När Clark Gable klädde av sig i Det hände en natt (It Happened One Night 1934) så chockades hela USA, och förmodligen resten av världen också. Inte så mycket för det faktum att han klädde av sig, som för att han inte hade på sig något linne under skjortan. Direkt under skjortan var hans bara bringa, och det var på tvärs mot alla konventioner. Som en direkt följd av den scenen sjönk försäljningen av linnen som en sten. Det var ju ingen man som ville gå runt i ett sånt, när den store Gable körde utan. Om sanningen ska fram så blev även jag överraskad över att han var linnelös första gången jag såg filmen.
Ett av alla exempel på hur film och mode är intimt förknippade med varandra, och ett exempel på att det inte är något nytt påfund. Jennifer Aniston är berömd för sina frisyrer, som flitigt imiterats, men hon är bara en i raden. Under Andra världskriget så var det Veronica Lakes frisyr som regerade. Den kallades peekaboo, och var långt böljande hår klippt så att det täckte halva ansiktet, vilket medförde problem. Kvinnorna hade på grund av kriget hamnat ute i arbetslivet och fick bland annat arbeta i industrin, och då var det opraktiskt att ha samma frisyr som Veronica Lake. Efter flera olyckor där kvinnor fastnat med håret i maskiner så uppmanade myndigheterna Lake att byta frisyr, vilket hon gjorde, hennes egna "contribution to the war effort".
När man pratar om filmens påverkan är det ofta i negativa termer (våldspåverkan exempelvis) men film påverkar på så många sätt, och på så många olika områden. Annie Hall (1977) är känd som Woody Allens genombrott som seriös filmskapare, men det var också filmen då Diane Keaton skapade ett nytt mode. Hennes klädsel, designad av Ruth Morley och Ralph Lauren, och inspirerad av Katherine Hepburn, var en lätt bohemisk blandning av hattar, slipsar, långbyxor och västar, och det blev plötsligt väldigt inne. Sett i ett vidare perspektiv kanske Annie Halls kläder var mer inflytelserika än själva filmen Annie Hall var. I alla fall skapades ett nytt mode, precis som kaki blev mode efter Mitt Afrika (Out of Africa, 1985), och pälsmössor blev mode efter Doktor Zjivago (Dr Zhivago 1965). Förra årets kanske mest omtalade film, Brokeback Mountain, fick naturligtvis fart på försäljningen av cowboy outfits, och Marie Antoinette är ännu ett modernt exempel på hur en film (åter)skapar ett mode.
En av de största stilikonerna är naturligtvis Louise Brooks, stumfilmsstjärnan från 1920-talet, som med sitt kortklippta, svarta hår, och lugg ner till ögonbrynen, skapade en stil som ständigt återkommer. Mia Wallace (Uma Thurman) i Pulp Fiction (1994) är ett exempel, liksom Audrey Hankel (Melanie Griffith) i I vildaste laget (Something Wild 1986), eller för den delen panda-looken bland kidsen i dag (eller kanske igår).
Ibland underlättar det förståelsen av en film om man känner till vilka klädkoder som gäller (eller gällde då filmen gjordes), och vilken stil som var mode just där, just då. Det sätt en rollfigur är klädd signalerar hans/hennes status och position, och i en modern västerländsk film kan det vara lätt att ta till sig, men i äldre filmer, och filmer från andra kulturer, blir det mer svårtolkat, men det kan ändå vara mödan värt att tänka på det. När Irene Dunne i Min favorithustru (My Favorite Wife 1940) återkommer till civilisationen, efter att bott på en öde ö i flera år, är ett återkommande inslag att hennes klädsel är hopplöst omodern. Det är små saker, som längden på kjolen, men det var förstås tydligt för dåtidens kvinnor, och den dimensionen går förlorad om man inte är hemma på 40-tals mode. Att diskutera kläder och stil borde därför vara relevant, inte bara för fashionistas, utan även för akademiskt forskning, och det borde definitivt undervisas om på filmutbildningar. En skicklig filmare lämnar ingenting till slumpen, och kläder och dekor är viktigt. Alfred Hitchcock hade synpunkter på allt, ner till vilken färg det var på skorna hans rollfigurer hade på sig, och i flera av hans filmer har klädseln en symbolisk och/eller psykologisk betydelse, som på Madeleine/Judy (Kim Novak) i En studie i brott (Vertigo, 1958).
I en annan av Hitchcocks 50-tals filmer, Ta fast tjuven (To Catch a Thief 1955), är det Grace Kelly som spelar den kvinnliga huvudrollen, och hennes kläder, skapade av Edith Head, är bland det mest spektakulära man kan se. Jag träffade en gång en kvinna som var så besviken på att hon inte kunnat se den otextad, för när det var text så såg hon inte skorna Kelly hade på sig. En fördel med dvd, att man kan välja bort textningen. Edith Head och Hubert de Givenchys kläder på Audrey Hepburn i den absurt chica Frukost på Tiffanys (Breakfast at Tiffany's 1960) är förvisso mer inflytelserika, modemässigt är de en av de viktigaste filmerna, med de långa, slanka, svarta klänningarna, men Kellys kreationer i Ta fast tjuven är ändå strået vassare.
Dessa plagg är kanske inget man har på sig till vardags, men kläder kan vara betydelsefulla även om de är mer vardagliga. Ta som exempel från kläderna Laura Hunt (Gene Tierney) har på sig i Laura (1944). Bonnie Cashin är designer, och hennes stilrena, tidlösa kontorskläder för den framgångsrika yrkeskvinnan är en av flera faktorer som förklarar filmens briljans. De säger något om vem Laura Hunt är, och kanske ännu mer vilken typ av människa hon vill vara. De säger också något om kvinnans nya roll i samhället under 40-talet.
Det finns kort sagt all anledning att även ta med klädseln när film ska diskuteras. Kläder är mer än bara yta, kläder är en del av en films betydelsegörande tecken, och bara den som kan läsa av alla tecknen, kan få en full förståelse av filmen.
-----------------------------------------------------
Nästan alla exempel var från amerikansk film, men naturligtvis är kläder inte mindre viktigt i andra länders filmskapande. Det är bara slöhet från min sida som gjort att urvalet blivit så smalt. Men Coco Chanels kläder för Spelets regler (La règle du jeu 1939) förtjänar ett omnämnande.
måndag, januari 29, 2007
måndag, januari 22, 2007
12:08 öster om Bukarest
I december 1989 störtades kommunistdiktaturen i Rumänien, och regeringschefen Nicolae Ceausescus avrättades, en i raden av östeuropeiska diktaturer som fördrevs det året. I Rumänien var händelseförloppet kanske mer dramatiskt än i de andra länderna, och mer förvirrat. Var det en revolution eller en statskupp? Vem eller vilka låg bakom det hela, och hur gick det till egentligen?
Det är inte frågor som besvaras i 12:08 öster om Bukarest (A fost sau n-a fost?, 2006), men det var frågor som ställdes i den diskussion om filmen som ägde rum på biografen Zita i Stockholm förra veckan. Det var en spännande liten tillställning där filmens regissör, Corneliu Porumboiu, och utrikeskorrespondenten Malcolm Dixelius närvarade. Regissören försökte hela tiden slippa undan alla frågor om politik, och även frågor av mer konstnärlig natur, så han gjorde varken till eller ifrån egentligen. Men han har gjort en bra film.
Filmen utspelas idag, i en liten stad där en liten tv-studion håller ett telefonväkteri om vad som hände i deras stad under den där dagen för 16 år sedan då Ceausescu störtades. Så även om den fysiskt utspelas i nutid, utspelas den mentalt för 16 år sedan (och både exteriörerna och interiörerna såg ut som om de var från tidigt 70-tal). Det är en förvånansvärt vacker film, trots sina ruffiga mijöer, och humorn är stundtals rent sublim. I sin saktmodiga vardaglighet var den också varm och mänsklig.
Filmen väcker ett par intressanta frågor. En av dem är min gamla käpphäst om vad som är realism. I 12:08 Öster om Bukarest känns allt äkta och genuint. Den dokumentära känslan är total, och jag önskar att alla psuedorealister ville sätta sig ner och djupstudera den, för att lära sig (och nu blir jag tjatigt) att det inte är rörlig handkamera som ger realism, utan situationer, personer och stämningen.
En annan fråga är vad som är sanning. Under diskussionen som följde på filmen fanns det en tämligen rörande enighet om att sanningen är subjektiv, och vad som hände i Rumänien den där dagen är upp till var och en att bedöma. Den hållningen var underförstådd i filmen också. Men det där är ju egentligen bara nonsens. Olika människor kanske uppfattade skeendet olika, men skeendet var ändå endast ett. Frågan om det var en revolution i den lilla staden till exempel. Antingen var det folk och demonstrerade på torget, eller så var det inte det. Det är inte något man kan ha delade meningar om. Man kan ha delade meningar om vad som är rätt och fel, men man kan inte ha delade meningar om huruvida något konkret som hänt faktiskt har hänt. Det är en fråga om bristande information, inte ett filosofiskt spörsmål. Det är märkligt hur man gärna försöker dölja det faktum att man inget vet med att hävda att det inte finns någon sanning.
------------------------------------------------
En parantes, men Zita borde göra något åt sin stora salong. Det är trångt och obekvämt, och nu när jag var där fanns det knappt någon luft och det var kokhett i salongen. Tyvärr är Zita en biograf jag ofta väljer bort för att salongen är så omänniskofientlig.
Det är inte frågor som besvaras i 12:08 öster om Bukarest (A fost sau n-a fost?, 2006), men det var frågor som ställdes i den diskussion om filmen som ägde rum på biografen Zita i Stockholm förra veckan. Det var en spännande liten tillställning där filmens regissör, Corneliu Porumboiu, och utrikeskorrespondenten Malcolm Dixelius närvarade. Regissören försökte hela tiden slippa undan alla frågor om politik, och även frågor av mer konstnärlig natur, så han gjorde varken till eller ifrån egentligen. Men han har gjort en bra film.
Filmen utspelas idag, i en liten stad där en liten tv-studion håller ett telefonväkteri om vad som hände i deras stad under den där dagen för 16 år sedan då Ceausescu störtades. Så även om den fysiskt utspelas i nutid, utspelas den mentalt för 16 år sedan (och både exteriörerna och interiörerna såg ut som om de var från tidigt 70-tal). Det är en förvånansvärt vacker film, trots sina ruffiga mijöer, och humorn är stundtals rent sublim. I sin saktmodiga vardaglighet var den också varm och mänsklig.
Filmen väcker ett par intressanta frågor. En av dem är min gamla käpphäst om vad som är realism. I 12:08 Öster om Bukarest känns allt äkta och genuint. Den dokumentära känslan är total, och jag önskar att alla psuedorealister ville sätta sig ner och djupstudera den, för att lära sig (och nu blir jag tjatigt) att det inte är rörlig handkamera som ger realism, utan situationer, personer och stämningen.
En annan fråga är vad som är sanning. Under diskussionen som följde på filmen fanns det en tämligen rörande enighet om att sanningen är subjektiv, och vad som hände i Rumänien den där dagen är upp till var och en att bedöma. Den hållningen var underförstådd i filmen också. Men det där är ju egentligen bara nonsens. Olika människor kanske uppfattade skeendet olika, men skeendet var ändå endast ett. Frågan om det var en revolution i den lilla staden till exempel. Antingen var det folk och demonstrerade på torget, eller så var det inte det. Det är inte något man kan ha delade meningar om. Man kan ha delade meningar om vad som är rätt och fel, men man kan inte ha delade meningar om huruvida något konkret som hänt faktiskt har hänt. Det är en fråga om bristande information, inte ett filosofiskt spörsmål. Det är märkligt hur man gärna försöker dölja det faktum att man inget vet med att hävda att det inte finns någon sanning.
------------------------------------------------
En parantes, men Zita borde göra något åt sin stora salong. Det är trångt och obekvämt, och nu när jag var där fanns det knappt någon luft och det var kokhett i salongen. Tyvärr är Zita en biograf jag ofta väljer bort för att salongen är så omänniskofientlig.
måndag, januari 15, 2007
Mord på tåg 63
Det finns en typ av film som nästan helt försvunnit från marknaden, och det är de korta, anspråkslösa underhållningsfilmer, som ibland schablonartat kallas B-filmer. Även en simpel actionfilm idag ska vara den största, mest spektakulära happening som någonsin skådats, och alltför många seriösa filmer hämmas av att de tar sig själva på väldigt stort allvar, så att pretentionerna kväver lusten.
I veckan såg jag äntligen Mord på tåg 63 (The Narrow Margin 1952), en film som jag längtat efter i alldeles för många år. Det är en thriller ombord ett tåg, den har inga kända skådespelare, den är bara 70 minuter lång, och den är bara en ren, rak rysare. Två poliser ska föra ett vittne från Chicago till Los Angeles med tåg, jagade av tre mördare. En av polismännen blir skjuten ganska snart, och sen är det bara en polis, och vittnet kvar. Mördarna vet inte hur vittnet, en änka, ser ut, men de vet hur polismannen ser ut, polismannen vet om mördarna, men inte hur de ser ut, något som gör tåget till en plats där varje människa är ett hot, en potentiell mördare, och ett potentiellt offer. Av detta har det blivit en snudd på perfekt film. Den är andlöst spännande från första till sista bildruta, och den är en uppvisning i effektivt bildberättande. Den klaustrofobiska stämningen underbyggs effektivt av bildkompositionerna, och dialogen är hårdkokt och laddad, av det slaget att man gärna lägger replikerna på minnet för att själv kunna använda dem en vacker dag.
Det faktum att det är ren underhållning, hindrar inte att den också är en liten moralitet, av ett för genren klassiskt slag, en snuts heder. På tåget erbjuds polismannen pengar för att vända bort blicken, och ett återkommande tema i filmen är att han är trängd från alla hörn. Han slåss för sitt liv, för vittnets liv, för sitt samvetets skull, och han är filmen igenom bitter och äcklad av sig själv, sitt jobb, sin situation.
1952 var sådana här filmer ett stående inslag i repertoaren, det fanns helt enkelt ett större utrymme för små filmer i Hollywood, nu måste varje film vara stor för att bära kostnaderna, och helst redan första helgen. På den här punkten är jag faktiskt böjd att hävda att det var bättre för. Det är inte nödvändigtvist så att filmerna var bättre för, men det var mer varierat. Det fanns en större spridning av filmer, av genres, av budgetar, och i vilken liten lågbudgetfilm som helst kan man hitta en sådan passion och hantverksskicklighet att de knockar vilken modern megabudgetfilm som helst. Mord på tåg 63 hade förmodligen inte blivit gjord idag, men hade den det hade den haft stjärnor i huvudrollerna och ett par saftiga explosioner, och halva njutningen hade gått förlorad.
--------------------------------------------------------------
1990 gjordes en nyinspelning av Mord på tåg 63, den fick på svenska heta Farligt möte (Narrow Margin). Gene Hackman och Anne Archer spelar huvudrollerna. Jag såg den för kanske 15 år sedan, och vill inte säga något om dess eventuella kvaliteter. Ingen av versionerna finns utgivna i Sverige idag, men det är möjligt att man kan gräva fram en gammal vhs-kopia av Farligt möte i en välsorterad videobutik. Versionen från 1952 finns utgiven på dvd i Frankrike och USA, den från 1990 finns i England och USA.
Richard Fleischer regisserade Mord på tåg 63, manuset skrevs av Earl Fenton och huvudrollen spelades av Charles McGraw. Tillsammans har de också gjort Jagad av radiopolisen (Armored Car Robbery 1950). Ack, om den ändå fanns på dvd den också.
I veckan såg jag äntligen Mord på tåg 63 (The Narrow Margin 1952), en film som jag längtat efter i alldeles för många år. Det är en thriller ombord ett tåg, den har inga kända skådespelare, den är bara 70 minuter lång, och den är bara en ren, rak rysare. Två poliser ska föra ett vittne från Chicago till Los Angeles med tåg, jagade av tre mördare. En av polismännen blir skjuten ganska snart, och sen är det bara en polis, och vittnet kvar. Mördarna vet inte hur vittnet, en änka, ser ut, men de vet hur polismannen ser ut, polismannen vet om mördarna, men inte hur de ser ut, något som gör tåget till en plats där varje människa är ett hot, en potentiell mördare, och ett potentiellt offer. Av detta har det blivit en snudd på perfekt film. Den är andlöst spännande från första till sista bildruta, och den är en uppvisning i effektivt bildberättande. Den klaustrofobiska stämningen underbyggs effektivt av bildkompositionerna, och dialogen är hårdkokt och laddad, av det slaget att man gärna lägger replikerna på minnet för att själv kunna använda dem en vacker dag.
Det faktum att det är ren underhållning, hindrar inte att den också är en liten moralitet, av ett för genren klassiskt slag, en snuts heder. På tåget erbjuds polismannen pengar för att vända bort blicken, och ett återkommande tema i filmen är att han är trängd från alla hörn. Han slåss för sitt liv, för vittnets liv, för sitt samvetets skull, och han är filmen igenom bitter och äcklad av sig själv, sitt jobb, sin situation.
1952 var sådana här filmer ett stående inslag i repertoaren, det fanns helt enkelt ett större utrymme för små filmer i Hollywood, nu måste varje film vara stor för att bära kostnaderna, och helst redan första helgen. På den här punkten är jag faktiskt böjd att hävda att det var bättre för. Det är inte nödvändigtvist så att filmerna var bättre för, men det var mer varierat. Det fanns en större spridning av filmer, av genres, av budgetar, och i vilken liten lågbudgetfilm som helst kan man hitta en sådan passion och hantverksskicklighet att de knockar vilken modern megabudgetfilm som helst. Mord på tåg 63 hade förmodligen inte blivit gjord idag, men hade den det hade den haft stjärnor i huvudrollerna och ett par saftiga explosioner, och halva njutningen hade gått förlorad.
--------------------------------------------------------------
1990 gjordes en nyinspelning av Mord på tåg 63, den fick på svenska heta Farligt möte (Narrow Margin). Gene Hackman och Anne Archer spelar huvudrollerna. Jag såg den för kanske 15 år sedan, och vill inte säga något om dess eventuella kvaliteter. Ingen av versionerna finns utgivna i Sverige idag, men det är möjligt att man kan gräva fram en gammal vhs-kopia av Farligt möte i en välsorterad videobutik. Versionen från 1952 finns utgiven på dvd i Frankrike och USA, den från 1990 finns i England och USA.
Richard Fleischer regisserade Mord på tåg 63, manuset skrevs av Earl Fenton och huvudrollen spelades av Charles McGraw. Tillsammans har de också gjort Jagad av radiopolisen (Armored Car Robbery 1950). Ack, om den ändå fanns på dvd den också.
måndag, januari 08, 2007
Vincente Minnelli
I det klassiska Hollywood ansågs det ofta att en bra regissör, fotograf eller kompositör var en som inte drog uppmärksamhet till sig, allt skulle underordnas handlingen och berättelsen. Men undantagen mot den regeln var många. Vincente Minnelli är ett av undantagen. Minnelli intresserade sig inte för handlingen eller berättelsen, han iscensatte känslor och drömmar, och han gjorde det med en överdådig dekor och komplexa och spektakulära tagningar. Tagningar som ibland var flera minuter långa, och där flera parallella handlingar utspelades på olika plan i bilden.
Han är känd för sina musikaler, men musikalerna utgör bara ena hälften av hans verk. Den andra hälften består av psykologiska dramer, och tillsammans utgör de ett kvalificerat livsverk som lämnar de flesta andra filmskapare stående.
Jag sa att han iscensatte drömmar, och på sätt och vis är alla hans filmer som drömmar, om drömmar. Nästan alla hans rollfigurer lever i en dröm, skillnaden mellan musikalerna och dramerna är att i musikalerna slutar de med att de kan leva kvar i sin dröm, men i dramerna krackelerar drömmen och vansinnet och lidandet tar hem segern. Det är ingen slump att Minnelli filmatiserade Madame Bovary (1949), det är heller ingen överraskning att det är en magnifik film.
Minnelli var som ung en lovande tecknare, men hamnade efter skolan i teatervärlden, bland annat som dekormakare. 1935, 32 år gammal, började han sätta upp musikaler på Broadway. Producenten Arthur Freed lockade honom till Hollywood, där han omgående lät tala för sig. Redan hans tredje film, Vi mötas i S:t Louis (Meet Me in St. Louis, 1944) är ett mästerverk.
Den kan få stå som exempel för Minnellis sätt att arbeta. Eller, rent av en scen kan få stå som exempel. Judy Garland spelar huvudrollen, mellansystern Esther, i ett medelklasshem i det tidiga 1900-talets S:t Louis. Han är förälskad i grannpojken, och när familjen har fest är förstås grannpojken bjuden. När festen är slut så dröjer han sig kvar, och Esther frågar om han vill följa med henne och släcka lamporna i huset. Det är gasljus, så varje lampa måste släckas för hand, vid själva lampan. Han säger förtjust ja, och det är ett klipp. Efter klippet har kameran flyttat sig till taket ovanför ljuskronan i matsalen, och sedan, i en lång obruten tagning, följer kameran med dem när det unga paret går genom huset, och släcker lampa efter lampa, och för var släckt lampa blir bilden mörkare, och de kommer allt närmare varandra. Det är en underbar scen, både för den stämning den förmedlar, och för den följsamma och levande kameran som följer dem, hela tiden nyfiken på vad som ska ske, men hela tiden på taktfullt avstånd för att inte störa. Där förenas Minnellis två främsta sidor, skickligheten med kameran, och förmågan att skapa scener med emotionell innerlighet. Oavsett om hans rollfigurer är glada, arga, ledsna, förälskade, desperata, så är de det på ett sådant avskalat och ohämmat vis att det ibland blir oerhört vackert, ibland snarare obehagligt.
Judy Garland är ett exempel. När hon pratar om eller tänker på sin pojke har hennes ansikte en lyster som aldrig så många år på teaterskolan kan frambringa, utan bara kan skapas av atmosfären på inspelningen. En annan magnifik rollprestation står Spencer Tracy för i Brudens far (Father of the Bride, 1950). Lana Turners sammanbrott vid ratten i sin bil, filmat i en lång, oavbruten tagning, i Illusionernas stad (The Bad and the Beautiful 1952) är ett exempel på hur Minnelli var lika skicklig i att fånga den rena desperationen, så att det gör ont att titta. När Jennifer Jones, som spelar Emma Bovary, har tagit gift och ligger för döden, så är hennes dödsångest så äkta att känslan av att Jones själv tagit gift av misstag är svår att skaka av sig. När det gäller konsten att regissera skådespelare tillhör Minnelli den absoluta toppeliten. Det gäller även barn. Margaret O'Brien i Vi mötas i S:t Louis är ett exempel, som vi återkommer till. Ett annat är Ron Howard i Pappas vänninor (The Courtship of Eddie's Father, 1963). Den handlar om en man (Glenn Ford) som blir änkling och ensam får ta hand om sin 9-åriga son (Howard). Sonen har inte riktigt tagit till sig moderns död, men i en scen upptäcker han att hans guldfisk har dött, och då ställer han sig plötsligt och skriker ut sin sorg och förtvivlan. Han bara skriker och skriker tills pappan ger honom en örfil. Det var många år sen jag såg filmen men jag kan fortfarande höra hans skrik.
Minnelli, med sina färgsprakande filmer, fyllda av dans, musik, rörelse och liv, kan förefalla ytlig och banal, en eskapist bort från vardagens mörker. Men för den som är uppmärksam är det betydligt mer komplicerat. Snudd på alla hans filmer balanserar på avgrunden, och alla hans filmer, även den färggladaste musikal, har ett element av sorg och vemod över sig. En av de bästa, Gigi (1958), har en replik som är ganska talande. Gigi brottas med sitt förhållande till Gaston, som egentligen inte är rätt för henne. Men hon stannar kvar hos honom med motiveringen "I'd rather be miserable with you, than without you." Brudens far må vara en komedi om ett bröllop, men det är samtidigt ett insiktsfullt drama om rädslan för att åldras. Och, eftersom det är Minnelli, så innehåller den en drömsekvens, men en mardrömsekvens. Vi mötas i S:t Louis har så många undertoner att det ibland är oklart om det är en komedi eller tragedi. Se exempelvis hur familjefadern hela tiden står utanför familjen, aldrig är en del av den, och hur frustrerad han är över det. Se också på den långa Halloween-sekvensen, då barnen löper amok och bränner allt de kan komma över i en surrealistisk sekvens David Lynch skulle varit stolt över. Det gäller även den scen då Tootie, familjens yngsta, plötsligt inser vad det faktum att familjen ska flytta till New York innebär. Hon springer ut och griper tag i en pinne och hugger huvudet av alla sina snögubbar så att vinteridyllen förvandlas till något liknande "The Night of the Dead Snow Zombies".
Men det är en av Minnellis musikaler, så det ordnar sig till slut. Men svärtan och smärtan finns där, hela tiden. Att han så länge kämpade för att få göra en film om Vincent Van Gogh faller sig ganska naturligt, och resultatet, Han som älskade livet (Lust For Life, 1956) känns ibland mer som en avant-garde produktion än någon konventionell glassig bio-pic från Hollywood.
Om det första som slår en är Minnellis rörliga kamera, och de andra är de anmärkningsvärt nakna och råa skådespelarinsatserna, så är det tredje hans förmåga att arbeta med rummet. I en typisk scen så är det två eller flera parallella händelser som utspelas. Den ena i förgrunden, och den andra i bakgrunden, eller den ena i högra bildrutan, den andra i den vänstra, eller också så kan det pågå två saker samtidigt vid ett och samma bord. Eftersom personerna hos Minnelli är viktigare än handlingen så blir det automatiskt så att om det är fler än en person i bild samtidigt så är det flera historier som berättas samtidigt. Några av de finaste exemplen finns i Brudens far, till exempel när brudens far sitter vid bordet och diskuterar bröllopet med ett annat par, och plötsligt inser att hans fru håller på att bryta ihop. Eller i Vi mötas i S:t Louis, på julafton, där barnen och morfar glatt delar ut julklappar i bakgrunden. Allas röster hörs, och på ljudbandet ligger fokus på den uppsluppna stämningen runt granen, men viktigare är det som inte sker vid granen, utan modern och fadern som försonas vid bordet.
Jag har bara valt en handfull filmer som exempel, men Minnelli har gjort 12-14 filmer som är fantastiska, och fler därtill som är riktigt bra. Under 20 års tid så gjorda han nästan inga misstag. Visserligen fick han ibland göra en brödfilm, för att få möjlighet att göra ett eget projekt, som när han fick göra Under Bagdads måne (Kismet 1955) för att få göra Han som älskade livet, men det ska han inte lastas för. Han är underskattad, ibland även av de som tycker om honom. David Thomson skrev en gång att "Perhaps inconsistency is his chief characteristic." Det kan jag inte hålla med om, han var kanske inte alltid bra, men konsekvent, det var han, och han är en av de filmskapare som skapade en helt egen värld, en drömvärld, men en drömvärld som var befolkad av figurer som känns förbluffande äkta och levande.
Han är känd för sina musikaler, men musikalerna utgör bara ena hälften av hans verk. Den andra hälften består av psykologiska dramer, och tillsammans utgör de ett kvalificerat livsverk som lämnar de flesta andra filmskapare stående.
Jag sa att han iscensatte drömmar, och på sätt och vis är alla hans filmer som drömmar, om drömmar. Nästan alla hans rollfigurer lever i en dröm, skillnaden mellan musikalerna och dramerna är att i musikalerna slutar de med att de kan leva kvar i sin dröm, men i dramerna krackelerar drömmen och vansinnet och lidandet tar hem segern. Det är ingen slump att Minnelli filmatiserade Madame Bovary (1949), det är heller ingen överraskning att det är en magnifik film.
Minnelli var som ung en lovande tecknare, men hamnade efter skolan i teatervärlden, bland annat som dekormakare. 1935, 32 år gammal, började han sätta upp musikaler på Broadway. Producenten Arthur Freed lockade honom till Hollywood, där han omgående lät tala för sig. Redan hans tredje film, Vi mötas i S:t Louis (Meet Me in St. Louis, 1944) är ett mästerverk.
Den kan få stå som exempel för Minnellis sätt att arbeta. Eller, rent av en scen kan få stå som exempel. Judy Garland spelar huvudrollen, mellansystern Esther, i ett medelklasshem i det tidiga 1900-talets S:t Louis. Han är förälskad i grannpojken, och när familjen har fest är förstås grannpojken bjuden. När festen är slut så dröjer han sig kvar, och Esther frågar om han vill följa med henne och släcka lamporna i huset. Det är gasljus, så varje lampa måste släckas för hand, vid själva lampan. Han säger förtjust ja, och det är ett klipp. Efter klippet har kameran flyttat sig till taket ovanför ljuskronan i matsalen, och sedan, i en lång obruten tagning, följer kameran med dem när det unga paret går genom huset, och släcker lampa efter lampa, och för var släckt lampa blir bilden mörkare, och de kommer allt närmare varandra. Det är en underbar scen, både för den stämning den förmedlar, och för den följsamma och levande kameran som följer dem, hela tiden nyfiken på vad som ska ske, men hela tiden på taktfullt avstånd för att inte störa. Där förenas Minnellis två främsta sidor, skickligheten med kameran, och förmågan att skapa scener med emotionell innerlighet. Oavsett om hans rollfigurer är glada, arga, ledsna, förälskade, desperata, så är de det på ett sådant avskalat och ohämmat vis att det ibland blir oerhört vackert, ibland snarare obehagligt.
Judy Garland är ett exempel. När hon pratar om eller tänker på sin pojke har hennes ansikte en lyster som aldrig så många år på teaterskolan kan frambringa, utan bara kan skapas av atmosfären på inspelningen. En annan magnifik rollprestation står Spencer Tracy för i Brudens far (Father of the Bride, 1950). Lana Turners sammanbrott vid ratten i sin bil, filmat i en lång, oavbruten tagning, i Illusionernas stad (The Bad and the Beautiful 1952) är ett exempel på hur Minnelli var lika skicklig i att fånga den rena desperationen, så att det gör ont att titta. När Jennifer Jones, som spelar Emma Bovary, har tagit gift och ligger för döden, så är hennes dödsångest så äkta att känslan av att Jones själv tagit gift av misstag är svår att skaka av sig. När det gäller konsten att regissera skådespelare tillhör Minnelli den absoluta toppeliten. Det gäller även barn. Margaret O'Brien i Vi mötas i S:t Louis är ett exempel, som vi återkommer till. Ett annat är Ron Howard i Pappas vänninor (The Courtship of Eddie's Father, 1963). Den handlar om en man (Glenn Ford) som blir änkling och ensam får ta hand om sin 9-åriga son (Howard). Sonen har inte riktigt tagit till sig moderns död, men i en scen upptäcker han att hans guldfisk har dött, och då ställer han sig plötsligt och skriker ut sin sorg och förtvivlan. Han bara skriker och skriker tills pappan ger honom en örfil. Det var många år sen jag såg filmen men jag kan fortfarande höra hans skrik.
Minnelli, med sina färgsprakande filmer, fyllda av dans, musik, rörelse och liv, kan förefalla ytlig och banal, en eskapist bort från vardagens mörker. Men för den som är uppmärksam är det betydligt mer komplicerat. Snudd på alla hans filmer balanserar på avgrunden, och alla hans filmer, även den färggladaste musikal, har ett element av sorg och vemod över sig. En av de bästa, Gigi (1958), har en replik som är ganska talande. Gigi brottas med sitt förhållande till Gaston, som egentligen inte är rätt för henne. Men hon stannar kvar hos honom med motiveringen "I'd rather be miserable with you, than without you." Brudens far må vara en komedi om ett bröllop, men det är samtidigt ett insiktsfullt drama om rädslan för att åldras. Och, eftersom det är Minnelli, så innehåller den en drömsekvens, men en mardrömsekvens. Vi mötas i S:t Louis har så många undertoner att det ibland är oklart om det är en komedi eller tragedi. Se exempelvis hur familjefadern hela tiden står utanför familjen, aldrig är en del av den, och hur frustrerad han är över det. Se också på den långa Halloween-sekvensen, då barnen löper amok och bränner allt de kan komma över i en surrealistisk sekvens David Lynch skulle varit stolt över. Det gäller även den scen då Tootie, familjens yngsta, plötsligt inser vad det faktum att familjen ska flytta till New York innebär. Hon springer ut och griper tag i en pinne och hugger huvudet av alla sina snögubbar så att vinteridyllen förvandlas till något liknande "The Night of the Dead Snow Zombies".
Men det är en av Minnellis musikaler, så det ordnar sig till slut. Men svärtan och smärtan finns där, hela tiden. Att han så länge kämpade för att få göra en film om Vincent Van Gogh faller sig ganska naturligt, och resultatet, Han som älskade livet (Lust For Life, 1956) känns ibland mer som en avant-garde produktion än någon konventionell glassig bio-pic från Hollywood.
Om det första som slår en är Minnellis rörliga kamera, och de andra är de anmärkningsvärt nakna och råa skådespelarinsatserna, så är det tredje hans förmåga att arbeta med rummet. I en typisk scen så är det två eller flera parallella händelser som utspelas. Den ena i förgrunden, och den andra i bakgrunden, eller den ena i högra bildrutan, den andra i den vänstra, eller också så kan det pågå två saker samtidigt vid ett och samma bord. Eftersom personerna hos Minnelli är viktigare än handlingen så blir det automatiskt så att om det är fler än en person i bild samtidigt så är det flera historier som berättas samtidigt. Några av de finaste exemplen finns i Brudens far, till exempel när brudens far sitter vid bordet och diskuterar bröllopet med ett annat par, och plötsligt inser att hans fru håller på att bryta ihop. Eller i Vi mötas i S:t Louis, på julafton, där barnen och morfar glatt delar ut julklappar i bakgrunden. Allas röster hörs, och på ljudbandet ligger fokus på den uppsluppna stämningen runt granen, men viktigare är det som inte sker vid granen, utan modern och fadern som försonas vid bordet.
Jag har bara valt en handfull filmer som exempel, men Minnelli har gjort 12-14 filmer som är fantastiska, och fler därtill som är riktigt bra. Under 20 års tid så gjorda han nästan inga misstag. Visserligen fick han ibland göra en brödfilm, för att få möjlighet att göra ett eget projekt, som när han fick göra Under Bagdads måne (Kismet 1955) för att få göra Han som älskade livet, men det ska han inte lastas för. Han är underskattad, ibland även av de som tycker om honom. David Thomson skrev en gång att "Perhaps inconsistency is his chief characteristic." Det kan jag inte hålla med om, han var kanske inte alltid bra, men konsekvent, det var han, och han är en av de filmskapare som skapade en helt egen värld, en drömvärld, men en drömvärld som var befolkad av figurer som känns förbluffande äkta och levande.
måndag, januari 01, 2007
2006/2007
Av alla filmer som visades på bio i Sverige i år var det här mina favoriter:
Good Night, and Good Luck (läs mer här)
Junebug (visades endast på Göteborgs filmfestival, läs mer här)
Miami Vice
Nio liv (Nine Lives)
Offside (läs mer här)
Rika vänner (Friends With Money) (läs mer här)
The Squid and the Whale
Syriana (läs mer här)
Tiden som finns kvar (Le temps qui reste)
Tristram Shandy (A Cock and Bull Story) (läs mer här)
The Weather Man
Det blev elva filmer, åtta amerikanska, en fransk, en engelsk och en svensk. Om ni missade dem så finns alla utom Junebug och Offside att hyra i välsorterad videobutik, eller på nätet. Offside släpps nästa vecka, den 10 januari. Junebug finns att köpa på dvd i USA och England.
Ytterligare filmer värda att minnas är Joey Lauren Adams lågmälda Come Early Morning, de franska Mot södern (Vers le sud) och Science of Sleep, iranska Kvinnor Offside (Offside) samt Clint Eastwoods Flags of Our Fathers. Av dessa fem är det bara Kvinnor offside som släpps på video i Sverige än, men de andra kommer väl under våren. Science of Sleep går forfarande på bio.
Vad händer på filmforum under 2007? De sista filmerna i filmarkivet kommer naturligtvis att presenteras, och serien Den svenska filmen fortsätter. Det blir fler regissörsporträtt, och mängder av filmtips och nedslag i filmhistorien, samt en och annan queeranalys. Precis som vanligt med andra ord. Men det blir säkert en och annan nyhet också. Har ni några önskemål? Vad är det som inte avhandlats men som borde tas upp? Är det en person som är bortglömd, eller en film, eller en epok? Jag är öppen för förslag!
Gott nytt 2007!
Good Night, and Good Luck (läs mer här)
Junebug (visades endast på Göteborgs filmfestival, läs mer här)
Miami Vice
Nio liv (Nine Lives)
Offside (läs mer här)
Rika vänner (Friends With Money) (läs mer här)
The Squid and the Whale
Syriana (läs mer här)
Tiden som finns kvar (Le temps qui reste)
Tristram Shandy (A Cock and Bull Story) (läs mer här)
The Weather Man
Det blev elva filmer, åtta amerikanska, en fransk, en engelsk och en svensk. Om ni missade dem så finns alla utom Junebug och Offside att hyra i välsorterad videobutik, eller på nätet. Offside släpps nästa vecka, den 10 januari. Junebug finns att köpa på dvd i USA och England.
Ytterligare filmer värda att minnas är Joey Lauren Adams lågmälda Come Early Morning, de franska Mot södern (Vers le sud) och Science of Sleep, iranska Kvinnor Offside (Offside) samt Clint Eastwoods Flags of Our Fathers. Av dessa fem är det bara Kvinnor offside som släpps på video i Sverige än, men de andra kommer väl under våren. Science of Sleep går forfarande på bio.
Vad händer på filmforum under 2007? De sista filmerna i filmarkivet kommer naturligtvis att presenteras, och serien Den svenska filmen fortsätter. Det blir fler regissörsporträtt, och mängder av filmtips och nedslag i filmhistorien, samt en och annan queeranalys. Precis som vanligt med andra ord. Men det blir säkert en och annan nyhet också. Har ni några önskemål? Vad är det som inte avhandlats men som borde tas upp? Är det en person som är bortglömd, eller en film, eller en epok? Jag är öppen för förslag!
Gott nytt 2007!
tisdag, december 19, 2006
Filmarkivet (7)
Luis Buñuel var verksam i många olika länder, och hade flera faser i sitt filmskapande. En period var han i Mexico, och gjorde där flera viktiga verk. Ett av dem kommer här som film nummer sju till filmarkiv, en film med den ljuvliga titeln Fantasin åker spårvagn (La ilusíon viaja en tranvía 1954). Den handlar om en spårvagnslinje i Mexico City som ska dras in, men två arbetare bestämmer sig för att låta den gå en sista gång genom staden. Eftersom det är Buñuel så urartar det hela till en surrealistisk saga, inte utan farsartade inslag. Det är en förtjusande och vass film, ömsint och rolig. Den är traditionellt uppbyggd men samtidigt upprorisk och anarkistisk.
Den får vara med i filmarkivet för dess blandning av saga och neorealism, för att den visar att verkligheten ibland blir mer påtaglig genom att skruvas till. Men främst för sina fina bilder av ett bedagat, nattligt Mexico City, där spårvagnen glider genom gränder och korsningar. Det finns en sinnlighet, ett sug i bilderna, på ett sätt som inte är typiskt för Buñuel, och kanske beror det på fotografen Raúl Martínez Solares. Bilderna för tankarna till den store mästaren Jacques Tourneur, och det kan också vara ett skäl att ta med dem, eftersom jag inte tagit med någon av Tourneurs egna filmer. Att skulptera i ljus och skugga är en konstart det också, väl värd att uppmärksamma och bevara, även om det inte är på modet just nu.
Nästa vecka är det jul, så då blir det inget filmforum. Men håll ut, det finns ett liv efter jul också. Välkomna åter 2007!
Mer info om filmarkivet (här)
Förra titeln till filmarkivet finns (här)
------------------------------------
Av Tourneurs alster rekommenderas särskilt följande: Rovdjurskvinnan (Cat People 1942), Leopardmannen (The Leopard Man 1943), Svart mystik (I Walked With a Zombie 1943), Berlin Express (1948) och Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948). Det finns en finfin box i Frankrike, annars är det i USA de finns utgivna. Fantasin åker spårvagn finns ej på dvd tyvärr, ej heller på vhs.
Den får vara med i filmarkivet för dess blandning av saga och neorealism, för att den visar att verkligheten ibland blir mer påtaglig genom att skruvas till. Men främst för sina fina bilder av ett bedagat, nattligt Mexico City, där spårvagnen glider genom gränder och korsningar. Det finns en sinnlighet, ett sug i bilderna, på ett sätt som inte är typiskt för Buñuel, och kanske beror det på fotografen Raúl Martínez Solares. Bilderna för tankarna till den store mästaren Jacques Tourneur, och det kan också vara ett skäl att ta med dem, eftersom jag inte tagit med någon av Tourneurs egna filmer. Att skulptera i ljus och skugga är en konstart det också, väl värd att uppmärksamma och bevara, även om det inte är på modet just nu.
Nästa vecka är det jul, så då blir det inget filmforum. Men håll ut, det finns ett liv efter jul också. Välkomna åter 2007!
Mer info om filmarkivet (här)
Förra titeln till filmarkivet finns (här)
------------------------------------
Av Tourneurs alster rekommenderas särskilt följande: Rovdjurskvinnan (Cat People 1942), Leopardmannen (The Leopard Man 1943), Svart mystik (I Walked With a Zombie 1943), Berlin Express (1948) och Skuggor ur det förflutna (Out of the Past 1948). Det finns en finfin box i Frankrike, annars är det i USA de finns utgivna. Fantasin åker spårvagn finns ej på dvd tyvärr, ej heller på vhs.
fredag, december 15, 2006
Manohla Dargis
Något nytt från mig får ni läsa först på måndag, men redan idag kan ni, och bör ni, läsa Manohla Dargis i New York Times. Den här recensionen av The Good German är inte bara en filmrecension, det är en filmhistorielektion, ett (psykologiskt) regissörsporträtt och en stilistisk uppvisning. Klicka här.
måndag, december 11, 2006
James Bond och jag
En av mina favoritscener från Bondfilmerna är början på Leva och låta dö (Live and Let Die 1973), där M (Bernard Lee) hälsar på hemma hos Bond (Roger Moore) i svinottan. Bond har en kvinna i sängen och är nervös. M är butter och nedlåtande. För att blidka honom erbjuder Bond honom en kopp kaffe, som han gör i en extravagant expressomaskin. Efter att han vridit här, tryck där, och lyckats fylla en liten kopp med kaffe, så säger M, "Is that all it does?"
När jag kom upp i tillräcklig ålder, 12, 13 år, så blev jag helt förhäxad av James Bond. Jag såg alla filmerna på undermåliga vhs-kassetter hemma hos en kompis, och jag såg dem igen och igen. Ibland hyrde jag en moviebox, och en Bondfilm och såg själv hemma. Jag skolkade från min tvärflöjtsundervisning för att titta på Åskbollen (Thunderball 1965). Jag läste serietidningen James Bond, och jag läste Ian Flemings romaner. Jag levde och andades James Bond helt enkelt. En gång när jag var magsjuk hemma så roade jag mig själv med att säga replikerna i just Leva och låta dö. Jag kom väl inte ihåg alla, men besvärande många, så jag i princip spelade mig igenom hela filmen.
I december förra året fick jag för mig att jag skulle se om dem alla, i kronologisk ordning, och i fina dvd-versioner i widescreen, för att se dem i sin helhet. Nu har jag sett om alla utan en, Världen räcker inte till (The World is Not Enough 1999). Det var ganska givande. En sak som överraskade mig var hur bra många av dem är. Vissa är riktiga stolpskott, som Levande måltavla (A View to a Kill 1985), eller den förra, Die Another Day (2002). Men Agent 007 med rätt att döda (Dr No 1962), den första, är en atmosfärrik thriller, även om den har en besvärande kolonial känsla, där den vite engelskmannen Bond bara behöver knäppa med fingrarna så springer de svarta jamaicanerna hans ärenden. Leva och låta dö är en skön blandning av blaxploitation, Bond, och voodoo-kult, och Ur dödlig synvinkel (For Your Eyes Only 1981) är en helgjuten spionthriller, gjord på ett mer vardagsrealistiskt sätt, till skillnad från Roger Moores andra Bond-äventyr. George Lazenbys enda Bond-film, I hennes majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty's Secret Service 1969), är också en bra thriller, lite mer konstnärligt iscensatt än de andra. Dessutom är första halvan av Iskallt uppdrag (The Living Daylight 1987), Timothy Daltons första, riktigt bra. Här finns en bitterhet och ilska som är oväntad, och spionyrket är plötsligt skitigt igen. Jag gillar också en av Pierce Brosnans filmer, Tomorrow Never Dies (1997), som har ett bra sug i actionscenerna.
Något genomgående för nästan alla Bondfilmer, fram till och med Iskallt uppdrag 1987, är den fantastiska musiken av John Barry. Inte bara de vackra ledmotiven, såsom You Only Live Twice sjungen av Nancy Sinatra, utan all musik de innehåller. Bill Contis musik till Ur dödlig synvinkel är också väldigt bra. Det där är något som helt gått förlorat på senare år när David Arnold skrivit musiken. Det låter inte alls särskilt spännande eller eget. Något väsentligt har gått förlorat. Annars är det mesta sig likt, på gott och ont.
Något som inte förändrats är "Bond-brudarna" eller synen på dem. Den är nämligen ofta tämligen fördomsfull. Den gängse bilden av en Bondbrud är att hon är en lättklädd bimbo, som bara går runt och är vacker och väntar på att bli räddad. I sin recension i DN av Casino Royale (2006) skrev Eva af Geijerstam: "Eva Green har för första gången i Bondfilmernas historia en riktig roll, utöver att som föregångarna klä av sig och dekorera marginalen." Det har ingen som helst bäring på verkligheten, och tyder på att Geijerstam glömt alla Bondfilmer hon sett, om hon har sett några. För det är ju så att för varje blond bimbo finns det alla de starka kvinnokaraktär som glöms bort. Speciellt två står ut i mängden, 1969 var det Tracy Di Vicenzo (Diana Rigg) i I hennes majestäts hemliga tjänst och 1981 Melina Havelock (Carole Bocquet) i Ur dödlig synvinkel. Det är två kvinnor med historia och med personlighet. De finns inte där för Bonds skull, de är drivande för handlingen, de lever sina egna liv, och spelet mellan dem och Bond är på samma villkor. De ger och tar, och de räddar livet på Bond i samma utsträckning som han räddar dem. Och i fallet Tracy, så lyckas han inte rädda henne. De två "klär inte av sig och dekorera marginalen", de är respektive films centrum, och de borde stå som förebilder för kvinnoroller även idag, särskilt i actionfilmen. Men de, och ett par till, såsom Carey Lowell i Tid för hämnd, osynliggörs av den förenklade beskrivningen av "Bond-brudarna" som även Eva af Geijerstam gör sig skyldig till. Eva Green, och hennes roll Vesper Lynd, får ursäkta, men i jämförelse med Diana Rigg och Tracy, står de sig slätt, både skådespelerskan och rollfiguren.
Varför ödsla tid på att irritera sig över detta? För att det tyvärr är ont om positiva kvinnliga rollfigurer/förebilder i populärfilmen, och därför är det inte till någons gagn att de som faktist finns förträngs, även av de som borde veta bättre. Bondfilmerna är mer komplexa på detta område än schablonbilden säger. Det samma gäller hur de förhåller sig till den internationella politiken.
För den som är intresserad av hur det geopolitiska spelet har sett ut i världen sedan 1962, och vad västvärlden oroat sig över, så är Bondfilmerna en alldeles utmärkt källa. Inför var film känns det som manusförfattarna satt upp ett pekfinger i luften och känt av hur de politiska vindarna blåst. Och de är långt ifrån någon banal ryss- eller kommunistskräck som de ger uttryck för. Jag skrev "västvärlden", men egentligen borde jag skrivit Västeuropa, för Bondfilmerna är inte amerikanska, och det märks. Hotet kan lika gärna komma västerifrån, som österifrån, och USA framställs ofta som ett infantilt och rasistiskt samhälle (minns sheriff J.W. Pepper (Clifton James) i Leva och låta dö). Bonds bästa vän är visserligen CIA-agenten Felix Leiter, men i filmerna så görs han ofta löjlig, och jämfört med Bond är han inte mycket till man. Det finns en skön replik i Diamantfeber (Diamonds Are Forever 1971) som kan exemplifiera det: Bond (Sean Connery) och Tiffany Case (Jill St. John) vänslas på ett hotellrum i Las Vegas, när Felix Leiter och två andra CIA-män kommer på besök, för att, som det heter, svara för deras säkerhet. "Well, that's a switch. The big bad wolf, guarded by the three little pigs." säger Tiffany syrligt.
I böckerna är det nästan alltid det kommunistiska Sovjet som är de onda, men i filmerna är det ibland Kina, men oftast internationella storkapitalister från västerlandet, som skyddas av att ingen misstänker dem för något brottsligt. Återigen får ett replikskifte exemplifiera: i Älskade spion (The Spy Who Loved Me 1977) misstänker Bond (Moore), och den ryska agenten Anya Amasova (Barbara Bach) Carl Stromberg (Curt Jürgens). "Carl Stromberg, but he's one of the richest men in the world!" utbrister Q (Desmond Llewellyn) avfärdande. "One of the biggest exploiters of the capitalist west." svarar Anya Amasova kyligt, och det är hon som vinner poängen.
Det var kanske en dålig idé att välja att skriva om Bond, för det finns så mycket att säga. Det finns betydligt mer än vad som syns på ytan, och Bond har inte alltid fått den respekt han förtjänar, inte ens av sina fans. Men det här får räcka för idag. Notera dock att jag inte nämnt den bästa Bondfilmen än. Den kommer jag till vid ett senare tillfälle, men ni får gärna gissa vilken så länge.
När jag kom upp i tillräcklig ålder, 12, 13 år, så blev jag helt förhäxad av James Bond. Jag såg alla filmerna på undermåliga vhs-kassetter hemma hos en kompis, och jag såg dem igen och igen. Ibland hyrde jag en moviebox, och en Bondfilm och såg själv hemma. Jag skolkade från min tvärflöjtsundervisning för att titta på Åskbollen (Thunderball 1965). Jag läste serietidningen James Bond, och jag läste Ian Flemings romaner. Jag levde och andades James Bond helt enkelt. En gång när jag var magsjuk hemma så roade jag mig själv med att säga replikerna i just Leva och låta dö. Jag kom väl inte ihåg alla, men besvärande många, så jag i princip spelade mig igenom hela filmen.
I december förra året fick jag för mig att jag skulle se om dem alla, i kronologisk ordning, och i fina dvd-versioner i widescreen, för att se dem i sin helhet. Nu har jag sett om alla utan en, Världen räcker inte till (The World is Not Enough 1999). Det var ganska givande. En sak som överraskade mig var hur bra många av dem är. Vissa är riktiga stolpskott, som Levande måltavla (A View to a Kill 1985), eller den förra, Die Another Day (2002). Men Agent 007 med rätt att döda (Dr No 1962), den första, är en atmosfärrik thriller, även om den har en besvärande kolonial känsla, där den vite engelskmannen Bond bara behöver knäppa med fingrarna så springer de svarta jamaicanerna hans ärenden. Leva och låta dö är en skön blandning av blaxploitation, Bond, och voodoo-kult, och Ur dödlig synvinkel (For Your Eyes Only 1981) är en helgjuten spionthriller, gjord på ett mer vardagsrealistiskt sätt, till skillnad från Roger Moores andra Bond-äventyr. George Lazenbys enda Bond-film, I hennes majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty's Secret Service 1969), är också en bra thriller, lite mer konstnärligt iscensatt än de andra. Dessutom är första halvan av Iskallt uppdrag (The Living Daylight 1987), Timothy Daltons första, riktigt bra. Här finns en bitterhet och ilska som är oväntad, och spionyrket är plötsligt skitigt igen. Jag gillar också en av Pierce Brosnans filmer, Tomorrow Never Dies (1997), som har ett bra sug i actionscenerna.
Något genomgående för nästan alla Bondfilmer, fram till och med Iskallt uppdrag 1987, är den fantastiska musiken av John Barry. Inte bara de vackra ledmotiven, såsom You Only Live Twice sjungen av Nancy Sinatra, utan all musik de innehåller. Bill Contis musik till Ur dödlig synvinkel är också väldigt bra. Det där är något som helt gått förlorat på senare år när David Arnold skrivit musiken. Det låter inte alls särskilt spännande eller eget. Något väsentligt har gått förlorat. Annars är det mesta sig likt, på gott och ont.
Något som inte förändrats är "Bond-brudarna" eller synen på dem. Den är nämligen ofta tämligen fördomsfull. Den gängse bilden av en Bondbrud är att hon är en lättklädd bimbo, som bara går runt och är vacker och väntar på att bli räddad. I sin recension i DN av Casino Royale (2006) skrev Eva af Geijerstam: "Eva Green har för första gången i Bondfilmernas historia en riktig roll, utöver att som föregångarna klä av sig och dekorera marginalen." Det har ingen som helst bäring på verkligheten, och tyder på att Geijerstam glömt alla Bondfilmer hon sett, om hon har sett några. För det är ju så att för varje blond bimbo finns det alla de starka kvinnokaraktär som glöms bort. Speciellt två står ut i mängden, 1969 var det Tracy Di Vicenzo (Diana Rigg) i I hennes majestäts hemliga tjänst och 1981 Melina Havelock (Carole Bocquet) i Ur dödlig synvinkel. Det är två kvinnor med historia och med personlighet. De finns inte där för Bonds skull, de är drivande för handlingen, de lever sina egna liv, och spelet mellan dem och Bond är på samma villkor. De ger och tar, och de räddar livet på Bond i samma utsträckning som han räddar dem. Och i fallet Tracy, så lyckas han inte rädda henne. De två "klär inte av sig och dekorera marginalen", de är respektive films centrum, och de borde stå som förebilder för kvinnoroller även idag, särskilt i actionfilmen. Men de, och ett par till, såsom Carey Lowell i Tid för hämnd, osynliggörs av den förenklade beskrivningen av "Bond-brudarna" som även Eva af Geijerstam gör sig skyldig till. Eva Green, och hennes roll Vesper Lynd, får ursäkta, men i jämförelse med Diana Rigg och Tracy, står de sig slätt, både skådespelerskan och rollfiguren.
Varför ödsla tid på att irritera sig över detta? För att det tyvärr är ont om positiva kvinnliga rollfigurer/förebilder i populärfilmen, och därför är det inte till någons gagn att de som faktist finns förträngs, även av de som borde veta bättre. Bondfilmerna är mer komplexa på detta område än schablonbilden säger. Det samma gäller hur de förhåller sig till den internationella politiken.
För den som är intresserad av hur det geopolitiska spelet har sett ut i världen sedan 1962, och vad västvärlden oroat sig över, så är Bondfilmerna en alldeles utmärkt källa. Inför var film känns det som manusförfattarna satt upp ett pekfinger i luften och känt av hur de politiska vindarna blåst. Och de är långt ifrån någon banal ryss- eller kommunistskräck som de ger uttryck för. Jag skrev "västvärlden", men egentligen borde jag skrivit Västeuropa, för Bondfilmerna är inte amerikanska, och det märks. Hotet kan lika gärna komma västerifrån, som österifrån, och USA framställs ofta som ett infantilt och rasistiskt samhälle (minns sheriff J.W. Pepper (Clifton James) i Leva och låta dö). Bonds bästa vän är visserligen CIA-agenten Felix Leiter, men i filmerna så görs han ofta löjlig, och jämfört med Bond är han inte mycket till man. Det finns en skön replik i Diamantfeber (Diamonds Are Forever 1971) som kan exemplifiera det: Bond (Sean Connery) och Tiffany Case (Jill St. John) vänslas på ett hotellrum i Las Vegas, när Felix Leiter och två andra CIA-män kommer på besök, för att, som det heter, svara för deras säkerhet. "Well, that's a switch. The big bad wolf, guarded by the three little pigs." säger Tiffany syrligt.
I böckerna är det nästan alltid det kommunistiska Sovjet som är de onda, men i filmerna är det ibland Kina, men oftast internationella storkapitalister från västerlandet, som skyddas av att ingen misstänker dem för något brottsligt. Återigen får ett replikskifte exemplifiera: i Älskade spion (The Spy Who Loved Me 1977) misstänker Bond (Moore), och den ryska agenten Anya Amasova (Barbara Bach) Carl Stromberg (Curt Jürgens). "Carl Stromberg, but he's one of the richest men in the world!" utbrister Q (Desmond Llewellyn) avfärdande. "One of the biggest exploiters of the capitalist west." svarar Anya Amasova kyligt, och det är hon som vinner poängen.
Det var kanske en dålig idé att välja att skriva om Bond, för det finns så mycket att säga. Det finns betydligt mer än vad som syns på ytan, och Bond har inte alltid fått den respekt han förtjänar, inte ens av sina fans. Men det här får räcka för idag. Notera dock att jag inte nämnt den bästa Bondfilmen än. Den kommer jag till vid ett senare tillfälle, men ni får gärna gissa vilken så länge.
torsdag, december 07, 2006
Jungstedt, Altman och 1001 filmer du måste se innan du dör
Torsten Jungstedt har ju avlidit. Han var en skön lirare. Jag har sett honom på tv sen jag var liten och läst hans texter i olika böcker och tidningar. Ett av min barndoms stora mysterier involverade honom. Det var i det fantastiska tv-programmet Svepet, som gick på 80-talet, med John Chrispinsson som programledare. Jungstedt var också med varje vecka med filmtips. En vecka var tipset Hajen (Jaws 1975). Jag såg först programmet på torsdagskvällen, och sen reprisen på söndagen. Till min stora förvåning så var inte reprisen samma som originalsändningen. Skillnaden var att de scener ur Hajen som visades var olika. Varför då? Frågan har hemsökt mig ända sedan dess. Och nu har jag inte längre möjlighet att fråga Jungstedt om orsaken. Men John Chrispinsson, du kanske vet. Hör av dig i så fall.
En annan bortgången personlighet är Robert Altman. Han har aldrig hört till favoriterna, fast Fågel, mördare eller mitt emellan (Brewster McCloud, 1970) är skön, och McCabe and Mrs. Miller (1971) likaså. Dessutom har han gett upphov till en tv-serie som är bättre än filmen den bygger på, det vill säga MASH (1970). Frågan Altman ger upphov till är hur många dåliga eller misslyckade filmer en regissör kan göra, och hur spretig en karriär kan vara, innan hon/han inte längre kan betraktas som en mästare. Altman var förvisso visionär och konstnär, men var han större än sina enstaka lyckträffar?
Avslutningsvis lite reklam. I handeln finns nu en bok som heter 1001 filmer du måste se innan du dör. Jag medverkade som faktagranskare och korrekturläsare på den, och det var inte roligt. Men jag gjorde så gott jag kunde, och boken har förtjänster också, så varför inte ge bort den i julklapp. Inte för att jag får några procent på intäkterna, men mitt ego mår bra av om den står i många bokhyllor.
Nästa vecka är ordningen återställd och måndagsessän tillbaka.
En annan bortgången personlighet är Robert Altman. Han har aldrig hört till favoriterna, fast Fågel, mördare eller mitt emellan (Brewster McCloud, 1970) är skön, och McCabe and Mrs. Miller (1971) likaså. Dessutom har han gett upphov till en tv-serie som är bättre än filmen den bygger på, det vill säga MASH (1970). Frågan Altman ger upphov till är hur många dåliga eller misslyckade filmer en regissör kan göra, och hur spretig en karriär kan vara, innan hon/han inte längre kan betraktas som en mästare. Altman var förvisso visionär och konstnär, men var han större än sina enstaka lyckträffar?
Avslutningsvis lite reklam. I handeln finns nu en bok som heter 1001 filmer du måste se innan du dör. Jag medverkade som faktagranskare och korrekturläsare på den, och det var inte roligt. Men jag gjorde så gott jag kunde, och boken har förtjänster också, så varför inte ge bort den i julklapp. Inte för att jag får några procent på intäkterna, men mitt ego mår bra av om den står i många bokhyllor.
Nästa vecka är ordningen återställd och måndagsessän tillbaka.
måndag, december 04, 2006
Semester och The Last Kiss
Den har veckan blir det inget skrivet for jag ar pa semester, i ett land utan a, a och o dartill. Men nasta vecka blir det aka av. Ett varningsfinger dock, akta er for filmen The Last Kiss, med Zach Braff, skriven av Paul Haggis. En amatormassig smorja utan kansla och talang.
söndag, november 26, 2006
Stockholm Film Festival avdelning 3
Äntligen kan alla filmfestival medarbetare slappna av, och de som jobbat dygnet runt senaste månaden får sova ut. Besökarna kan rangordna årets festival mot tidigare, och årets pristagare kan glädjas att deras visioner och ambitioner fått det mottagande de hoppats på.
Årets tema var arabisk film, men det märktes inte bland pristagarna. Så gått som samliga priser gick till engelskspråkig film, från USA, Storbritannien och Australien. Undantagen var regipriset som gick till Spanien, Daniel Sánchez Arevalo för sin film Azuloscuroasinegro (Darkbluealmostblack), och priset för bästa kortfilm som gick till Malaysia, Adults only. Årets mest omtalade filmer var genomgående amerikanska, såsom The Fountain, Little Miss Sunshine och Shortbus. Den anglosaxiska berättelsen är förhärskande även på en festival som försöker vara alternativ.
Som vän av koreansk film är jag en smula besviken på The Peter Pan Formula, visserligen kändes den typiskt koreansk, men den var ack så livlös och stel. I början så försökte jag hålla humöret uppe, men efterhand så blev det alltför tråkigt. Det var synd, för pojken som tvingades ta hand om sin mamma efter att hon hamnat i koma, var en intressant person, och jag hade gärna sett att han fått vara med i en annan film.
Stel och livlös var däremot inte Shortbus. Den har omskrivits tidigare på filmforum (här), och den har nu också fått reguljär biopremiär. Även den var något av en besvikelse. Inte för att den var dålig, alls inte, men för att den var en smula tråkig. Öppningssekvensen, en hisnande kameraåkning över ett Manhattan byggt i lera, var storartad, det var det mest upphetsande i filmen. Efter det så puttrade den mest på. Det är möjligt att det är årets gulligaste film, en film där alla är snälla, och alla tycker om varandra. Det var ett av problemen, det fanns ingen konflikt. Visserligen fanns det många med diverse problem, särskilt den deprimerade och självmordsbenägne Jamie (Paul Dawson), och samtliga hade problem med intimitet, men de fann alla tröst och hjälp, och som sagt, allt var så gulligt. Det andra problemet med filmen, som möjligen hänger ihop med det första, var bristen på överraskning. Ett exempel: Sofia (Sook-Yin Lee) berättar i filmens början att hon aldrig haft någon orgasm, och jag såg nästa på en gång hur filmen skulle sluta. En dryg timme innan filmens sista scen så hade jag redan sett den framför mig, och jag hade inte sett i syne. Det slutade exakt som jag gissade. Sånt gör mig alltid besviken. Men det ska inte ta ifrån filmen dess värme och charm, här fanns många sekvenser som var oemotståndliga, och någon form av heders-Oscar borde ges till Justin Bond. Han får sista ordet: "These people spend all night sucking cock and eating ass, and then hit the buffet claiming they're vegan."
Årets tema var arabisk film, men det märktes inte bland pristagarna. Så gått som samliga priser gick till engelskspråkig film, från USA, Storbritannien och Australien. Undantagen var regipriset som gick till Spanien, Daniel Sánchez Arevalo för sin film Azuloscuroasinegro (Darkbluealmostblack), och priset för bästa kortfilm som gick till Malaysia, Adults only. Årets mest omtalade filmer var genomgående amerikanska, såsom The Fountain, Little Miss Sunshine och Shortbus. Den anglosaxiska berättelsen är förhärskande även på en festival som försöker vara alternativ.
Som vän av koreansk film är jag en smula besviken på The Peter Pan Formula, visserligen kändes den typiskt koreansk, men den var ack så livlös och stel. I början så försökte jag hålla humöret uppe, men efterhand så blev det alltför tråkigt. Det var synd, för pojken som tvingades ta hand om sin mamma efter att hon hamnat i koma, var en intressant person, och jag hade gärna sett att han fått vara med i en annan film.
Stel och livlös var däremot inte Shortbus. Den har omskrivits tidigare på filmforum (här), och den har nu också fått reguljär biopremiär. Även den var något av en besvikelse. Inte för att den var dålig, alls inte, men för att den var en smula tråkig. Öppningssekvensen, en hisnande kameraåkning över ett Manhattan byggt i lera, var storartad, det var det mest upphetsande i filmen. Efter det så puttrade den mest på. Det är möjligt att det är årets gulligaste film, en film där alla är snälla, och alla tycker om varandra. Det var ett av problemen, det fanns ingen konflikt. Visserligen fanns det många med diverse problem, särskilt den deprimerade och självmordsbenägne Jamie (Paul Dawson), och samtliga hade problem med intimitet, men de fann alla tröst och hjälp, och som sagt, allt var så gulligt. Det andra problemet med filmen, som möjligen hänger ihop med det första, var bristen på överraskning. Ett exempel: Sofia (Sook-Yin Lee) berättar i filmens början att hon aldrig haft någon orgasm, och jag såg nästa på en gång hur filmen skulle sluta. En dryg timme innan filmens sista scen så hade jag redan sett den framför mig, och jag hade inte sett i syne. Det slutade exakt som jag gissade. Sånt gör mig alltid besviken. Men det ska inte ta ifrån filmen dess värme och charm, här fanns många sekvenser som var oemotståndliga, och någon form av heders-Oscar borde ges till Justin Bond. Han får sista ordet: "These people spend all night sucking cock and eating ass, and then hit the buffet claiming they're vegan."
fredag, november 24, 2006
Stockholm Film Festival avdelning 2
Man kan ju onekligen bli en smula utmattad av alla filmer som visas, av alla dåliga projektioner och alla halvbilder, och alla långa köer i svettiga foajéer utan luftkonditionering. Särskilt när filmen är försenad frestar det på, men hoppet om att få se något alldeles extra är det sista som överger filmentusiasten.
Tyvärr har jag inte sett något alldeles extra den här festivalen. Med ett undantag som jag återkommer till.
Indiska Mixed Doubles handlade om ett gift par där mannen inte tänder på sin fru längre, och för att få fart på sexlivet funderar han på att byta sexpartner med en annan man. Ämnet var i och för sig intressant, men utförandet var så menlöst att jag inte orkade se klart den. För första gången så lämnade jag en biosalong innan filmen var slut, och det kändes bra. Är det någon som sett hela får ni gärna berätta hur den slutade.
Betydligt bättre var amerikanska Come Early Morning, om arbetarklassliv i en småstad. Huvudperson var Lucy Fowler, en härjad kvinna med intimitetsproblem, möjligen beroende på sina föräldrars problem. Hon försökte kämpa på så gott det gick, men det enda hon egentligen hade var jobbet. Det var på inget vis originell, allt var standard, men den var välspelad och godhjärtad, och det fanns en trubbig underton som jag gillade. Exempelvis hur de olika hunsade kvinnorna mot slutet på sitt sätt gjorde någon form av revolt, och det att hitta sin roll i yrkeslivet kan vara nog så betydande som att bilda familj.
Engelska Cashback var mer originell, men samtidigt fångad i sin egen stils konventioner. Det var en tydligt manlig film, om män, av män, men inte nödvändigtvis enbart för män. Eller, en korrigering, en film om killar, av killar. Den kändes inte så särskilt vuxen. Filmen hade en viss sagokaraktär, fast en saga med strippor och en ändlös parad av hel- och halvnakna kvinnor i paralyserat tillstånd. Men rolig var den, och här kommer vi till undantaget jag nämnde ovan. Den var ibland så rolig att jag fick andnöd. Det var särskilt en fotbollsmatch där det ena laget (filmens huvudpersoner) var så genomusla att matchen slutade 26 – 0, så var det roligaste jag sett på år och dag, och då är jag ändå ganska lättroad.
Idag har också en av de mest omtalade festivalfilmerna svensk biopremiär, Little Miss Sunshine. Det är en synnerligen amerikansk film, på gott och ont. Exempelvis brer den på väl tjockt med familjesentimentaliteten. Men här finns tillräckligt med humor och smärta för att göra den värd priset för biobiljetten och barnvakten. Eller barnvakt förresten, det är inte en Hitchcock-film, så ta med barnen. Men var beredda på att bli berörda. Vissa scener är oerhört elaka, andra väldigt roliga, vissa smärtsamma, och ett par scener var till och med lite obehagliga tack vare sin emotionella styrka.
måndag, november 20, 2006
Stockholm Film Festival avdelning 1
En ny höst, en ny filmfestival, och allt är sig likt.
Årets hedersgäst är Lasse Hallström, och han får motta Stockholm Lifetime Achivement Award. Det har jag inget emot, Hallström verkar synnerligen sympatisk, och han gör filmer som nästan alltid är trevliga och nästan alltid uppbyggliga. Det finns här ett problem, som illustreras av de filmer festivalen valt att visa: Gilbert Grape (What's Eating Gilbert Grape 1993) och Chocolat (2000). Det kan ju tänkas att det var allt man lyckades skrapa ihop, men det är trist hur som helst, filmvalet. Det fanns en tid då Hallström gjorde underbara filmer, som fångade mänskligt beteende och med en känsla, påminnandes om Milos Forman, skildrade vardagen. Den tiden kan idag kännas långt borta. Det bästa exemplet på den sidan hos Hallström är En kille och en tjej (1975), med Brasse Brännström och Mariann Rudberg i titelrollerna. Den är helt enkelt sublim. Jag tar den alla gånger framför Chocolat, eller för den delen före Mitt liv som hund (1985) också. Den har fina ögonblick men i sin helhet känns den lite instängd och präktig. Ungefär som Hallströms amerikanska filmer. Så det var inte så att Hallström förlorade något när han flyttade till Hollywood, han hade redan tappat det innan. I Två killar och en tjej (1983) säger Magnus Härenstam bittert, "Ja, i min ålder, då får man vara glad för en lugn och säker avföring." Det är en av mina favoritrepliker, inte minst för att det känns som om det kom från hjärtat, men det personliga tilltal som fanns där, vart tog det vägen sen?
Men detta sagt kommer det måhända som en överraskning att Hallströms bästa film i mina ögon är hans första amerikanska film, Mannen som inte passade in, även känd under sin originaltitel, Once Around (1991). Den är idag i princip bortglömd, vilket är djupt orättvist. Den finns i en billig utgåva i USA, så beställ den nu, och hylla Hallström på det viset.
Årets festival verkar ha minskat på våldsspekulationsivern från tidigare år, och att temat är arabisk film istället för kvinnlig hämnd känns också som ett steg i rätt riktning. Sex däremot verkar fortfarande sälja, och ingen vågar nämna Shortbus utan att genast lägga till hur provokativ den är med sina sexscener. Jag kan bli lite trött på det, har provokationer alltid ett egenvärde, och att provocera den kristna högern, är det verkligen särskilt provokativt? Hur länge ska sex för övrigt anses provokativt? Har det inte hänt något sedan 60-talet? Det kan lätt bli ett koketterande med provokationslustan. Men det har inte så mycket med själva filmen att göra, och vad jag tycker om den återkommer jag till.
Nu tänkte jag istället prata om två andra filmer, australiensiska Jindabyne och Catch a Fire, vars nationalitet är komplex, men som utspelas i Sydafrika 1980. Den första var en suggestiv skildring av livet i en liten stad vid en stor sjö. Fyra familjer från arbetarklassen, på gränsen till white trash, stod i centrum, och deras inbördes relationer och neuroser ställs på sin spets när männen hittar en död kvinna i floden de fiskar i. De rapporterar inte fyndet förrän ett par dagar senare, och därigenom exploderar all uppdämd frustration och aggression i familjerna och i staden. Det är ett samhälle där den latenta rasismen hela tiden ligger och bubblar, och männen sätter sig, med- eller undermedvetet, över kvinnorna. Det var välspelat och visuellt stimulerande, och sättet den blottlägger rasism och manschauvinism på var mycket elegant. Men det fanns något ansträngt, poserande över den. Som om man från början gått in för att göra en "viktig" och "meningsfull" film. Den hade mått bra av ett större mått av gnista eller humor, nu kändes den ibland lika förstoppad som personerna i den.
Catch a Fire hade helt andra problem. På alldeles för kort tid försökte den berätta alldeles för mycket. Allt blev förenklat och skissartat, när den på dryga 90 minuter försökte berätta om ANC:s och Sydafrikas historia, samt Apartheids fall och därtill två (rent av tre) familjeskildringar. Det var ömsom frustrerande och ömsom utmattande. Men för all del, filmen var välspelad och elegant. Det bästa med den var dock hur den förhöll sig till de två huvudpersonerna, och filmens antagonister, den svarte frihetskämpen Patrick Chamusso, och den vite underrättelseagenten Nic Vos. Trots att Chamusso hade framtiden, och vad som slentrianmässigt kallas rättvisan, på sin sida, och Nic Vos torterade män, kvinnor och barn, och dessutom var agent för en brutal förtryckarregim, så lyckades filmen förmedla ett nyanserat porträtt av Vos, så att han blev den mest intressanta personen i filmen. Lätt desillusionerad, föraktfull mot sin omgivning, försöker han göra sitt jobb efter bästa förmåga och försvara sin familj mot vilka hot det än må vara. Filmen lyckas, trots sitt ämne, undvika att måla i svartvita färger, och det tyckte jag om den för. Det pratas ibland om vikten av att nyansera och inte demonisera motståndaren, men det pratas inte lika mycket om vikten av att förmänskliga monster. Det lyckades Catch a Fire med.
Årets hedersgäst är Lasse Hallström, och han får motta Stockholm Lifetime Achivement Award. Det har jag inget emot, Hallström verkar synnerligen sympatisk, och han gör filmer som nästan alltid är trevliga och nästan alltid uppbyggliga. Det finns här ett problem, som illustreras av de filmer festivalen valt att visa: Gilbert Grape (What's Eating Gilbert Grape 1993) och Chocolat (2000). Det kan ju tänkas att det var allt man lyckades skrapa ihop, men det är trist hur som helst, filmvalet. Det fanns en tid då Hallström gjorde underbara filmer, som fångade mänskligt beteende och med en känsla, påminnandes om Milos Forman, skildrade vardagen. Den tiden kan idag kännas långt borta. Det bästa exemplet på den sidan hos Hallström är En kille och en tjej (1975), med Brasse Brännström och Mariann Rudberg i titelrollerna. Den är helt enkelt sublim. Jag tar den alla gånger framför Chocolat, eller för den delen före Mitt liv som hund (1985) också. Den har fina ögonblick men i sin helhet känns den lite instängd och präktig. Ungefär som Hallströms amerikanska filmer. Så det var inte så att Hallström förlorade något när han flyttade till Hollywood, han hade redan tappat det innan. I Två killar och en tjej (1983) säger Magnus Härenstam bittert, "Ja, i min ålder, då får man vara glad för en lugn och säker avföring." Det är en av mina favoritrepliker, inte minst för att det känns som om det kom från hjärtat, men det personliga tilltal som fanns där, vart tog det vägen sen?
Men detta sagt kommer det måhända som en överraskning att Hallströms bästa film i mina ögon är hans första amerikanska film, Mannen som inte passade in, även känd under sin originaltitel, Once Around (1991). Den är idag i princip bortglömd, vilket är djupt orättvist. Den finns i en billig utgåva i USA, så beställ den nu, och hylla Hallström på det viset.
Årets festival verkar ha minskat på våldsspekulationsivern från tidigare år, och att temat är arabisk film istället för kvinnlig hämnd känns också som ett steg i rätt riktning. Sex däremot verkar fortfarande sälja, och ingen vågar nämna Shortbus utan att genast lägga till hur provokativ den är med sina sexscener. Jag kan bli lite trött på det, har provokationer alltid ett egenvärde, och att provocera den kristna högern, är det verkligen särskilt provokativt? Hur länge ska sex för övrigt anses provokativt? Har det inte hänt något sedan 60-talet? Det kan lätt bli ett koketterande med provokationslustan. Men det har inte så mycket med själva filmen att göra, och vad jag tycker om den återkommer jag till.
Nu tänkte jag istället prata om två andra filmer, australiensiska Jindabyne och Catch a Fire, vars nationalitet är komplex, men som utspelas i Sydafrika 1980. Den första var en suggestiv skildring av livet i en liten stad vid en stor sjö. Fyra familjer från arbetarklassen, på gränsen till white trash, stod i centrum, och deras inbördes relationer och neuroser ställs på sin spets när männen hittar en död kvinna i floden de fiskar i. De rapporterar inte fyndet förrän ett par dagar senare, och därigenom exploderar all uppdämd frustration och aggression i familjerna och i staden. Det är ett samhälle där den latenta rasismen hela tiden ligger och bubblar, och männen sätter sig, med- eller undermedvetet, över kvinnorna. Det var välspelat och visuellt stimulerande, och sättet den blottlägger rasism och manschauvinism på var mycket elegant. Men det fanns något ansträngt, poserande över den. Som om man från början gått in för att göra en "viktig" och "meningsfull" film. Den hade mått bra av ett större mått av gnista eller humor, nu kändes den ibland lika förstoppad som personerna i den.
Catch a Fire hade helt andra problem. På alldeles för kort tid försökte den berätta alldeles för mycket. Allt blev förenklat och skissartat, när den på dryga 90 minuter försökte berätta om ANC:s och Sydafrikas historia, samt Apartheids fall och därtill två (rent av tre) familjeskildringar. Det var ömsom frustrerande och ömsom utmattande. Men för all del, filmen var välspelad och elegant. Det bästa med den var dock hur den förhöll sig till de två huvudpersonerna, och filmens antagonister, den svarte frihetskämpen Patrick Chamusso, och den vite underrättelseagenten Nic Vos. Trots att Chamusso hade framtiden, och vad som slentrianmässigt kallas rättvisan, på sin sida, och Nic Vos torterade män, kvinnor och barn, och dessutom var agent för en brutal förtryckarregim, så lyckades filmen förmedla ett nyanserat porträtt av Vos, så att han blev den mest intressanta personen i filmen. Lätt desillusionerad, föraktfull mot sin omgivning, försöker han göra sitt jobb efter bästa förmåga och försvara sin familj mot vilka hot det än må vara. Filmen lyckas, trots sitt ämne, undvika att måla i svartvita färger, och det tyckte jag om den för. Det pratas ibland om vikten av att nyansera och inte demonisera motståndaren, men det pratas inte lika mycket om vikten av att förmänskliga monster. Det lyckades Catch a Fire med.
Nicholas Ray
"I was born when she kissed me. I died when she left me. I lived a few weeks while she loved me."
I förra veckans huvudpost, Om kärlek (här) försummade jag att nämna en magnifik kärleksfilm, In a Lonely Place (1950, och vars svenska titel tyvär är Nakna nerver), där Humphrey Bogart och Gloria Grahame spelar det hårt prövade paret. Filmen regisserades av Nicholas Ray, parallellt med att Rays eget äktenskap med Gloria Grahame kollapsade. Kanske är det en förklaring till den starka laddning och desperation som genomsyrar filmen. Alla Rays filmer är i och för sig fyllda av laddning och desperation, han är den stora mästaren på det området. Från debuten Kärlek till döds (They Live By Night 1948) och fram till slutet, svårt sjuk i cancer, genomsyrades nästan allt han gjorde av en romantisk fatalism, där vissheten om det oundvikliga ibland var det enda som förenade huvudpersonerna. Peter Bogdanovich sa om John Ford att ett tema i dennes filmer var "the glory in defeat", Rays tema skulle kunna sägas vara "the glory of self-destruction". Ung rebell (Rebel Without a Cause 1955) är den mest kända av hans filmer (och ofta missförstod), men Ray har gjort åtta filmer som är betydligt bättre, och som gör att jag sedan sena tonåren alltid haft en särskild svaghet för hans komplexa och explosiva skildringar av utanförskap, ensamhet och uppror, alltid iscensatt med en dynamik och rumskänsla som kan vara överväldigande. Han är en av de filmskapare där blotta namnet ger mig rysningar.
---------------------------------------
För den som vill se alla Rays storverk krävs det att man utöver ovannämnda titlar också ser Farlig mark (On Dangerous Ground 1952), Rodeo (The Lusty Men 1952), Johnny Guitar (1954), Bakom spegeln (Bigger Than Life 1955), Bitter seger (Amère victoire 1956) och Natt i Chicago (Party Girl 1958). Resten av hans filmer är ganska bra de också, med undantag av Attack i luften / Attack i Stilla Havet (The Flying Leathernecks 1951) som jag ännu inte förmått mig att se klart. Tyvärr är många svåra att få tag på men den som söker skall finna, i alla fall i England och USA.
I förra veckans huvudpost, Om kärlek (här) försummade jag att nämna en magnifik kärleksfilm, In a Lonely Place (1950, och vars svenska titel tyvär är Nakna nerver), där Humphrey Bogart och Gloria Grahame spelar det hårt prövade paret. Filmen regisserades av Nicholas Ray, parallellt med att Rays eget äktenskap med Gloria Grahame kollapsade. Kanske är det en förklaring till den starka laddning och desperation som genomsyrar filmen. Alla Rays filmer är i och för sig fyllda av laddning och desperation, han är den stora mästaren på det området. Från debuten Kärlek till döds (They Live By Night 1948) och fram till slutet, svårt sjuk i cancer, genomsyrades nästan allt han gjorde av en romantisk fatalism, där vissheten om det oundvikliga ibland var det enda som förenade huvudpersonerna. Peter Bogdanovich sa om John Ford att ett tema i dennes filmer var "the glory in defeat", Rays tema skulle kunna sägas vara "the glory of self-destruction". Ung rebell (Rebel Without a Cause 1955) är den mest kända av hans filmer (och ofta missförstod), men Ray har gjort åtta filmer som är betydligt bättre, och som gör att jag sedan sena tonåren alltid haft en särskild svaghet för hans komplexa och explosiva skildringar av utanförskap, ensamhet och uppror, alltid iscensatt med en dynamik och rumskänsla som kan vara överväldigande. Han är en av de filmskapare där blotta namnet ger mig rysningar.
---------------------------------------
För den som vill se alla Rays storverk krävs det att man utöver ovannämnda titlar också ser Farlig mark (On Dangerous Ground 1952), Rodeo (The Lusty Men 1952), Johnny Guitar (1954), Bakom spegeln (Bigger Than Life 1955), Bitter seger (Amère victoire 1956) och Natt i Chicago (Party Girl 1958). Resten av hans filmer är ganska bra de också, med undantag av Attack i luften / Attack i Stilla Havet (The Flying Leathernecks 1951) som jag ännu inte förmått mig att se klart. Tyvärr är många svåra att få tag på men den som söker skall finna, i alla fall i England och USA.
torsdag, november 16, 2006
Veckans dvd-tips: Blade Runner och Indiskret
Det blir två filmer den här veckan, dels den första Philip K. Dick filmatiseringen*, dels ett av Cary Grant/Ingrid Bergmans alster.
Philip K. Dick är ju en av den litterära världens gurus, inte bara för science fiction-vänner. Hans utflykter i det undermedvetna och det utomtidsliga hör till det mest fantasieggande som går att läsa (vilket gör att man kan ha överseende med det ibland platta och torftiga språket). Novellen Do Androids Dream of Electric Sheeps ligger till grund för Ridley Scotts dystopi Blade Runner (1982), en av de mest inflytelserika filmerna från de senaste 25 åren. Mode, musik, design, inte bara filmkonsten har påverkats av, främst bilderna och scenerierna. Den finns i två versioner, en filmbolagsvariant med lyckligt slut och berättarröst, som vissa föredrar, samt Scotts egen version, med annat slut och utan berättarröst, samt ett par andra justeringar. Förändringarna gör stor skillnad, och jag föredrar Scotts. Det har länge varit diskussion runt dess tillkomst, och hur manuset kom till, och vem som skrev vad, Hampton Fancer och/eller David Peoples, men det påverkar inte njutningen av att se filmen.
Indiskret (Indiscreet 1958) är en av Stanley Donens europeiska filmer, och inte någon musikal, utan en förträfflig, känsligt berättande film om två medelålders människor i London som upptäcker att de är förälskade, lite motvilligt. Se den för charmen, känslan, och ett av de bästa skådespelarparen filmhistorien känner, Cary Grant och Ingrid Bergman.
Jag har ett tredje tips också. Jag har inte sett den, och den är säkert undermålig, men dess titel har hemsökt mig i många år. Surf Nazis Must Die (1987). Titta på omlaget redan ikväll. Jag bjuder på en replik så länge: "Slime-sucking Neanderthal! How dare you question my loyalty?"
-----------------------------------------
*1962 gjordes en tv-serie som hette Out of This World. En av episoderna var skriven av Philip K. Dick, så är man petig blir det den första filmatiseringen baserad på hans penna.
Philip K. Dick är ju en av den litterära världens gurus, inte bara för science fiction-vänner. Hans utflykter i det undermedvetna och det utomtidsliga hör till det mest fantasieggande som går att läsa (vilket gör att man kan ha överseende med det ibland platta och torftiga språket). Novellen Do Androids Dream of Electric Sheeps ligger till grund för Ridley Scotts dystopi Blade Runner (1982), en av de mest inflytelserika filmerna från de senaste 25 åren. Mode, musik, design, inte bara filmkonsten har påverkats av, främst bilderna och scenerierna. Den finns i två versioner, en filmbolagsvariant med lyckligt slut och berättarröst, som vissa föredrar, samt Scotts egen version, med annat slut och utan berättarröst, samt ett par andra justeringar. Förändringarna gör stor skillnad, och jag föredrar Scotts. Det har länge varit diskussion runt dess tillkomst, och hur manuset kom till, och vem som skrev vad, Hampton Fancer och/eller David Peoples, men det påverkar inte njutningen av att se filmen.
Indiskret (Indiscreet 1958) är en av Stanley Donens europeiska filmer, och inte någon musikal, utan en förträfflig, känsligt berättande film om två medelålders människor i London som upptäcker att de är förälskade, lite motvilligt. Se den för charmen, känslan, och ett av de bästa skådespelarparen filmhistorien känner, Cary Grant och Ingrid Bergman.
Jag har ett tredje tips också. Jag har inte sett den, och den är säkert undermålig, men dess titel har hemsökt mig i många år. Surf Nazis Must Die (1987). Titta på omlaget redan ikväll. Jag bjuder på en replik så länge: "Slime-sucking Neanderthal! How dare you question my loyalty?"
-----------------------------------------
*1962 gjordes en tv-serie som hette Out of This World. En av episoderna var skriven av Philip K. Dick, så är man petig blir det den första filmatiseringen baserad på hans penna.
måndag, november 13, 2006
Om kärlek
En mig närstående kvinna uppmanade mig att skriva om kärlek här på filmforum, och jag tänkte göra ett försök. Men det är svårt, trots att de flesta filmer handlar om kärlek, på ett eller annat sätt. Det är ju en av de starkaste driftkrafterna för oss människor, och därför också en av de starkaste drivkrafterna på film. Kärlek i alla dess former. Buster Keaton blir exempelvis förälskad i en ko i Kofösaren (Go West 1925).
Men även om alla filmer, på ett eller annat sätt innehåller kärlek, eller kanske just därför, blir det svårare att diskutera det utan att det blir banalt eller pretentiöst. Kärlek är väl allmänt något som man gör klokt i att inte prata för mycket om, även om det ibland kan kännas som det är det enda man pratar om, efter vädret. Kärleken till filmkonsten är förstås ett kärt samtalsämne i mina kretsar.
Kärleken kan ta sig många yttryck, kärleken till en far till exempel, som i Skuggor över södern (To Kill a Mockingbird 1962). I Mannen från vidderna (Shane 1953) så är det en liten pojke som på sätt och vis förälskar sig i den mytiska revolvermannen Shane (Alan Ladd i sin sista roll), som blir hans fadersgestalt. Kärleken mellan syskon förekommer ibland, som i Nénette och Boni (Nénette et Boni 1996), eller Förnuft och känsla (Sense and Sensibility 1995). I den sistnämnda finns en scen då yngre systern Dashwood (Kate Winslet) ligger för döden, och hennes storasyster (Emma Thompson) skriker ut sin sorg och förtvivlan, som hör till de starkaste jag sett. Även kinesiska Att leva (Huozhe 1994) har en fin syskonhistoria, mellan lillebror och storasyster, och ack så sorglig.
Bland alla de överväldigande känslor man kan få av filmer är lyckan vid ett lyckligt slut för ett tappert par bland de mest storslagna. Jag minns första gången jag såg Barbarkusten (Barbary Coast 1935), där Joel McCrea och Miriam Hopkins är förälskade mot alla odds. In i sista sekunden ser det ut som om den ondskefulla Edward G. Robinson ska lyckas hålla dem åtskilda. Men så, plötsligt, oväntat, när allt är nattsvart, vänder det, och kärleken segrar, och jag blev så exalterad att jag började dansa runt på golvet framför tv:n.
Det är sällan jag gråter när jag ser en film, senast det hände var 2002 på en biograf i Singapore, men vissa filmer griper alltid extra mycket, såsom kärlekshistorien i Soluppgång (Sunrise 1927). Jag har sett den flera gånger, och varje gång med en klump i halsen från början till slut. Den handlar om ett gift par på landet. Mannen eggas dock av en spännande kvinna från staden att följa med henne dit, där livet är glamoröst och champagnen flödar. Han planerar att dränka sin fru på en roddtur för att bli av med henne, men han är oförmögen att genomföra dådet. Hon förstår dock, och flyr själv till staden, förkrossad. Han spenderar sedan resten av filmen med att försöka gottgöra sina synder. Det unga paret spelas av George O'Brien och Janet Gaynor, och hennes förgråtna ögon förföljer mig ända sedan jag såg dem för första gången. Soluppgång är en av de största kärleksfilmerna för att den har med så många aspekter på dess kraft. Passionen, ångern, förlåtelsen, hatet, driften, lyckan, som alla tillhör kärlekens beståndsdelar.
Annars är kanske den främsta skildraren av mörk kärlek Max Ophüls. Verksam i Tyskland, Frankrike och USA, fast med en sensibilitet som en adelsman i Wien under Habsburgsmonarkins sista dagar, så gjorde han de vackraste och mest desperata kärleksfilmer man kan tänka sig. Din för evigt (Liebelei 1933), Fångad (Caught 1949), Kvinna i fara (The Reckless Moment 1949), Kärlekens fröjder (Le plaisir 1951) och Bröllopsgåvan (Madame de... 1953) bland dem. Men störst av dem är Brev från en okänd kvinna (Letter from an Unknown Woman 1948), baserad på Stefan Zweigs novell. Den store förföraren Stefan (Louis Jourdan) har en kort relation med den unga Lisa (Joan Fontaine). Som liten var det allt hon längtade efter, som äldre var det allt hon mindes. Men han såg henne aldrig som liten, och har glömt henne nu, och hon lever hela filmen med sin passion inom sig, i ett Wien som i Ophüls och fotografen Franz Planers bilder är mer förföriskt och smäktande än någon stad någonsin varit.
En annan stor kärleksskildrare är Michael Powell, i samarbete med Emeric Pressburger. I Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1946), dör David Nivens figur i en flygkrasch, men på grund av en miss i himlen hämtas han inte upp, utan blir kvar på jorden ett par timmar, och under dessa timmar hinner han förälska sig i en kvinna. När han sedan hämtas vägrar han, och en rättegång "på andra sidan" får avgöra hans öde. En film som i sin fantasi och ambition får de flesta andra att blekna. En vän sa träffande om den att den såg på världen på ett helt nytt sätt, och därför gav honom en ny syn på världen också.
Powell och Pressburgers andra stora kärleksfilm, Det hände i Skottland (I Know Where I'm Going 1945), har jag redan skrivit om (här).
I koreanska Singles (2003) berättas om två unga kvinnors vedermödor med män, men när den ena av dem blir gravid bestämmer de sig för att leva tillsammans och uppfostra barnet ihop. Det är precis som i Barbarkusten ett slut som fick mig att jubla av glädje. Hemmafruarna som finner kärlek till varandra i indiska Fire (1996) och flyr in i den, bort från sina trångsynta män, är en annan särdeles vacker kärleksfilm, liksom thailändska Tropical Malady (Sud Pralad 2004), i alla fall den första delen av den. En soldat och en ung man från landet finner varandra i en öm, tafatt, spretig kärlekshistoria. Det finns en ljuvlig scen där de två sitter på en slags scen och pratar medan den ena försöker smeka den andres hand. Handen är lite undanglidande, men till slut finner den ro i den andra.
Den scenen påminner om min favoritkärleksscen framför alla andra, från Ungkarlsfällan (The More the Merrier 1943). Det är alltså inte Thailand 2004 och det är inte två män, det är USA 1943 och det är en man och en kvinna (Joel McCrea och Jean Arthur), men det de har gemensamt är att paret förstrött pratar om något irrelevant, medan den ena försynt vänslas med den andra. Här pratar hon om vad hon ska laga för middag till sin fästman, medan han (som alltså inte är fästmannen), kysser hennes än här, än där. Jag vet inte riktigt varför jag tycker om den så mycket. Men den är så fylld av ömhet, innerlighet, erotik och passion, trots att det är så vardagligt och enkelt (och fullt påklädd). Den är precis så simpel och banal som kärleken är när den är som bäst. Så självklar, så direkt, att man inte behöver prata om den eller göra något väsen av den. Den bara är.
----------------------------------------------
Nästan alla nämnda filmer finns på dvd, om inte i Sverige så i England. Exempelvis har det precis (i England) släppts en fin serie med fyra av Max Ophüls filmer.
Men även om alla filmer, på ett eller annat sätt innehåller kärlek, eller kanske just därför, blir det svårare att diskutera det utan att det blir banalt eller pretentiöst. Kärlek är väl allmänt något som man gör klokt i att inte prata för mycket om, även om det ibland kan kännas som det är det enda man pratar om, efter vädret. Kärleken till filmkonsten är förstås ett kärt samtalsämne i mina kretsar.
Kärleken kan ta sig många yttryck, kärleken till en far till exempel, som i Skuggor över södern (To Kill a Mockingbird 1962). I Mannen från vidderna (Shane 1953) så är det en liten pojke som på sätt och vis förälskar sig i den mytiska revolvermannen Shane (Alan Ladd i sin sista roll), som blir hans fadersgestalt. Kärleken mellan syskon förekommer ibland, som i Nénette och Boni (Nénette et Boni 1996), eller Förnuft och känsla (Sense and Sensibility 1995). I den sistnämnda finns en scen då yngre systern Dashwood (Kate Winslet) ligger för döden, och hennes storasyster (Emma Thompson) skriker ut sin sorg och förtvivlan, som hör till de starkaste jag sett. Även kinesiska Att leva (Huozhe 1994) har en fin syskonhistoria, mellan lillebror och storasyster, och ack så sorglig.
Bland alla de överväldigande känslor man kan få av filmer är lyckan vid ett lyckligt slut för ett tappert par bland de mest storslagna. Jag minns första gången jag såg Barbarkusten (Barbary Coast 1935), där Joel McCrea och Miriam Hopkins är förälskade mot alla odds. In i sista sekunden ser det ut som om den ondskefulla Edward G. Robinson ska lyckas hålla dem åtskilda. Men så, plötsligt, oväntat, när allt är nattsvart, vänder det, och kärleken segrar, och jag blev så exalterad att jag började dansa runt på golvet framför tv:n.
Det är sällan jag gråter när jag ser en film, senast det hände var 2002 på en biograf i Singapore, men vissa filmer griper alltid extra mycket, såsom kärlekshistorien i Soluppgång (Sunrise 1927). Jag har sett den flera gånger, och varje gång med en klump i halsen från början till slut. Den handlar om ett gift par på landet. Mannen eggas dock av en spännande kvinna från staden att följa med henne dit, där livet är glamoröst och champagnen flödar. Han planerar att dränka sin fru på en roddtur för att bli av med henne, men han är oförmögen att genomföra dådet. Hon förstår dock, och flyr själv till staden, förkrossad. Han spenderar sedan resten av filmen med att försöka gottgöra sina synder. Det unga paret spelas av George O'Brien och Janet Gaynor, och hennes förgråtna ögon förföljer mig ända sedan jag såg dem för första gången. Soluppgång är en av de största kärleksfilmerna för att den har med så många aspekter på dess kraft. Passionen, ångern, förlåtelsen, hatet, driften, lyckan, som alla tillhör kärlekens beståndsdelar.
Annars är kanske den främsta skildraren av mörk kärlek Max Ophüls. Verksam i Tyskland, Frankrike och USA, fast med en sensibilitet som en adelsman i Wien under Habsburgsmonarkins sista dagar, så gjorde han de vackraste och mest desperata kärleksfilmer man kan tänka sig. Din för evigt (Liebelei 1933), Fångad (Caught 1949), Kvinna i fara (The Reckless Moment 1949), Kärlekens fröjder (Le plaisir 1951) och Bröllopsgåvan (Madame de... 1953) bland dem. Men störst av dem är Brev från en okänd kvinna (Letter from an Unknown Woman 1948), baserad på Stefan Zweigs novell. Den store förföraren Stefan (Louis Jourdan) har en kort relation med den unga Lisa (Joan Fontaine). Som liten var det allt hon längtade efter, som äldre var det allt hon mindes. Men han såg henne aldrig som liten, och har glömt henne nu, och hon lever hela filmen med sin passion inom sig, i ett Wien som i Ophüls och fotografen Franz Planers bilder är mer förföriskt och smäktande än någon stad någonsin varit.
En annan stor kärleksskildrare är Michael Powell, i samarbete med Emeric Pressburger. I Störst är kärleken (A Matter of Life and Death 1946), dör David Nivens figur i en flygkrasch, men på grund av en miss i himlen hämtas han inte upp, utan blir kvar på jorden ett par timmar, och under dessa timmar hinner han förälska sig i en kvinna. När han sedan hämtas vägrar han, och en rättegång "på andra sidan" får avgöra hans öde. En film som i sin fantasi och ambition får de flesta andra att blekna. En vän sa träffande om den att den såg på världen på ett helt nytt sätt, och därför gav honom en ny syn på världen också.
Powell och Pressburgers andra stora kärleksfilm, Det hände i Skottland (I Know Where I'm Going 1945), har jag redan skrivit om (här).
I koreanska Singles (2003) berättas om två unga kvinnors vedermödor med män, men när den ena av dem blir gravid bestämmer de sig för att leva tillsammans och uppfostra barnet ihop. Det är precis som i Barbarkusten ett slut som fick mig att jubla av glädje. Hemmafruarna som finner kärlek till varandra i indiska Fire (1996) och flyr in i den, bort från sina trångsynta män, är en annan särdeles vacker kärleksfilm, liksom thailändska Tropical Malady (Sud Pralad 2004), i alla fall den första delen av den. En soldat och en ung man från landet finner varandra i en öm, tafatt, spretig kärlekshistoria. Det finns en ljuvlig scen där de två sitter på en slags scen och pratar medan den ena försöker smeka den andres hand. Handen är lite undanglidande, men till slut finner den ro i den andra.
Den scenen påminner om min favoritkärleksscen framför alla andra, från Ungkarlsfällan (The More the Merrier 1943). Det är alltså inte Thailand 2004 och det är inte två män, det är USA 1943 och det är en man och en kvinna (Joel McCrea och Jean Arthur), men det de har gemensamt är att paret förstrött pratar om något irrelevant, medan den ena försynt vänslas med den andra. Här pratar hon om vad hon ska laga för middag till sin fästman, medan han (som alltså inte är fästmannen), kysser hennes än här, än där. Jag vet inte riktigt varför jag tycker om den så mycket. Men den är så fylld av ömhet, innerlighet, erotik och passion, trots att det är så vardagligt och enkelt (och fullt påklädd). Den är precis så simpel och banal som kärleken är när den är som bäst. Så självklar, så direkt, att man inte behöver prata om den eller göra något väsen av den. Den bara är.
----------------------------------------------
Nästan alla nämnda filmer finns på dvd, om inte i Sverige så i England. Exempelvis har det precis (i England) släppts en fin serie med fyra av Max Ophüls filmer.
fredag, november 10, 2006
Veckans dvd-tips: Tristram Shandy
Den bygger visserligen på en bok, men filmatiseringen Tristram Shandy (A Cock and Bull Story) riskerar inte att bli jämförd med sin förlag, skriven av Laurence Sterne på 1760-talet. Mest på grund av att ytterst få, nu levande, har läst den. Det är en besynnerlig, burlesk bok, och filmen, som utspelas i nutid, är tämligen besynnerlig också, snudd på bisarr, det har den gemensamt med boken. Det är också alldeles ljuvlig. Den är regisserad av Michael Winterbottom, som håller ställningarna som en av Englands, och Europas, mest intressanta och kreativa filmskapare, och filmen har hans sedvanliga direkta och avsminkade anslag, fotograf är Marcel Zyskind. Handlingen är svår att beskriva (manuset är skrivet av Frank Cottrell Boyce), men utspelas under en filminspelning av boken den bygger på. Främst handlar den om "Steve Coogan", skådespelaren med världens största ego, spelad av Steve Coogan. Coogan har spelat den rollen förut, i en av Jim Jarmusch kortfilmer i serien Coffee and Cigarettes, och han gör det obehagligt, lustfyllt, bra.
Ruth Halldén har skrivit att boken är som "en vindsröjning, loppmarknad eller pappersinsamling.", filmen är mer som en egopunktering, skådespelarsatir eller berättarekvilibrium. Missa den inte!
Ruth Halldén har skrivit att boken är som "en vindsröjning, loppmarknad eller pappersinsamling.", filmen är mer som en egopunktering, skådespelarsatir eller berättarekvilibrium. Missa den inte!
måndag, november 06, 2006
Den svenska filmen: 30-talet
Om den svenska 20-talsfilmen brukar kallas för guldåldern, så är den svenska 30-tals filmen den mest utskällda epoken. Naturligtvis är det en smula orättvist. Det världsrykte den svenska filmen haft på 20-talet, och det nyskapande bildspråk som utvecklades då, av det levde inte mycket kvar när ljudet kom till biograferna, men 1930-talet var mer än bara ett lågkulturellt träsk enbart bestående av pilsnerfilmer och vulgariteter.
Det började inte lovande, filmbranschen var i djup kris i slutet av 20-talet och en bit in på 30-talet, delvis beroende på depressionen, folk var utfattiga och arbetslösa, så de hade inte möjlighet att gå på bio. Men när de väl gick, och i mitten av 30-talet ökade biobesöken kraftigt, så såg man helst glada och upplyftande filmer. Och man gick ofta. Bara i Stockholm såldes drygt 12 miljoner biobiljetter perioden 1938/39. En stockholmare gick på bio drygt 20 gånger om året. Jämför det med 2005 då en stockholmare gick på bio i snitt 2,7 gånger om året.
30-talet var också decenniet då ljudfilmen kom till Sverige. Från 1931 var alla svenska filmer ljudfilmer. Man testade i början att dubba utländska filmer till svenska, men det blev ett fiasko, och textning blev istället, som tur var, det svenska modellen. 1930-talet var också decenniet då filmkritiken blev myndig, med namn som Artur Lundkvist, Stig Almqvist, och, naturligtvis, Bengt Idestam-Almquist, som skrev under signaturen Robin Hood.
Men som sagt, även om biobesöken ökade, och bevakningen av filmen fördjupades, så var det mest klagomål från kulturetablissemanget.
25 februari 1937 hölls i Konserthuset i Stockholm ett krismöte om den svenska filmen, arrangerat av Sverige Författareförening, där bland annat Wilhelm Moberg, Ivar Harrie och Carl Björkman medverkade. Moberg varnade för att filmen massreproducerade dumheten för att sedan "mata människosjälarna" med den, och Björkman sa bland annat att "Svensk film är en skamfläck för vår kultur!"
Men det var främst på ett moraliskt, tematiskt plan de var upprörda, även de tvingades erkänna att tekniskt var det inget fel på den svenska filmen. Och det är slående hur raffinerat, elegant och professionellt man arbetade, och hur många filmer som utmärker sig visuellt. Inte minst samarbetet mellan regissör Gustaf Molander och fotograf Åke Dahlqvist. Tillsammans gjorde de 11 filmer på 30-talet, däribland den kanske främsta svenska 30-tals filmen av dem alla, Intermezzo (1936). Det är en bildspråk visserligen anpassat efter ämnet, men genomgående sofistikerat, som väl kunde mäta sig med internationella storheter. De var inte heller främmande för att experimentera, kanske främst i En natt (1931), fylld av expressionistiska inslag, udda vinklar, dramatisk ljussättning. Men även en anspråkslös komedi som Familjens hemlighet (1936) imponerar med sin stil och finess. Andra exempel på Molander/Dahlqvists samarbete är Swedenhielms (1935) och En kvinnas ansikte (1938), båda med Ingrid Bergman, som också är magnifik i Dollar (1938). Gustaf Molanders betydelse för Ingrid Bergman är ett ämne för sig, hur som helst är filmerna de gjorde tillsammans genomgående riktigt bra.
Det som kultureliten vände sig emot var det lössläppta levernet i många av filmerna, och den ofta banala humorn. Pilsnerfilmernas pilsnerfilm, Pensionat Paradiset (1937) brukar lyftas fram som det absoluta bottennappet. Men den är faktiskt ganska rolig, och färgstark, där Thor Modéen gör sitt nummer "Jag är en äkta mexikanare", och bitchiga gamla tanter rynkar på näsan, spelade av bland annat Julia Caesar. I en scen sitter en tant och läser dödsannonserna, men kastar besviket ifrån sig tidningen med kommentaren "Det var inte många som dött idag." En annan skön scen försöker hon fälla upp en solstol, men misslyckas och tillkallar en husa med uppmaningen "Kan Anna försöka fälla upp stolfan?"
Det fanns också en bredd i filmutbudet, det gjordes till och med en film om amerikanska inbördeskriget, John Ericsson - segraren vid Hampton Roads (1937), där Victor Sjöström spelar titelrollen som uppfinnaren John Ericsson. I Filmen i Sverige skriver Leif Furhammar att det var "filmen som visade att amerikanska inbördeskriget egentligen sköttes av en svensk", och förvisso får Ericsson en stor roll i filmen, men den har också en uppsättning skådespelare av en kaliber få nutida svenska kan mäta sig med. Utöver Sjöström, Hilda Borgström, Edvin Adolphson och Olof Winnerstrand. Och bortsett från det måste man imponeras över ambitionen att göra just en film på det temat.
John Ericsson – segraren vid Hampton Roads regissör var Gustaf Edgren, som var något av folkhemmets regissör (medan Molander var borgerlighetens skildrare). En av Edgrens mest berömda filmer från 30-talet är Karl Fredrik regerar (1934). Det är nästan som en propagandafilm för Socialdemokraterna. En film om både saltsjöbadsandan och kärlek. Sigurd Wallén spelar stataren som blir politiker och minister (i jordbruksfrågor). Även den är också ett exempel på den berättarbegåvning och tekniska skicklighet som fanns. Sju år före Citizen Kane (1941) imponerar den med mästerlig redigering och ljudövergångar.
Bland 30-tals filmerna märks också två fina vardagsskildringar av Schamyl Bauman, Karriär (1938) och Vi två (1939). Den förstnämnda är ett kvickt, bittert och välspelat drama om teaterdrömmar. Signe Hasso och den magnifika Tollie Zellman spelar huvudrollerna. Signe Hasso spelar även den kvinnliga huvudrollen i Vi två, om ett gift pars vedermödor i vardagen. Så vardaglig är den att även badrummet blir en spelplats och långt före Harriet Anderssons och Lars Ekborgs nakenbad i Sommaren med Monika (1953) finns här en nakendusch-scen, vilket kändes närmast chockerande när jag såg filmen.
En sak med 30-talet är alla dessa skådespelare som i dag ofta är helt bortglömda, men som kunde vara alldeles väldigt bra. Jag har redan nämnt bland annat Olof Winnerstrand, Tollie Zellman, Hilda Borgström, andra namn är Gösta Cederlund och Georg Rydeberg. De fortsatte alla in i 40-talet, och förde med sig sina talanger till vad som jag ibland undrar om det inte är svensk films verkliga guldålder. En som tyvärr inte var med längre på 40-talet är Gösta Ekman, som man dock kan njuta av i flera 30-tals filmer.
Det gjordes mycket skit på 30-talet, kanske rent av var det så att det mesta var skit. Det var också ett decennium där antisemitismen låg och ruvade, ibland öppet, ibland under ytan. Men det var också då Ingrid Bergman debuterade, det var då Thor Modéen var som roligast, det var då Gustaf Molander och Åke Dahlqvist hade sin storhetsperiod, det var då Intermezzo gjordes, det var helt enkelt en tid som förtjänar att återupptäckas.
Men stämningen var en annan då. Och 1940, när Anders Henriksson gjorde Ett brott, visste inte kritikerna till sig av glädje (även Robin Hood, föga förvånande eftersom han skrivit manuset). Äntligen en svensk kvalitetsfilm sa man. I själva verket är Ett brott klumpig, valhänt och övertydlig, och synnerligen blek i jämförelse med så många andra 30-tals filmer. Ska man idag välja ut en viktig film från 1940 ligger snarare Med dej i mina armar bättre till. Varför? För det var Hasse Ekmans debutfilm. Men det är en annan historia, som jag redan berättat (här).
programförklaring (här)
Ingrid Bergman (här)
Arne Mattsson (här)
tisdag, oktober 31, 2006
Inställd visning, och Veckans dvd-tips.
På grund av datatrubbel och bredbandsproblematik (comhem har haft tekniska problem) blir det ingen text den här veckan. Som tröst blir det ett dvd-tips redan idag: italienska Barntjuven (Il ladro di bambini 1992). En neoneorealistisk film om en polis som motvilligt eskorterar två barn till ett barnhem genom ett kyligt Italien. På vägen blir de vänner och han får upp ögonen för deras situation. Den är sentimental på det typiskt italienska viset, men det fungerar bra, och alla spelar bra. Den släpps först imorgon, så ikväll får ni själva komma på något att göra.
onsdag, oktober 25, 2006
Veckans dvd-tips: The Thing Called Love
Peter Bogdanovich är nu mest verksam som kritiker och filmhistoriker, men han gjorde också några tunga filmer i början av 1970-talet, såsom Den sista föreställningen (The Last Picture Show 1971). Han har gjort film efter det också, och en av dem, countryfilmen The Thing Called Love (1993), med manus av Carol Heikkinen, släpps på dvd i dag. Miranda Presley (Samantha Mathis) kommer från New York till Nashville för att försöka bli sångerska. På plats möter hon en samling likasinnade, spelade av bland annat Dermot Mulroney, Sandra Bullock (innan genombrottet) och River Phoenix (i sin sista roll). Det är en liten film, men synnerligen sympatisk, och den värmer gott i höstmörkret. Många blues- och countrymusiker spelar sig själva i biroller därtill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
