, En kvinnas martyrium (La passion de Jeanne d'Arc, 1928) och kanadensiska 13 någonting (Emporte-moi, 1998). Att se dem tillsammans gör att alla tre får ett lyft, och om det finns en driftig distributör där ute så släpp dem i en box snarast. Bara Godards film finns i Sverige, även om 13 någonting kan finnas kvar på en dammig vhs-kassett i en välsorterad videobutik. En kvinnas martyrium finns på dvd i USA, under titeln The Passion of Joan of Arc.

Filmarkivet (4)

1927 var ett bra filmår. I Sovjet kom både Dagar som skakade världen / 10 dagar som skakade världen (Oktjabr) och S:t Petersburgs sista dagar (Konec Sankt Petersburga). I Tyskland gjorde Pabst sin bästa film, Revolutionens vrakspillror (Die Liebe der Jeanne Ney). I England gjorde Hitchcock en av sina bästa stumfilmer, Cirkusboxaren (The Ring). I USA gjorde Josef von Sternberg både gangsterfilmen Underworld och krigsskildringen Sista kommandot (Last Command), och, fram för allt, Murnau gjorde Soluppgång (Sunrise), den vackraste av kärleksfilmer.

Men mitt nästa val till filmarkivet är ingen av dem, utan istället en fransk film.

Det pratas ofta om hur patriotisk den amerikanska filmen är, men få filmer är lika ohämmat patriotiska som Abel Gance absurt ambitiösa filmporträtt av Napoleon Bonaparte, Napoleon. På en och samma gång svulstig och intim, är det en film som får även Apocalypse Now att verka blygsam.

Abel Gances liv var fyllt av tragedier och han var ofta sjuk, därtill livshotande så. Han blev gasförgiftad under Första världskriget och hans andra fru dog i influensa. Kanske var det därför han la ner så mycket kreativ energi på filmen, och kanske var det därför han drev sig själv och filmkonsten till fantastiska nya höjder. Napoleon förtjänar en plats i filmarkivet för att den dels visar vad en ohämmad konstnär och visionär kan göra med sitt medium, och dels för att den är ett sådant koncentrerat spektakel. Vissa sekvenser, som ett snöbollskrig, har en energi och vitalitet som gör att det spritter i benen, och det känns som om man själv fått en snöboll i ansiktet. Gance och hans fotografer (det var fyra stycken fotografer, Gance själv skrev, regisserade, redigerade och spelade med i filmen), använde dessutom alla trick som fanns, och uppfann en hel del nya. Rörliga kameror, ibland på hästrygg, användes exempelvis. I en sekvens sammanjämkades tre bilder tagna med tre kameror för att skapa en bredd som inte sedan sågs till förrän Cinerama på 1950-talets slut. Gance lät dessutom tinta varje bild i varsin färg, rött, vitt och blått, så att filmen i den sekvensen fick färg och form efter Frankrikes flagga, Tricoloren. Vad det handlar om här är vad Rene Clair kallade cinema pur, det är en film som är ett anfall mot alla sinnen.

Men i all extravagant teknik så ligger fokus hela tiden stadigt förankrat på den unge Napoleons inre själsliv. En romantisk och sentimental skildring, men i sin naivitet ganska gripande. Det är också viktigt, för en film som saknar emotionell förankring tappar snart sin spänning, och blir tråkig. Napoleon är uppåt fem timmar, men aldrig tråkig.

Tidigare filmer i filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

------------------------------------------
Napoleon finns utgiven på dvd i Australien.

New York Waiting

För ett par veckor sedan gav jag uttryck för min förtvivlan över trailern till New York Waiting (2006). Nu har jag sett filmen i sin helhet, och tyvärr var den inte bättre än trailern. Det bästa sättet att illustrera hur den var är nog att säga att efter ungefär en timme, i en emotionellt laddad scen, då dialogen ungefär var så här:
"I still don't know your name." (mannen)
"It's not to late yet." (kvinnan)
"But I don't want to know it." (mannen)
"You don't have to." (kvinnan)
"Thank you." (mannen)
så började publiken att fnissa ohämmat. Det var ungeför 60 personer i salongen, och det var uppenbart att de inte greps av stundens allvar, utan hånade den pretentiösa, tonårsfilosofiska smörja som exponerades på den vita duken. Det var ett av årets mest stimulerande bioögonblick.

Det är uppenbart att det fanns ett stort hjärta någonstans i filmen, och att de medverkande nog led för sin konst. (Fast förmodligen på ett annat sätt än vi i publiken led.) Och de två huvudrollsinnehavarna hade någon form av personkemi. Om de inte hade tvingats säga de måste horribla repliker med de mest svårmodiga blickar så hade det kanske kunnat bli något. Filmen ville vara poetisk, och lyckades i någon enskild scen, men vad övrigt var var genant.

Den befogade frågan varför jag gick och såg filmen besvaras med att det var gratis, jag försöker se så mycket film jag hinner, och att jag lovat se den. Sen är jag optimist, och jag ville så gärna tro att den inte skulle vara lika hopplös som trailern.

Den som vill se kärleksförvecklingar på bio nu kan se The Break-Up (2006) istället. Den som vill ha poesi kan läsa Emily Dickinson (till exempel här). Joachim Hedén (regi och manus till pekoralet) får gå hem och sova kärleksruset av sig, och sen göra en ny film.

Andra bloggar om: patetisk soppa, Empire State building, Emily Dickinson

Veckans 5: New York romcoms

48 timmar (The Clock, 1945)
Sånt händer med flickor (It Should Happen to You, 1954)
Annie Hall (1977)
En underbar dag (One Fine Day, 1996)
Du har mail (You've Got Mail, 1998)

De tre sistnämnda finns på dvd i Sverige, It Should happen to You finns på dvd i England. 48 timmar finns inte, sorgligt nog.

Veckans dvd-släpp: Good Night, and Good Luck

Efter att ha sett Good Night, and Good Luck (2005) var min högsta önskan att få bli kedjerökande journalist i hatt på 1950-talet. Filmen, skriven och regisserad av George Clooney och fotograferad av Roger Elswit, är som en svartvit dröm, en blyertsskiss i grafit. Nästan varje bild är ett litet konstverk i sig, att rama in och hänga upp på väggen. Den är samtidigt laddad och intensiv, spelade till perfektion av speciellt David Strathairn som Edward R. Murrow.

Det är en form av politisk thriller, som utspelas i en tv-studio, där ett nyhetsprogram tar sig an den svavelosande senatorn och kommunistjägaren Joe McCarthy. Det lönar sig att känna till perioden och ämnet den behandlar, eftersom lite förklaras, men även den som inte känner till McCarthy borde ryckas med av stämningarna och spänningarna. En fråga som filmen dock lämnar obesvarad är varför McCarthy fick härja fritt i fyra år innan Murrow och Fred Friendly gav sig på honom.

Andra bloggar om: Good Night and Good Luck, Joseph McCarthy, 1950-talet