Så, Saker jag har sett är tillbaka, och här kommer en första översikt över biografutbudet just nu. Lite skissartat kanske, men ack så insiktsfullt.
Milk, Det regnar alltid i Provence, Jag har älskat dig så länge, Che - argentinaren, En shopaholics bekännelser, The Wrestler
Jag är en stor vän av Gus Van Sant. Ibland låter han sin egensinnighet få överhanden, som i Last Days (2005), men generellt sett är han en av de mest pålitliga och intressanta av filmskapare. Milk är tyvärr mer pålitlig än intressant. Den är välspelad och välgjord och allt sånt, men jag blev besviken för jag hade hoppats på något mindre slätstruket, eller mindre konventionellt. Visserligen gör förmodligen det att fler ser filmen och lär sig något om förtrycket av homosexuella, men lite mer udd hade jag nog hoppats på. Men se den, för den är både bra och viktig, och Sean Penn är synnerligen njutbar, liksom Josh Brolin. (på bio nu, intervju i SvD finns här)
Det regnar alltid i Provence (Parlez-moi de la pluie) är inte särskilt viktig, men den är charmerande och sympatisk i all sin enkelhet. Jonas på flm gick loss på att man i Sverige har slängt in Provence i filmtiteln för att locka "svenska sommarfrankofiler" och visst är det ett billigt grepp. Däremot Jonas tycker jag dock inte att Agnès Jaouis tidigare filmer varit bättre. Det här är min favorit så här långt, de tidigare var nästan lika banala, vilket de dolde under en yta av komplexitet som dock mest var övertydlig. (på bio nu)
Jag har älskat dig så länge (Il y a longtemps que je t'aime) är mer laddad och ångestfylld, på ett återhållet vis. Den är också vacker och känslosam, på ett tilltalande vis. Svår bitvis, och mycket välspelad. Den verkade mer modig och provocerande, i alla fall väldigt länge, och jag satt och hoppades att filmmakarna skulle våga löpa linan ut och att filmen inte skulle sluta som jag var rädd att den skulle göra. Tyvärr blev det som jag fruktade. Avslöjandet i slutet gjorde filmen mindre modig och mindre provocerade och det kändes så onödigt. Slutet överraskade mig inte, och just därför blev jag besviken. Inte på filmen i sin helhet, men på att den fegade ut. (på bio nu)
Che - argentinaren (Che - Part One) är ytterligare en besvikelse. Hur är det möjligt att Steven Soderbergh, av alla människor, lyckats göra en så tråkig film om Che Guevara, av alla människor. Scenerna från New York var visserligen lite läckra men sekvenserna från Kuba, som var i majoritet, kändes som en billig dramadokumentär från Hallmark, utan stil, spänning och stringens. Jag får det inte att gå ihop men tänker inte ge upp utan jag hoppas del två är bättre. (går på bio nu)
En shopaholics bekännelser (Confessions of a Shopaholic) var inte direkt en besvikelse, men den var inte heller bra. Alldeles för högljudd och tonårsanpassad, utan några utmärkande drag av kvalitet, varken i dialog, teknik eller skådespeleri. Visserligen tillhör jag inte målgruppen, men det ursäktar inte slafsighet. Däremot njöt jag av John Goodman, både rolig och rörande. (går på bio nu)
The Wrestler är den jag tyckt bäst om av filmerna i den här omgången. Stillsam, närgången och varsamt gripande, utan att vara särskilt intressant eller spännande. Men den gör ont. Mickey Rourke och Marisa Tomei är ett vackert par, trots alla sin ärr. (har nog slutat gå på bio men kommer på dvd)
Recensionslänkar:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar