Veckans dvd-tips: Det levande slottet

Studio Ghibli, och främst Hayao Miyazaki, gör de bästa animerade filmerna just nu. Bland hans tidigare verk kan nämnas Tonari no Totoro (1988), Prinsessan Mononoke (Mononoke-hime 1997) och Spirited Away (Sen to Chihiro no kamikakushi 2001). Idag släpps ännu en på dvd i Sverige, Det levande slottet (Hauru no ugoku shiro 2004). Kanske inte lika fulländad som Spirited Away, men en underbar film likafullt. En flicka får en förbannelse över sig och förvandlas till en gammal tandlös kvinna. Hon söker sin tillflykt till en prins som bor i ett levande slott, som vandrar runt på landsbygden. Det är alltså en riktig saga, fylld av små lustiga figurer, hemska monster och äventyr i fantasins gränsland. Den som sett tidigare filmer av Miyazaki kommer att känna igen sig, och den som inte sett några kommer bli överväldigad av berättarglädjen, vemodet och bildrikedomen.

Andra bloggar om: Ghibli, tandlös kvinna, landsbygd

Presidenter på bio

Just nu går på biograferna Hotet inifrån (The Sentinel). En film om Secret Service, den organisation som beskyddar USA:s president (inklusive presidentkandidater och vicepresidenter) med livvakter och även bekämpar falskmynteri. Det är en habil thriller, där den som gillar hörselsnäckor, limousiner och män i svarta kostymer får sitt lystmäte. Det mest intressanta med den är dock själva presidenten, här spelad av David Rasche.

Hollywood anses ju ofta stå till vänster på den politiska skalan, och vara liberalt i den amerikanska användningen av termen och att se var en viss film lägger fokus, och hur den fördelar skuld, är därför alltid spännande, samt se var den lägger sig på den politiska skalan. Om filmen dessutom handlar om presidenten blir det extra intressant.

President Ballantine i Hotet inifrån har inte fått någon partibeteckning, men det är uppenbart att det inte är Bush han ska föreställa. Snarare motsatsen. Ballantine får göra två viktiga utspel i filmen, dels mäkla fred i Mellanöstern (Israels och Palestinas presidenter skakar hand på Camp David), dels prata om hotet mot miljön och förklara att han ämnar skriva under Kyoto-avtalet. Han blir på så vis en projektion av vad en liberal skulle önska att presidenten gjorde.

Ett annat exempel från i år är American Dreamz, där president Staton (Dennis Quaid) är ett tydligt porträtt av Bush, eller en nidbild av Bush, och där Willem Dafoe spelar en Dick Cheney-lik person. Presidenten har en öronsnäcka och upprepar bara vad hans rådgivare säger att han ska säga. Men även om filmen ger en pessimistisk bild av samhället så ger den en optimistisk förhoppning om just presidenten, för han bestämmer sig en dag för att börja läsa tidningar, lära sig om världen och ta ansvar.

Så sker varken i Absolut makt (Absolute Power 1997), där presidenten är en horbock, utan skrupler, eller i Påtaglig fara (Clear and Present Danger 1994), där presidenten bedriver en privat vendetta i Columbia. Här kommer kritiken från ett annat håll, ett konservativt eller populistiskt. Faktum är att Påtaglig fara i sin politik påminner en del om Michael Moores Fahrenheit 9/11 (2004).

Men presidenten i Presidenten och miss Wade (The American President 1995) är som en våt dröm. Intelligent, sexig, godhjärtad, vidsynt och passionerad, och med vänsterliberala sympatier. Han (spelad av Michael Douglas) är skapad av Aaron Sorkin, som också gav honom en stabschef, spelad av Martin Sheen, som, nästa gång Sorkin skapade en president, befordrades till själva presidentposten. Med andra ord, han blev president Bartlet i tv-serien Vita huset (The West Wing). Förmodligen den mest komplexa president som setts på länge.

Tidigare var det ovanligt med fiktiva presidenter, men vanligare med biografier. Woodrow Wilson och Abraham Lincoln är två som skildrats, den första i Wilson (1944), med Alexander Knox i titelrollen, och Lincoln minst två gånger, dels D.W. Griffiths sista film Abraham Lincoln (1930) (eller näst sista om man ska räkna The Struggle (1931), som aldrig fick premiär), där Walter Huston spelar Lincoln, och dels Folkets hjälte (Young Mr. Lincoln 1939) där Henry Fonda spelar titelrollen. Jag rekommenderar även dem för den som vill studera Hollywoods bild av presidenten. Oliver Stones mer moderna film, Nixon (1995) är också ett intressant studieobjekt. Se den gärna i kombination med Alla presidentens män (All the President's Men 1976), mästerverket om Watergate.

Dessutom kan man gärna gå och se En obekväm sanning (An Unconvenient Truth) där före vicepresidenten och presidentkandidaten Al Gore håller föredrag om växthuseffekten. Den går på biograferna nu, men kom ihåg att inte ta bilen för att åka dit. Gå, cykla eller ta tåget!

Andra bloggar om: Secret Service, Woodrow Wilson, Henry Fonda, växthuseffekten

Veckans 5: Franska gangsterfilmer

Pépé från Marseilles (Pépé le Moko 1937)
Bob le Flambeur (1955)
Ställd mot väggen (Le doulos 1962)
Andra andningen (Le deuxième souffle 1966)
Borsalino (1970)

Ingen finns utgiven på dvd i Sverige, fast Pépé från Marseilles kan finnas i välsorterad videobutik i en gammal vhs-utgåva. Den finns också i lyxig dvd-utgåva i USA. Ställd mot väggen finns på dvd i England, och Bob le Flambeur släpps i november, i England.

Filmarkivet (5)

Film kan vara så mycket. Den kan vara lugn och eftertänksam eller svulstig och bombastisk, dialogbaserad eller bildbaserad, i färg eller svartvit, med eller utan ljud. Med filmarkivet vill jag försöka fånga så många olika aspekter av filmkonsten som möjligt. De fyra första filmerna var alla stumfilmer, nu kommer den första ljudfilmen.

Man hade experimenterat med ljudfilm ungefär från filmens födsel i slutet av 1800-talet, men de första egentliga ljudfilmerna dök upp under slutet av 1920-talet, och den första film med tal var Jazzsångaren (The Jazz Singer 1927). En vanlig uppfattning är att det första ljudfilmerna var statiska och stela, men det stämmer bara till en viss del. Visserligen försvann de mest ekvilibristiska kamerarörelserna i väntan på att ljudinspelningstekniken skulle utvecklas, men det gjordes filmer även i början som var både dynamiska och rörliga, och även om många inte var bekväma med den nya tekniken så fanns det också de som tämligen omgående lärde sig att behärska den och använda den kreativt. En av de första var inte oväntat Alfred Hitchcock i Utpressning (Blackmail 1929), Englands första ljudfilm.

Men den första ljudfilmen i filmarkivet är inte engelsk utan amerikansk, och den är inte från 1929 utan från 1940. Det ligger i blodet (His Girl Friday). Det är en nyinspelning av filmen Det stora reportaget (The Front Page 1931). Där handlade historien om en tidningsredaktör och hans manliga stjärnreporter, i nyinspelningen blev stjärnreportern kvinna. Filmen inleds med att hon, Hildy Johnson (Rosalind Russell), kommer till redaktionen för att berätta för sin redaktör, tillika ex-man, Walter Burns (Cary Grant) att hon först ämnar säga upp sig och sedan gifta om sig. Burns kommer snabbt över sin chock och börjar på alla sätt slåss för att få henne tillbaka.

Det ligger i blodet är svår att definiera. Det är en screwball komedi med gangsterfilms inslag, det är ett drama om korruption med inslag av romantisk komedi, det är ett drama om brott och straff och en satir över journalistik och journalister, det är parallellt en komedi och en tragedi. Att den lyckas hålla alla dessa bollar i luften samtidigt utan att någon gång darra på manschetten är skäl nog till att den ska platsa i filmarkivet, som ett exempel på konsten att berätta en historia. Den är en uppvisning i narrativ briljans. Den djupa tragik som ligger i grunden för historien, det rättsfall som tidningen bevakar, faller aldrig i glömska, samtidigt som filmens indignation över maktmissbruk, korruption och sensationshunger inte tappar i styrka. Humorn blir istället ett sätt att förstärka svärtan, och göra den mer drabbande. Manuset av Charles Lederer bygger på en pjäs av Ben Hecht och Charles MacArthur.

Men det är mer än så. Det är också Cary Grants främsta rollprestation, och därigenom en av de främsta rollprestationerna någonsin. Grants båda sidor, den charmerande playboyen och den demoniske domptören, för båda fullt spelrum, och det är en ren uppvisning, även här.

Sen var det ljudet, för filmen var här innovativ, i användandet av dialog. För att få dialogen mer realistiskt så pratar folk i munnen på varandra, och det som kallas överlappande dialog fick här något av ett genombrott, det som senare Robert Altman skulle bli berömd för. Det sägs ibland att Det ligger i blodet är den film som håller högst tempo i dialogerna, och den är verkligen halsbrytande. Det är inte bara det att det pratas snabbt, en person kan prata med två personer i rummet samtidigt, och dessutom med en i rummet bredvid samt i telefon med en fjärde person.

Filmen är också ett exempel på den progressiva kvinnosyn som fanns i Hollywood på den här tiden. Hildy Johnson är en yrkesarbetande kvinna, den främsta inom sitt område, som inte drar sig för att tackla (bokstavligt) sheriffen i en mörk gränd. Hon är också en kvinna som får välja mellan ett tryggt liv som gift hemmafru eller en fortsatt yrkeskarriär, och väljer karriären. Det finns ingen som sätter sig på henne, och hon är det naturliga navet, och det i kraft av sin intelligens och kompetens, inte tack vare djupa urringningar och höga klackar. Rosalind Russell gör henne till en genuin hjälte, inte tack vare några särskilda hjältedåd eller övermänskliga krafter, utan genom att vara mänsklig och samtidigt the best of the best.

Så, om man ska se en film som ett exempel på berättarteknisk fulländning och emotionell komplexitet, då är Det ligger i blodet filmen man ska se. Därför får den en plats i filmarkivet.

Läs mer om filmens regissör och producent, Howard Hawks, här. Jag har inte nämnt hans namn förrän nu, men det är hans film, från början till slut.

Tidigare filmer i filmarkivet:

Ingeborg Holm (1913) här

Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här

Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

Napoleon (1927) här

Andra bloggar om: Journalister, tackling av sheriffer, karriärkvinna

Veckans 5: George Clooney

En underbar dag (One Fine Day 1996)
Three Kings (1999)
Ocean's 12 (2004)
Syriana (2005)
Good Night, and Good Luck (2005)

Alla finns på dvd i Sverige

Veckans dvd-tips: Svart narcissus och De röda skorna

Den främsta brittiska regissören genom tiderna är förmodligen Michael Powell, med eller utan sin partner, manusförfattaren Emeric Pressburger. Jag har tidigare hyllat honom, och deras film Det hände i Skottland (I Know Where I'm Going 1945) här, och nu släpps den här veckan, i Sverige, två av deras bästa filmer: Svart narcissus (Black Narcissus 1947) och De röda skorna (The Red Shoes 1948).

Det är filmer som vibrerar av passion, åtrå och galenskap, särskilt Svart narcissus. Färgerna är lika starka som känslorna och det finns några febrigt över dem. Powell/Pressburgers svit av filmer mellan 1939 och 1950 är oöverträffade i sin konsekvens, fantasifullhet, djärva utspel och nyskapande visuella iscensättningar. Ska man göra någon jämförelse så får det bli med Rainer Werner Fassbinder, fast han är mer självupptagen. Men det kan man diskutera. Vad som inte kan diskuteras är att Svart narcissus och De röda skorna är unika, magnifika och obligatoriska. Följande dialog avsnitt ur De röda skorna får avsluta:

Tell me miss Page, why do you want to dance?
Well, I don't know. Why do you want to live?
I don't know exactly why...., I have to.
That's my answer too.

Den svenska filmen: I kris idag?

I lördagens Svenska Dagbladet var det ett uppslag om krisen i den svenska filmen. Frågorna var varför svenska filmer är dåliga, vad som kan göras åt det, och hur man ska få fler besökare till dem. De svar som gavs i artiklarna var bland annat att manusen var för dåliga, att det görs för många filmer och att det inte finns pengar till marknadsföring.

Jag hade egentligen tänkt skriva om den svenska 30-tals filmen. Det får bli en annan gång. Idag handlar det om dagens svenska film. Jag får nämligen själv ofta frågan: ”Vad är det för fel på svenska filmer?” Jag brukar säga att det kanske beror på att man inte tar film på allvar i Sverige, utan tror (och tycker) att alla kan och bör få göra film. Att det är en demokratifråga. Men även om vem som helst kan göra en film, så kan inte vem som helst göra en bra film.

Men jag har alltmer börjat tycka att frågorna är felställda. En mer intressant fråga är "Är den svenska filmen verkligen anmärkningsvärt dålig?" Vad är det vi jämför oss med? Naturligtvis har vi inte en filmkonst eller en filmhistoria som kan mäta sig med Frankrikes, Japans eller USA:s, och idag är filmer från exempelvis Iran, England eller Sydkorea betydligt mer intressanta än svensk filmer. Men dessa länder är så mycket större än Sverige. Om man jämför Sverige med likartade länder, som Österrike, Schweiz, Nya Zeeland, eller våra grannländer, har vi då så mycket att gnälla över? Danmark är det land vi alltid mäter oss mot, och alltid kommer till korta mot i vår självspäkning, men är inte Danmark ett undantag. Är det förresten någon som lagt alla svenska och danska filmer sida vid sida och jämfört dem. Kanske är skillnaden inte så stor, kanske det snarare är ett mytiskt danskt filmskapande som jämförs med det svenska, snarare än de faktiska danska filmer som kommer hit. Under ett givet år så nog görs det ett flertal svenska filmer, kanske fem, som får goda recensioner, och ungefär lika många, fast inte nödvändigtvis samma, som får många besökare. Hur många danska filmer kommer det hit varje år och hur många besökare får de? Av förra årets svenska filmer tyckte jag att i alla fall fyra var bra.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Exempelvis har jag inte sett en enda svensk film sedan En kärlekshistoria (1969) som inte haft några irriterande svagheter. Det är märkligt hur svårt det verkar vara för svenska filmskapare att göra en helgjuten film. Någonstans brister det alltid, är det inte i bildspråket så är det i dialogen, är det inte skådespelarna så är det manuset. I Svenska Dagbladets fördjupning efterlyste Mattias Nohrborg bra bildberättande (vilket var en befrielse efter som det annars nästan bara är bra manus som kritikerna saknar), men vi har bra bildberättare också, som Daniel Lind-Lagerlöf och Kjell Sundvall, även om de är få. Tyvärr brister deras filmer ofta på att manusen inte håller måttet.

Men kanske är det så att vi har de filmer och filmare vi förtjänar, precis som vi har de politiker vi förtjänar.

Tidigare texter i serien Den svenska filmen
(här) Om historielösheten och missuppfattningarna om den svenska filmen före Bo Widerberg.
(här) Om Arne Mattsson

Andra bloggar om: Demokratifrågan, Mattias Nohrborg, Iran

Veckans 5: Michelle Pfeiffer

Gift med maffian (Married to the Mob 1988)
De fantastiska Baker Boys (The Fabulous Baker Boys 1989)
Love Field (1992)
Batman - återkomsten (Batman Returns 1992)
En underbar dag (One Fine Day 1996)

Baker Boys, En underbar dag och Batman - återkomsten finns på dvd i Sverige, och även på hyr-vhs i välsorterad videobutik, de andra två finns i England.

Veckans dvd-släpp: Till sista andetaget

Till sista andetaget (A bout de souffle, 1960) bör naturligtvis finnas i varje hem. Jag har med den på min 100-bästa lista, och den växer för var gång jag ser den. Det handlar inte om att den skulle vara nyskapande, för det har överdrivits. Det handlar nästan enbart om Jean-Paul Belmondo, Jean Seberg och Paris, som är oemotståndligt. Om Good Night, and Good Luck (2005) får mig att vilja bli kedjerökande journalist i hatt, så får Till sista andetaget mig att vilja sälja New York Herald Tribune på Champs-Élysées, eller ännu hellre dejta någon som gör det. Varför välja förresten, hon och jag kan öppna ett tidningsstånd alldeles vid Triumfbågen, och emellanåt åka och intervjua Jean-Pierre Melville på flygplatsen.

Musiken, skådespelarna och miljöerna är mer förföriska och naturliga än någon annanstans, andra kanske har kommit lika långt, men ingen har kommit längre. Precis som Hatari! (1962) är det här en film jag vill leva i.

Några år senare gjorde Jean-Luc Godard (regissör till Till sista andetaget) filmen Leva sitt liv (Vivre sa vie 1962). Den finns också att hyra och köpa, och även den är obligatoriskt. Den är annorlunda i tonfall och stil, men nästan lika bra. En tragedi i tolv akter. Den har dessutom två syskonfilmer, En kvinnas martyrium (La passion de Jeanne d'Arc, 1928) och kanadensiska 13 någonting (Emporte-moi, 1998). Att se dem tillsammans gör att alla tre får ett lyft, och om det finns en driftig distributör där ute så släpp dem i en box snarast. Bara Godards film finns i Sverige, även om 13 någonting kan finnas kvar på en dammig vhs-kassett i en välsorterad videobutik. En kvinnas martyrium finns på dvd i USA, under titeln The Passion of Joan of Arc.

Filmarkivet (4)

1927 var ett bra filmår. I Sovjet kom både Dagar som skakade världen / 10 dagar som skakade världen (Oktjabr) och S:t Petersburgs sista dagar (Konec Sankt Petersburga). I Tyskland gjorde Pabst sin bästa film, Revolutionens vrakspillror (Die Liebe der Jeanne Ney). I England gjorde Hitchcock en av sina bästa stumfilmer, Cirkusboxaren (The Ring). I USA gjorde Josef von Sternberg både gangsterfilmen Underworld och krigsskildringen Sista kommandot (Last Command), och, fram för allt, Murnau gjorde Soluppgång (Sunrise), den vackraste av kärleksfilmer.

Men mitt nästa val till filmarkivet är ingen av dem, utan istället en fransk film.

Det pratas ofta om hur patriotisk den amerikanska filmen är, men få filmer är lika ohämmat patriotiska som Abel Gance absurt ambitiösa filmporträtt av Napoleon Bonaparte, Napoleon. På en och samma gång svulstig och intim, är det en film som får även Apocalypse Now att verka blygsam.

Abel Gances liv var fyllt av tragedier och han var ofta sjuk, därtill livshotande så. Han blev gasförgiftad under Första världskriget och hans andra fru dog i influensa. Kanske var det därför han la ner så mycket kreativ energi på filmen, och kanske var det därför han drev sig själv och filmkonsten till fantastiska nya höjder. Napoleon förtjänar en plats i filmarkivet för att den dels visar vad en ohämmad konstnär och visionär kan göra med sitt medium, och dels för att den är ett sådant koncentrerat spektakel. Vissa sekvenser, som ett snöbollskrig, har en energi och vitalitet som gör att det spritter i benen, och det känns som om man själv fått en snöboll i ansiktet. Gance och hans fotografer (det var fyra stycken fotografer, Gance själv skrev, regisserade, redigerade och spelade med i filmen), använde dessutom alla trick som fanns, och uppfann en hel del nya. Rörliga kameror, ibland på hästrygg, användes exempelvis. I en sekvens sammanjämkades tre bilder tagna med tre kameror för att skapa en bredd som inte sedan sågs till förrän Cinerama på 1950-talets slut. Gance lät dessutom tinta varje bild i varsin färg, rött, vitt och blått, så att filmen i den sekvensen fick färg och form efter Frankrikes flagga, Tricoloren. Vad det handlar om här är vad Rene Clair kallade cinema pur, det är en film som är ett anfall mot alla sinnen.

Men i all extravagant teknik så ligger fokus hela tiden stadigt förankrat på den unge Napoleons inre själsliv. En romantisk och sentimental skildring, men i sin naivitet ganska gripande. Det är också viktigt, för en film som saknar emotionell förankring tappar snart sin spänning, och blir tråkig. Napoleon är uppåt fem timmar, men aldrig tråkig.

Tidigare filmer i filmarkivet:
Ingeborg Holm (1913) här
Fart, flickor och faror (Sherlock Jr. 1924) här
Pansarkryssaren Potemkin (Bronenosets 'Potemkin' 1925) här

------------------------------------------
Napoleon finns utgiven på dvd i Australien.

New York Waiting

För ett par veckor sedan gav jag uttryck för min förtvivlan över trailern till New York Waiting (2006). Nu har jag sett filmen i sin helhet, och tyvärr var den inte bättre än trailern. Det bästa sättet att illustrera hur den var är nog att säga att efter ungefär en timme, i en emotionellt laddad scen, då dialogen ungefär var så här:
"I still don't know your name." (mannen)
"It's not to late yet." (kvinnan)
"But I don't want to know it." (mannen)
"You don't have to." (kvinnan)
"Thank you." (mannen)
så började publiken att fnissa ohämmat. Det var ungeför 60 personer i salongen, och det var uppenbart att de inte greps av stundens allvar, utan hånade den pretentiösa, tonårsfilosofiska smörja som exponerades på den vita duken. Det var ett av årets mest stimulerande bioögonblick.

Det är uppenbart att det fanns ett stort hjärta någonstans i filmen, och att de medverkande nog led för sin konst. (Fast förmodligen på ett annat sätt än vi i publiken led.) Och de två huvudrollsinnehavarna hade någon form av personkemi. Om de inte hade tvingats säga de måste horribla repliker med de mest svårmodiga blickar så hade det kanske kunnat bli något. Filmen ville vara poetisk, och lyckades i någon enskild scen, men vad övrigt var var genant.

Den befogade frågan varför jag gick och såg filmen besvaras med att det var gratis, jag försöker se så mycket film jag hinner, och att jag lovat se den. Sen är jag optimist, och jag ville så gärna tro att den inte skulle vara lika hopplös som trailern.

Den som vill se kärleksförvecklingar på bio nu kan se The Break-Up (2006) istället. Den som vill ha poesi kan läsa Emily Dickinson (till exempel här). Joachim Hedén (regi och manus till pekoralet) får gå hem och sova kärleksruset av sig, och sen göra en ny film.

Andra bloggar om: patetisk soppa, Empire State building, Emily Dickinson

Veckans 5: New York romcoms

48 timmar (The Clock, 1945)
Sånt händer med flickor (It Should Happen to You, 1954)
Annie Hall (1977)
En underbar dag (One Fine Day, 1996)
Du har mail (You've Got Mail, 1998)

De tre sistnämnda finns på dvd i Sverige, It Should happen to You finns på dvd i England. 48 timmar finns inte, sorgligt nog.

Veckans dvd-släpp: Good Night, and Good Luck

Efter att ha sett Good Night, and Good Luck (2005) var min högsta önskan att få bli kedjerökande journalist i hatt på 1950-talet. Filmen, skriven och regisserad av George Clooney och fotograferad av Roger Elswit, är som en svartvit dröm, en blyertsskiss i grafit. Nästan varje bild är ett litet konstverk i sig, att rama in och hänga upp på väggen. Den är samtidigt laddad och intensiv, spelade till perfektion av speciellt David Strathairn som Edward R. Murrow.

Det är en form av politisk thriller, som utspelas i en tv-studio, där ett nyhetsprogram tar sig an den svavelosande senatorn och kommunistjägaren Joe McCarthy. Det lönar sig att känna till perioden och ämnet den behandlar, eftersom lite förklaras, men även den som inte känner till McCarthy borde ryckas med av stämningarna och spänningarna. En fråga som filmen dock lämnar obesvarad är varför McCarthy fick härja fritt i fyra år innan Murrow och Fred Friendly gav sig på honom.

Andra bloggar om: Good Night and Good Luck, Joseph McCarthy, 1950-talet

Mitchell Leisen

Alla kan inte bli världsberömda, eller älskade av gemene man, och det har inte alltid att göra med hur bra man är, utan beror ofta på tur, tillfälle och kontakter. I vissa fall är okunskapen och glömskan fullt rättvist, i andra fall inte så. Fallet Mitchell Leisen hör till de sistnämnda. Visserligen högaktas han av vissa filmhistoriker, och av en samtida regissör som Guy Maddin, men när såg du ett Leisen-retrospektiv senast?

Leisens grej var stil. Det hade han i större utsträckning än mången regissör. Hans filmer har ofta en säregen lyster, delvis beroende på att han var verksam på Paramount, som glittrande mer än andra studios*, men också beroende på hans egen sensibilitet. Han hade börjat sin bana inom filmen som kostymör och dekoratör, och han var utbildad arkitekt. Han arbetade sig uppåt inom filmhierarkin och regidebuterade, förhållandevis sent, 1933, när han var 36 år gammal. Filmen var Cradle Song, som väl ingen har sett. Hans andra film däremot är välsedd, Döden tar semester (Death Takes a Holiday, 1934). Fredric March spelar Döden, som bestämmer sig för att bli en människa bland andra för en period (en nyinspelning kom 1998, med Brad Pitt och Anthony Hopkins, Meet Joe Black.). Med värme och svart humor, och sinnlig iscensättning, visade Leisen tämligen omgående sin personlighet på duken, och fick tackbrev från äldre människor för att de efter att ha sett filmen inte längre var rädda för att dö.

Mot slutet av sin karriär, han höll på ända till 1967, 70 år gammal, gjorde han tv-filmer och annat, och det är inte något jag sett. Men det spelar inte så stor roll, för det är under 1930-40-talet han var i sin fulla rätt, som fisken i vattnet på Paramounts soundstage. Ta en film som Midnatt (Midnight, 1939) till exempel. Den är som en dröm av sammet och silke. Här finns en fest hos familjen Flammarion som är ett underverk av elegans och art deco. Midnatt är skriven av Billy Wilder och Charles Brackett, men mer skör och ömsint än något Wilder själv regisserat. Visst känns vissa grepp och repliker igen som Wilderska, men tonen och stilen är helt annorlunda. Wilder har också sagt, halvt på skämt kanske, att det var Leisen som gjorde att han själv började regissera, så ingen skulle ändra på hans manus. Men Wilder har nog ändå lärt sig ett och annat av Leisen, fast inte tillräckligt.

Den där festen hos Flammarion är inte bara en uppvisning i stil, den är också ett exempel på Leisens förmåga att fylla ett rum, en scen, en sekvens, med underliggande känslor, som gör att filmen plötsligt för ett nytt, eget liv, långt bortom manuset. Ett annat exempel är En fattig miljonär (Hands Across the Table, 1935), som är en screwball komedi med Carole Lombard, Fred MacMurray och Ralph Bellamy. Sekvensen då Lombard ger MacMurray en manikyr är just en exempel på hur det ibland bubblar och sjuder av känslor, som inte finns på pappret, utan i luften, som skapas vid inspelningsögonblicket, och som förmodligen skulle gå förlorade om man gjorde en omtagning. En fattig miljonär är tveklöst en av Leisens bästa filmer, och en av 30-talets absoluta höjdpunkter. Det är inte för humorn den främst är minnesvärd, även om den är rolig nog, utanför den ömhet och längtan som genomsyrar nästan hela filmen. Utan att det blir sentimentalt. Filmen slutar med att Lombard och MacMurray sitter på bussen, och de funderar på om de ska gifta sig eller äta lunch. "Let's flip for it. Heads we get married, tails we get lunch." Sen ställer sig myntet på kanten, så jag förmodar att de svalt ihjäl i synd. En parantes är att MacMurray går runt halvnaken en stor del av filmen, antingen utan byxor eller med bar överkropp, medan Lombard är välklädd mest hela tiden. Leisen var gay, och kanske tyckte han det var roligt att vända på konventionerna.

Vår flygande reporter (Arise, My Love 1940), är ännu en höjdpunkt, och också ett exempel på en antinazistisk propagandafilm gjord före Pearl Harbor. Det hävdas ofta att Chaplins Diktatorn (The Great Dictator, 1940) var enda gången det fega Hollywood vågade göra en film om hotet från Hitler, innan USA gick med i Andra världskriget. Det är nonsens, och är väl en myt skapade av Chaplins fanclub, och sen vidarespridd av okunniga recensenter och historiker. Vår flygande reporter börjar i Spanien, efter inbördeskriget, och är som en roadmovie genom ett krigshärjat Europa. Den är udda och egensinnig, och ibland blir den lite jolmig, men överlag är den fin, spännande och politisk.

Det politiska var inget nytt med Vår flygande reporter. Det har hos Leisen, ända från början funnits en tydlig medvetenhet, främst om klassfrågor. Som en klangbotten till Carole Lombards rollfigur i En fattig miljonär finns ångesten över den fattiga barndomen, och moderns slit. Denna aspekt, tillsammans med en touch av film noir, både stilistiskt och mentalt, ger hans filmer en extra spänning. Att han liknats med Jean Renoir är inte helt orimligt.

Det brukar sägas att Leisen tappade stinget efter kriget. Det blev mindre vassa komedier och mer sliskiga melodramer. En som ogillade dem var James Agee, som kritiserade exempelvis Kärlek som aldrig dör (To Each His Own, 1946) för "really bottomless vileness" och suckade över att den "walk the streets unchallenged and never even pass a serious medical inspection". Så farlig är den inte. I alla sin absurdhet är den ganska skön, om än långt från Leisens fornstora dagar. Men jag tror att om Leisens filmer skulle släppas på dvd eller visas i retrospektiv, så skulle det nog visa sig att de senare filmerna väl kan mäta sig med de tidiga.

-----------------------------------------
*När man pratar om det klassiska Hollywood måste man ha i åtanke att de olika filmbolagen var olika. MGM var toppstyrt och överlag konservativt och inriktat på eskapism. Warner var också toppstyrt, men mer radikalt/populistiskt och socialt medvetet. Paramount gav större frihet till regissörerna, och några av de främsta individualisterna var verksamma där, så som Preston Sturges, Josef von Sternberg, Ernst Lubitsch, Billy Wilder, Rouben Mamoulian. För Paramounts look stod kanske främst fotograferna Victor Milner och Lee Garmes, men även Charles Lang Jr. och John F. Seitz bör nämnas, den sistnämnda främst inom film noir. Scenografen Hans Dreier var också en viktig person.

Det är få av Leisens filmer som finns tillgängliga på dvd. Hands Across the Table finns på en dvdbox med fem filmer med Carole Lombard. Zigenarblod (Golden Earrings, 1947) finns som svensk hyr-dvd, i Marlene Dietrich-serien.

Andra bloggar om: Mitchell Leisen, Paramount, Carole Lombard

Veckans 5: sjökrigsfilmer

Havet är vårt öde (In Which We Serve, 1942)
De skulle offras (They Were Expendable, 1945)
Det grymma havet (The Cruel Sea, 1953)
Första segern (In Harm's Way, 1965)
Jakten på Röd Oktober (The Hunt for Red October, 1989)

De finns alla på dvd i England, och de två sista även i Sverige.

Veckans dvd-släpp: Om Gud vill

På onsdag, 23 augusti, kommer en av årets mest charmerande filmer på dvd, svenska Om Gud vill. Det är en försynt kärlekshistoria som utspelas i Stockholm 1975, de två förälskade spelas av Amir Chamdin och Nina Persson. Chamdin har också skrivit och regisserat. Crille Forsberg är fotograf och Nathan Larson, gift med Persson, har skrivit musiken.

Om Gud vill är oändligt sympatisk och egen. Mjuk och rar, och väldigt snygg. Inte så mycket substans eller spänning, men liv, vilja och passion. Det räcker långt.

--------------------------------
För att marknadsföra mig själv har jag placerat min blogg i
Stockholm på bloggkartan.se

Film utanför storstaden

Jag har tidigare kritiserat dvd-krönikor i tidningar, som inte mycket mer än reklam för de senaste filmer recensenterna fått hem i brevlådan. Men jag har tänkt om. Med tanke på hur få biofilmer som kommer till städer utanför de stora universitetsstäderna, är dvd:n ofta enda chansen att se de filmer som är självklara för de boende i Stockholm och till viss del Göteborg.

I de mindre städerna är det entusiaster, som håller i filmklubbar, som ger invånarna chansen till ett bredare utbud än de bredaste barnfilmer och actionfilmer. Örebro har till exempel Örebro filmklubb. I andra städer finns filmfestivaler och andra evenemang, som Norrköpings dynamiska Flimmer. I Kalmar finns bio Saga, som i år fyller 100 år och därigenom är Sveriges äldsta biograf som fortfarande är i drift. På den lite udda tiden lördagar 15.00 visas annan film än den som visas på Kalmars multiplex Biostaden.

Ett annat alternativ är Sveriges Förenade Filmstudios (SFF), som i städer och småorter visar film runt hela Sverige. Om det saknas en filmstudio i din ort kan du för övrigt starta en själv. Det är bara att kontakta SFF.

Och sen finns på vissa utvalda städer Astoria Arthouse, som visar serier med utvalda filmer av smalare karaktär.

Nackdelen med dessa festivaler och filmklubbar är att en viss film ofta bara visas en gång, så är man sjuk eller upptagen den dagen är det kört, och dvd är enda chansen. Nu är ju även utbudet av dvd-filmer begränsat utanför de större städerna. Om allt som finns att tillgå är bensinmackens utbud kan det kanske kännas frustrerande, men även här finns det hopp. Företaget Boxman, som nu bytt namn till det synnerligen fåniga Lovefilm, har ett väldigt brett utbud av hyrfilmer som man beställer via internet, och som sen skickas med post till brevlådan. Brafilm är ett annat företag med samma idé, som dock går ihop med Lovefilm 4 september.

Så, att skriva om dvd-släpp är därför relevant. Fast på ett mer kritiskt sätt än som ofta är fallet. Så, för att guida och vägleda så kommer även filmforum att ägna mer tid åt dvd-släpp i framtiden. Ett av höstens nya inslag. Samtidigt fortsätter förstås serierna filmarkivet, Den svenska filmen, och annat. Film är bäst på hösten!

---------------------------------------------------
Om du bor någon annanstans än i Stockholm, Göteborg, eller snarlik stad, skriv gärna och berätta om filmutbudet hos dig. Hur ser det ut i Ormträsk och Ystad?

Svaren

Barry Nelson spelade James Bond i Casino Royale (1954), en tv-film gjord av CBS i USA. Bond var amerikan, Felix Leiter engelsman. Sen kom Sean Connery, George Lazenby, Roger Moore, Timothy Dalton och Pierce Brosnan. I parodin med fem regissörer från 1967, Casino Royale, spelar David Niven sir James Bond, och i ytterligare en version av Casino Royale, som har premiär i november, är det Daniel Craig som spelar Bond. Som om vi ska räkna med alla blir det åtta stycken som spelat Bond.

Svarta änglar (Tarnished Angels 1957) heter Sirks film, Faulkners bok heter Luftcirkus (Pylon 1934).

Ida Lupino spelade mamma till Steve McQueens Junior Bonner i filmen Junior Bonner (1972). Hon har också regisserat bland annat Outrage (1950, om en våldtäkt, och dess effekter på den utsatta kvinnan), Man kallar det kärlek (Not Wanted, 1949, om en tjej som blir oplanerat gravid, och sedan övergiven av pappan) och Bitter kärlek (The Bigamist 1953, som handlar om, ja, ni fattar.)

Per Hallberg, som jobbar med ljudeffekter (supervising sound editor), gjorde sålunda på såväl Heat (1995) som Hannibal (2001). Han fick en Oscar för Braveheart (1995) och har jobbat med Ridley Scott på de flesta av dennes senaste filmer.

Fara är det svenska ordet för hatari.

Feber (L'eclisse 1962). Alain Delons rollfigur jobbar som aktiemäklare.

Fem av familjen Makhmalbaf har regisserat, mamma Marzieh Meshkini, pappa Mohsen, döttrarna Samira och Hana, samt sonen Maysam. De tre första har gjort spelfilmer, och de två sistnämnda gjorde var sin dokumentär om systern Samiras filmande.

Lionel Stander spelade gangstern i Djävulsk gisslan (Cul-de-sac 1966).

Gilliam Armstrong har regisserat Min lysande karriär (My Brilliant Career 1979), en av de bästa filmerna från den australiensiska nya vågen på 1970-talet.

Menschen am Sonntag - Das Dokument der Gegenwart (1929) är en cinema vérité-likande film om vad vanligt folk gör i Weimar-tidens Berlin en ledig, solig söndag.

Aamir Khan var den tennisspelande skådespelaren i Lagaan (2001)

Vijay Amritraj spelade mot Sverige i Davis Cup-finalen 1987, och spelade också James Bonds tennisspelande kontaktperson i Indien i Octopussy (1983).

Nå, hur många rätt hade ni?

Nästa vecka blir det inget inlägg, men sen börjar nästa säsong. Då äntligen kommer bland annat den sedan länge utlovade artikeln om Mitchell Leisen!

Glad sommar!

-------------------------------------
2006-08-09 För den som missade själva frågorna så finns de här

Att göra en romantisk komedi (modell 1A)

Det här veckan blir det inte mycket, det är för fint väder. Bara en fundering. Om man inte har några som helst ambitioner, eller någon fantasi, om det enda man gör är att slaviskt följa regelboken, och bocka av på en lista allt eftersom man fått med de föreskrivna scenerna, varför är man då regissör eller manusförfattare. Trailern till New York Waiting (2006) var så fullmatade med indie-klichéer att jag hoppas det var tänkt som en parodi. Så fort musiken hördes, redan innan man fick se några filmbilder, var det fullkomligt klar vad det var för slags film, sen blev det bara värre. Varje replik, varje gest, varje miljö, allt var direkt kopierat ur instruktionsboken. Samma sak med Poseidon (2006), som jag sett i sin helhet. Nu kan ju en film ha exempelvis charm och värme som räddar den, och jag återkommer med en recension av New York Waiting när jag sett den i sin helhet. Poseidon däremot hade varken värme eller charm. Den var i total avsaknad av, tja, allt. Den gode Wolfgang kunde lika gärna vara elektriker eller tandläkare eftersom han ändå inte har någon vilja till konstnärlig gestaltning. Faktum är att min tandläkare visar större tendenser till konstnärligt sinnelag. Synd att han snart går i pension.

För övrigt så talas det för lite om klichéer när det gäller annan film än den breda Hollywood-filmen. Bergman, fransk film, amerikansk independent, japanskt 50-tal, alla har de sina klichéer, men det är nästan bara de från Hollywood som kritiseras och parodiseras. Märkligt.

Hur går det med frågesporten? Nästa vecka kommer svaren.

Andra bloggar om: film, klicheer

Tävling

För långtråkiga sommardagar kommer här en tävling. 12 frågor att besvara, av varierad svårighetsgrad. Lycka till!

Hur många har spelat James Bond?

Vilken film av Douglas Sirk bygger på en bok av William Faulkner?

Hon har spelat mamma till Steve McQueen, och regisserat feministiska dramer, vad heter hon?

Vilken svensk förenar Heat (1995) med Hannibal (2001)?

Vad är det svenska ordet för Hatari! (1962)?

Vilket film av Antonioni utspelas delvis på börsen i Rom?

Hur många i familjen Makhmalbaf har regidebuterat? (Än så länge)

Polanski har regisserat en film där Donald Pleasence går runt i kvinnokläder, men vem spelar mannen som tar honom som gisslan?

Miles Franklin skrev boken, och Judy Davis spelade huvudrollen, men vem regisserade?

Vilken film förenar Billy Wilder, Fred Zinnemann, Robert Siodmak, Edgar J. Ulmer och Eugen Schüfftan?

En indisk film från 2001 där de engelska kolonisatörerna och invånarna i en by möts i en cricketmatch på liv och död, vem spelade huvudrollen?

Den efterfrågade huvudrollsinnehavaren i föregående fråga var också framstående tennisspelare. Det finns (minst) en till indisk tennisspelare som också spelade in filmer. Vem? En ledtråd finns i fråga 1.

--------------------------------------
2006-08-09 Svaren finns här