Maurice Jarre

När jag gick på högstadiet gillade jag Jean Michel Jarres musik, vilket inte alltid var till mina klasskamraters förtjusning eftersom det bara är elektroniskt och utan sång. Nu var det länge sedan jag lyssnade på något han gjort (fast han kommer visst till Sverige i maj), däremot är hans pappas musik ständigt i mitt huvud. Maurice Jarres samarbete med David Lean i filmerna Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia 1962), Doktor Zjivago (Doctor Zhivago 1965), Ryans dotter (Ryan's Daughter 1970) och En färd till Indien (A Passage to India 1984) är jämförbart med samarbetet mellan Alfred Hitchcock och Bernard Herrmann eller Steven Spielberg och John Williams, och det är inte många soundtracks som är mer välkända. Personligen har jag alltid haft en särskild svaghet för En färd till Indien.

Jarre, som föddes nästan på dagen 50 år före mig, i september 1924, hade först tänkt bli ingenjör, och pluggade till det på Sorbonne. Men efter att han hört Franz Liszts Ungerska Rapsodier lämnade han Sorbonne och blev musiker och kompositör istället. Sin första film tonsatte han 1952, Hôtel des invalides, en dokumentär av Georges Franju. Tillsammans gjorde de åtta filmer, av vilken den mest kända är De bestialiska (Les yeux sans visage 1960), en vacker och surrealistisk skräckfilm.

Ett år senare träffade han producenten Sam Spiegel och David Lean och öknen har inte varit sig lik sedan dess.

Jarre hade också ett samarbete med Peter Weir, Brännpunkt Djakarta (The Year of Living Dangerously 1982), Vittnet till mord (Witness 1985), Moskitkusten (The Mosquito Coast), Döda poeters sällskap (1989) och Utan fruktan (Fearless 1993). Min favorit där, musikaliskt, är nog Döda poeters sällskap, med sitt skotska inslag av säckpipor.

Men han skrev för så många filmer och jobbade med så många regissörer. Frankenheimer, Hitchcock, Huston, Stevens, Schlöndorff, Visconti, Wyler, Zinnemann. Men nu blir det inget mer skrivet. Efter 164 filmer på 57 år har Maurice Jarre lagt ner dirigentpinnen. Han avled för en knapp månad sedan efter en kort tids sjukdom.

Men lyssna på ledmotivet till Pancho Villa (Villa Rides 1968), som spritter av liv och leklust, med en underton av vemod, och Jarre blir levande igen.